• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Hävdelsebegär exponeras roande fartfyllt – Vilda inuti på Backa Teater

19 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Idé & koncept: Anne Jonsson och Moa Backman

Dramatiker: Moa Backman

Regissör: Anne Jonsson

Koreografi: Anne Jonsson i samarbete med ensemblen

Scenograf & ljussättare: Charlie Åström

Kostymör: Kajsa Hilton Brown

Maskdesigner: Josefin Ekerås

Ljuddesigner: Jesper Lindell

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig, Bo Stenholm, Daniel Ekborg och Mats Nahlin

Musiker: Daniel Ekborg, Krostina Issa (sång), Mats Nahlin och Jonas Redig

Medverkande: Eleftheria Gerofka, Anna Harling, Navar Hermez, Soledad Hpwe, Rebecca Riggio, Johan Stavring, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Emelie Strömberg,

Från 6 år

Urpremiär: 17/3 2023

Spelas till och med 9/5 på Backa Teater, Lindholmen i Göteborg

Uppsättningens repetitionstid fick skjutas på framtiden när pandemin bröt ut. Dekor och scenkläder magasinerades i för Operan och Stadsteatern gemensamt lager. I januari i år lastades innehållet i en långtradare av på Backa teater igen och ett lustfyllt arbete kunde påbörjas. Uppsättningen växte fram på barn- och ungdomsteaterns stora black box, vars ”svarta låda är en av Europas största. Här finns ingen upphöjd scen, ingen ridå och fixerat publikutrymme saknas. Hela det stora rummet med sina svarta väggar tas i anspråk.

Ena hörnet har reserverats för musikerna och deras instrument. I fonden finns ett antal runda kreationer i grönt hängandes från taket, vilka föreställer vajande trädstammar. Mitt på scen ligger vad som i dunklet ser ut som klipphällar. Ljuset avtäcker inledningsvis formationens överdel. Visar sig vara ett ansikte vänt i profil mot publiken. Mycket fiffigt förverkligad idé av Charlie Åström, som ju också ansvarar för ljussättningen. Likt ett mantra upprepar framspringande varelser att de ”kommer ur kroppen”.

foto Ola Kjelbye

Stimuleras av scenkonst under femtio minuter uppbyggd på flängigt exalterade rörelser, ett par sånger framförda av Kristina Issa samt stämningen musiken förmedlar. Föreställningens målgrupp kan mycket väl vara förstagångsbesökare av teater då man vänder sig till publik från sex år. Råkar sitta intill Konstnärlige ledaren vars påpekande om målgruppens påtagliga upprymdhet på bänkraden nedanför, signalerar den bekräftelse han lever för. Konstens förmåga att ge perspektiv och barnen utlopp för sin fantasi. Vilda inuti kan beskrivs som en på samma gång humoristisk och lite läskig saga. Den replikknappa föreställningen lämpar sig synnerligen väl för samtal efteråt, då den inte drivs av ett explicit narrativ inbjuder den till tolkningar.

Sensmoralen är att människan inte klarar sig själv. Samhällen fungerar bara genom att olika förmågor tas till vara och hänsyn råder. Om den starkes rätt triumferar skapas ett krackelerande samhälle. .Återkommande egoistiskt utrop blir till en mycket underhållande antites i sagan. När framrusande gestalter förvandlas till samlare och därpå bildar rivaliserande gäng går tanken till exempelvis West Side Story. Här finns inslag som implicit påminner om fablernas värld. Gränser testas, territorier utforskas.

foto ola Kjelbye

En styltinstruktör har anlitats för att framställa en imponerande figur. I kombination med ljud vilka illustrerar några av skogens invånare, blir det antagligen lite otäckt när oidentifierad figur stryker omkring i periferin i öppningsscenen. Apropå ljud av det organiserade slaget blir jag förtjust i sagans soundtrack. Om jag rätt kunde urskilja spelades elbas, orgel, trummor (kul att Kristina Issa i en sekvens tog hand om trummandet på ett avsiktligt taffligt vis) och vid ett tillfälle harpa. Dessutom hade (tippar jag) Jonas Redig sammanställt sound som spelades upp i högtalare. Medryckande, suggestiv musik förstärker fräckt avsedd stämning. Strategiskt placerad står Kristina Issa och med patos sjunger ut motiv ur föreställningen, något hon ganska ofta gör på Backa Teater.

”Flocken” av skådespelare behöver säkerligen träna, för att det intensiva rörelseschemat med klättringar, springande och hopp inte ska slita ut kroppen. Ytterst sällan har lika mycket dans/ kroppsspråk förekommit på denna hyllade barn- och ungdomsscen. Ensemblen är en samtrimmad mix av veteraner och ett par nya (åtminstone för mig) namn. Maskör, kostymör och modist har gjort ett förstjäntfullt jobb. Somliga skådespelare är så pass maskerade att de är knepiga att identifiera. Tillsammans med regissören exploaterar ensemblen pedagogiskt viktiga frågeställningar kring självständighet och samarbete.

foto Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Beck – Quid pro quo

18 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Beck – Quid pro quo
betyg 3
Premiär på C More 17 mars 2023

En ny Beck-film har släppts och nu är Kristofer Hivju tillbaka som den norske superpolisen Steinar. Han är lika rå och envis som tidigare medan Martin håller en låg, eftertänksam profil. För övrigt är det inte mycket som är sig likt. Denna Beck-film är mycket mörkare än de tidigare och har tappat fokus på samhällskritik. Nu är det korruption på alla nivåer som är temat.

Steinar och Josef får i uppdrag att utreda ett dödsfall på en loppmarknad i Stockholms-förorten Vårberg. En immigrant från Belarus som kom i början av 1990-talet har blivit brutalt mördad eller så är det en olycka. Utredningen tar oväntade vändningar då Säpo blandar sig i och kräver att bli uppdaterade under utredningens gång. Utredningen påverkas under ytan av att polischefen Klas Fredén (som alltid suveränt gestaltad av Jonas Karlsson) troligen ska bli chef på Säpo. Påverkas mer än de utredande poliserna inser.

Filmen titel, Quid pro quo, är ett latinskt talesätt och betyder att byta tjänster. Hjälper du mig så hjälper jag dig. Ett uttryck väl använt om korrumperade sammanhang.

Handlingen är spännande och har en hel del oväntade vändningar men känns inte helt färdig. Den är aning rörig också, fast å andra sidan kan livet vara precis så okontrollerat viltväxande rörigt. Filmens styrka är de duktiga skådespelarna.

Det är den andra filmen av fyra i den senaste Beck-omgången. Det behövs en fortsättning. Det bara måste komma en uppföljning. Även om vi som tittare får en hel del svar så är det ändå alldeles för många frågor som händer i luften efteråt, som väntar på svar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck-film, Quid pro quo

Teaterkritik: Socialdemokraterna – The Musical – imponerande, enastående

18 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Socialdemokraterna – The Musical
Av Klas Abrahamsson
Komposition & musikarrangemang Åsmund Flaten
Regi Markus Virta
Scenografi och kostym Stine Martinsen
Koreografi Roger Lybeck
Ljus Palle Palmé
Ljud Niklas Nordström
Mask Anna Jensen Arktoft
Musikaliskt ansvarig Carina E Nilsson
Medverkande Glenn Edell, James Lund, Odile Nunes, Kajsa Reingardt, Lars Göran Persson, Elisabet Carlsson, Frida Hallgren, Hani Arrabi och Anna Thiam.
Musiker Rigmor Bådal, Barbro Lindkvist, Jonas Lindholm, Viktor Sand
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 17 mars 2023

Att på en och en halv timme kunna sammanfatta både vad Socialdemokraterna kommer ifrån, vart partiet är på väg, vad det har betytt och vilka utmaningar partiet det står inför och vilka styrkor som finns – det är imponerande, enastående av hela teamet bakom denna makalösa musikal. Det är lysande, ja helt enkelt en storartad musikal som vilar tryggt på nio duktiga artister och en bra orkester med låtar om boränta, populism och Tjocka Lotta tjänsteman blues. Föreställningen skildrar både Socialdemokraterna och Sverige och av och till handlar föreställningen också om politik och vad som är möjligt att göra som politiker.

Föreställningen är rolig och lustig men samtidigt skarp med berättelser om hur utsatta människor blivit ännu mer utsatta och hur klassamhället återvänt med besked och det har skett med arbetarrörelsens välsignelse. Socialdemokraterna är Sveriges största parti och har betytt oerhört mycket för vad Sverige är. Många år har partiet haft egen majoritet i riksdagen och kunnat bilda regering utan att behöva stödja sig på småpartier som Miljöpartiet, som nte ens fanns då Socialdemokraterna var som störst. Att på nittio minuter få fram så mycket är helt fenomenalt.

Föreställningen handlar inte om enskilda aktörer utan skildrar partiet som en grupp, som en rörelse. Pjäsen som är skriven av dramatikern Klas Abrahamsson skrevs för Arbeiderpartiet i Norge och hade urpremiär på Teater Ibsen i Norge 2021. Den har nu anpassats av Klas Abrahamsson till svenska förhållanden. Klas Abrahamsson berättar:
– Jag skriver det jag själv vill se. Och jag är betydligt mer intresserad av gruppdynamik och kollektiva berättelser än individuella konflikter, som dramatik ofta handlar om. Teaterchefen Maria Sid hörde av sig när vi höll på med Arbeiderpartiet – the musical i Norge och vill att vi skulle göra den även på Stadsteatern. Grundstrukturen i Socialdemokraterna är densamma men den är anpassad till svenska förhållanden. Och precis som att Ingvar – en musikalisk möbelsaga handlar om en uppblåst svensk självgodhet och vulgärkapitalism så handlar Socialdemokraterna – the musical mer om nationella stereotyper än ett enskilt politiskt parti.

Handlingen börjar med dagen efter en valförlust. Partiet har förlorat makten och nio högt uppsatta partifunktionärer samlas för att gå igenom vad som hänt. Partiet måste söka sin roll i en ny framtid, med nya utmaningar. Till vänster på scenen projiceras bilder från en powerpoint-presentation och på bordet står en vas med slokande rosor. Någon börjar sjunga ”Äntligen dags att ge opp” och en kavalkad av sång och dans startar med sånger om forna dagar och tidigare partiledare. Var det verkligen bättre på Tage Erlanders tid? Vad hade Olof Palme som gjorde honom så stor? Vad hände nu och varför röstade inte tillräckligt många på Socialdemokraterna? Är det folket som röstade fel?

Sammanträdesrummet byts efter cirka halva tiden ut till en röd trappa för artister på Socialdemokratins schlagerfestival och där framförs bland andra låten Boräntan dansar och en parafras på Nationalteaterns Bängen trålar som blivit Gängen trålar.

Premiären fick stående ovationer, mycket välförtjänst. Det är en sjusärdeles underhållande sång- och dansföreställning som under ytan ändå är allvarlig och tar upp viktiga frågor att fundera vidare på, både för socialdemokrater och alla andra i landet. Det är klart att det skulle gå att göra djupare analyser men för att vara en föreställning på nittio minuter är den imponerande heltäckande. Skulle analysen fördjupas skulle föreställningen behöva bli betydligt längre och jag är inte ens säker på att det skulle bli bättre. Denna musikal om Socialdemokratins identitetskris är också en historia om Sverige, vad Sverige varit och vart Sverige kan vara på väg. Med en fantastisk ensemble, så samkörda som om de spelat ihop jättelänge. Så bra helt enkelt och så upplyftande och hoppfullt att jag studsade i mina steg på väg hem.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scenkonst, socialdemokraterna, Teaterkritik

Filmrecension: Boston Strangler – en lovsång till kvinnliga journalister

17 mars, 2023 by Rosemari Södergren

(L-R): Carrie Coon as Jean Cole and Keira Knightley as Loretta McLaughlin in 20th Century Studios’ BOSTON STRANGLER, exclusively on Hulu. Photo by Claire Folger. © 2022 20th Century Studios. All Rights Reserved.

Boston Strangler
Betyg 4
Premiär på Disney+ 17 mars 2023
Regi Matt Ruskin

På ytan är det en true crime-berättelse om jakten på Bostonstryparen i början av 1960-talet men egentligen är det en film om kraften i bra journalistik och en skildring av två kvinnors kamp för att ta plats på en tidnings redaktion under en tid då dessa arbetsplatser var patriarkatets mark. En film som visar hur viktig journalistik är, en film som behövs i dagens medievärld där ytlighet tar över allt mer.

De två huvudpersonerna, Loretta McLaughlin (suveränt spelad av Keira Knightley) och Jean Cole (enastående porträtterad av Carrie Coon), är två kvinnor som på var sitt sätt lyckas ta sig in till de prestigefyllda journalistuppdragen. Loretta var först förpassad till att skriva om vad redaktören ansåg vara kvinnliga ämnen som mat och kläder på livsstilsredaktionen.

Keira Knightley som Loretta McLaughlin och Chris Cooper som Jack MacLaine. Foto:  Claire Folger. © 2023 20th Century Studios.

Tidningsvärlden som skrildras i The Boston strangler präglas av en grabbig machokultur med nyhetsredaktörer som har whiskyflaskor i byrålådorna. Till en början stötte Loretta McLaughlin och Jean Cole på hårt motstånd när de ville gå till botten med fallen med kvinnor från arbetarklassen som hittats döda i Bostontrakten i början av 1960-talet.

Ur filmen:
– Detta är ingen story!, hävdar redaktionschefen Jack Maclaine (träffsäkert spelad av Chris Cooper).

Loretta sätter fingret exakt på rätt punkt för att få börja undersöka fallen, då hon svarar:
– Hur många kvinnor måste dö innan det är en story?

Filmen är en stark påminnelse om vad journalistik är och att den behövs idag mer än någonsin tidigare. I dagens medievärld där ytlighet syns och hörs mest, då bokförlag som Bonniers förlag väljer bort seriösa journalister för att hellre ge recensionsexemplar till influencers som tar foton på sig själva med en bok istället för att skriva något seriöst. Då skattefinansierade public service i form av SVT i Kulturnyheterna ägnar tid åt att sprida och diskutera Tiktok-videos med en pop-artist som skriker ut att den som vill kunna se en film utan att bli störd av höga skrik från publiken borde se film hemma istället. SVT prioriterade att lägga tid på ett ytligt Tiktok-klipp.

Missförstå mig inte. Filmen är inte dogmatisk på något sätt, den pekar inte finger. Det är en spännande och engagerande berättelse – med stilrent och konsekvent genomfört filmarbete. Fotot, miljöerna, kläderna – allt utstrålar 1960-tal. Och skådespelarna är enastående och berättelsen tar oväntade vändningar.

Alessandro Nivola som polismannen Conley. Foto Century Studios. © 2023 20th Century Studios.

Filmen bygger på verkliga händelser och personer. Loretta och Jean var två kvinnliga journalister som lyckades ta sig fram och som blev vänner för livet. I filmen skildras deras jakt på sanningen bakom Bostonstryparen. Loretta och Jean lyckades bevisa att det var en seriemördare som gick lös, trots att polisens ledningen länge försökte lägga ut dimridåer.

På en digital presskonferens med skådespelare och regissör från filmen säger Keira Knightley:
– The Boston strangler är en lovsång till kvinnliga grävjournalister.

Regissören Matt Ruskins säger att hans tanke med filmen var att göra ett slags revisionistisk true crime-film som skildrar 60-talets mest ökända seriemördarfall ur ett feministiskt perspektiv:
– Jag ville berätta historien ur de kvinnliga reportrarnas perspektiv – i stället för ur polisens eller mördarens synvinkel. Reportrarna Loretta McLaughlin och Jean Cole var de första som kopplade ihop de olika morden och de som faktiskt myntade begreppet ”Bostonstryparen”.

Trots att det var de två kvinnliga journalisterna som grävde fram de viktiga uppgifterna har deras insatser raderats. Carrie Coon berättade på presskonferensen hur chockad hon blev när hon fick reda på det. Carrie Coon tog upp detta på presskonferensen:
– Deras individuella berättelser om hur de kämpade för att bli journalister var mycket fängslande och gripande. Det påminde mig om min uppväxt i Mellanvästern under en tid då möjligheterna för kvinnor att bli annat än sekreterare var små.

Av personliga skäl är jag glad att många filmer idag går att se online. Men det är ändå något särskilt med en premiär på bio och en visning i en stor salong. Jag tycker det är lite synd att denna går direkt till streaming på Disney+ eftersom filmen är så skickligt filmad och berättad. Den är mångskiktad och skildrar kvinnors kamp för jämställdhet och kvinnors rätt till alla slags arbeten. Den berättar också om polisarbete under 1960-talet då ny teknik oftast inte fanns och polisledningar var skeptiska mot sådana metoder. Det är också en skildring av 1960-talet i en amerikansk stad som Boston och en skildring av förhållandet mellan polisväsendet och journalistiken, på gott och på ont.

Keira Knightley säger:
– Dramat belyser verkligen varför det är så viktigt att ha många bra kvinnliga journalister som kan berätta denna typ av historier. Det var våra rollfigurer, Loretta och Jean, som varnade Bostons kvinnliga invånare om att de var i fara och hjälpte dem att skydda sig – inte polisen. Detta var en händelse som hade ignorerats av det manliga etablissemanget.

Loretta slits i filmen mellan sina plikter i hemmer och sin starka drift att vara undersökande kriminalreporter. Både Keira Knighley och Carrie Coon är småbarnsmammor och kunde känna igen sig i sina rollkaraktärers dilemma:
På presskonferensen sade Keira Knightley:
– Det är något väldigt fint med att komma till en inspelning och stirra in i en annan kvinnas sömndruckna ögon och mötas av total förståelse: ”Det är ok, kompis. Jag har din rygg”.

Precis som i filmen, där de två journalisterna hjälps åt och stöder varandra. Missa inte denna underbara film om journalistik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Carrie Coon, Disney+, Keira Knightley, The Boston Strangleer, The Boston Strangler, True Crime

Visionär accordeonist framställer minimalism i spännande schatteringar – Playscapes av Tuulikki Bartosik

16 mars, 2023 by Mats Hallberg

Omslag Kristi Kongi

Tuulikki Bartosik

Playsxapes

4

Inspelad på radion i Estland, hemmastudio samt i Rävala 8 studio

Producenter: Sandor Mölder och ttulikki Bartosik

Efni Records

Releasedatum: 21/1 2023

Estniske Free bass accordeonisten Tuulikke Bartosik har släppt nio skivor, varav tre räknas som soloverk. 48-åriga kvinnan bor i Stockholm (också bott i Finland) sedan mer än tjugo år där hon undervisat på Musikhögskolan. Av alla hon utbildat kan särskilt framhållas celebra instrumentkollegan Lisa Långbacka. 2019 blev jag helt såld på Tempest in a Teapot som bedömdes vara 5-stjärnig. I samband med recensionen här gjordes research som intresserade kan googla fram. På sin hemsida kallar Batosik sig elektroakustisk innovatör, vilket förstås stämmer. Kompositören och multiinstrumentalisten är lika bevandrad i klassiska repertoaren som traditionell folkmusik

. Nya fullängdaren har föregåtts av tre singlar. Skivan utgiven i limiterad upplaga i vit vinyl är ett samarbete med Sandor Mölder som trakterar cello, omnichord (en slags autoharpa), Yamaha bas-system samt Casio SK. Artisten själv spelar förutom dragspel estnisk cittra, piano samt tramporgel. Bägge sjunger. All text och musik är signerad Bartosik och har resulterat i tolv platsspecifika kompositioner, jämt fördelade på vinylsidorna. Hela världen ses som arbetsfält för en ”skandi-balt” som på Norrland använt sampling gjord i skog i Estland. På öppningsspåret Robertsfors (norrländsk kommun vars nutida berömmelse vilar på Sahara Hotnights som Frida Hyvönen) sjungs enda versen på svenska.

Playscapes är inte bara en resa i influenser, utan innebär också nytt sound och utökad potential i och med bruket av pedaler till dragspelet. Fascination sträcker sig bortom utforskandet av beats, omfattar element från låga bastoner i death metal. Vidare har Bartosik samlat in ljud från resor, exempelvis från tunnelbanan i London. Processen att spela in och därpå låta Siim Mäesalu mixa albumet tog ett år, vilket låter exceptionellt med tanke på hur få dagar som viks åt en normal jazzinspelning. Får reda på att albumet handlar om att kapitulera inför ens rädslor, en tanke lite knepig att avkoda eftersom hon modigt gått sin egen väg. Albumet bryter ny mark för hennes huvudinstrument, blir en ackumulering av källor att ösa ur: faderns dansband, klassiska skolningen, traditionsbärandet och hela vägen till metal och electronica.

pressfoto Alice Withby

Musiken rör sig tonalt emellan ytterligheter: från extrem diskant till extraordinära bastoner. Därmed är det fylligare än mitt jämförelseobjekt, samtidigt spretigare. Resultatet av estetiken kan betraktas som minimalistiska collage. Avsikten är som beskrivits inte att lansera vad jag minns som förhållandevis enhetligt sound på Tempest in a Teapot, handlar snare om en motsatt hållning. Flerstämmiga klanger och beats förmedlas, antingen sida vid sida eller sammanvävda. i fängslande hybridform. Öppningsspåren på bägge sidor av vinylskivan väcker lust hos lyssnaren. Eggande world music-beat driver framåtrörelsen i London. Helsinki, Aatos å andra sidan är experimentell minimalism av gyllene snitt som övergår i att undersöka dragspelets bortre gränser på Sundbyberg.

Tuulikke Bartosik är en sann avantgardist, låter som ingen annan även om minimalismen hon praktiserar kan refereras till pionjärer som Terry Riley, Steve Reich (äger ett av hans album utgivet 1980) och Brian Eno. Kompositionerna består av exceptionella lager, även om de inte hela tiden har ”instant appeal”. Dock, när jag trollbinds sker det med besked. Tippar att jag inför detta avantgardistiska panorama skulle vara än mer mottaglig för vissa av låtarna live. Playscapes framstår paradoxalt nog både som extremt kalkylerade och som impulsivt improviserande verk. En förunderlig dubbelhet!

ps Självklart är ljudet förstklassigt. Ställer mig ändå frågandetill greppet att lägga in knaster på några ställen.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 314
  • Sida 315
  • Sida 316
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in