• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina – visuellt vacker med nerv och förlåtande komik

3 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto Christopher Backholm

Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina
Manus Tone Schunnesson
Regi Ragna Wei
Koreografi Lidia Wos
Musik Cristopher Langcaster
Ljuddesign Maz-Måns Wikman
Ljusdesign Marta Khomenko
Medverkande Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg
Premiär på Orionteatern 2 mars 2023, samproduktion med Riksteatern.

Tone Schunnesson och Ragna Wei gjorde nyss en hyllad tolkning av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Här fick ”den galna kvinnan på vinden” kliva ner på scenen och ta stor plats. Nu är de aktuella i en tolkning av Lev Tolstoys ikoniska realistiska roman Anna Karenina. Här är det Annas psyke och de drivkrafter som tillskrevs hennes gestalt i romanen som zoomas in av duon. Romanen, som ursprungligen gavs som följetong i tidskriften Ryske Budbäraren 1873 -1877, översattes till svenska 1885. Därefter har den satts upp och även filmats flera gånger, varav Linus Tunströms starka version på Uppsala stadsteater är en.

Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
– Passionen, såklart, och att förlora sig själv i åtrå. Konsekvenserna av att dyrka romantisk kärlek som en slags gud, svarar hon på sin egen fråga.

Handlingen i korta drag kretsar kring den vackra Anna Karenina som tillhör den högre societeten i kejsardömets Ryssland på 1870-talet. Hon lever i ett glädjelöst äktenskap med karriäristen Karenin i Sankt Petersburg. Paret har en son. Men så möter hon en elegant greve, Vronskij. Först stretar hon emot men passionen driver henne in i ett förhållande. Även han, som bara tänkt sig en parentes i tillvaron, rycks med och satsar allt på deras kärlek. De får en dotter, som dock föds medan Anna ännu inte är skild från sin tidigare man. Det blir trassligt. Allt kulminerar i Anna Kareninas självmord. Bland annat saknar hon svårt sin son från första äktenskapet som hon inte får träffa.

Flera sidohistorier i romanen har Schunnessons valt bort till förmån för Annas perspektiv. Språkbruket är härligt omvandlat till nutid och textmassor minimerade. Vid sidan om paret Karenin/Karenina finns ursprungligen en parallellberättelse där Tolstoys alterego Levin beskrivs. Han lever i ett betydligt lyckligare äktenskap med sin fru Kitty. Regissören Ragna Wei säger att de i sin version (pressmeddelande) ”fokuserar vi på trekantrelationen mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronksij. Anna vill uppleva gränslöshet, frihet, total samhörighet. När det drabbar får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det faktiskt kommer att kosta”.

Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.

Scenerna byts som i en stiliserad mim- eller dansföreställning effektivt som iscensatta stillbilder. Koreografin – både i danserna och i tal-scenerna – är imponerande. Allt sker till den främst levande musiken från en enda cello högt upp i lokalen. Enkla stråklastare markerar det utrymme skådespelarna har att agera i på den annars mörka scenen.

Anna Kareninas magnifika 1800-tals-klänning är i hela första akten svart, värdig med inslag av glitter. I akt två byts den ut till en festligare helt i guld. Hon har aktning och är beundrad, vilket framgår av de komplimanger hon får av medspelarna vid pjäsens början. Emma Broomés Anna har en varm dialekt som ger henne en folkligare framtoning än vad man tänker sig en societetsdam borde ha. Hennes person kommer närmare, kanske är hon som en nutida kvinna, vem som helst. En elogé till hur levande hon gestaltar Anna. Med mikrofonen nära läpparna hör vi hennes häftiga andning som ökar nerven föreställningen igenom.

Äkta mannen Karenins gestalt blir i Martin Luuks klockrena tragikomiska tolkning en tydlig karaktär som bär och utlöser flera skratt. Sympatierna för hans gestalt växer under föreställningens gång. När han förlåter och beskriver relationstriangeln han hamnat i som en ”triangel av ljus” – framstår han som vis och blir en motvikt till all fokuserad destruktiv åtrå. Han är till en början den torre maken uppslukad av sin egen karriär. Hur Anna glömts bort i äktenskapet blir initialt inte svårt att fatta. Däremot blir älskaren Vronskij tydligare i andra akten, där Freddy Åsblom får fler repliker – och inte enbart fungerar som en visuellt skön ung man – som svarar an på huvudkaraktären Annas utspel. Men den passionerade dansen de utför i första akten vibrerar förföriskt. Över lag är koreografin väldigt njutbar och särskilt händernas rörelser så väl uttänkta och talande i flera scener.

I pjäsen hörs repliker som ”du fanns inte, sedan blev du förälskad”. Anna Karenina själv säger sig vilja bli ”född ur en åtrå” och önskar nästan in i slutet helst att förbli sin ”älskares älskarinna” istället för att gifta om sig till ännu ett tråkigt äktenskap. Ur all nerv och puls är det främst det njutbart visuella som stannar kvar. Den poetiska, vackra gestaltningen och medmänskliga komiken är där. Schunnessons manus i Weis regi blir en omsorg om samtliga gestalter i dramat.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Förfalskaren – så spännande att det gör ont i magen

3 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Förfalskaren
betyg 4
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Maggie Peren

En absurd, rentav osannolik berättelse om en ovanligt modig, ganska dumdristig ung judisk man som lyckades med något otroligt under andra världskriget. Han lyckades skapa en ny identitet och helt dölja sin judiska bakgrund bakom en blond och kortklippt fasad. Filmen bygger på verkliga händelser, på Cioma Schönhaus självbiografi från 2004.

Huvudpersonen, Cioma Schönhaus, är en ung judisk man som lever ensam i en stor tom våning sedan resten av familjen deporterats. Skälet till att inte Cisma deporterats är att han är välutbildad och arbetar på en ammunitionsfabrik och därför är han nyttig för krigsmakten.

Schönhaus är inte bara duktig på att jobba med vapen, han har gått en konstutbildning och får möjlighet att i hemlighet bli förfalskare. Han blir inblandad i ett sammanhang där de skapar falska pass åt judar som då han lämna Tyskland för att komma undan nazisternas terror.

Men så händer någonting oplanerat. Schönhaus blir av med sitt arbete inom vapenindustrin. Det är som att han tappar all sans och vill utmana nazismen. Han bygger upp en helt ny identitet åt sig själv som blond, kortklippt och mycket tysk. Han kan till och med leva livets glada dagar på restauranger och danshak i hjärtat av Berlin. Rakt under näsan på Gestapo. Han är rent av desperat, känns det som. Det är väldigt sorgligt och tragiskt vad judarna fick utstå i nazi-Tyskland. Hans övriga familj var deporterad till östra delarna av nazisternas områden – och vad det innebar för de flesta judar vet vi nu efteråt. Det går att trots att berättelsen på sätt och vis är spännande och rolig samtidigt är tragisk och gör ont i magen.

Rollen som Schönhaus spelas av Louis Hofmann (känd från Netflixserien Dark) som är helt perfekt i rollen med en pojkaktig charm och fixarattityd. Han är ett av flera skäl till filmens kvalitet.

Den är absurd. Den är rolig men då jag vet att det handlar om verkliga händelser känns det i magen, jag sätter skratten i halsen. Det är otäckt vad människor kan tvingas stå ut med när fascism eller nazism eller andra förtryckande ideologier tar över makten. Det fruktansvärt sorgliga är ju att det finns alltför många förtryckande samhällen fortfarande: Iran, Saudi-arabien, Ryssland, Nordkorea med flera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik

Tips inför Tempo Dokumentärfestival 2023

2 mars, 2023 by Redaktionen

6 mars 2023 startar årets Tempo Dokumentärfestival.
Som alltid är det ett digert och spännande utbud av dokumentärer som visas.

Under rubriken Digitala speglingar botaniserar festivalen bland dokumentärer som på olika sätt reflekterar en värld som präglas av en digital verklighet.

I samband med årets fokus har Tempo bjudit in flera olika skribenter att formulera sig på temat.

Ett pressmeddelande skriver:
Det har gått trettiotre år sedan den första digitalkameran och World Wide Web introducerades för världen. Konsekvensen är att de gångna tre decennierna har präglats av att bilder och information överförs med stigande intensitet.

Stig Björkman skriver om årets invigningsfilm And the King Said, What a Fantastic Machine!:
– Jag antar att du som läser det här har en kamera. Årets invigningsfilm And the King Said, What a Fantastic Machine! berättar om fotografiets utveckling och det digitala livets påverkan på vår mänskliga självbild.

Susanne Regina Meures film Girl Gang är den första djuplodande inifrånskildringen av en influencers arbetsliv och vardag. Kaly Halkawt skriver om filmen:
– Det är lätt att klanka ner på unga tjejer som säljer smink och ännu mer på de som konsumerar det. Girl Gang blundar inte för den kritiken, men istället för att ställa influencern till svars för hur hennes kanaler bidrar till en destruktiv konsumtionskultur så visar filmen hur vuxenvärlden uppmuntrar den.

I årets fokus utmanas och kompliceras bilden av den digitala persona vi presenterar på sociala medier. Här kan man bland annat se Manifesto som vann pris för bästa film i Envision Competition på filmfestivalen IDFA. Regissören Angie Vinchito har i sin formförnyande kollagefilm sammanställt videos som ryska barn och ungdomar publicerat på YouTube som visar upp det förtryckande samhället inifrån med helt nya bilder. Filmen visas i samarbete med DIA lördag 11 mars med efterföljande panelsamtal om våld, barnkultur och dokumentära metoder.

I Theo Montoyas debutfilm Anhell69 skildras en ung queer generation i Medellín, Colombia. Här rör sig relationerna mellan liv och död och filmens namn är taget från den bortgångne vännens instagramnamn som flimrar förbi som ett digitalt spöke. Som förfilm visas Palmer Lydebrants Stockholm, 1982. Visningen görs i samarbete med Cinema Queer som efteråt gör en av sina klassiska bar-takeovers torsdag 9 mars.

Alma Gonzalez-Campo gestaltar med kortfilmen Blå lagunen 2017 sommarkvällsminnen med vänner och fest. Den rappa klippningen mellan suddiga stillbilder och rörliga videos har en ny och experimentell rytm som motsvarar känslan av att scrolla genom mobilens bildbibliotek.

Den underbart urblekta 00-talsestetiken i ryska Marusya Syroechkovskayas How To Save a Dead Friend är antitesen till det polerade uttrycket som dominerar på sociala medier. Här presenteras en film som tack vare de billiga digitalkamerorna har kunnat filma en vänskapsrelation över tolv års tid och återge den med vibrerande närvaro.

2013 vann Mia Engberg Tempo Documentary Award för Belleville Baby. Filmen följdes upp med Lucky One och bildar nu en trilogi med den avslutande delen Hypermoon! Engbergs Secrets of the Sun som är med i forskningsprojektet premiärvisas också under festivalen. Här formas ett filmiskt berättande som möter åskådaren på egna villkor i visuell tystnad, med utrymme att fylla i med egna bilder och narrativ. Filmerna visas tillsammans med kortfilmen The Last Name of John Cage av Margaux Guillemard som Engberg samarbetat med över flera år.

Om invigningsfilmen
Hyllningskörerna regnar över Axel Danielsons och Maximilien van Aertrycks film And the king said what a FANTASTIC MACHINE när den har visats på filmfestivalerna i Sundance och på Berlinale. Vad kan väl vara bättre att öppna dokumentärfestivalen med än en film om människans relation till kameran? Filmen får svensk premiär när den inviger Tempos 24:e festival måndag 6 mars på Rivals anrika biograf.

Einari Paakkanens finska feelgood-pärla Karaoke Paradise berättar om hur karaoken blev Finlands nationalklenod och visas på Finlandsinstitutet, en sann kulturhuspärla som bjuder in till film- och barkväll fredag 10 mars. Efter filmen bjuder Tempo in till fest med karaokesång! Biljetterna har redan börjat gå åt så passa på att köp din biljett redan idag!

Film och samtal
För den som är intresserad av en lättsam film om något som är svårt vill vi särskilt tipsa om danska regissören Sanne This An Eternity of You and Me (bilden) som visas onsdag 8 mars och söndag 12 mars. Ett kammarspel i mjukisbyxor, så beskriver regissören filmen om sin och partnerns svårighet med att skaffa barn. Aldrig förr har man sett processen med infertilitetsbehandlingar, ett vanligt problem som få pratar om, skildrat med så mycket värme, humor, kärlek och hopp. Efter visningen 8 mars samtalar regissören om filmen på Årsta Folkets Hus Bio.

Nyligen hade Karin af Klintbergs dokumentär om Carl XIV Gustaf Kungen premiär och filmen mottogs med lysande recensioner! Filmen specialvisas på Tempo lördag 11 mars och på torsdag 9 mars håller af Klintberg i ett samtal på Teater Tre som diskuterar Hur gör man en icke förutsägbar film om kungen, och varför?

I Staffans Juléns Kärlek på svenska reser regissören över hela Sverige för att intervjua människor om det vackraste och svåraste som finns, kärleken till en annan människa. Intervjuerna är utgångspunkten för författaren Marit Kaplas bok med samma namn som filmen. I samband med visningen söndag 12 mars läser Kapla ur boken, ackompanjerat av specialskriven filmmusik komponerad av Philippe Boix-Vives och framförd av Anders Lagerqvist, violin, och Philippe Boix-Vives, elektronik. Efteråt följer ett samtal med Staffan Julén och Marit Kapla om deras dokumentära samarbete, modererat av Folke Tersman, professor i filosofi och ställföreträdande VD för Institutet för Framtidsstudier. Kärlek på svenska är den första filmen i dseminarieserien Jakten på det autentiska som arrangeras av Kulturhuset Stadsteatern och Institutet för framtidsstudier, i samarbete med Tempo Dokumentärfestival.

Internationella festivalfavoriter i årets program
Årets internationella program innehåller dokumentärer från det gångna året, som ger en spännande utblick i världen. De flesta av dessa internationella filmer saknar svensk distribution. Här är några guldkorn:

Jumana Mannas film Foragers är en dokuthriller om natur och politik. Örterna akkoub och za’atar växer vilt i Palestina men att plocka örterna har förbjudits av de israeliska myndigheterna. I filmen möter vi några av de människor som gör motstånd mot förbudet. Genom torr humor och en blandning mellan dokumentära och iscensatta scener blir filmen en skarp samhällskritik som nästan kan betraktas som en satir över försöken att reglera naturen. Den 10 mars visas filmen i samarbete med Filmklubben Moderna Museet med ett efterföljande samtal med regissören Jumana Manna.

Anhell69 av Theo Montoya tar sin början inne i en likbil som cirkulerar i Medellín, Colombia – en stad utan fäder, härjad av fattigdom och drogkonflikter. Regissören castar sina vänner i vad som skulle bli en erotisk spökfilm men som istället blir en grym inblick i en hemlig värld utan framtidstro, men där man tycks fri att leva ut sina innersta lustar. En väldigt mörk och personlig film, som vann finaste priset på Dok Leipzig i höstas. Filmen visas med förfilmen Stockholm, 1982 av Palmer Lydebrant. Efter filmvisningen den 9 mars bjuder Cinema Queer in till en bar take-over på Holly Bush, Götgatan 82.

Four Journeys av Louis Hothothot var öppningsfilm på IDFA förra året, och jag blev helt knockad när jag var där och såg den. Den handlar om att vara barn nummer två under Kinas enbarnspolitik. Ämnet är politiskt intressant, men framför allt är det regissörens brutala uppgörelse med sin egen familjehistoria och sitt eget liv, samt hans personliga sätt att berätta, som gör filmen omöjlig att värja sig mot.

Lo que queda en el camino av Jakob Krese och Danilo Do Carmo handlar om Lilian som flyr från Guatemala tillsammans med sina barn, och gör den långa, farliga färden mot USA:s gräns. Det är fascinerande hur filmskaparna lyckas skapa ett så intimt och nyanserat porträtt i ett så extremt utsatta läge. I takt med att Lilian och hennes barn kommer närmre sitt mål, öppnar hon också upp mer och mer kring varför hon egentligen flyr och om vem hon är.

Årets festival får besök av flera internationella regissörer – danska Sanne This (An Eternity of You and Me), tjeckiska Veronika Lišková (The Visitors) och schweiziska Susanne Regina Meures (Girl Gang) som alla deltar i samtal efter visningarna av sina filmer. I samarbetar med det vandrande dokumentärfilmsprogrammet DIA visas Angie Vinchitos film Manifesto på Biblioteket Live den 11 mars. Efter visningen följer ett panelsamtal med inbjudna gäster på temat rysk ungdomskultur, rädslans praktik och dokumentära montage mellan Stefan Ingvarsson, analytiker på Centrum för Östeuropastudier, Helena Hörnfeldt, docent i etnologi och Rebecka Bülow, filmkritiker.

För den som är sugen på något utöver rekommenderas visningen av den finska feelgood-pärlan Karaoke Paradise av Einari Paakkanen, där festivalen efter filmen bjuder in till fest med karaokesång på Finlandsinstitutet.

Tempo är en festival för dokumentära uttryck, det betyder att förutom film finns flera spännande konstformer i programmet, som radio och dokumentär scenkonst.

Lördag 11 mars är en dag full av aktiviteter! På Biblioteket Live visas ryske regissören Angie Vinchitos film Manifesto med efterföljande panelsamtal om rysk ungdomskultur, rädslans praktik och dokumentära montage mellan Stefan Ingvarsson, analytiker på Centrum för Östeuropastudier, Helena Hörnfeldt, docent i etnologi och Rebecka Bülow, filmkritiker.

På kvällen visas Tell Aulins Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten på Reflexen, följt av regissörssamtal och livemusik med spännande hemliga gäster.

Tell Aulins Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Lysande iscensättning av hisnande paradoxer med komisk anstrykning – Tusen år hos Gud av Göteborgs Dramatiska Teater

2 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Peter Nylund

Efter ett verk av Stig Dagerman

Manus och regi: Hans Blomqvist

Scenografi och kostym: Emi Wickholm Thuresson

Ljusdesign: William Sjöberg

Musik: Aido Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)

På scen: Erik Åkerlind och Karin Lycke

Premiär 17/2 2023

Spelas till och med 29/4 hos GDT på Stigbergsliden 5B i Göteborg

På grund av att andra evenemang kom emellan såg jag föreställningen först 25/2. Ansåg att det gått för lång tid sedan premiär för att djuplodande frigruppen jag gärna besöker skulle vara betjänt av en recension. Att den istället skulle placeras högt i en årssammanställning över scenkonst. Men efter påstötning från producent görs valhänt ansträngning, att utan anteckningar skriva om ett kammarspel vars repliker bygger på ett prosastycke av Stig Dagerman, som skulle fyllt 100 år i år. Bearbetningen av postumt utgivna romanfragmentet (prolog till ofullbordad roman om Carl Jonas Love Almqvist) är det fjärde av samarbeten mellan Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. Vad beträffar tidigare transformationer av klassiker har Anteckningar från ett källarhål och Sokrates död recenserats här.

Stig Dagerman var en särling till författare som skoningslöst blottlade mänskliga brister, vår belägenhet och strävan. Under några få år lyste flitens lampa osannolikt starkt. Resulterade i knivskarp litteratur i olika form som gjort bestående intryck och har genuint hög konstnärlig halt. Fram tills han tog sitt liv begicks flera självmordsförsök, varav det första ska ha utlösts av mordet hans farfar. Ofrånkomligt att ställa sig frågan hur Dagerman skulle ha sett på den eskalerande våldsvåg som plågar Sverige för närvarande, som på ett ofattbart sätt blivit en del av det nya normala. Ondskan och dess relation till fria viljan är givetvis en olösligt dilemma Tusen år hos Gud. behandlar.

foto Peter Nylund

Stig Dagermans uppflammande produktivitet kretsade genomgående kring fasa och förtvivlan, tillstånd han var extra mottaglig för. Späddes på genom att vara verksam perioden efter Andra världskriget och under Koreakriget. Skärskådandet av ondska och lidande genomsyras i somliga verk av svart humor. Grubblerierna vilka symboliseras av en döende Newton och en olycklig gudsgestalt i Tusen år hos Gud, har just stråket av dråplig humor i sig.

foto Peter Nylund

När Stina Oscarson bearbetade texten för sju år sedan lanserades iscensättningen med beskrivningar som ”suggestiv allegori” och ”filosofisk spökballad”. Likartad stämning vilar över pjäsen i denna intelligent inbjudande produktion. Under en timma bevittnas ett möte som av stränga präster skulle likställts med blasfemi. Det oberäkneligt konstruerade samtalet äger rum en oväderskväll 1727 i London. Vi befinner oss i den skygge Isaac Newtons lya. Scenografin med pentryt i bakgrunden, böckerna på det iögonfallande bordet och uppklistrade lappar indikerar att bostaden också är vetenskapsmannens arbetsplats. Ljuskällorna, framhävandet av skuggor och musikillustrationer förstärker raffinerat denna sällsamma fantasi.

Diskussionerna kring tro och vetande, föreställningar och framforskade rön är lika halsbrytande som inspirerande att hänga med i. Gud klampar in i regnrock och stövlar hos epokgörande vetenskapsmannen. Vill be om en tjänst som rör hans avbild. Newton i sin tur anspelar på den tyngdlag han själv upptäckt. Hoppas på att Gud kan göra ett undantag. Avser som sagt inte förhoppningen om evigt liv. Det blir ett muntert surrealistiskt förhandlande om tjänst och gentjänst.

foto Peter Nylund

Erik Åkerlind tillhör Göteborgs främsta karaktärsskådespelare. Gör denna gång genom att använda kroppen, utslunga repliker med osviklig diktion samt uttrycksfulla pauseringar ett minnesvärt porträtt. Ett fantasifullt porträtt av en historisk person förvissad om sin betydelse. Motspelaren Karin Lycke brukar ofta få tackla värnlösa och drabbade rollfigurer. I detta utmanande drama blir hon en fullträff i sin pendelrörelse mellan allvetande och ömklig. Har det tidigare förekommit att en kvinna förkroppsligar Gud på scen? Dessutom i form av ett illmarigt väsen som visar tecken på svaghet. Svävar i okunnighet om huruvida duon jobbat tillsammans tidigare. Oavsett fungerar samspelet strålande.

Regissör Blomqvist synes vara en mycket god personinstruktör, vet vad han vill få fram och hur han ska gå till väga. Vill sluta med en allusion till Bo Widerberg. Hans devis riktad till grandiosa aktörer, metoden han praktiserade för att eliminera hafs och få publiken att beröras var enkel: ”Våga vila i scenerna”! Denna devis finns planterad i Göteborgs Dramatiska teaters uppsättning, inlemmad jämte de självklara dramatiska meningsutbytena.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Helt Super – hårresande hopplöst

2 mars, 2023 by Elis Holmström

Helt Super
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

För ett par veckor sedan hade Mumier På Äventyr svensk biopremiär. En helt menlös, högljudd och fantasilös film som inte har någon som helst rätt att kräva biopubliken på pengar då det finns en uppsjö av alternativ – både på bio och streaming, som springer cirklar runt den.

Men från vårt kära grannland Norge anländer nu något minst lika hårresande hopplöst. Flera gånger måste jag nypa mig själv i armen för att inse att det inte är en ren repris av det horribla mumie-äventyret utan ytterligare en animerad film, försedd med lika mycket personlighet som en lyktstolpe. I mångt och mycket skulle recensionen för Mumier På Äventyr kunna klistras in här och vara helt korrekt vad gäller att beskriva Helt Super. Exakt samma problem, brister och misstag begås här.

Det enda som differentierar Helt Super är att den lyckas med konststycket att kännas än mer anonym än de färglösa mumierna. Den norska animationsstudion Qvisten verkar ha överlåtit hela det kreativa arbetet till en fokusgrupp. Det skulle i så fall förklara varför produktionen framstår som ett slätstruket lapptäcke, där varenda beståndsdel är avtrubbad, harmlös och generisk. Idén verkar ha varit att plocka på sig en rad olika inslag – där inget får vara det minsta uppseendeväckande, något som ska kunna attrahera precis allt och alla. För den spelintresserade förekommer det streaming, för den som gillar ’’superhjältefilmer’’ förekommer det färggranna superdräkter, för de lite äldre finns det en handfull skämt som drar åt det vuxnare hållet. Men i sitt försök att appellera till alla lyckas man endast göra en film som inte är till för någon. Det här är ett rent pulvermos till film som tillagats med sammanbitna tänder och en blick mot nästa löning.

Vad som än visas upp är det lika själlöst och tondövt som en propagandafilm. Inte för att det är något vidare spektakulärt äventyr vi har att göra med, det blir inga nervpirrande eller ens underhållande räddningar eller slag mellan det onda och det goda. Istället får vi uppleva sällan skådade ting som att tvätta, äta fiskpinnar och besöka farföräldrar på ålderdomshem.

Rasmus A. Sivertsen uppvisar samma entusiasm inför sin roll som regissör som om det vore permanent straffarbete som involverade att tömma latriner under hans återstående dagar. Det är genuint chockartat att se en påstådd familjefilm som inte kanaliserar eller utstrålar någon tillstymmelse till glädje eller kreativitet.

Att framhäva att berättelsen har brister vore en intergalaktiskt underdrift. Med en rekordkort speltid på knappt 76 minuter tvingas allt komprimeras och förenklas till banalt simpla nivåer. Karaktärerna har ett ’’djup’’ som får en plaskdamm att framstå som Marianergraven. När slutet väl kommer får vi smaka på ett patos som endast kan beskriva som en sockerbomb, detta slut är så pass sötsliskigt att den efterföljande norska sockerskatten borde försätta hela studion i konkurs.

Och i ytterligare ett desperat försök att nå största möjliga publik har det valts en minst lika utsmetad och menlös visuell profil. Målet verkar ha varit att efterapa valfri Disney-succé som Moana men den knappa budgeten – och den minst lika bristfälliga kompetensen, skapar en film som ser ut att höra hemma i det tidiga 00-talet med usel teknisk kvalitet och lika usel scenografi. Karaktärerna haltar fram som stopmotion-dockor i en fiktiv norsk stad som är lika charmig som en soptipp. Av någon helt oförklarlig anledning har det lagts ned ett stort jobb på att få lusekoftorna att se autentiska ut. Detta inslag verkar ha absorberat hela budgeten då de ikoniska norska ylletröjorna ser helt förträffliga ut.

Men det är också den enda ljuspunkten i hela filmen… Filmen är mer korrekt beskriven genom ett enkelt byte av adjektiv i titeln, det är inte Helt super utan Helt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in