Infinity Pool
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Brandon Cronenberg
Trots det låga betyget finns det mycket att gilla och även beundra i Brandon Cronenbergs tredje långfilm. Till skillnad från sin far David Cronenberg har Cronenberg den yngre en uppenbar övertygelse vad gäller att föra vidare konsten att chockera biopubliken.
Till skillnad från den likbleka Crimes Of The Future finns det här en påtaglig passion för projektet och möjligheterna att skapa en tydlig samhällskritik, där överklassen, apati och sadism ifrågasätts. Genom stora mängder abstraktion och ironi, gällande det moderna samhällets fascination för lidande, skapar Brandon Cronenberg flera intressanta frågeställningar som skänker filmen en mystik som inte går att värja sig ifrån.
Det är flera gånger så pass intressant att det – nästan, ursäktar de tusentals brister som filmen inte kan kamouflera. Visuellt är Infinity Pool nästan lika makaber att se på som dess många orgier i sex,droger och våld. Fotografen Karim Hussain saknar all känsla för vad som passar estetiskt, därför tvingas tittaren till ett överflöd av menlösa närbilder och konstlade kameraåkningar som får magen att vändas. Valet att dränera filmen på färg får produktionen att likna en sjaskig porrfilm.
Ensemblen är – förutom Alexander Skarsgård som står stadigt, lika intressant som de gäster Carina Bergfeldt plågar svenska folket med varje fredag. Mia Goth, som senast sågs i den erbarmliga X, är nu tillbaka med en rolltolkning som går till historien av helt fel anledning. Goth kan i alla fall trösta sig med en sak, hon har nämligen gjort plats för sig i skådespelarhistorien genom en av tidernas sämsta skådespelarinsatser. Hennes försök att agera förförisk psykopat går inte att förklara med några adjektiv som finns tillgängliga i den svenska ordboken, de är helt enkelt inte adekvata nog för att beskriva den skräck som utspelar sig.
Men trots dessa massiva sänken finns det en märkbar entusiasm för projektet. Världen Brandon Cronenberg skapat må vara lika osannolik som Lewis Carrols Alice I Underlandet, men de mycket tydliga allegorierna och den uppenbara samhällskritiken gör det möjligt att uthärda det absurda och de många, många misstagen … Ett tag i alla fall.
För hur intressant det må vara rent idémässigt så spelar det ingen roll då Cronenberg själv faller offer för fåfänga och hybris. Istället för att skapa en kompakt, klurig och hämningslös film drar han ut på konceptet och irrar bort sig i totalt nonsens där hans brister som filmskapare blir uppenbara. Han saknar förmågan att dra gränser och förstå att ett överflöd av chocksekvenser inte sporrar publiken.
Filmen når också sin berättarmässiga topp redan efter en timme, därefter återstår massiva mängder hedonism, både för filmens karaktärer och Cronenberg själv. Istället för att fortsätta ifrågasätta samhället blir allt till ett odrägligt navelskådande som försöker vinna intresse genom det ena groteska uppvisandet efter det andra. Men det kvittar hur många könsorgan som visas i profil eller hur mycket kroppsvätskor som sprutar, det framstår endast som patetisk kompensation för att berättelsen och dess potential har förkastats. När den tolfte orgien utspelar sig kan ögonlocken inte längre hålla sig öppna. Till detta kommer ett slut som är intellektuellt bankrutt.
Infinity Pool är sannerligen inte utan meriter, tvärtom, därför är det tragiskt att se hur Brandon Cronenberg överger sina idéer för innehållslösa perversioner som kommer vara lika minnesvärda som säsongsfinalen av Robinson. När allting väl är slut kan man inte annat än känna sig berövad på tid och något – eventuellt, snillrikt.