Efter ett verk av Stig Dagerman
Manus och regi: Hans Blomqvist
Scenografi och kostym: Emi Wickholm Thuresson
Ljusdesign: William Sjöberg
Musik: Aido Clementi, John Cage, Peter Jägbring (Solace)
På scen: Erik Åkerlind och Karin Lycke
Premiär 17/2 2023
Spelas till och med 29/4 hos GDT på Stigbergsliden 5B i Göteborg
På grund av att andra evenemang kom emellan såg jag föreställningen först 25/2. Ansåg att det gått för lång tid sedan premiär för att djuplodande frigruppen jag gärna besöker skulle vara betjänt av en recension. Att den istället skulle placeras högt i en årssammanställning över scenkonst. Men efter påstötning från producent görs valhänt ansträngning, att utan anteckningar skriva om ett kammarspel vars repliker bygger på ett prosastycke av Stig Dagerman, som skulle fyllt 100 år i år. Bearbetningen av postumt utgivna romanfragmentet (prolog till ofullbordad roman om Carl Jonas Love Almqvist) är det fjärde av samarbeten mellan Hans Blomqvist och Erik Åkerlind. Vad beträffar tidigare transformationer av klassiker har Anteckningar från ett källarhål och Sokrates död recenserats här.
Stig Dagerman var en särling till författare som skoningslöst blottlade mänskliga brister, vår belägenhet och strävan. Under några få år lyste flitens lampa osannolikt starkt. Resulterade i knivskarp litteratur i olika form som gjort bestående intryck och har genuint hög konstnärlig halt. Fram tills han tog sitt liv begicks flera självmordsförsök, varav det första ska ha utlösts av mordet hans farfar. Ofrånkomligt att ställa sig frågan hur Dagerman skulle ha sett på den eskalerande våldsvåg som plågar Sverige för närvarande, som på ett ofattbart sätt blivit en del av det nya normala. Ondskan och dess relation till fria viljan är givetvis en olösligt dilemma Tusen år hos Gud. behandlar.
Stig Dagermans uppflammande produktivitet kretsade genomgående kring fasa och förtvivlan, tillstånd han var extra mottaglig för. Späddes på genom att vara verksam perioden efter Andra världskriget och under Koreakriget. Skärskådandet av ondska och lidande genomsyras i somliga verk av svart humor. Grubblerierna vilka symboliseras av en döende Newton och en olycklig gudsgestalt i Tusen år hos Gud, har just stråket av dråplig humor i sig.
När Stina Oscarson bearbetade texten för sju år sedan lanserades iscensättningen med beskrivningar som ”suggestiv allegori” och ”filosofisk spökballad”. Likartad stämning vilar över pjäsen i denna intelligent inbjudande produktion. Under en timma bevittnas ett möte som av stränga präster skulle likställts med blasfemi. Det oberäkneligt konstruerade samtalet äger rum en oväderskväll 1727 i London. Vi befinner oss i den skygge Isaac Newtons lya. Scenografin med pentryt i bakgrunden, böckerna på det iögonfallande bordet och uppklistrade lappar indikerar att bostaden också är vetenskapsmannens arbetsplats. Ljuskällorna, framhävandet av skuggor och musikillustrationer förstärker raffinerat denna sällsamma fantasi.
Diskussionerna kring tro och vetande, föreställningar och framforskade rön är lika halsbrytande som inspirerande att hänga med i. Gud klampar in i regnrock och stövlar hos epokgörande vetenskapsmannen. Vill be om en tjänst som rör hans avbild. Newton i sin tur anspelar på den tyngdlag han själv upptäckt. Hoppas på att Gud kan göra ett undantag. Avser som sagt inte förhoppningen om evigt liv. Det blir ett muntert surrealistiskt förhandlande om tjänst och gentjänst.
Erik Åkerlind tillhör Göteborgs främsta karaktärsskådespelare. Gör denna gång genom att använda kroppen, utslunga repliker med osviklig diktion samt uttrycksfulla pauseringar ett minnesvärt porträtt. Ett fantasifullt porträtt av en historisk person förvissad om sin betydelse. Motspelaren Karin Lycke brukar ofta få tackla värnlösa och drabbade rollfigurer. I detta utmanande drama blir hon en fullträff i sin pendelrörelse mellan allvetande och ömklig. Har det tidigare förekommit att en kvinna förkroppsligar Gud på scen? Dessutom i form av ett illmarigt väsen som visar tecken på svaghet. Svävar i okunnighet om huruvida duon jobbat tillsammans tidigare. Oavsett fungerar samspelet strålande.
Regissör Blomqvist synes vara en mycket god personinstruktör, vet vad han vill få fram och hur han ska gå till väga. Vill sluta med en allusion till Bo Widerberg. Hans devis riktad till grandiosa aktörer, metoden han praktiserade för att eliminera hafs och få publiken att beröras var enkel: ”Våga vila i scenerna”! Denna devis finns planterad i Göteborgs Dramatiska teaters uppsättning, inlemmad jämte de självklara dramatiska meningsutbytena.