• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Drömskt och ibland dramatiskt i dubbelkonsert på Internationella Pianodagen – Ida Gillner & Erik Dahl på Oceanen

30 mars, 2023 by Mats Hallberg

29/3 2023

Oceanen vid Stigbergstrorget i Göteborg

Foton: Anna Heikkinen

International Piano Day instiftades 2015 av den tyske klaviaturspelaren, kompositören och producenten Nils Frahm som haft flera uppskattade konserter i Sverige. På hemsida listas över hundra evenemang, också denna dubbelkonserten av solopianister vilka jag båda råkar ha recenserat senaste åren. Att just 29 mars valts för att fira pianot anspelar på klaviaturens åttioåtta tangenter. Vad beträffar den viktiga aspekten sound får jag för mig att musikerna genomför sina konserter i instiftarens anda, genom att införliva svävande ambient- tongångar i sina genrefria framträdanden. En nyfiken koncentrerat lyssnande skara hade kommit till mysiga Oceanen.

IDA GILLNER ingår i Längtans Kapell där hon trakterar sopransaxofon, sjunger också och finns med på slagverk. Hon utgör ena halvan av världsmusikduon Ida & Louise och har skrivit teatermusik. För tre år sedan dog plötsligt hennes syster, en chockartad upplevelse. För att bearbeta sorgen och finna mening i tillvaron blev pianospelandet räddningen. Nya och tidigare komponerade stycken sammanställdes på skivan Anna. I några intima tillställningar framfördes musiken live alldeles intill Oceanen. Hade förmånen att vara med då. Ida säher i sitt inledande anförande att ”pianot för mig inte bara är ett instrument, utan en plats där jag skapar, får utlopp för min stund, så tack för att ni vill dela denna stund med mig, Jag växte upp vid havet, se vågorna framför er” Ska tilläggas att övertäckta fönster och neddragen belysning underlättade tankeflykten.

Som förmodat dras man omgående in i ett skeende, ett förföriskt meditativt flöde. Finns en anstrykning av neoklassisk romantik. Intervaller kan påminna om Månskenssonaten eller Regndroppspreludiet. Flera av styckena vetter åt visa., Är således sångbara melodier vilket Ida visar ömsint i praktiken några gånger. Under cirka femtio minuter får vi njuta av melodier från i första hand Anna och teatermusik ur föreställningen Alla vindar är stilla. Även om bakgrunden till merparten av kompositioner inte skulle vara känd för lyssnaren, känns det instinktivt att tonsättaren känslomässigt investerat all sin skaparkraft. Hur det ur sorgen kan uppstå så förunderligt starka melodier, vilka urskiljer sig och verkligen griper tag i en framstår som förunderligt, något oförklarligt.

Tredje stycket präglas av exceptionell skönhet, hugger tag i en. Blir oerhört rörd av en slags andäktig spänst. Sällsam stämning förmedlas, står ut med återhållsam intensitet, en tillbakapressad intensitet på randen till att brista. Här handlar det om naket och okomplicerat tonspråk som penetrerar. Rimligen en kombination av befriande förlösning och smärtsam ansträngning att framför egenskrivna musiken. Som ett hoppfullt mantra framsjungs refrängen i Flyga.

Hon hade också loopat sångslingor och beat hon adderat. Vid ett tillfälle uppstod ett tekniskt missöde vilket löstes med att utrustningen återstartades. Vi får veta att med assistans av loop spelas Time Passing, ett fängslande stycke som ratades från en teaterproduktion. Pianisten avrundar stilenligt med gåshudsframkallande Efteråt skriven redan i tidiga tonåren. I den reciterar Ida ytterst tänkvärda strofer. När man tar emot låten förstår man varför den använts vid begravningar. Vissa teman under konserten är fullkomligt oemotståndliga, har ett obeskrivligt sug i sig. Kan inte på rak arm erinra mig pianomusik som läkningsprocess med motsvarande genomslag, även om PianoBasso med sina utgivningar rör sig i samma härad.

En ljudmässigt stundtals störande omständighet måste påtalas, inte minst eftersom den gjorde mig förundrad och hade viss påverkan på upplevelsen. På grund av trassel med mekaniken lät det som om pianot vore preparerat. Gillnar meddelar efteråt att det var något vid pedalerna som låg och skorrade, vilket medförde oönskad distorsion. Vid soundcheck försökte hon och ljudtekniker lösa problemet och kolla mikrofonerna. Och ljudteknikern försökte en gång till förgäves åtgärda under konserten, Så det som jag fick uppfattningen var en medveten effekt var istället det motsatta. Lyckligtvis (som med emfas framhållits) genererar musiken i sig magi! Den övertrumfar definitivt ljudkrånglet.

ERIK DAHL är en mångsysslare bosatt i Göteborg. som framgångsrikt driver flera projekt. Han säger sig ha odlat fram ett specifikt tonspråk influerad av bland andra Ennio Morricone, Björk, Charles Mingus, John Zorn och Benjamin Britten. Recenserade i somras hans soloalbum Music For Small Rooms. Märker att Erik utstrålar pondus genom sin vana vid olika klaviaturinstrument. Pianot kombineras med att spela synt med vänsterhanden samt en minimoog. Inledningsvis berättas om upprinnelsen till hans senaste skiva. Hör ett större i sound, framfört med auktoritet. Eriks koncept både kompletterar och utvidgar Idas otroligt personlig, emotionella avtryck. Dessutom slipper han i stör utsträckning de ljudproblem som föregående konsert drogs med trots användandet av mer elförstärkt apparatur.

Med Sparv som utgångspunkt utvecklas ett annat register. Mer dramatiska förlopp i repetitiva slingor likt kreativa komponenter. Kompositionerna kryddas finurligt med inlagda samplingar. Raffinerat tillförs i somliga passager suggestiv rytmik, beat som snyggt dekorerar Eriks löpningar. Merparten musik har en visuell framtoning, skulle kunna framhäva intrig itv-serier. Jämförelsen till Stefan Nilsson, som jag hört live flera gånger, ligger nära till hands. Och ibland öppnar sig ett spännande landskap på ambient-manér. Då jag saknar musikalisk skolning är jag ute på djupt vatten om jag för in ett begrepp som kontrapunkt. Ur min begränsade horisont tycks tonsättaren praktisera denna polyfona teknik, genom att hålla igång stämmor. Vidare är draget av minimalism otvetydigt. Vi får reda på att Fluid Memory, Natural Home och Tuva framförs.

Blir förtjust i atmosfäriska väven . Kluster av toner att drömma sig bort till eller ryckas med av. Plötsligt framställs ett storslaget beat genom trumprogrammering. Kul med det symfoniskt rätlinjiga anslag som bryter mönstret. Erik aviserar att sista låten blir en vaggvisa från en dansk liten ort. Väldigt vacker vaggvisa! Extranumret Högsbo draperas i folkmusikharmonier. melodi som gör oss upprymda, får åtminstone mig att associera till gaeliskt sound á la Chieftains och Pogues.

Ida Gillner & Erik Dahl kompletterade varandra förträffligt, skapar båda musik fylld av skönhet och originalitet med sina ömsom gemensamma, ömsom skiftande uttryck. Jag som mest recenserar i jazziga sammanhang, kunde inte avhålla mig från at efteråt kommentera ett omdöme. Syftar på att pianisten från scen nämner att Music For Small Rooms recenserats berömmande i senaste JAZZ (OJ), fast det konstateras att musiken inte kan betraktas som jazz. Håller med kollegan om att Dahl (också Gillner) inte är särskilt jazziga. Det väsentliga är att eklektikernas musik appellerar, då de har konstnärlig nivå.

STORT TACK för bilder Anna Heikkinen

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Världens lyckligaste man

30 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Världens lyckligaste man
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Teona Strugar Mitevska

En berörande film om människor i Sarajevo, i det forna Jugoslavien, som i sin vardag möter människor som kunde stå på olika sidor i det infekterade inbördeskriget. Regissören Teona Strugar Mitevska är född och uppvuxen i det forna Jugoslavien. Hon var 17 år när kriget bröt ut.

I ett pressmeddelande berättar hon att kriget förändrade henne och de hon kände oå djupet, det upplöste allt hon lärt sig att tro på, har format henne, och är fortfarande en konstant närvaro i hennes liv.

Filmen skildrar 40-åriga Asja som anmält sig till en slags speed-dating-dag. Dessa arrangemang pågår en hel dag. Var och en har blivit ihopparad med en person som de anses kunna passa ihop med. De får sitta mitt emot varandra på ett bord och svara på frågor, de får göra olika lekar tillsammans dels i par och dels med hela gruppen. Asha har blivit ihopparad med Zoran, en jämnårig banktjänsteman.

Asha, liksom vi som publik, märker ganska snabbt att det är något som skaver. Vad är Zoran egentligen ute efter? Han avslöjar ganska snabbt att han har självmordstankar och att han mår dåligt.

Regissören har skrivit tillsammans med Elma Tataragic och bygger på verkliga händelser. Elma skadades under ockupationen av Sarajevo. Elma deltog inte i en dating-helg men hon upplevde det som filmen berättar på en workshop för skådespelare. På workshopen fick de i en övningar berätta om det värsta som hänt dem. Det visade sig att de upplevt samma händelse, fast ur olika synvinklar.

Filmen är intressant. Denna enorma organisation bakom dessa dating-dagar är fascinerande. Men filmens viktigaste berättelse och det som känns på djupet är förstås att inse hur svårt det kan vara för människor att leva tillsammans efter ett inbördeskrig. Men lite tappar filmen för att vissa delar är lite för övertydliga. Det är liksom svårt att tro på att Zoran går på en datinghelg när han är så djupt deprimerad och ångestfylld. Och hur kunde han veta vem Asha är och hur kunde ha ordna att bli ihopparad just med henne? Det är lite sådana detaljer som gör att filmen tappar lite sting. Men den är absolut sevärd.

Regissören har Teona Strugar Mitevska tidigare gjort den prisbelönade och uppmärksammade ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”. Teona Strugar Mitevska är född 1974 i Skopje som numer ligger i Makedonien.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Motståndaren – film med gott syfte men med många frågetecken

30 mars, 2023 by Birgitta Komaki

Motståndaren
Betyg 3
Svensk premiär 31 mars 2023
Regi Milad Alamo

Milad Alamo har gjort en film om flyktingtillvaro och främlingsskap. Han skildrar paret Iman och Maryam som flytt från Iran till Sverige.. De väntar på beslut om uppehållstillstånd. En tillvaro som består av väntan och oro för avslag. Orsaken till flykten är rykten om Iman som cirkulerat. Att han har varit en framstående brottare i Iran är tydligt. Där är brottning en nationalsport, en fysiskt manlig sport. Nu bor de på flyktingförläggning långt upp i norra Sverige med sina två små döttrar. Iman tar upp sin brottarkarriär i hopp om att det ska hjälpa dem få uppehållstillstånd i Sverige.

Bilden av flyktingförläggningen och deras tillvaro är deprimerande. Barnen står för glädjen men samtalet mellan makarna har tystnat. Deras roller ändras när de kommer till Sverige och det är svårt att leva i ett vacuum.

Milas Alamo har sagt att han vill skildra någon som kommer från det kontrollerade Iran till friheten i en demokrati där individen är fri att utvecklas. Men att man ändå tar med sig den person man var, att det är svårt att lämna sitt gamla jag. Samtidigt visar han
ett Sverige där flyktingar inte ens kan bestämma över sitt rum.

Filmen har många frågetecken och Iman är ingen person man lär känna. Det gör att man inte vet vem han är och vad hans problem är. Ett tema som byte av land, kultur etc hade varit intressantare om vi fått veta mer om honom. Speciellt som nyheterna från Iran är mycket aktuella just med sin moralpolis och kvinnoförtryck.

Iman görs av den iranska skådespelaren Peyman Moaadi. Han mycket känd i Iran och spelar in många filmer där. En utmärkt skådespelare som skapar bilden av en familjefar van att bestämma medan hustrun Maryam ( Marall Nasiri) har en mjukare roll. Med i filmen är också Ardalan Esmaili från Milad Alamos första långfilm Charmören. Också den om en iranier i Norden men brättad som en rak historia.

Motståndaren är en bra film med gott syfte men har lite för många frågetecken och uppslag för att gripa tag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: En lockton i ödemarken av David Thurfjell – en bok för var och en som inte blundar för de existentiella frågorna

29 mars, 2023 by Rosemari Södergren

En lockton i ödemarken: om människans förmåga att besjäla världen
Författare David Thurfjell
Utgivningsdatum 2023-01-20
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121628

Det finns bara ett ord för denna bok: underbar. Det är en filosofi vandring kring religion, något att läsa och reflektera över för alla som någon gång funderat över frågor kring livets mening. Oavsett om läsaren har någon dragning till någon särskild religion eller ser sig som andlig sökare eller agnostiker eller ateist är denna fundersamma bok väl värd att läsa. För mig del kommer jag att läsa den igen, flera gånger. Det är en bok att läsa för var och en som inte väjer för de existentiella frågorna.

Ofta läser jag böcker snabbt. Men den här kunde jag inte sträckläsa, för varje del ville jag ta in på djupet och reflektera kring. Den är skriven på ett lättillgängligt språk med flyt. Anledningen att det tog tid att läsa var för att den satte igång så många tankar hos mig. Så mycket jag ville fundera kring själv.

Författaren, David Thurfjell, känns både kunnig och ödmjuk. Jag uppfattar honom som öppen och ärlig i det han skriver. Det är engagerande skrivet och får mig att tänka efter hur jag själv ser på olika saker. Det är långt från pekfingrar eller domderande dogmatiskt. En bok som öppnar tankar.

Det som drar människor till religion finns också i andra sammanhang. Gemenskap och att ha samma inställning till något – det återfinns inom både sport och kultur och politik. Agerandet som människor i olika grupper kan samlas kring finns inom många området. Det enda som skiljer religion från alla dessa andra området i livet är frågor kring vad som finns eller inte finns efter den fysiska döden. Den frågan är undantaget.

David Thurfjell tar upp dessa olika delar av religion på ett nära och mänskligt sett, ofta utifrån sina egna livserfarenheter. Det känns som att jag suttit där och hört honom prata. Jag kommer att absolut att läsa denna bok flera gånger. Jag blir så nyfiken på David Thurfjell och jag skulle vilja sitta ned över en kopp te och prata med honom.

Om David Thurfjell från förlagets hemsida:
David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola i Stockholm. Hans forskning handlar om religion och sekularisering i dagens Sverige. 2015 utkom han med boken Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei/Norstedts) i vilken han tecknar en bild av majoritetssvenskarnas tvehågsna relation till sitt eget kristna arv. I Granskogsfolk (Norstedts, 2020) beskriver han den svenska naturkärlekens religionshistoria, från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, via de katolska och lutherska periodernas folktro och troslära, till den moderna tidens exploatering och naturromantik.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: David Thurfjell, Litteratur, Norstedts, Religion

Recension av tv-serie: Detektiven från Beledweyne – högsta betyg

29 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Malin Levanon (Tilda Renström), Anna Bjelkerud (Lena Grundén) och Kristofer Kamiyasu (Mats). Foto: Niklas Maupoix/SVT

Detektiven från Beledweyne
Betyg 5
Visas på SVT Play, premiär 10 mars 2023
Av Aron Levander
Medverkande Malin Levanon, Nasir Dhagole, Ellen Jelinek, Kristofer Kamiyasu, Dag Malmberg, Hanna Ullerstam, Anna Bjelkerud.

En rejäl käftsmäll om fördomar kring flyktingar och dessutom en spännande kriminalhistoria med humor men oerhört berörande, en serie som väcker känslor så starka att det knappt går att sitta still. De medverkande väcker engagemang och vilja att vara med och lära dem hantera saker mer mänskligt och klokt.

Den ena huvudpersonen är en flykting från Somalia, allmänt kallad Tjugofyran. En vårdslös handledare ger honom namnet Ibrahiin i Migrationsverkets dokument. Ett namn som helt klart också kan väcka misstänksamhet eftersom en somalier inte skriver det namnet på det sättet. Ibrahim spelas av Nasir Dhagole som är så bra i den rollen. Nasir Dhagole är helt enastående och har sådan utstrålning. Hoppas verkligen vi får se honom i fler sammanhang. Vilken skådespelare!

Den andra huvudpersonen är Tilda Renström (spelas av Malin Levanon) som är en riktigt egofixerad, självisk och slarvig åklagare. Hon är en person som det är svårt att tycka om. Hon har fått sparken som åklagare och jobbar inom Migrationsverket där hon träffar Tjugofyran och hon upptäcker att han är ett polisiärt utredningsgeni, rena rama Sherlock Holmes. Tilda ser till att utnyttja hans utsatta situation till att få hjälp att ta sig tillbaka till sitt jobb som åklagare. I gengäld lovar hon att hjälpa honom att få stanna i Sverige.

Denna serie tydligt visar varför en del flyktingar kommer utan pass. Ibland hör jag människor som är kritiska till att de söker asyl utan att kunna visa ett pass. För att ta sig över gränsen behövs pass, så helt klart har de haft ett pass (såvida de inte smugglats förbi gränsen förstås). Men det kan finnas starka skäl till att en flykting inte kan lämna sitt korrekta namn. Risken kan vara stor att de blir förföljda också här i Sverige. Både Ibrahiin och en annan flykting i serien är exempel på detta.

Historien kring Tilda är rätt svårsmält. Hennes pappa som varit en berömd åklagare är svårt sjuk. Han har höga krav på både henne och hennes syster Beata (spelas av Hanna Ullerstam). Det rådet en fjantig konkurrens om pappans kärlek och pappas beröm mellan dessa två systrar. Extremt svårt att begripa hur vuxna människor kan bete sig som dessa och de är båda en slags klichéer på den typen av människor. Om inte serien som helhet ändå är så bra skulle skildringen av dessa två systrar dra ner betyget.

Serien består av sex avsnitt som är indelat i två avsnitt för varje fall. Det första fallet skildrar utredningen kring en ung flicka som försvunnit nära ett flyktingförvar i den lilla byn Karkebo. Just det flyktingförvaret där Tilda Renström precis ska skriva under dokument som gör att Tjguofyran blir utvisad och Tilda upptäcker hans knivskarpa blick för fallet. Hon utnyttjar det och låtsas att det är hennes analys, allt för att ta sig tillbaka till åklagarämbetet.

Jag hoppas att serien får en andra säsong.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Detektiven från Beledweyne, Nasir Dhagole, Recension av tv-serie, SVT Play

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 310
  • Sida 311
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Sida 314
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in