Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2023
Regi John Francis Daley & Jonathan Goldstein
Filmadaptionerna av Transformers och G.I Joe må ha varit lika lyckade som diverse uttalandena av Sara Skyttedal, men de var relativt simpla adaptioner i jämförelse med Dungeons And Dragons (DND) som presenterar problem som väldigt få adaptioner behövt tackla. Till skillnad från föregående exempel finns det ingen brist på stoff för en berättelse. Genom åren har en rad regel- och historieböcker utkommit, samtliga fördjupar och expanderar den massiva värld som spelet utspelar sig i. Problemet ligger istället i hur spelet upplevs. Att spela DND är en upplevelse som endast kan beskrivas som helt unik. Till skillnad mot andra medium finns inga regler för vad berättelsen eller deltagarna kan göra. Spelledaren kan anpassa och ändra händelseförloppet efter spelarnas agerande. Kombinationen av ett enkelt spelsystem, där tärningskast avgör om de olika handlingarna lyckas eller inte och spelare som är mer eller mindre fira fria att agera hur de vill skapar ständigt nya intressanta sekvenser.
Oftast finns det ett stort mått av trams och komik då saker och ting inte går helt enligt planen. Denna mycket säregna upplevelse går inte att överföra till film, tv-spel eller något annat medium.
Därför är det betryggande att regissörsduon John Francis Daley och Jonathan Goldstein förstått att humor är den bästa infallsvinkeln för en adaption. Detta har bevisats av den obeskrivligt populära showen Critical Role, där några av världens bästa röstskådespelare ägnar tre timmar i veckan på att spela minutiöst utarbetade DND-kampanjer, som trots en djupt mytologi och massiv publik alltid har nära till absurd komik. Daley och Goldstein kan förvisso inte gå lika långt som Mercer och hans gäng, vars fräcka humor inte lämpar sig för en familjevänlig äventyrsfilm. Men det är upplyftande att regissörsduon förstår att mycket av behållningen i DND är de scenario som blir ofrivilligt komiska då spelarna misslyckas med sina tärningskast eller försäger sig i en konversation.
Hela Honor Among Thieves är från början till slut oseriös och inte det minsta bekymrad över att inte framstå som sofistikerad eller konstnärlig. Det förekommer en rad bombastiska utläggningar, menade att ge publiken en bättre förståelse för den fiktiva kontinenten kallad Faerûn. Men även dessa högtravande stunder punkteras – avsiktligen, av spydig humor som gång på gång påminner om att avsikten är att underhålla, inte att bygga något fantasy-epos i Tolkien-anda. Chris Pine i huvudrollen som den snabbtänkte men långtifrån begåvade Edgin påminner om sin förmåga att bära upp en actionkomedi. Pines karriär har de senaste åren kantats av fiaskon, men i rollen som godhjärtad – men långt ifrån perfekt hjälte, verkar han genuint trivas.
Personregin är minst lika fri från några som helst pretentioner som resten av filmen.
Till skillnad mot de proffs som går att se i Critical Role är de flesta DND-spelare inte professionella aktörer. De olika dialogerna mellan spelare och spelledare blir oftast en märklig mix av trams och fniss. Det överspända, löjliga och överdrivna från miljontals spelsessioner kanaliseras genom en Hugh Grant som spelar över och beter sig som parodi av en parodi. Märkligt nog fungerar detta hutlöst löjliga skådespel då Daley och Goldstein verkar frodas i något form av kreativt kaos där allting är tillåtet – så länge det kan passera en relativt låg åldersgräns.
Om hela Honor Among Thieves stöpts som en äventyrskomedi, där actionscener och storslagna vyer helt fått ställa sig åt sidan, hade det hela varit en ypperlig underhållningsbagatell. Men då filmen försöker visa musklerna, vad gäller att visa vackra miljöer och minnesvärda actionscener når man inte ens halvvägs. Daley och Goldstein är fortfarande oerfarna som regissörer. Visserligen har de genomgått en rejäl förbättring sedan den genomusla Game Night, men det kvarstår ändå stora luckor vad gäller teknisk kompetens. Även om ambitionen är att skapa komik hade det inte skadat att få det serverat i ett aningen mer sofistikerat paket.
Tanken att förlita sig på praktiska effekter, där flera av de fantasifulla kreaturen framställs med smink och kostym, är god men slutresultatet är är för taffligt, många gånger påminner det om något man kan se på taskiga nöjesfält, där anställda tvingas springa runt i illasittande kostymer. Då de digitala effekterna får ta över är resultatet inte mycket bättre, det sätt som magi visualiseras skickar filmen rakt ned i kalkonträsket och ger otäcka minnen från de sämsta Power Rangers-avsnitten. De renodlade actionscenerna är minst lika ointressanta där kroppar kastas in i väggar och klingor av stål möter varandra utan någon inlevelse eller eftertanke. Avslutningen är också en förhastad och illa genomtänkt episod manad att tillfredsställa publiken med explosiv action. Eftersom kompetensen för detta saknas blir det hela en utdragen sekvens som får resten av äventyret att surna rejält.
Honor Among Thieves är måhända inte någon triumf men det är början på något potentiellt riktigt trevligt. Med lite mer erfarenhet kan John Francis Daley och Jonathan Goldstein skapa en äventyrsserie som utan tvekan kan springa cirklar kring konkurrenter som Pirates of the Caribbean.