Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär: 17 mars 2023
Regi Ursula Meier
Där Terrence Malick gjorde den Tunna Röda Linjen har Ursula Meier gjort den spikraka linjen. För det är nämligen länge sedan vi fick något såhär enkelt och koncist. Meier har tydliga och helt klara intentioner att göra ett familjedrama där egoism, bitterhet samt fysisk och psykisk ohälsa står i centrum. Dessa koncept är inte bara enkla ledord utan filmens kropp, själ och hjärna. Att rikta in sig på ett mycket specifikt mål och vägra att avvika måste till viss del berömmas. I en tid då flera filmskapare försöker skapa komplexitet genom att överfylla sina filmer är Linjen snarare en form av spartansk minimalism vad gäller presentation och ambitioner.
Järnviljan, att inte röra sig en millimeter från den dramatiska kärnan, är dock inte oproblematisk. Förutom att vara strikt vad gäller tematiken verkar Meier satt upp lika hårda begränsningar vad gäller bearbetning och minutiöst detaljarbete. De bästa dramatiker dyker ned i sina karaktärer, vänder ut och in på dem som om de låg på ett dissikeringsbord. Men Meier tycks ha satt upp tydliga barriärer och gränser – inte av den positiva sorten. Filmens många konflikter och relationer tillåts aldrig blomma ut, de når en basal utvecklingsnivå för att plötsligt upphöra. De gånger som det verkar vara en emotionell raket i görningen stampar Meier på bromsen. Konsten att behärska sig är beundransvärd men den ständiga återhållsamheten blir i slutänden ett alltför stort hinder.
Ingenting tillåts att lyfta över medelnivån. Ensemblen är duglig och genomgående kompetent men det finns inget utmärkande eller minnesvärt. Manuskriptet är lika stoiskt och gör inte några försök att skapa ytterligare dimensioner, varken för berättelsen eller några av karaktärerna.
Men Meier lyckas inte alltid behålla lugnet och isen i magen. För även om Linjen är genomgående strikt förekommer det en rad inslag som gör kraftiga avbrott mot den stränga regin. De få gånger filmen eldar på konflikten mellan mor och dotter väljer Meier att presentera det med en överdriven absurditet som ter sig som ofrivillig komik. Ett annat genuint klavertramp – ordvits avsedd, är hur filmen väljer att porträttera förkärleken till musik. Flera gånger om vill Meier förmedla musikens inspirationskraft, hon vill även demonstrera musikalisk talang. Tyvärr blir flera av dessa sekvenser till ren och skär lustgas då de olika framförandena är katastrofala. Som relativt kompetent gitarrist skär det i både själ och öron då huvudrollsinnehavaren Stéphanie Blanchoud besudlar en rad fina Fender- och Gibson-gitarrer genom ett gräsligt gitarrspel som knappt skulle kunna accepteras på en nybörjarskola.
Hela avslutningen visar sig också vara en blindgångare av obeskrivlig magnitud. Istället för att vara spännande abstrakt eller tänkvärt serveras publiken en ofattbart tafatt final som skulle behövt marinera ett par årstider för att kännas det minsta genomtänkt.
Linjen är definitionen av fungerade, det finns ingen flärd eller överdriven entusiasm, samtidigt görs det inte heller några större misstag och filmen är lika funktionsduglig som
den är icke ordinär.