• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Svänggäng får oss att glömma vardagens bekymmer – Ida Nielsen & The Funkbots

24 mars, 2023 by Mats Hallberg

foton Christina Palm

22/3 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Ett förhållandevis omfattande sidospår i mitt musiklyssnande utgörs av de medryckande tongångar vilka brukar kallas funk. James Brown spelades på vinylträff när temat var artist/grupp jag har mest enheter av. Har varit på ett antal Cashbah-fester som hållits på olika ställen i Göteborg och följde Stonefunkers karriär. Förutom The Godfather of Soul (sett honom på Skeppsholmen och Rondo) har jag förstås lyssnat på andra pionjärer såsom Parliament ledda av oförliknelige George Clinton (hört live i Holland c:a 1990) och Sly & Family Stone. Visar sig förresten att den senares stötfunkiga hits var vad som huvudsakligen inramade konserten på Valand.

Ska inte göra någon längre uppräkning. Vill bara som introduktion nämna att jag hört vitala liveakter av Maceo Parker med Fred Wesley x 3, Martha High, Alexander Ó Neal, Blacknuss, Nils Landgren Funk Unit, Per Cussion All Stars, Rufus, Marcus Miller, Bassrace på Skeppsholmen med Stanley Clarke, Victor Wooten och nämnde Miller. 1987 fanns jag på plats när Prince kom till Scandinavium med sin karismatiska Sign of the Times-show (har konsertfilmen på video).

Prince är en synnerligen viktig referens i sammanhanget eftersom danska basisten Ida Kristine Nielsens berömmelse vilar till stor del på att hon värvades till New Power Generation 2010 och lirade med denne innovatör fram till hans död. Ingick också i Prince konstellation 3rdeyegirl. Bas Ida (född 1975) har rankats som en av världens tio främsta på sitt instrument. Av förebilder har hon lyft fram Larry Graham, Bootsy Collins, Marcus Miller och Victor Wooten. På sin hemsida berättar Nielsen om specialdesignade signaturbasen från Sandberg, vars egenskaper tillverkats för att få fram eftertraktat, fett och distinkt, sound. Likt sina manliga motsvarigheter är hon en slap bass – virtuoso. Nielsen utbildad vid Kungliga Musikaliska Akademin i Köpenhamn har spelat med bland andra Michael Learns To Rock och Zap Mama. På meritlistan finns också fem plattor i eget namn.

foto Christina Palm

Känns rätt att den heterogena publiken uppgående till ett antal av cirka 200 får hålla till godo med ståplats. plus några stolar och soffgrupper längst bak. Tunga rytmer från scen absorberas bäst av kroppar i upprätt ställning, hos oss som drivs av begär efter extas. Apropå extas ska påpekas att Ida Nielsen nog hade trott att responsen skulle bli ännu större, trots att stämningen var på topp sista låtarna. Noterade fördelaktigt ljud där basen var i centrum utan att stjäla allt utrymme. Hade jag varit trettio år yngre hade jag önskat att ljudvågor skulle kännas i magen och få byxbenen att fladdra. Men den tiden är förbi.

Danskan hymlar inte med att hon är bossen, hela tiden med glimten i ögat i coola solbrillor. Hon visar sig från sin spralliga sida, ovanligt snacksalig utan att skryta. Är väl hög tid att erkänna att jag fram tills nu försummat att lyssna på hennes bländande musicerande. Hon omger sig med landsmannen Oliiver EngQvist på glödande gitarr (ofta anlitad sessionsmusiker, ljudtekniker och producent som bland annat jobbat med Sanne Salomonsen), enormt tajte trumslagaren David Haynes med meriter från exempelvis Victor Wooten, Till Brönner och Stanley Jordan samt rapparen Kuku Agami. Männen servar stjärnan galant plus att de får eget utrymme i showen. Fick anledning att revidera min initiala uppfattning att de är lite bleka, alltför understödjande.

Redan en bit in i första låten demonstrerar Nielsen fabulös teknik Som om hon samtidigt spelar melodi- och basstämman. Med troligen ett gyllene undantag framförs eget material, vars sound med nödvändighet blir som parafraser på klassiker inom traditionen. Olika varianter av beat baserade på givna mallar. Stundtals påminner hennes snärtiga låtar om hur det lät hos Wendy & Lisa när duon släppte eget sent 80-tal.

foto Christina Palm

Nielsen slår fast ”vårt uppdrag är att hålla funken vid liv, en målsättning som infrias förstås. För utövare och mottagare vilka lärt sig behärska och älska grunderna, kan funk framstå som ett okomplicerat lyckopiller. Kanske därför det utmanas med solistiska bravader och dueller,. Det ”krånglas” till med uppfriskande breaks som publikfriande uppvisning. På Valand ersätts i olika avsnitt slagkraftiga låtars groove med ekvilibristiska instick, varav Nielsens smattrande solon jämte supersnabba dialogen med kraftpaketet Haynes och hans trumstockar var mest minnesvärt.

Av det inledningsvis lite jämntjocka materialet framgår att basvirtuosen är starkt präglad av 80-tals beat i allmänhet och samarbetet med Prince i synnerhet. Som nämnts görs under konsertens 95 minuter flera uppiggande avstickare. När funkig sambalåt introduceras lanseras ruggigt skickligt trumspel med lysande understöd av Bas Ida och Oliver EngQvists slingor. Efter cirka en trekvart sätter sig Nielsen vid ett Nord-keyboard och sjunger en ballad, vilket blir en radikal kontrast till den tunga och täta väv av rytmer som i övrigt dominerar. Rapparen Kuku Agami – dansk hiphopartist med med afrikansk härkomst – har också getts en egen avdelning tillsammans med bastante rytmläggaren Haynes, vars inslag celebrerar old school hip hop. Den sist nämnde införlivar i egenskap av ”space captain” på loopande trummaskin/ synt(?) ytterst effektfullt ett tillstånd av P-funk. Kul hyllning av en era!

foto Christin Palm

Nielsen sjunger skapligt och interaktionen med Kuku Agami förhöjer den vokala dimensionen. Stötfunkiga Internet Crush består av byggstenar från Minneapolis-funkens taktfast riffande sväng, förebådar i kombination med Funk In The Trunk kulmen på konserten. Efter att original framförts som tribut översköljs vi av underbar version av 1999 (jovisst äger jag vinylen i fråga). Partyt når sin kulmen, lyckokänslan infinner sig. Följs upp med groove som sitter som en smäck i samma anda i We Came 2 Get Funky, en av Nielsens bästa låtar. Hårt beat med gnistrande solo från strängbändare EngQvist. Energifyllda festen avrundas stilenligt med bassolo där pionjär Larry Graham hyllas samt de härligt gungande rytmer Free Your Mind visar sig innehålla.

OBS Efter showen såldes t-shirts och cd. Ida Nielsen och Funkbots fanns trevligt nog tillgängliga för signering.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension av tv-serie: The Night Agent – en riktig spännande aktion-serie

23 mars, 2023 by Rosemari Södergren

The Night Agent
Betyg 4
Premiär på Netflix

En riktig lyckad aktion-serie. De två huvudpersonerna tror jag kommer att återkomma i en ny säsong. Gabriel Basso i rollen som den unge FBI-agenten Peter Sutherland och Luciane Buchanan i rollen som Rose Larkin, en superduktig hackare och säkerhetsexpert.

Peter Sutherland har en form av lågstatus-uppgift att sitta på natten och vakta en telefon som nästan aldrig ringer. Den ringer bara om en särskilt, hemlig variant av FBI-agenter är i fara och behöver hjälp snabbt. Rose Larkin har startat en hyllat säkerhetsföretag men går i konkurs då närmaste medarbetaren blåser henne.

Rose slickar sina sår och blir omhändertagen av sin faster och farbror som står henne nära. Hennes föräldrar nämns så jag förmodar att de är avlidna, eller så hamnar de i fokus i en kommande säsong. För en uppföljande säsong lär det bli eftersom dessa två huvudkaraktärer är fungerar enastående tillsammans.

Peter Sutherland tyngs av en sorg och en stor fråga han vill ha svar på. Hans pappa var FBI-agent som blev beskylld för att ha varit förrädare men som dog innan han kunde ställas inför rätta. Denna tragedi bär Peter med sig och den gör också att han inte får några toppjobb inom FBI, han har blivit märkt av sin fars förräderi.

En natt när han sitter som vanligt på sitt jobb och vaktar en telefon som aldrig ringer – då ringer det. Förstås. Det är starten på en jakt på en spion i Vita huset. Det blir förvecklingar och frågan är vem det går att lita på överhuvudtaget.

Konspirationen kan vara lite svår att verkligen tro på. Men den är spännande och har en del överraskande vändningar. Visst är serien framför allt en spännande och underhållande aktion-serie men den har också något att säga om hur människor med makt kan bli korrumperade och hur de kan lura sig själva att tro att ändamålet helgar medlem.

Serien har de ingredienser som gör en aktion-serie bra. Jag kunde inte sluta att titta utan sträck-kollade på hela serien.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, The Night Agent

Filmrecension: Infinity Pool – irrar tyvärr bort sig i nonsens

23 mars, 2023 by Elis Holmström

Infinity Pool
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Brandon Cronenberg

Trots det låga betyget finns det mycket att gilla och även beundra i Brandon Cronenbergs tredje långfilm. Till skillnad från sin far David Cronenberg har Cronenberg den yngre en uppenbar övertygelse vad gäller att föra vidare konsten att chockera biopubliken.

Till skillnad från den likbleka Crimes Of The Future finns det här en påtaglig passion för projektet och möjligheterna att skapa en tydlig samhällskritik, där överklassen, apati och sadism ifrågasätts. Genom stora mängder abstraktion och ironi, gällande det moderna samhällets fascination för lidande, skapar Brandon Cronenberg flera intressanta frågeställningar som skänker filmen en mystik som inte går att värja sig ifrån.

Det är flera gånger så pass intressant att det – nästan, ursäktar de tusentals brister som filmen inte kan kamouflera. Visuellt är Infinity Pool nästan lika makaber att se på som dess många orgier i sex,droger och våld. Fotografen Karim Hussain saknar all känsla för vad som passar estetiskt, därför tvingas tittaren till ett överflöd av menlösa närbilder och konstlade kameraåkningar som får magen att vändas. Valet att dränera filmen på färg får produktionen att likna en sjaskig porrfilm.

Ensemblen är – förutom Alexander Skarsgård som står stadigt, lika intressant som de gäster Carina Bergfeldt plågar svenska folket med varje fredag. Mia Goth, som senast sågs i den erbarmliga X, är nu tillbaka med en rolltolkning som går till historien av helt fel anledning. Goth kan i alla fall trösta sig med en sak, hon har nämligen gjort plats för sig i skådespelarhistorien genom en av tidernas sämsta skådespelarinsatser. Hennes försök att agera förförisk psykopat går inte att förklara med några adjektiv som finns tillgängliga i den svenska ordboken, de är helt enkelt inte adekvata nog för att beskriva den skräck som utspelar sig.

Men trots dessa massiva sänken finns det en märkbar entusiasm för projektet. Världen Brandon Cronenberg skapat må vara lika osannolik som Lewis Carrols Alice I Underlandet, men de mycket tydliga allegorierna och den uppenbara samhällskritiken gör det möjligt att uthärda det absurda och de många, många misstagen … Ett tag i alla fall.

För hur intressant det må vara rent idémässigt så spelar det ingen roll då Cronenberg själv faller offer för fåfänga och hybris. Istället för att skapa en kompakt, klurig och hämningslös film drar han ut på konceptet och irrar bort sig i totalt nonsens där hans brister som filmskapare blir uppenbara. Han saknar förmågan att dra gränser och förstå att ett överflöd av chocksekvenser inte sporrar publiken.

Filmen når också sin berättarmässiga topp redan efter en timme, därefter återstår massiva mängder hedonism, både för filmens karaktärer och Cronenberg själv. Istället för att fortsätta ifrågasätta samhället blir allt till ett odrägligt navelskådande som försöker vinna intresse genom det ena groteska uppvisandet efter det andra. Men det kvittar hur många könsorgan som visas i profil eller hur mycket kroppsvätskor som sprutar, det framstår endast som patetisk kompensation för att berättelsen och dess potential har förkastats. När den tolfte orgien utspelar sig kan ögonlocken inte längre hålla sig öppna. Till detta kommer ett slut som är intellektuellt bankrutt.

Infinity Pool är sannerligen inte utan meriter, tvärtom, därför är det tragiskt att se hur Brandon Cronenberg överger sina idéer för innehållslösa perversioner som kommer vara lika minnesvärda som säsongsfinalen av Robinson. När allting väl är slut kan man inte annat än känna sig berövad på tid och något – eventuellt, snillrikt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: John Wick Chapter 4 – kavalkader av död och explosioner

23 mars, 2023 by Elis Holmström

John Wick Chapter 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2023
Regi Chad Stahelski

John Wick är filmvärldens motsvarighet till tyska Rammstein. Båda lever i en värld där måttlighet eller god smak inte existerar. John Wick-regissören Chad Stahelski har förvisso inte samma kraft och förmåga till masspsykos som de tyska hårdrockarna, men vad gäller att ignorera ett klassiskt koncept som ’’det kan bli för mycket av det goda’’ befinner han sig i samma fålla som det bombastiska metal-bandet.

Trots att medlemmar ur skådespelarensemblen, som Ian McShane och den nyligen bortgångne Lance Reddick, försökt vurma för att det finns en emotionell kärna i filmerna, går det inte att fly undan det faktum att John Wick endast har haft ett mål… Action i kubik och kvadrat.

Genom tre filmer har gränserna för skottlossningar, orgier i kampsport och allmän massaker utmanats gång på gång. Denna trend fortsätter – givetvis, i det fjärde kapitlet om den ostoppbara dödsmaskinen. Med en oerhörd speltid på tre timmar kan Stahelski leva ut sina vildaste drömmar genom kavalkader av död och explosioner. Att tänka på någon sorts mättnadsgrad finns inte på kartan. Detta ’’pang pang’’-frosseri må vara underhållande men har också baksidor. Efter fyra filmer finns det få – om några, sätt kvar att kreativt döda människor med skjut- och huggvapen. Flera sekvenser är alltför bekanta, det är samma strikta koreografi, som påminner om en noga tuktad dans. Slagsmålen utspelar sig ännu en gång i neondränkta spegelrum där en oupphörlig mängd banditer decimeras.

Att avvika från formulan vid det här laget vore inte heller vidare klokt. Det vore lika vettlöst som att McDonalds skulle bygga om hela sin meny och uteslutande fokusera på japansk kokkonst. Men med tanke på att formulan har justerats och – i min mening, förbättrats i en film som Nobody – som skrevs av Derek Kolstad, manusförfattare till samtliga John Wick-filmer, är det svårt att acceptera den nästintill skamlösa repetitionen. Nobody hade också utrustats med stora mått mörk humor, något som är smärtsamt frånvarande här. Att en filmserie, som mer eller mindre baserar hela sin existens på det omöjliga och närmast befängda vägrar att anamma humor är fullkomligt barockt. Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska individer, men hans skådespeleri fortsätter att vara lika imponerande som en blåsig busshållplats. Men det är Bill Skarsgård som drar det korta strået som filmens antagonist. Utrustad med en fransk accent, som inte ens hade kunnat accepterats i en barnfilm, tvingas Skarsgård arbeta med ett material som är lika obefintligt som ett korruptionsfritt fotbolls-VM.

Men trots de många felen finns det också klara förbättringar jämfört med den aningen trevande John Wick Chapter 3 Parabellum. Denna gång har strukturen rättats till vilket innebär att actionscenerna eskalerar, Parabellum avfyrade sina mest spektakulära actionscener alltför tidigt. Detta ledde till en oinspirerad final som misslyckades med uppgiften att få adrenalinet att pumpa. Fördelningen och uppbyggnaden är denna gång markant bättre och det betalar sig i en slutsekvens som fullkomligt briljerar.

Då allt ska kulminera tar Stahelski fram allt han lärt sig under de gångna åren. Det monster som släpps lös är nästan omöjligt att beskriva. Vi får en av de svettigaste och mest hänsynslösa jaktsekvenserna på länge. Genom Paris gator utspelas en furiös massaker som aldrig tycks vilja ta slut. Här lyckas Stahelski också hitta nya grepp vad gäller att visualisera slaktfesten genom innovativa kameraåkningar och intensiv klippning. Tempot och intensiteten vägrar att upphöra, hela filmen har då blivit till en eldkastare som ämnar att sätta allt i brand.

Så trots mängder av repetition och ett manus knappt värt namnet, är filmens final så pass imponerande att en rekommendation måste utlysas. Se bara till att uppleva detta på största möjliga duk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Waco: American Apocalypse – genomarbetad och vidgar perspektiven

22 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Waco: American Apocalypse
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 mars 2023

En mycket pedagogisk miniserie på tre avsnitt somberättar om FBI:s omtalade konfrontation med den religiösa sekten kring David Korest i Waco och den våldsamma upplösningen 1993. Händelserna har berättats i flera dokumentärer och också i mer dramatiserad form flera gånger. Jag tror jag har sett de flesta. Eftersom jag gått flera kursen på universitet om nyare religiösa rörelser har jag också läst flera böcker och artiklar om denna sekt.

Denna miniserie tar på ett seriöst sätt upp olika synvinklar och låter både representanter från ATF (Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms and Explosives) och FBI liksom överlevande efterföljare till David Koresh komma till tals och journalister och fotografer.

Denna serie har en hel del filmklipp och bilder som inte visats tidigare, vilket gör att den vidgar perspektivet en del gentemot tidigare dokumentärer. Den känns väl genomarbetad och objektiv.

I de flesta skildringar av händelserna brukar det finnas kritik av FBIs hantering. FBI beskylls för att ha tagit till onödigt mycket våld. Den kritiken framförs också i denna serie. Det är en mycket svår fråga att ta ställning till, tänker jag.

Det är trots allt fakta att David Koresh och hans anhängare hade samlat på sig extremt mycket vapen och betydligt mer än vad som var lagligt en i delstaten Texas, där Waco ligger. Det är också uppenbart att David Koresh utnyttjade flickor tio-tolv-årsåldern sexuellt. David Koresh hävdade att Gud sagt att inga av männen i hans grupp fick ha sex med sina fruar. Endast David Koresh fick ha sex med kvinnorna. Han utnyttjade sin ställning gentemot sina efterföljare. Han påstod att han var Gud själv. Det jag saknar är frågor till de som berömmer honom i miniserien. Frågor om de fortfarande tycker att det var rätt att han kunde utnyttja flickor och kvinnor.

Två frågor jag skulle vilja få svar på av de av hans efterföljare som överlevde är: Tror de fortfarande att han är Gud? Anser de fortfarande att det var rätt att samla vapen och ha sex med flickor?

Menar kritiker av FBI att man ska låta detta pågå? Det är många funderingar som dessa händelser sätter igång. Det finns paralleller till händelserna i Knutby i Sverige med Kristi brud och i förlängningen kommer också frågor om hur makt religioner ska ha i ett sekulärt samhälle. I dagens västvärld finns religiösa grupper, både stora och små, som inte har jämställdhet mellan kvinnor och män, till exempel. Hur långt får rätten att utöva en religion gå?

David Thibodeau är en av de få som överlevde belägringen och branden i Waco. Han har varit med i andra dokumentärer och draman om händelserna. Han rekryterades som ung rockmusiker av David Koresh. I denna miniserie har han hunnit bli en medelålders man, rejält överviktig (vilket jag nämner för att jag tror att det kan bero på svåra mentala skador efter upplevelserna). Han framför kritik mot myndigheternas hantering och vägrar tro att den brand som satte igång på tre ställen i huset under belägringen sattes igång av David Koresh och hans anhängare. Det mesta pekar trots allt på att det var David Koresh och hans anhängare som satte igång branden. Det var ändå mycket som pekade på att Koresh ville bli en martyr. Jag skulle vilja att de som intervjuade David Thibodeau också frågade om han tycker att samhället ska acceptera att religion gör att unga flickor blir utsatta.

Vad innebär religionsfrihet? Hur långt får en religion gå utan att samhället ska ingripa? Det är frågor som behöver diskuteras.

Om beläggningen i Waco från Wikipedia:
Belägringen i Waco inleddes den 28 februari 1993 och slutade våldsamt 50 dagar senare den 19 april. Belägringen inleddes när USA:s Bureau of Alcohol, Tobacco and Firearms (ATF), tillsammans med flera medlemmar från media försökte genomföra en husrannsakan på Davidianernas ranch vid Mount Carmel, ett byggnadskomplex beläget i Elk, 14 kilometer ost-nordost om Waco i Texas. Den 28 februari, kort efter försöket att delge husrannsakan, utbröt en intensiv eldstrid som varade i nästan två timmar. I denna eldstrid dödades fyra agenter och sex davidianer.

Efter ATF:s misslyckande försök att verkställa husrannsakan påbörjades en belägring initierad av Federal Bureau of Investigation (FBI). Belägringen slutade 50 dagar senare när en brand förstörde byggnadskomplexet då ett andra anfall inleddes. 76 personer dog i branden, varav mer än 20 barn, två gravida kvinnor och sektens ledare David Koresh.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: David Koresh, Netflix, Religion, Waco

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Sida 314
  • Sida 315
  • Sida 316
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in