• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

20 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Inte Ett Riktigt Jobb

Inte Ett Riktigt Jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Patrik M. Fahlin

Ett engagerande debattinlägg av en regissör vars hjärta brinner för folkbildningen. Egentligen är den här dokumentären mest ett debattinlägg om folkbildningen som är under attack från högerpartierna, i synnerhet av Sverigedemokraterna. Det är en slags föreläsning av regissören Partik M. Fahlin om hur viktig folkbildningen är och den är ett attack på de politiska krafter som drar ner på stöd och resurser för folkbildningen. Som film är den svår att betygsätta konstnärligt och dramaturgiskt. Det höga betyget får den för att regissören så väl lyckas föra fram sitt budskap.

Utgångspunkten för filmen är utbildningsminister Mats Perssons uttalande då han motiverade regeringen stora minskning av anslag till folkbildningen med att regeringen hellre vill satsa på utbildningar som leder till riktiga jobb. Mats Persson (Liberal) var Sveriges utbildningsminister 2022–2024. Uttalandet om riktiga jobb har fått många reaktioner. I filmen finns flera exempel på personer som fått inte bara jobb utan lyckats mycket bra, tack vare den start och det stöd de fick från studieförbunden. Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, med flera exempel finns på att folkbildningen kan skapa jobb.

Men folkbildningen är en bred rörelse som har flera andra viktiga syften än att utbilda människor till jobb. Som filmen tar upp ger studieförbunden många unga möjligheten att utvecklas inom ett område och där finns många, många kurser och evenemang där människor i olika åldrar och bakgrund kan mötas och få nya kontakter.

Syftet med filmen är helt klart att slå ett slag för folkbildningen. Dokumentären är ett politiskt inlägg för att folkbildningen ska få resurser. Det lyckas regissören bra att få fram även om jag tycker att han förminskar problemet med att studieförbundet Ibn Rushd som grundades 2001 och lades ner i slutet av 2024 fick många miljarder i anslag trots att det fanns en hel del kritik mot att det studieförbundet ska haftstudiematerial eller hänvisningar till texter som ansetts konservativa eller problematiska gällande exempelvis hbtq-frågor och synen på aga.D Kritiker menade att verksamheten inte uppfyllde de krav på demokratisk fostran som ställs på organisationer som mottar offentliga medel. Det var skarp kritik som regissören inte tycks ta så mycket på allvar. Överlag är den tredjedel av filmen där han går igenom kritiken som förts mot studieförbunden kring anklagelser om fusk är upprepande och känns som indoktrinering. Men det är förstås så ofta går till när någon vill tydligt framföra sin åsikt. Jag tror att dokumentären hade vunnit på att han inte upprepade sig så mycket.

Jag tycker att varenda politiker i Sverige på alla nivåer, såväl inom kommun som region och på riksnivå bör ser denna film. Men många andra bör också de den och prata om den. Folkbildningen, studieförbunden, är så mycket mer än att den ger människor, framför allt unga, stöd att utveckla något de är intresserade av som inom musik, teater, att laga mat, att hantverka, att programmera, att fotografera, att filma, att skriva med mera, med mera. Studieförbunden ger människor möjlighet att mötas.

Filmen har ett stort fokus på unga som får hjälp att utvecklas genom studieförbunden, men jag saknar en annan viktig del av vad studieförbunden gör för andra åldersgrupper och äldre människor. Folkbildningen/studieförbunden har en given plats där idrotten eller olika politiska eller religiösa organisationer inte lockar.

Att dra ner på resurserna till folkbildningen är farligt för samhället, menar många som får komma till tals i filmen. I stort sett den ende i filmen som uttalar stöd för att dra ner på resurser till folkbildningen är Sverigedemokraternas Alexander Christiansson.

Tja, denna dokumentär är utan tvekan ett politiskt debattinlägg – och därför väldigt svår att betygsätta. Men den görs övertygande och det bubblar av engagemang och hjärta. Egentligen siktar han väl på öppet mål. De flesta runt om i Sverige har väl en positiv inställning till folkbildningen? För övrigt ser väl opinionsundersökningarna inför valet ut som att Tidö-regeringen ska tappa makten och då är det väl högst möjligt att folkbildningen får mer stöd. Men osvuret är bäst, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Folkbildning

Valter Nilsson och Stigberget på Trädgården Stockholm

18 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Valter Nilsson på Trädgården Stockholm Foto: Lea Johansson Maliniemi

Det börjar nästan som en liten invasion.

Först kommer Stigberget. Sedan kommer fler. Och fler. Blås, stråkar, kör, gitarrer, rytmer – ett helt kollektiv av musiker fyller scenen på Trädgården. Elva personer är de till slut. Det känns som att de aldrig ska sluta kliva på. Och när man tror att hela bandet redan står där kommer till sist huvudpersonen själv: Valter Nilsson.

Efter succén på Bananpiren i Göteborg och Malmöfestivalen är det nu Stockholms tur. I sammanhanget är det faktiskt en ganska liten spelning för Valter, även om han själv konstaterar att det är ”folk överallt” på Trädgården. Det här är den första av två helt utsålda kvällar.

Och halva publiken verkar ha följt med från Göteborg.

Det säger en hel del. Valter Nilsson har på kort tid fått något som är betydligt svårare att bygga än en stor publik: en egen publik. Människor som inte bara vill höra låtarna, utan som vill vara med när de händer. De sjunger med, ropar, dansar och verkar betrakta konserten som något de är en del av.

Sedan börjar musiken på riktigt.

Stigberget är ett fantastiskt kompband – om man nu ens kan kalla elva personer för ett kompband. Det här är snarare en liten orkester. Blås, gitarrer, kör och rytmsektion ger Valters låtar en enorm kostym. När alla är igång känns Trädgården plötsligt alldeles för liten.

Och mitt i allt står Valter Nilsson.

Han har en sällsynt förmåga att vara både rockstjärna och vanlig göteborgare på samma gång. Det finns inget tillgjort i honom. Han känns varm, självironisk och jordnära, men samtidigt fullständigt säker på att låtarna håller. Och det gör de.

Det är lätt att glömma att Valter faktiskt började sin musikaliska resa på engelska. Två och en halv skiva hann det bli innan Kapten Röd ställde den enkla frågan: varför sjunger du inte på svenska?

Det blev ett avgörande ögonblick.

För när Valter bytte språk hittade han också sitt verkliga uttryck. Plötsligt blev berättelserna närmare, roligare, sorgligare och mycket mer träffsäkra. Det göteborgska finns överallt, men det är aldrig exkluderande. Det lokala blir allmängiltigt. Man kan stå i Stockholm och känna igen sig totalt.

Och kanske är det därför så många göteborgare står här i kväll.

De vet redan.

De har sett det här växa fram.

Men det fina är att Stockholmspubliken också verkar ha förstått. Det är inte längre bara Göteborg som har adopterat Valter Nilsson. Han håller på att bli hela Sveriges.

När bandet drar igång låtarna som publiken väntat på blir det en enda stor kör. Trädgården gungar, och elva musiker låter som dubbelt så många. Valter behöver egentligen bara stå längst fram och ta emot all den kärlek som kommer tillbaka.

Det här är en konsert som känns större än sin spelplats.

Större än Stockholm.

Och kanske till och med större än Valter själv just nu.

Det är svårt att sätta en gräns för vart det här kan ta vägen. Men en sak är säker: Valter Nilsson är inte längre på väg att slå igenom. Han har slagit igenom.

5+

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Carola! – öppen och ärlig

18 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Carola!

Carola!
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi My Sandström

En dokumentär som känns mycket öppen och ärlig som visar öppet hur unga kvinnor utnyttjas och inte får bestämma själva. En stark skildring av hur i synnerhet unga människor blir fråntagna makten över sig själva och sin musik. Regissören har fått tillgång till ett unikt material och ger oss en djup inblick i människan Carola Häggkvists liv.

Carola slog igenom för hela Sverige när hon som 16-åring vann den svenska uttagningen till Eurovision med sången Främling. Därefter gick det med full fart och hon blev känd inte bara i Sverige utan runt om i världen. Hon blev knuten till Bert Karlssons skivbolag först och senare till managern till Bee Gees. Hon hade inte mycket att säga till om. Skivbolagen bestämde över huvudet på henne. Ibland tvingades hon göra musik och video hon inte ville göra, ibland saker som helt stred mot hennes övertygelse.

Sedan hamnade hon ur asken i elden, skulle jag vilja beskriva det när hon blev aktiv i den kristna sekten Livets Ord hos Ulf Ekman. Hon fick sjunga gospel där och det var en befrielse som hon längtar efter men Livets Ord hade en del baksidor. Vi får se videoinspelningen från hennes bröllop med Runar Søgaard där Ulf Ekman tydligt påpekade att kvinnan ska vara underdånig mannen.

Carola är personlig och visar mycket ur sitt liv men samtidigt håller hon en tydlig bra linje gentemot det privat. Hon hänger inte ut människor men är ärlig med att när hon skiljde sig blev hon äntligen fri och självständig.

Carola har en fin röst. Det kan ingen förneka. Men hon har aldrig tillhört mina idoler inom musikvärlden. Men jag beundrar hennes öppenhet och ärlighet i denna dokumentär och den berättar inte bara om hennes liv utan säger något viktigt om hur unga kvinnor bemöts av makten inom musikbranschen och en del religioner och kyrkor. På ett sätt skulle jag vilja veta ännu mer men förmodligen hade dokumentären då gått över gränsen mellan privat och personligt.

En bra dokumentär där vi får följa Carola genom hennes genombrott, hennes motgångs roch konflikter och hennes styrka och revansch.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Carola, Carola!, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

RAGHD – en ny upptäckt på Höjden

17 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Det här är en av anledningarna till att jag älskar festivaler.

Att gå på de tidiga spelningarna. Att vandra bort från de största scenerna och se artister man kanske knappt hört talas om. Ibland blir det en halvtimme man snabbt glömmer.

Och ibland hittar man något man vill följa.

RAGHD på Höjden är det senare.

Hon står på en scen som passar henne perfekt. Höjden känns redan som en egen liten festival inne i festivalen, och RAGHD fyller den med en självklar energi. Det är rap, klubb, alternativ pop och R&B, men framför allt låter det som RAGHD. Hon har lyckats bygga ett eget musikaliskt universum där genrerna får flyta ihop utan att någon riktigt behöver bestämma vad det är.

Det finns en nerv i framförandet. Något rastlöst och samtidigt väldigt kontrollerat. Hon kan vara hård och självsäker ena sekunden och betydligt mer sårbar nästa. Det är den kombinationen som gör att spelningen aldrig bara blir ett snyggt klubbset.

Det finns något att säga.

Och något att känna.

Jag kommer hit för att upptäcka.

Jag går härifrån med en artist jag vill se igen.

RAGHD är fortfarande en sådan där artist som man kan stå relativt nära och känna att man är med om något innan det riktigt har blivit stort. Men det är svårt att föreställa sig att det kommer att förbli så särskilt länge. Hon har redan spelat på stora festivaler och byggt upp ett eget uttryck, och det märks att hon har ambitionen att ta det betydligt längre.

Det är kanske det finaste med festivaler.

Man kommer för de stora namnen.

Men man går hem och pratar om de man inte visste att man skulle hitta.

Jag kommer att följa henne.

4/5

All vår bevakning av Way Out West 2026

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Filmrecension: Nästan Forever

17 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Nästan Forever!

Nästan Forever
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Hannah Reinikainen och Lia Hietala

Jag skulle vilja tycka om denna dokumentära berättelse. Men det känns som att det privata får ta över för mycket av det som endast borde vara personligt. Jag skulle föredra att se en film om samma ämne men det skulle vara ett drama istället för rent dokumentär.

En dokumentär coming-of-age-porträtt som följer Jasmine, Philip och deras vänskapskrets i Stockholm under fem omvälvande år. Dokumentärfilmarna började följa ungdomarna och filma deras liv under sommaren 2020. Dokumentären skildrar hur de utvecklas från att vara barn till tonåringar med allt vad de kan innebära av sökan efter sin identitet och där vänskap och kärlek bubblar fram och tillbaka. Vi får följa vännerna då de åker skateard (naturligtvis). Finns det någon svensk ungdomsfilm som inte utspelas delvis kring skateboard? Vi får höra dem prata om allt möjligt mellan himmel och jord. Filmen byggs upp med intervjuer, cinéma vérité-scener och ungdomarnas egna självfilmade videor, vilket av och till blir alltför förutsägbart och inget som känns nytt.

Tja, det är imponerande att regissörerna följt dessa ungdomar i fem år men jag känner att ett dramatiskt berättande som inte följer den exakta verkligheten hade talar djupare till tittaren. Hur filmen tas emot beror naturligtvis i hög grad på vem tittaren är. Jag är nog fel målgrupp för filmen.

När ungdomarna börjar i gymnasiet förändras mycket och de får nya relationer. Jag känner att det inte är helt rätt att följa så unga människor på detta nära sätt. Övergången till gymnasiet förändrar dynamiken i gruppen, så klart och deras relationer på prov. Men det engagerar mig inte.

För mig blir dokumentärer som följer unga människor alltid något tillbakahållna, det mest privata blandas med det och personliga, en del man vill veta döljs och ibland går filmaren för nära och det blir för privat. Samtidigt möter vi här två unga regissörer som vi kan vänta oss mycket av framöver.

Bakgrundsfakta om de två regissörerna:
Lia Hietala, född 1993 i Stockholm, arbetar som regissör, fotograf och casting director. Hennes kortfilmsdebut If I Say No (2016), inspelad i Norge, belönades med Nordnorsk Filmsenters stipendium Springbett, vilket ledde till kortfilmen Min homosyster (2017). Filmen vann en Teddy Award för bästa kortfilm på Berlinale och blev en internationell framgång. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber, regisserad tillsammans med Hannah Reinikainen.
Filmen hade premiär i Panorama-sektionen på Berlinale och belönades senare med pris för bästa långfilm på Seoul International Women’s Film Festival i Sydkorea samt bästa dokumentär på Lovers Film Festival i Italien. Tillsammans regisserade de även kortdokumentären Nattpass, som visades i Startsladden på Göteborg Film Festival 2022. Lia Hietala utvecklar för närvarande sin första spelfilmslångfilm Salt tillsammans med Camila Bejarano Wahlgren.

Hannah Reinikainen, född 1992 i Stockholm, är regissör och manusförfattare. Hon har studerat journalistik vid Stockholms universitet samt dokumentärfilm och manus på Biskops Arnö. 2020 långfilmsdebuterade hon med Alltid Amber tillsammans med Lia Hietala.
Filmen hade premiär på Berlinale och prisades senare på festivaler i bland annat Sydkorea och Italien. 2022 hade hennes första korta spelfilm Spott premiär på LUCAS International Festival for Young Film Lovers, samtidigt som kortdokumentären Nattpass visades på Sheffield DocFest. Hon utvecklar för närvarande spelfilmsprojektet babes inom det svenska debutantprogrammet Moving Sweden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensionm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in