• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stand with Ukraine tour – Ganna Ensemble/ Insomnia Taxxi på Valand

16 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Maryanaa Bondarenko

Valand i Göteborg

12/3 2023

Bevistade turnéavslutningen på ett projekt till för att uppmärksamma musikers situation i Ukraina och samtidigt spegla dess jazzliv, utifrån artister och grupper vilka som regel tvingats basera verksamheten utanför sitt krigsdrabbade hemland. Turnén i Sverige organiserades av Loredana Franza på Semente Cultural Productions, och Maryana Bondarenko på Ukrainska Institutet samt Ukrainas ambassad. Den kunde förlängas till Västsverige genom Maria Rylander och Qlaez Wennbergs arbete i arrangörsföreningen Knupunkt. Elva konserter arrangerades på fem dagar. Jazzföreningen Nefertiti agerade lokal arrangör på Valand. I samband med konserterna visades också en gripande utställning under rubriken ”Ukrainian Jazzmen At War”. På plats på Valand fanns den inbjudne riksdagsledamoten Johan Büsser (S) (som en gång i tiden intervjuats av skribenten).

Kärlek och nydanande expressiv musik strömmade genom lokalen. Enda man kan klaga på är att det var synd att man inte hade nått ut, då tillställningen samtidigt var en välgörenhetskonsert. Publiksiffran borde varit betydligt större, även om annat kan locka en sen söndagseftermiddag. I sitt välkomstanförande betonade Maria Rylander att det handlar om att bevara och utveckla ett kulturarv, eftersom möjligheterna till detta utplånats i Ukraina.

Ganna Emsemble är en etniskt inriktad internationell jazzkvintett baserad i Berlin. Den leds av kompositören och sångerskan Ganna Gryniva från Ukraina som också arrangerar sina låtar, vilka integrerar folklore med jazzigt avancerad tonkonst. Stämband exerceras när hon genomgående ägnar sig åt strupsång, påminnande om den jojk vi förknippar med Mari Boine. Hon omges på scen av svenske pianisten Povel Widestand (ende musiker jag hört tidigare), tyske kontrabasisten Tom Berkmann, trumslagaren Mathias Ruppnig från Österrike samt vikarierande saxofonisten Bill McHenry från USA. Musiken de framför får symbolisera motståndet hemlandet mobiliserar mot sin angripare. Folkmelodier från Ukraina möter frihetligt okammad jazz! Uråldrig vokal teknik integreras med samtida och spetsig jazz.

Maria Rylander – Mayana Bondarenko – Loredana Franza foto Qlaez Wnnberg

Ganna Ensemble har som framgått ett unikt sound. Låter ibland tillgängligt och vackert, ibland tar kraftfulla urladdningar över, vilka mot bakgrund av devisen Stå upp för Ukraina skulle kunna ses som statement. Gryniva berättar rörande om sångernas ursprung. Redan i andra låten hörs en sådan vitalitet att utropstecken är befogat. Gillar då interaktionen i bandet, särskilt dialogen emellan tenorist och trumslagare! Istället för romantiska örhängen får vi snarare hymner vilka understryker rådande allvar. Engagerande tilltalet går otvivelaktigt fram. Föreställer mig att tanken är att framställa sorg och smärta i lika hög grad som glädje och skönhet. I vissa sekvenser skrynklas toner ihop i kaskader eller i energiska inlägg, som om man önskar experimentera, använda olika uttrycksmedel. Ur förhållningssättet alstras en musikalisk berg och dalbana.

Bill McHenry visar upp avsevärda kvaliteter med formuleringsförmåga influerad av Michael Brecker. Och dynamiken från Mathias Ruppnig bakom sitt trumset skänker extra dimension åt en ”frispråkig” ensemble. Dramatisk densitet pockar på publikens uppmärksamhet. Avrundar snärtigt med passionerat beat. I fokus slingrande saxsolo, fint pianospel och rytmsektionens accentuerade anslag. Extranumret kännetecknas av inlevelsefull sång doppad i afrikansk-amerikansk vibe á la Don Cherry. Mycket njutbart signaleras hopp och kampvilja,.

foto Maryana Bondarenko

Efter paus framförs ett audiovisuellt verk av Insomnia Taxxi, artistnamn för Iryna Novikova. När kriget i Ukraina bröt ut hittade musikproducenten, ljuddesignern och dj:n hittade hit, kunde erbjudas residens i Göteborg. Hon har uppträtt på många scener i Sverige och i andra länder, anses befinna sig i frontlinjen inom elektroniskt experimenterande musik som utgår från multidisciplinär ljudkonst. Musiken Insomnia Taxxi skapade genom sin elektroniska verktygslåda illustrerade de projektioner som hon visade på storbildsskärm.

Intressant kontrast till föregående akt, även om hennes konstruktion av tunga beats och ambient sound inte gör samma bestående intryck. Stundtals förekom ett visst mätt av monotoni. I samma andetag måste vikten av sådana här evenemang betonas. Av den anledningen känns det svårt att göra konstnärliga bedömningar. Skeendet vi följde på duken kretsade mycket kring vattenformationer och i viss mån snö och rymden. Fanns också förlopp i närbild på ansikten. Allt filmat/ framställt i svartvitt. Ett samarrangemang med Musikcentrum Väst (MCV)!

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Linjen

15 mars, 2023 by Elis Holmström

Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär: 17 mars 2023
Regi Ursula Meier

Där Terrence Malick gjorde den Tunna Röda Linjen har Ursula Meier gjort den spikraka linjen. För det är nämligen länge sedan vi fick något såhär enkelt och koncist. Meier har tydliga och helt klara intentioner att göra ett familjedrama där egoism, bitterhet samt fysisk och psykisk ohälsa står i centrum. Dessa koncept är inte bara enkla ledord utan filmens kropp, själ och hjärna. Att rikta in sig på ett mycket specifikt mål och vägra att avvika måste till viss del berömmas. I en tid då flera filmskapare försöker skapa komplexitet genom att överfylla sina filmer är Linjen snarare en form av spartansk minimalism vad gäller presentation och ambitioner.

Järnviljan, att inte röra sig en millimeter från den dramatiska kärnan, är dock inte oproblematisk. Förutom att vara strikt vad gäller tematiken verkar Meier satt upp lika hårda begränsningar vad gäller bearbetning och minutiöst detaljarbete. De bästa dramatiker dyker ned i sina karaktärer, vänder ut och in på dem som om de låg på ett dissikeringsbord. Men Meier tycks ha satt upp tydliga barriärer och gränser – inte av den positiva sorten. Filmens många konflikter och relationer tillåts aldrig blomma ut, de når en basal utvecklingsnivå för att plötsligt upphöra. De gånger som det verkar vara en emotionell raket i görningen stampar Meier på bromsen. Konsten att behärska sig är beundransvärd men den ständiga återhållsamheten blir i slutänden ett alltför stort hinder.

Ingenting tillåts att lyfta över medelnivån. Ensemblen är duglig och genomgående kompetent men det finns inget utmärkande eller minnesvärt. Manuskriptet är lika stoiskt och gör inte några försök att skapa ytterligare dimensioner, varken för berättelsen eller några av karaktärerna.

Men Meier lyckas inte alltid behålla lugnet och isen i magen. För även om Linjen är genomgående strikt förekommer det en rad inslag som gör kraftiga avbrott mot den stränga regin. De få gånger filmen eldar på konflikten mellan mor och dotter väljer Meier att presentera det med en överdriven absurditet som ter sig som ofrivillig komik. Ett annat genuint klavertramp – ordvits avsedd, är hur filmen väljer att porträttera förkärleken till musik. Flera gånger om vill Meier förmedla musikens inspirationskraft, hon vill även demonstrera musikalisk talang. Tyvärr blir flera av dessa sekvenser till ren och skär lustgas då de olika framförandena är katastrofala. Som relativt kompetent gitarrist skär det i både själ och öron då huvudrollsinnehavaren Stéphanie Blanchoud besudlar en rad fina Fender- och Gibson-gitarrer genom ett gräsligt gitarrspel som knappt skulle kunna accepteras på en nybörjarskola.

Hela avslutningen visar sig också vara en blindgångare av obeskrivlig magnitud. Istället för att vara spännande abstrakt eller tänkvärt serveras publiken en ofattbart tafatt final som skulle behövt marinera ett par årstider för att kännas det minsta genomtänkt.

Linjen är definitionen av fungerade, det finns ingen flärd eller överdriven entusiasm, samtidigt görs det inte heller några större misstag och filmen är lika funktionsduglig som
den är icke ordinär.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vernissage hos Gud

15 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Vernissage hos Gud
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Ossian Melin och Filip Aladdin
Medverkande Magnus Krepper, Isabelle Grill och Lisa Lindgren

En rolig uppgörelse med marknadskrafternas makt över konsten. Göteborgskollektivet KonstAB har släppt sin första långfilm. Den båda gott för kommande filmer. Denna är tyvärr lite för spretig, lite för fylld av klichéer och schabloner (den onde rike mannen, symbolen för marknadskrafterna var givetvis fet, iförd hög hatt, rökte cigarr och knullar gärna unga kvinnor och tvekar inte att döda någon).

I centrum för handlingen står två unga kvinnliga konstnärer som går på en konstskola och förbereda sig för en utställning: Irma och Madeleine. Irma blir kallad av Gud och får uppdraget att rädda konstvärlden och kanske rent av världen. Gud säger att eftersom människor är skapade till Guds avbild måste de kunna skapa konst som är riktigt bra. Hittills har ingen konstnär som utvalts av Gud för att bevisa att människan är Guds avbild lyckats. Madeleine däremot är en konstnär som tackat ja till att skapa konst för att få bra ekonomi.

På konstskolan presenterar sig en nytillträdd rektor (spelas av duktige Magnus Krepper). Rektorn är med i ett uråldrigt sällskap som vill kommersialisera konsten. När då Irma blivit utvald av Gud att skapa det perfekta konstverket blir det en konflikt. Irma får dessutom tillgång till en urgammal skrift som ska hjälpa henne att skapa det varm som Gud ska uppskatta. Det är för många spikar i soppan och det blir rörigt.

KonstAB skriver i ett pressmeddelandet att filmen är en uppgörelse med konstens existentiella kris och samtidigt en hyllning till ”det okommersiella flummandet”. Det är så klart ett viktigt ämne men det blir lite lamt när det är så tydligt svart eller vitt. Det är svårt att riktigt ta till sig ämnet. Jag tycker ämnet är värt att hanteras lite mer seriöst. Det är för spretigt med både Gud och existentiella frågor om varelser som är flera tusen år gamla. Att den korrumperade rektorn självklart också kan mörda utan att tveka och utnyttjar människor sexuellt, precis som den rike mannen, blir lite för övertydligt.

Visst, det är lite kul och rejält utflippat och kan sätta igång samtal och funderingar kring konst och kultur och förhållandet till marknadskrafter. Men jag har lite svårt att se frågan så svart eller vitt. Också konstnärer behöver betala hyra och dagisavgifter och behöver mat och kläder och någonstans att bo.

Upphovsmakarna till filmen säger att konsten idag är under attack och genomgår en existentiell kris.

Ossian Melin, en av KonstAB:s grundare och tillsammans med Filip Aladdin regissör av filmen, säger:
– Särskilt för den yngre generationen har konstnärskap i hög grad kommit att handla om att få göra ett företagssamarbete eller att bli sponsrad. Men vi hävdar att om ett verk är sponsrat kan det inte längre vara konst. Meningsmotståndare kanske ifrågasätter om konsten verkligen behöver vara fri, den kanske bara ska vara dekoration åt de välmående. Då är det inte konst längre, då tycker vi det är design.

Helt klart har detta kollektiv massor av skaparkraft, energi och fantasi. Även om denna film känns halvklar och väl utflippat rörig, ser jag ett intressant skapande som framöver kommer att kunna skapa mästerverk till film.

Bakgrundsfakta om KonstAB:
KonstAB är baserat i Göteborg och grundat av barndomsvännerna Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin men består numera av ett större, roterande persongalleri. Efter att ha börjat med musikvideor (bland annat åt Yung Lean) har kollektivet profilerat sig med de frisinnade teateruppsättningarna Total Trygghet, Total Fräschhet och Total Strukturalitet samt en omtalad uppsättning av Shakespeares ”Stormen” på Göteborgs Stadsteater och Dramaten.
För att finansiera har de filmen sökt sig utanför filmetablissemanget och hämtat medel från sin producent, välvilliga privatpersoner, olika stipendier och egna besparingar.
Nyligen vann KonstAB-produktionen ”Jörgen Hyltes svåger” publikens pris i tävlingskategorin Startsladden, Europas största kortfilmspris, på Göteborg Film Festival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Shazam: Fury Of The Gods

15 mars, 2023 by Elis Holmström

Shazam: Fury Of The Gods
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2023
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg har inte legat på latsidan sedan Shazam hade premiär för fyra år sedan, något som blir extra uppenbart då uppföljaren visar sig vara mer energisk och inspirerad. Nu fanns det ingen anledning till att göra sig alltför bekväm. Den första filmen med Zachary Levi i huvudrollen må ha fått ett relativt varmt mottagande. Men det hade också att göra med det faktum att majoriteten av DC och Warner Brothers projekt som Batman v Superman: Dawn Of Justice och Aquaman utgjort en hälsofara för biopubliken. Shazam var inte någon uppenbarelse, det var ett spontant, lättsamt och aningen tramsigt äventyr. Den största meriten var befrielsen från regissören Zack Snyders döda stämning och vedervärdiga estetik som dominerat samtliga DC-projekt efter den urusla Man Of Steel.

De allmänna förväntningarna inför en uppföljare tycks ha varit ljumma. Att Fury Of The Gods också har försenats lovar inte heller särskilt gott. Samtidigt fortsätter DC och moderbolaget Warner att strukturera om sig själva. Detta har lett till ett smärre kaos där skådespelare och filmserier har torpederats och avförts i samma takt som vallöften. Men Sandberg låter sig inte påverkas av detta. Han har istället gjort sig mer bekväm med materialet och sina skådespelare. Resultatet är en förvånansvärt rolig och energisk film som är bättre än sin föregångare på alla sätt och vis.

Genom att ha klarat av den tradiga och typiska ursprungshistorien – som majoriteten av serietidningsfilmer inkluderar, kan Sandberg nu gå rakt på sak. Han har sett över läget, hittat berättelsens styrka och de inslag han brinner mest för. Tidigt klargörs det att Fury Of The Gods vill vara en kombination av 80-talets kultklassiker som The Goonies – vilket refereras genom en T-shirt i filmen, samt John Hughes The Breakfast Club. Det må förekomma gudar, superkrafter och odjur men Sandberg är snarare intresserad av den skojfriska relationen mellan de unga protagonisterna och deras diverse utmaningar i livet.

Denna dynamik blir än bättre av det tydliga band som finns mellan de unga aktörerna. Det barnsliga buset och syskonbråken kunde ha framstått alltför ordnat och polerat, men visar sig vara filmens största styrka. Humorn är överlag mer balanserad denna gång och det är svårt att inte le då grå skolvardag kolliderar med gudalika förmågor. Sandbergs uppenbara entusiasm inför uppföljaren smittar av sig på samtliga involverade. Det finns inga tankar på att göra något som tänkas ändra sättet vi ser på filmkonsten, istället är det en ren lek där målet är att ha så roligt som möjligt.

Som en renodlad ungdomsfilm med övernaturliga inslag lyckas Fury Of The Gods underhålla samt engagera på ett – acceptabelt, emotionellt plan. Som en polerad och episk actionfilm är resultatet inte detsamma. För även om Sandberg inte verkar känna någon rädsla inför en större budget än sist finns det tydliga inslag som endast verkar existera på uppmaning av bolagscheferna hos Warner. För då Sandberg lämnar staden Philadelphia och tvingas ta sig an de mer storslagna aspekterna förvandlas filmen till något av en julkalender på steroider.

Det hela når någon sorts kritisk massa då den grekiska mytologin och dess inslag ska göra entré. Den spjuveraktiga humorn har även en plats här, men sekvenserna som involverar Lucy Liu och Helen Mirrens två antagonister är mer eller mindre omöjliga att se på. Här transporteras publiken bort ifrån storstaden till fiktiva landskap med tveksamma visuella effekter och ett överflöd av evighetslång exposition. Detta är dock inte i närheten ett lika flagrant fel som det skådespel som serveras. Att Lucy Liu stapplar fram och visar på ett engagemang som känns igen från de stunder då tonåringar tvingas till rumsarrest må vara hänt. Men att den fenomenala Helen Mirren erbjuder sitt sämsta skådespel någonsin lämnar mig faktiskt mållös. Med tanke på att Mirren faktiskt medverkar med viss entusiasm i en rad Fast And Furious-filmer, där karaktären varit mer obetydlig vad gäller substans är häpnadsväckande. Mirren stirrar dött in i kameran och häver ur sig krystade repliker som bryter ny mark vad gäller pinsamhet.

Samma misär drabbar även allt som involverar action med stora doser digitala effekter. Förutom en visuellt snygg sekvens – mot filmens absoluta slut, är actionscenerna genomgående oinspirerade och genomförda utan någon känsla för komposition eller koreografi. Det känns flera gånger som om vi satts i en tidsmaskin – inte av den bra sorten, och tvingas uppleva den terror som var Tim Storys Fantastic Four-filmer. Hela slutet visar sig också vara en lång och menlös actionsekvens som vägrar att ta slut.

Shazam Fury Of The Gods må vara misslyckad som actionfilm, men det går att ha överseende med då resten av projektet lyckas underhålla genom fartfylld humor och en påtagligt glad regissör.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, shazam

Bokrecension: Argentinsk socialpsykologi. Enrique Pichon – Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken av Adamson o Sapia – verklighetsnära om individens kris i globaliseringen

14 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Verk Argentinsk socialpsykologi. Enrique PichonRivière, operativ grupp och förändring i praktiken Författare Gladys Adamson, Pablo Sapia
Översättare Sören Lander (2020)
Förlag Era Naciente SRB – serien Para Principiantes (For beginners)

Hur effektfull och verklighetsnära är dagens psykiatri? Kan en mix av socialpsykiatri, aktionsforskning och psykoanalys ge något bättre? Det frågade sig den kontroversielle argentinska pionjären inom socialpsykologi, psykiatrikern och psykoanalytikern Enrique Pichon-Riviere (1907-1977). Framgångsrikt lyckades han reformera psykiatrin i Argentina på 50- och 60-talet, vilket sedan spred sig till hela Latinamerika. Hans teoretisk-praktiska metoder tog hänsyn till människors individuella referensramar och behov av sociala nätverk. Han uppfann sitt eget konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO), en metod implicerbar via särskilt bildade så kallade operativa grupper. Han var också mannen som grundlade Argentinas psykoanalytiska sällskap och vägrade patologisera individers svar på vad han menade var en bristfällig miljö.

Under pandemin översattes boken till svenska av gruppsykoterapeuten Sören Lander, men är ursprungligen skriven av Adamson och Sapia – lärljungar till Pichon-Riviére. Till formen är den en i en serie fackböcker ”for beginners”. Baksidestexten framhåller att hans tänkande kan vara ett stöd i vår globaliserade era där det som naturligt binder oss samman har försvunnit. Individen är i kris, menade Pichon-Riviére, och såg ett ökande behov av att ständigt omskapa sociala nätverk. Argentina har i dag ett tiotal undervisningsinstitutioner som förmedlar just hans socialpsykologiska synsätt. Teorin om ECRO praktiseras av flera verksamma än i dag.

Gruppsykoterapeuten Sören Lander, som översatt boken, beskriver på hemsidan, www.pichon.se, hur han först kom i kontakt med Pichon-Riviére:

”Första gången jag överhuvudtaget hörde namnet var under en föreläsning i klinisk psykologi på psykologutbildningen i Göte­borg 1985. Den som nämnde honom var Mats Mogren, på den tiden an­svarig för klinisk psykologi-delen på PEG (de två sista åren av psykolog­utbildningen). Mats hade tillsammans med andra psykologstudenter i mitten av 1970-talet startat Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Inspi­ratörer och medgrundare var de argentinska psykoanalytikerna Angel och Dora Fiasché, vilka bägge var tidigare disciplar till Pichon-Rivière. Det var på det här sättet den argentinska psykoanalysen med sin mer socialpsykologiskt influerade filosofi kom till Sverige.”

Pichon-Riviére var själv invandrare, som så många i landet, och kom till Argentina med sin familj från det fransktalande Schweiz. Den mångkulturella miljön var hans vardag. Men med sin klassbakgrund och utbildning kunde han uträtta mycket. Som psykiatriker såg han ensamma och övergivna patienter på avdelningarna där han arbetade. Med utgångspunkt i positiva minnen från barndomen bland landsbygdsbefolkningen i Argentina började han fundera. Det han kom fram till var inte helt okontroversiellt. Han kom att spela fotboll med sina patienter, besöka bordeller, dricka en hel del… och älska tango och stökiga stadskvarter.

Den till formatet lite större boken – som består av rikt illustrerade 192 sidor och nio kapitel i serieform – presenteras hans liv och verk ur olika aspekter. Här finns såväl historiken bakom metoderna och hans biografi. Boken ger definitioner av begreppen men berättar även om verklig praktik och ger vidare referenser. Pichon-Rivière beskrev den argentinska socialpsykologin med egna ord som ”vetenskapen om interaktioner som syftar till samhällsförändring”. Karaktäristiskt för hans modell är också att den tvingar fram ständig teoretisk förnyelse. Det som i dag kalas aktionsforskning, vars syfte är att genomföra en förändring på en viss geografisk plats bland en viss grupp människor i tid och rum, skulle jag säga ligger nära. Syftet var att skapa ett mer jämlikt samhälle. Och precis som Freud sa att drömmar ”är kungsvägen till det omedvetna” talade han för att vardagslivet är nyckeln till vår förändring. Sören Lander beskriver den operativa psykoanalysens särdrag så här:

”Den används i vanliga mänskliga vardagssituationer och i olika slags aktiviteter, göromål eller institutioner där människor är verksamma (i konkreta situationer såsom undervisning, arbete, lek, fritid etc); vidare i de normala krissituationer som människan nödvändigtvis går igenom (förändring av boendeort, civilstånd, arbete, faders- eller moderskap; närståendes död; normala utvecklingskriser etc)”. (hämtat från www.pichon.se)

Jag kan varmt rekommendera boken som är tillgänglig och inramande, men ändå omfattande. Den presenterar Pichon-Riviéres gärning översiktligt. Här beskrivs konkret om hur individen kan få stöd i ett mångkulturellt samhälle, inte minst i sökandet efter mening. Även om tiden utspelar sig kring då socialpsykologin var ung i Argentina, blir de målande exemplen på konkreta aktioner en påminnelse om något – i verklig mening sunt. De utgör en tydlig kontrast till det kontaktlösa digital-samhälle vi byggt upp idag. Pichon-Riviére sätter särskilt behovet av social kontakt i centrum. Samma idéer hade förmodligen i dag stannat som en skrivbordsprodukt på ett universitet. Kanske hade de blivit kortlivade och kvävts av institutioner hukande under New Public Management, och korttänkta kostnadskalkyler. Boken är en ögonöppnare som sätter fokus på mänskliga grundläggande behov. Den är också en efterlängtad översättning från spanskan som många socialarbetare, psykoterapeuter, socialpsykologer väntat på.

Utöver boken ovan har Sören Lander även översatt tre andra böcker som beskriver delar av Pichon-Riviéres livsverk. Samtliga gavs ut under pandemin och går också att beställa via www.pichon.se. En omfattar en lång närintervju med honom kring konst och vansinne (2022), en är en antologi med texter (2021) sammanställd av Lander, som (återger även föreläsningar), en presenterar hans Förbindelseteori (2022).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 315
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in