Helt Super
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen
För ett par veckor sedan hade Mumier På Äventyr svensk biopremiär. En helt menlös, högljudd och fantasilös film som inte har någon som helst rätt att kräva biopubliken på pengar då det finns en uppsjö av alternativ – både på bio och streaming, som springer cirklar runt den.
Men från vårt kära grannland Norge anländer nu något minst lika hårresande hopplöst. Flera gånger måste jag nypa mig själv i armen för att inse att det inte är en ren repris av det horribla mumie-äventyret utan ytterligare en animerad film, försedd med lika mycket personlighet som en lyktstolpe. I mångt och mycket skulle recensionen för Mumier På Äventyr kunna klistras in här och vara helt korrekt vad gäller att beskriva Helt Super. Exakt samma problem, brister och misstag begås här.
Det enda som differentierar Helt Super är att den lyckas med konststycket att kännas än mer anonym än de färglösa mumierna. Den norska animationsstudion Qvisten verkar ha överlåtit hela det kreativa arbetet till en fokusgrupp. Det skulle i så fall förklara varför produktionen framstår som ett slätstruket lapptäcke, där varenda beståndsdel är avtrubbad, harmlös och generisk. Idén verkar ha varit att plocka på sig en rad olika inslag – där inget får vara det minsta uppseendeväckande, något som ska kunna attrahera precis allt och alla. För den spelintresserade förekommer det streaming, för den som gillar ’’superhjältefilmer’’ förekommer det färggranna superdräkter, för de lite äldre finns det en handfull skämt som drar åt det vuxnare hållet. Men i sitt försök att appellera till alla lyckas man endast göra en film som inte är till för någon. Det här är ett rent pulvermos till film som tillagats med sammanbitna tänder och en blick mot nästa löning.
Vad som än visas upp är det lika själlöst och tondövt som en propagandafilm. Inte för att det är något vidare spektakulärt äventyr vi har att göra med, det blir inga nervpirrande eller ens underhållande räddningar eller slag mellan det onda och det goda. Istället får vi uppleva sällan skådade ting som att tvätta, äta fiskpinnar och besöka farföräldrar på ålderdomshem.
Rasmus A. Sivertsen uppvisar samma entusiasm inför sin roll som regissör som om det vore permanent straffarbete som involverade att tömma latriner under hans återstående dagar. Det är genuint chockartat att se en påstådd familjefilm som inte kanaliserar eller utstrålar någon tillstymmelse till glädje eller kreativitet.
Att framhäva att berättelsen har brister vore en intergalaktiskt underdrift. Med en rekordkort speltid på knappt 76 minuter tvingas allt komprimeras och förenklas till banalt simpla nivåer. Karaktärerna har ett ’’djup’’ som får en plaskdamm att framstå som Marianergraven. När slutet väl kommer får vi smaka på ett patos som endast kan beskriva som en sockerbomb, detta slut är så pass sötsliskigt att den efterföljande norska sockerskatten borde försätta hela studion i konkurs.
Och i ytterligare ett desperat försök att nå största möjliga publik har det valts en minst lika utsmetad och menlös visuell profil. Målet verkar ha varit att efterapa valfri Disney-succé som Moana men den knappa budgeten – och den minst lika bristfälliga kompetensen, skapar en film som ser ut att höra hemma i det tidiga 00-talet med usel teknisk kvalitet och lika usel scenografi. Karaktärerna haltar fram som stopmotion-dockor i en fiktiv norsk stad som är lika charmig som en soptipp. Av någon helt oförklarlig anledning har det lagts ned ett stort jobb på att få lusekoftorna att se autentiska ut. Detta inslag verkar ha absorberat hela budgeten då de ikoniska norska ylletröjorna ser helt förträffliga ut.
Men det är också den enda ljuspunkten i hela filmen… Filmen är mer korrekt beskriven genom ett enkelt byte av adjektiv i titeln, det är inte Helt super utan Helt uselt.