John Wick Chapter 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2023
Regi Chad Stahelski
John Wick är filmvärldens motsvarighet till tyska Rammstein. Båda lever i en värld där måttlighet eller god smak inte existerar. John Wick-regissören Chad Stahelski har förvisso inte samma kraft och förmåga till masspsykos som de tyska hårdrockarna, men vad gäller att ignorera ett klassiskt koncept som ’’det kan bli för mycket av det goda’’ befinner han sig i samma fålla som det bombastiska metal-bandet.
Trots att medlemmar ur skådespelarensemblen, som Ian McShane och den nyligen bortgångne Lance Reddick, försökt vurma för att det finns en emotionell kärna i filmerna, går det inte att fly undan det faktum att John Wick endast har haft ett mål… Action i kubik och kvadrat.
Genom tre filmer har gränserna för skottlossningar, orgier i kampsport och allmän massaker utmanats gång på gång. Denna trend fortsätter – givetvis, i det fjärde kapitlet om den ostoppbara dödsmaskinen. Med en oerhörd speltid på tre timmar kan Stahelski leva ut sina vildaste drömmar genom kavalkader av död och explosioner. Att tänka på någon sorts mättnadsgrad finns inte på kartan. Detta ’’pang pang’’-frosseri må vara underhållande men har också baksidor. Efter fyra filmer finns det få – om några, sätt kvar att kreativt döda människor med skjut- och huggvapen. Flera sekvenser är alltför bekanta, det är samma strikta koreografi, som påminner om en noga tuktad dans. Slagsmålen utspelar sig ännu en gång i neondränkta spegelrum där en oupphörlig mängd banditer decimeras.
Att avvika från formulan vid det här laget vore inte heller vidare klokt. Det vore lika vettlöst som att McDonalds skulle bygga om hela sin meny och uteslutande fokusera på japansk kokkonst. Men med tanke på att formulan har justerats och – i min mening, förbättrats i en film som Nobody – som skrevs av Derek Kolstad, manusförfattare till samtliga John Wick-filmer, är det svårt att acceptera den nästintill skamlösa repetitionen. Nobody hade också utrustats med stora mått mörk humor, något som är smärtsamt frånvarande här. Att en filmserie, som mer eller mindre baserar hela sin existens på det omöjliga och närmast befängda vägrar att anamma humor är fullkomligt barockt. Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska individer, men hans skådespeleri fortsätter att vara lika imponerande som en blåsig busshållplats. Men det är Bill Skarsgård som drar det korta strået som filmens antagonist. Utrustad med en fransk accent, som inte ens hade kunnat accepterats i en barnfilm, tvingas Skarsgård arbeta med ett material som är lika obefintligt som ett korruptionsfritt fotbolls-VM.
Men trots de många felen finns det också klara förbättringar jämfört med den aningen trevande John Wick Chapter 3 Parabellum. Denna gång har strukturen rättats till vilket innebär att actionscenerna eskalerar, Parabellum avfyrade sina mest spektakulära actionscener alltför tidigt. Detta ledde till en oinspirerad final som misslyckades med uppgiften att få adrenalinet att pumpa. Fördelningen och uppbyggnaden är denna gång markant bättre och det betalar sig i en slutsekvens som fullkomligt briljerar.
Då allt ska kulminera tar Stahelski fram allt han lärt sig under de gångna åren. Det monster som släpps lös är nästan omöjligt att beskriva. Vi får en av de svettigaste och mest hänsynslösa jaktsekvenserna på länge. Genom Paris gator utspelas en furiös massaker som aldrig tycks vilja ta slut. Här lyckas Stahelski också hitta nya grepp vad gäller att visualisera slaktfesten genom innovativa kameraåkningar och intensiv klippning. Tempot och intensiteten vägrar att upphöra, hela filmen har då blivit till en eldkastare som ämnar att sätta allt i brand.
Så trots mängder av repetition och ett manus knappt värt namnet, är filmens final så pass imponerande att en rekommendation måste utlysas. Se bara till att uppleva detta på största möjliga duk.