• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

29 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Beautiful Souls
Av Tana Maneva
Medverkande Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner och Lina Lundberg.
Kompositör, live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Emil Olsson
Kostym Youlian Tabakov, Tana Maneva, Edvard Tarletski
Scenografi Youlian Tabakov
Regiassistent Alice Ilmenska
Scen Teater Giljotin
Nypremiär: 28 mars 2023

(foto Axel Ekbom)

Performanceartisten Tana Maneva är född i Bulgarien och utbildad vid National Academy for Theatre and Film Arts i Sofia. I en intervju i bulgarisk TV (hämtad från Giljotins hemsida) presenterar hon sina verk som en mix av teater, performance med inslag av japansk buthodans (anm: kroppsnära arkaisk dans). Sedan ett antal år ingår hon i Teater Giljotins speciella scenkonstlaboratorium och har vid teatern redan framfört ett tjugotal verk. Tre som kan nämnas är Strange Development, Concealed Party och Emergency Exit. Att det jobbas på bra i scenkonstlaboratoriet framgår av att kvällens verk även ska tävla utomlands i en teaterfestival efter några få visningar på hemmascenen.
Kvällens ensemble är densamma som i Stange Development från 2019, som nu också blivit film med hjälp av produktionsbolaget Blick. Kulturbloggens recensent beskrev verket som en blandkonstnärlig upplevelse, lämpig att avnjutas på plats, och att det gav något alldeles extra som stannade kvar långt efteråt. I programbladet preciseras att kvällens verk hämtat inspiration från Hegels koncept om moralisk överlägsenhet, allas vår strävan efter perfektion och vikten av att bygga en persona. Verket berör det vackra kontra det fula, skapande och destruktivitet. Informationen sammantaget väcker starkt mitt intresse…


Efter de nära två – bitvis för publiken kroppsligt sinnligt hissnande genomlevda – timmarna utan paus – noterar jag följande:
Samtliga artister visar upp ett imponerande kunnande i dans, timing, mim och fysisk artikulation. De är samspelta men var en har sitt eget utarbetade starka uttryck. Visuellt är teamet rikt sammansatt av intressanta mustiga divergenta rollgestalter. Allt från äldre uttrycksfull skinntorr till ung och fotomodellik, från lång ung svärmorsdröm till kortare skirt mognare energiknippe, från skallig med starkt expanderande uttryck till tjusig vän kvinnogestalt, vig med lockigt prinsesshår.

Musiken är levande och markerar på ett intressant o precist sätt allt från drastiska scenbyten från krig till fred – till små lågmälda talande förflyttningar av föremål på ett enkelt bord. Den stora skärmen i bakgrunden blir smart integrerad i helheten och är ömsom en tongivande fond var emot karaktärerna blir tydligare, och bär ömsom de filmsekvenser som för handlingen framåt. Ljuset används utöver det vanlig för visuella effekter och här märks att det drar mer åt konstverk än teater.

Aktörerna agerar och krackelerar – fenomen dyker upp, tar form, förstås och bryts ner. I ett pärlband av scener adresseras mina sinnen snarare än huvud.

Efteråt dröjer sig nog i mitt (kropps)minne främst catwalken kvar – utförd som ett glidande band av excentriska suktande modelejon utan skamkänslor, en samling expansiva egon… Jag blev minst sagt generad, pinsamt speglad, kiknade i teaterstolen. Kvardröjande är också den plågsamma vistelsen i ett badrum, där jag kände mig själv doppad med kläder på i karet, rakad på bara bröstet och kämpande i ett mycket tungt lyft. Och känslan av den skira perfekta dansande kvinnokroppen med hopp om logik som rättesnöre … som total krackelerar. Ett litet trauma jag också bär med mig är nog även de upprepade missade linjerna vid sminkning av rödaste maffiga läppstiftet – vid sidan om oron för kemtvättskostnader för vitaste klänningar drypande av rödvin. Ett sinnligt minne lär också ljudet och synen bli av smaskande bara fötter och nakna ben i rödklibbig golvsörja.
Jag tänker att det jag just sett är något som en filosof en gång kallat negativiteten. Det som gör oss verkliga. Det som alltid döljs med hjälp av oavbruten stimulans och längtan efter fulländning – i en evig positivitet. Verket Beautiful Souls synar naket själva kampen, kanske tvivlen som alltid föregår beslut, oron i allas existens och den ständigt tippande inre kampen i alltings övergångar mellan disharmoni och harmoni.

Det går inte att gå ut från teatermörkret utan att på många sätt vara sinnligt drabbad. Äntligen får vi pusselbiten serverad och synlig, den rymd som vi inte visste att vi saknat. Med hjälp av blod, krackeleringar, galna imploderade ögon, skakande lemmar och utspillt rödvin – växer den fram och ger oss plats. Vi får syn på det falska som tvingar oss till enbart lycka och lydnad i trång förpackning. Inget mer ljug om vacker yta kan sedan äga oss. Zombielivet adjö!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Förlorade illusioner

29 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Förlorade illusioner
Betyg 4
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Xavier Giannoli

Mörk berättelse som om vad som händer när kapitalismen styr kulturen, när vinstintresse och makten går hand i hand och styr journalistik. Filmen bygger på den klassiska romanen av Honoré de Balzac och handlingen utspelas i Frankrike under tiden strax efter Napoleon I:s fall. Det finns skrämmande nog en hel del likheter med vad som händer i västvärlden och i Sverige nu. Vi får se drev, desinformation och fake news i 1800-talets Paris.

Lucien Chabron är en ung man som jobbar som tryckarlärling hos sin systers man. Lucien och hans syster är föräldralösa. Lucien är en riktig romantisk idealist som skriver dikter om blommor. Han drömmer om att bli erkänd som författare och poet. En annan längtan han har är att få sin mors efternamn, som är adligt. I hemsidan bor en baronessa som gynnar kultur och som upptäckt honom och låter Lucien läsa sina dikter för hennes inbjudna gäster. Baronessan är gift med en trist gammal man så rätt snart blir hon och Lucien älskande. Det håller förstås inte i längden. Baronessan ser till bege sig till Paris och hon smugglar med sig Lucien, vilket inte är någon bra lösning. Ganska snart måste Lucien klara sig själv i Paris.

Lucien satsar på att bli publicerad och dras till ställen där han får kontakt med skribenter. Han blir vän med en journalist och snart skriver han också i den tidningen. Det visar sig att Lucien är väldigt duktig på att formulera sig skarpt och ironiskt. Han upptäcker snabbt att det inte handlar om att vara objektiv eller sann – allt styrs av pengar. Vem betalar mest? Både bokförlag och teaterdirektörer och regissör är villiga att betala för en bra recension. Ibland vill de köpa både en bra och en dålig recension för att det ska bli debatt, vilket säljer ännu mer. Allt är till salu: applåder eller bu-visslingar.

Journalisterna tillhör antingen den mer konservativa, rojalistiska sidan eller den liberala, som inte har täta relationer med överklassen utan mer bygger på framgångsrik ny framväxande borgerlighet. Ingen av sidorna är mer ärlig än den andra. Båda sidorna är lika lättköpta och korrumperade.

Det är lätt att se paralleller med vår tid. Våra medier i Sverige är också uppdelade efter politisk tillhörighet vilket ofta märks. Vi kan ta bevakningen av pandemin som ett exempel, där socialdemokratiska Aftonbladet hyllade Tegnell och Folkhälsomyndigheten medan de borgerliga tidningarna var mer kritiska till ideologin att ha världens lindrigaste restriktioner. Vår press är inte lika deprimerad som de som skildras i filmen men det finns många exempel på hur pengarna och ekonomin ändå styr. Se bara på hur ekonomiavdelningarna får uppmana redaktioner till att lägga ut klickbete i rubriken. Däremot går det helt klart inte att köpa goda eller dåliga recensioner och svenska journalister har etiska regler att förhålla sig till.

Något som däremot är en parallell till filmens berättelse är framväxandet av det stora inflytande som influencers har. Många influencers publiceras oftast mycket korta videoklipp och det har rapporterats om fall då de får betalt för att visa upp en produkt, ibland utan att tydligt markera att det är annonser. Det finns exempel på hur konservativa bokförlag som Bonniers av och till väljer bort journalister med många års erfarenhet framför ytliga influensers när det gäller att få recensioner av böcker. Att få en bok nämnd av influencers med korta videoklipp på TikTok värderas högre än en gedigen recension. Dessutom är influencers inte bundna vid att följa etiska regler som journalister är. Exemplen i vår tid och Sverige idag på hur kapitalet styr är många.

Filmen må utspela sig i ett svunnet Paris, men statusjakt, socialt ränksmideri och fejkade nyheter känns mer aktuellt idag än när följetongen skrevs mellan 1837 och 1843. Huvudkaraktären Lucien (spelas av Benjamin Voisin) vill bli känd och rik, han har fastnat för samma ideal som många, många unga i västvärlden itutas från många håll. För att vara lycklig ska man göra karriär, vara positiv och tro på sig själv till varje pris. Ingen ung vill idag enbart ha ett jobb och familj och klara sig hyggligt. Endast den som är känd räknas som lyckad. Samma filosofi är Lucien offer för. Det är väldigt sorgligt. Ibland i filmen skulle jag vilja ta tag i honom, säga till honom att sätta sig ned och fundera på vad som är viktigast egentligen.

Bakom filmen ligger ett gediget arbete med både miljöer, kostym, foto och med duktiga trovärdiga skådespelare. Den vann hela sju priset på César Awards 2022: Bästa film, Bästa manus, bästa foto, bästa kostym, bästa scenografi, bästa manliga bild, bästa nykomling,

Att den uppskattades mycket i Frankrike är begripligt med tanke på att det är en filmatisering av en av deras stora författares roman, men den säger en hel del om västvärlden idag. Den är berörande och välgjord samtidigt som den är sorglig och tragisk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

27 mars, 2023 by Elis Holmström

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2023
Regi John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Filmadaptionerna av Transformers och G.I Joe må ha varit lika lyckade som diverse uttalandena av Sara Skyttedal, men de var relativt simpla adaptioner i jämförelse med Dungeons And Dragons (DND) som presenterar problem som väldigt få adaptioner behövt tackla. Till skillnad från föregående exempel finns det ingen brist på stoff för en berättelse. Genom åren har en rad regel- och historieböcker utkommit, samtliga fördjupar och expanderar den massiva värld som spelet utspelar sig i. Problemet ligger istället i hur spelet upplevs. Att spela DND är en upplevelse som endast kan beskrivas som helt unik. Till skillnad mot andra medium finns inga regler för vad berättelsen eller deltagarna kan göra. Spelledaren kan anpassa och ändra händelseförloppet efter spelarnas agerande. Kombinationen av ett enkelt spelsystem, där tärningskast avgör om de olika handlingarna lyckas eller inte och spelare som är mer eller mindre fira fria att agera hur de vill skapar ständigt nya intressanta sekvenser.

Oftast finns det ett stort mått av trams och komik då saker och ting inte går helt enligt planen. Denna mycket säregna upplevelse går inte att överföra till film, tv-spel eller något annat medium.

Därför är det betryggande att regissörsduon John Francis Daley och Jonathan Goldstein förstått att humor är den bästa infallsvinkeln för en adaption. Detta har bevisats av den obeskrivligt populära showen Critical Role, där några av världens bästa röstskådespelare ägnar tre timmar i veckan på att spela minutiöst utarbetade DND-kampanjer, som trots en djupt mytologi och massiv publik alltid har nära till absurd komik. Daley och Goldstein kan förvisso inte gå lika långt som Mercer och hans gäng, vars fräcka humor inte lämpar sig för en familjevänlig äventyrsfilm. Men det är upplyftande att regissörsduon förstår att mycket av behållningen i DND är de scenario som blir ofrivilligt komiska då spelarna misslyckas med sina tärningskast eller försäger sig i en konversation.

Hela Honor Among Thieves är från början till slut oseriös och inte det minsta bekymrad över att inte framstå som sofistikerad eller konstnärlig. Det förekommer en rad bombastiska utläggningar, menade att ge publiken en bättre förståelse för den fiktiva kontinenten kallad Faerûn. Men även dessa högtravande stunder punkteras – avsiktligen, av spydig humor som gång på gång påminner om att avsikten är att underhålla, inte att bygga något fantasy-epos i Tolkien-anda. Chris Pine i huvudrollen som den snabbtänkte men långtifrån begåvade Edgin påminner om sin förmåga att bära upp en actionkomedi. Pines karriär har de senaste åren kantats av fiaskon, men i rollen som godhjärtad – men långt ifrån perfekt hjälte, verkar han genuint trivas.

Personregin är minst lika fri från några som helst pretentioner som resten av filmen.
Till skillnad mot de proffs som går att se i Critical Role är de flesta DND-spelare inte professionella aktörer. De olika dialogerna mellan spelare och spelledare blir oftast en märklig mix av trams och fniss. Det överspända, löjliga och överdrivna från miljontals spelsessioner kanaliseras genom en Hugh Grant som spelar över och beter sig som parodi av en parodi. Märkligt nog fungerar detta hutlöst löjliga skådespel då Daley och Goldstein verkar frodas i något form av kreativt kaos där allting är tillåtet – så länge det kan passera en relativt låg åldersgräns.

Om hela Honor Among Thieves stöpts som en äventyrskomedi, där actionscener och storslagna vyer helt fått ställa sig åt sidan, hade det hela varit en ypperlig underhållningsbagatell. Men då filmen försöker visa musklerna, vad gäller att visa vackra miljöer och minnesvärda actionscener når man inte ens halvvägs. Daley och Goldstein är fortfarande oerfarna som regissörer. Visserligen har de genomgått en rejäl förbättring sedan den genomusla Game Night, men det kvarstår ändå stora luckor vad gäller teknisk kompetens. Även om ambitionen är att skapa komik hade det inte skadat att få det serverat i ett aningen mer sofistikerat paket.

Tanken att förlita sig på praktiska effekter, där flera av de fantasifulla kreaturen framställs med smink och kostym, är god men slutresultatet är är för taffligt, många gånger påminner det om något man kan se på taskiga nöjesfält, där anställda tvingas springa runt i illasittande kostymer. Då de digitala effekterna får ta över är resultatet inte mycket bättre, det sätt som magi visualiseras skickar filmen rakt ned i kalkonträsket och ger otäcka minnen från de sämsta Power Rangers-avsnitten. De renodlade actionscenerna är minst lika ointressanta där kroppar kastas in i väggar och klingor av stål möter varandra utan någon inlevelse eller eftertanke. Avslutningen är också en förhastad och illa genomtänkt episod manad att tillfredsställa publiken med explosiv action. Eftersom kompetensen för detta saknas blir det hela en utdragen sekvens som får resten av äventyret att surna rejält.

Honor Among Thieves är måhända inte någon triumf men det är början på något potentiellt riktigt trevligt. Med lite mer erfarenhet kan John Francis Daley och Jonathan Goldstein skapa en äventyrsserie som utan tvekan kan springa cirklar kring konkurrenter som Pirates of the Caribbean.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Finessrika arr genererar svindlande skönhet – PianoBasso i Frölunda Kulturhus

27 mars, 2023 by Mats Hallberg

bild från fb-sida för Pianobasso

Frölunda Kulturhus

24/3 2023

Recenserade i entusiastiska ordalag skivdebuterande PianoBasso 2016, var några år senare med när musik framfördes från skiva nummer två i Kaverös kyrka och blev ånyo inviterad till releasekonsert. Nu kommer således tredje albumet från Thomas Gustavsson och Andreas Gustafson betitlad Tranquilllo III. Meditativ konsert lyder rubriken på tilldragelsen i den mycket stämningsfullt belysta Stora salen. Latinska adjektivet på skivorna indikerar pragmatiskt koncept vars bakgrund Andreas berättar om i sitt inledningsanförande.

Andra halvan i duon har ett förflutet inom Svenska kyrkan som musiker, bland annat på Sahlgrenska. Idén till PianoBasso har sin upprinnelse efter beställning där på läkande tongångar. Vi får veta att det började med Mozart och svårigheten att inkorporera dennes bastoner. På den vägen är det. Genom noggrant utvald klassisk repertoar lämplig för deras rofyllda nisch, samspelar pianist Thomas med basisten Andreas efter arrangemang från mannen vid flygeln. Handlar inte enbart om att transkribera verk, oftast orkester- och körverk, utan också om att lägga in utrymme för improvisation utan att jazza till det.

Musikerna har spelat tillsammans i olika konstellationer i 25 år, träffade varandra första gången när de underligt nog spelade låtar förknippade med Siw Malmkvist. Thomas upptäckte jag i och med att han ingår i lika karismatiska som innovativa New Tide Orquesta medan jag inte hört hans konstnärliga partner i annat sammanhang. Andreas som har civilingenjörsexamen från Chalmers tar emot tillsammans med Thomas. Förser mig i den alkoholfria baren innan jag letar upp en bekväm plats. Publiken som borde varit större får ett litet programblad. Undantaget Schubert inkluderas samtliga tonsättare på aktuella skivan, fast styckena kommer inte i samma ordning.

Nio stycken framförs. För gourméer av klassiskt vacker musik är det välkända stycken, varav flertalet sannolikt förekommit som soundtrack. Man har strippat bort det bombastiska och pråliga tendenser för att i avskalat skick ta fram essensen i harmonierna på piano och kontrabas, vars strängar ofta bearbetas med stråke. Har sett att bedömare gärna jämför med de dröjande låtar i regional spelmanstradition vilka framställdes av Jan Johansson i samarbete med Georg Riedel på ikoniska Jazz på svenska. Relaterar för egen del snarare till Jan Lundgren/ Hans Backenroths duoplatta med samma sättning från i fjol (dessa jazzgiganter tolkar till och med Mozart).

Starka känslor är i omlopp under denna intima kammarkonsert. Registrerar sorg, längtan, frid, stråk av lycka och massvis av melankoli. Musiken blir aldrig smetigt inställsam utan visar sig vara fylld av värdig skönhet. Blir fridfullt begeistrad, jublar över duons lyckade projekt. Meditativt anslag dominerar. Därtill adderas ett par stegringar av intensitet genom aningen dramatiska inslag av arrangerande pianist. I dessa sekvenser byts eftertänksamma grundackordet ut mot mot sofistikerat allegro. Tack vare visuella drag och öppna linjer är musiken av Bach, Chopin, Satie med flera, jämte svenska tonmålarna Alfvén och Peterson-Berger idealiska att använda i filmer och tv-serier. Vilken enorm laddning konsertens nio stycken innehåller representeras allra bäst av ledmotivet ur självbiografiskt brutala storfilmen Tjuren från Bronx. För några år sedan hörde jag just Intermezzo ur Cavalleria Rusticana av Mascagni i stor skala med maffig kör och orkester på GöteborgsOperan. Den svepande melodin i PianoBassos tappning är lika ljuvlig, lika emotionellt drabbande.

från soundcheck foto troligen Andreas Gustafson

Lågmäld öppensinnad inledning hämtad från Debussy avlöses av en av de vackraste pianostycken som någonsin skrivits: Gymnopédie No 1 av särlingen Satie. Undersköna tolkningen i Frölunda Kulturhus gör tonsättaren rättvisa. Chopins Nocturne görs oerhört vackert, framskrider impregnerad i vemod. Duons respektive improvisatoriska inpass under en trekvart ger relief, skänker musiken ett större mått av frihet. Att noterna och mellanrummen till fullo behärskas märks i första hand på subtila interaktionen, mästerlig pausering och sättet varpå instrumenten i omgångar hamnar i fokus. Andreas på ergonomisk ståstödstol kompletterar soundet magnifikt utöver några solopartier,, medan Thomas naturligt nog överlag anför. Blev för oss finsmakare en högtidsstund vars final pianisten presenterade. Då spelades Aftonen av Hugo Alfvén. Oväntat konsekvent av männen att enbart hålla sig till alstren på Tranquillo III och strunta i andra extranummer.

Avsikten att skapa trösterik och minnesvärd musik på detta format infrias till hundra procent. Blev gripen fast jag hade kunskap om hur det troligen skulle låta. Ryste av välbehag av det dynamiska anslaget. Duon tackade evenemangets ljudtekniker plus oss publik. Efteråt fanns skivan till försäljning. Alla ni som i olika utsträckning känner behov av alternativ till samtidens dystra budskap uppmanas LYSSNA PÅ NYA SKIVAN MED PIANOBASSO. Skaffa cd:n eller lyssna på digitala plattformar.!

OBS Kan som kuriosa nämna att i samma hörsal har jag för så där trettio år sedan närvarat när storheter som James Moody, Lee Konitz och Dompan varit huvudakter. Och några år före pandemin kunde jazzelit från regionen avnjutas i vid samma tillfälle – The Grrove, Thomas Jäderlund Amazing Trio samt solopiano med Harald Svensson.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

25 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Rebecka Hemse, Electra Hallman och Erik Ehn. Bild från repetition. Foto: Hans Malm

Körsbärsträdgården
Av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Bearbetning Michael Thalheimer, Maja Zade
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Henrik Ahr
Ljus Michael Gööck
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Peruk och mask Peter Westerberg, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér, Maja Zade
Medverkande Erik Ehn, Manuela Gotskozik Bjelke, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Rasmus Luthander, Per Mattsson, Tina Pour-Davoy, Torkel Peterson, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson och Kristina Törnqvist.
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 24 mars 2023

En satirisk version av en av Tjechovs mest kända och uppsatta pjäser.

Pjäsen skildrar en jordägande överklass som reser hem till sitt residens som har en underbar körsbärsträdgård. I täten för den återvändande familjen är ägarinnan och aristokraten Ljubov Andrejevna Ranevskaja som nu är utfattig och inte kommer att klara av att betala räntorna för godsen. Varken hon eller övriga familjen förstår att de är på väg att kastas ut. De kan inte inse att världen förändrats.

Bonden Lopachin, vars farfar en gång i tiden var livegen på godset, är nu stenrik. Lopachin försöker flera gånger få Ranevskaja och hennes familj att gå med på att sälja en del av området för att kunna bygga sommarstugor, vilket är något nytt som blivit populärt. Den jordägande överklassen rynkar på näsan åt att tjäna pengar genom arbete eller spekulation. De inbillar sig att allt ska förbli som det har varit.

Regissören Michael Thalheimer. Bild från repetition. Foto: Hans Malm.

I regi av den tyska regissören Michael Thalheimer blir denna pjäs tydligt mer av en komedi än det brukar bli och också mer humoristisk är de tidigare uppsättningarna på Dramaten av honom. På en fråga om Körsbärsträdgården är en tragedi eller komedi svarar Michael:
– Det är som livet, både och. Tjechovs pjäser är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.

För den som kan sin Tjechov och Körsbärsträdgården i synnerhet är det en högtidsstund på två timmar med en uppsättning som sticker ut i mängden av tolkningar. För den som inte är bekant med Körsbärsträdpngen kan det vara lite snurrigt att placera karaktärerna, att veta vem som tillhör familjen, vem som är anställd, vem är kontoristen, vem är guvernanten, vem är den ständige studenten? Vilka relationer har de olika karaktärerna? När ljudnivån av och till är väldigt skorrande hög och några talar otydligt kan det vara svårt att förstå vem som är vem. Några karaktärer är glasklara förstås som Lopachin, Ravenskaja och hennes dotter Anja. Ett råd är förstås att läsa pjäsen före. För den är värd att se om man känner till karaktärerna. Då är det rolig och absurd. Spelet bygger på att de flesta skildras som typer. Det är ingen djupdykning i karaktärernas inre.

Jag gillar scenografin och ljussättning. Scenografin betår i stort sett av stora dukar färgade i mörkt blått och svart, som en bild av oväder, upphängde på scenens båda sidor och baktill och utöver det nästan ingen scenografi förutom någon enstaka stol och en gitarr. Det gör ju att den långa raden av några av våra duktiga svenska skådespelare får mer utrymme. Tolv duktiga enastående skådespelare är med på rollistan: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Sojanovic, Torkel Petersson, Tina Pour-Davoy, Electra Hallman, Kristina Törnqvist, Rasmus Luthander, Manuela Gotskozik Bjelke, Per Mattsson och Christoffer Svensson. Det är mycket samspelta även om uppsättning inte lyfter fram enskilda prestationer utan skildrar en grupp av människor med en mängd olika reaktioner inför samhällets förändringar. Det är inte en pjäs där det ger utrymme för en roll att briljera och ännu mindre i denna uppsättning. Det kan ha både fördelar och nackdelar.

Rasmus Luthander. Bild från repetition. Foto: Hans Malm

De olika karaktärerna skildras i en mer komiska tappning olika mänskliga sätt att hantera situationer då livet förändras. Det är roligt av och till men också tragiskt att se hur människor vägrar se verkligheten. För min personliga del föredrar jag mer att se detta skildras mindre komiskt och mer realistiskt, men det är en smakfråga förstås. För den som har sett flera olika versioner av Körsbärsträdgården är den här uppfriskande, tänker jag.

Bakgrund om regissören:Om Körsbärsträdgården:
Körsbärsträdgården hade urpremiär 1904 i regi av Konstantin Stanislavskij, som till Tjechovs förtret satte upp den som en tragedi. Tjechov själv menade nämligen att pjäsen är en komedi. Trots den omdiskuterade premiären blev pjäsen snabbt en stor succé, som sedan dess spelats flitigt runt om i världen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Körsbärsträdgården, Teaterkritik, Teaterrecension, Thalheimer, Tjechov

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 311
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Sida 314
  • Sida 315
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in