Recension

Supergirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Craig Gillespie

DC Studios chef James Gunn var – och är, inte särskilt skygg med att dela ut kängor till det nuvarande filmklimatet, dess olika producenter, däribland den före detta arbetsgivaren – och ständiga DC rivalen, Marvel Studios. Gunn har stolt menat att ingen av hans produktioner någonsin skulle tillåtas starta inspelningar utan ett färdigt manus. Detsamma har sagts om digitala specialeffekter där Gunn menar att han alltid kommer ge effektmakarna största möjlighet att jobba ostört och utan stress.

Allt det där verkar dock ha skjutits ut i rymden i och med Supergirl. För vad vi nu får är mer eller mindre allt som Gunn ifrågasatt och hånfullt slagit ned på. I en genre som – av branschexperter och cyniska internet-kommentatorer, numera anses daterad, uttjatad och trött, finns inget utrymme för trevande försök. Det är att simma eller sjunka. Supergirl är inte bara försiktig utan rent handfallen vad gäller att göra något som kan beskrivas som innovativt, än mindre kompetent. För någonstans under den kreativa processen verkar något ha gått obeskrivligt fel. På pappret borde det vara ett fräckt, våghalsigt och uppkäftigt rymdäventyr. Marknadsföringen lovar en mer bitsk, uppkäftig och kavat karaktär än den nästintill ofelbara Clark Kent/Superman. Slutresultatet är allt annat än ungdomligt eller vågat, tvärtom är detta någon form av absurd kapitulation där all form av skaparglädje och kreativitet gått samma öde till mötes som valfri förbrytare som vågar trotsa lagen då Stålmannen patrullerar.

Att Gunns moderna klassiker Guardians Of The Galaxy gjort avtryck i modern underhållningsfilm råder det inget tvivel om. Den postmoderna och djupt självironiska ton som introducerades där har fått leva vidare i många projekt som följt. Årets stora ekonomiska flopp, Masters of The Universe, hade förmodligen inte sjösatts utan att Guardians-mallen fanns tillhands.

När nu Cruella-regissören Craig Gillespie vill ge sig på ett kosmiskt äventyr är det förståeligt att Gunns film står som stor inspirationskälla. Ingen hade nog velat att inspirationen skulle bli till en tragisk stöttepelare, där allt som presteras blir till en likblek och urbota trist kopia. Visuellt, narrativt och formmässigt är allt endast en hopplös efterapning som inte ens kan maskera sina tillkortakommanden. Bristen på originalitet är bara början. Löftet om starka narrativ, som inte dikteras av bolagsstyrelser eller externa viljor, tycks ha förpassats till närmsta avgrund.

Filmens intrig är en häpnadsväckande gyttja, där den emotionella kärnan avverkas så slarvigt och nästintill parodiskt att stora delar av filmens mer jordnära scener faller pladask. Filmens humor ger ifrån sig samma läten som tusen stockar som sågas simultant och får publikens ögonlock att falla tungt. Trots att tempot är högt är filmen vilsen och seg. Det hoppas mellan identitetslösa planeter som efter ett tag är oskiljaktiga, majoriteten liknar sunkiga kåkstäder utan minnesvärd scenografi, ingen av platserna är stämningsfulla eller fantasifulla.

Milly Alcocks korta gästinhopp i förra årets Superman lovade en självsäker, bufflig men charmig tolkning av Kara Zor-El, men allt det där är som bortblåst här. För resan till yttre rymden verkar ha berövat Gillespie all den goda personregi han demonstrerade i Cruella. Alcock verkar regisseras utan rim eller reson. Stora delar blir förvirrade och fåniga fylle-scener som varken är underhållande eller välspelade. De gånger då Alcock får skina är ett fåtal mer koncentrerade och nedstämda sekvenser som förtas genom att de placeras i ett skede då allt är i rullning, tillfällen då långsamma utläggningar kring ångest och ånger inte alls har någon plats. Eve Ridley som ackompanjerar Alcock är inte heller värdig några vidare superlativ. Dock är det svårt att vara alltför fördömande då hennes karaktär inte fyller någon som helst funktion och kemin med Alcock är ytterst tveksam. De båda damerna klarar sig dock undan med livet behåll. Detsamma kan inte sägas om Matthias Schoenaerts som efter sin medverkan i kalkonfester som The Old Guard återigen lyckas nå en ny bottennotering. Med en obeskrivligt usel insats och en skurk knappt värd namnet är detta en av de sämsta antagonisterna på länge. Inte ens internets drömrollbesättning av Jason Momoa som den burduse superbusen Lobo är något annat än en gruvlig besvikelse. Momoa känns nedtonad och den älskade prisjägaren har inte något värt vatten att göra eller säga.

Detta för oss in på filmens actionscener som är precis lika hopplöst sömniga och förvirrade som övriga filmen. Där Gunn bjöd på uppfinningsrikedom och energi i slagsmålen från förra årets Superman är detta som att se på två barfyllon som sakteliga vevar på. Finess eller adrenalin finns inte så långt röntgensynen kan nå och som en extra unken krydda försöker Gillespie tillföra lite pop- och rockmusik som endast blir plågsamt krystad.

Supergirl räddas endast av ett fåtal mycket övertygande och välarbetade utomjordiska kreatur, skapade med praktiska effekter som kostym, mask och smink. Här demonstreras omsorg, härligt nörderi, omtanke och övertygelse, ord som är antitesen till övriga filmen.

The Death Of Robin Hood
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Michael Sarnoski

Idén att bryta ned och dissikera klassiska myter eller sagor är inget nytt. I rätta händer kan det vara fascinerande och uppslukande. Varken eller kan sägas om The Death Of Robin Hood, en film så själlös – för att inte säga tråkig, att det är svårt att veta om det hela inte är en absurd och dåraktig nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Det skulle i alla fall förklara en del, som att det hela är så pass allvarsamt att man kan undra om det är en överspänd och vansinnig studenttolkning av Det Sjunde Inseglet. Nog för att filmen är tänkt att avhandla döden och reflektioner kring det förgångna, men det ursäktar inte att allt – inklusive filmens foto, dränks i ett nyanslöst mörker som får det hela att kännas osannolikt monotont.

Regissören Michael Sarnoski vill mer än något annat framhålla en udd genom att vältra sig i det brutala och smutsiga. Detta har dock bara effekt om blodet och gyttjan nyttjas kompetent och med precision. Då Sarnoski inte stiftat bekantskap med dessa termer blir det hela istället skrattretande. Det kvittar att blodet sprutar och att folk avrättas med större brutalitet än i den omtalade Obsession, det hela framstår som patetiskt poserande och inte det minsta genuint. En huvudregel, som alltför ofta glöms bort då det kommer till att skapa tolkningar av historiska eller kända figurer är att filmskaparen måste bygga upp en version som kopplar an till publiken. Det räcker inte med att kasta fram en ikon som Robin Hood, det krävs ändå en tydlig profil så att publiken blir införstådd med den specifika iteration av karaktären.

Detta förbises totalt och efter en klumpig och förvirrad första del förväntas tittaren vara djupt investerad i allt och alla. Få gånger har mikrovågsmetoden varit mer uppenbar, Sarnoski vill nå upp till dramatiska höjder men vägrar att göra det fundamentala arbetet för att nå hela vägen fram. Han pekar istället med hela handen på ett burdust och fånigt sätt som gör att filmen framstår än mer högraden och ointressant, vilket är något av en bedrift.

Trots sitt glåmiga och färglösa yttre har filmen belönats med ett par riktigt glamorösa namn som pryder affischen. Hugh Jackman har – som vi vet, en vana att spela arga och förbittrade män som härdats av strid och trauma. Dock hjälper inte denna erfarenhet då Sarnoski har fullt upp med att posera och trycka ned sina ögonbryn, Jackman levererar en acceptabel men knappast minnesvärd insats. Det blir omåttligt mycket grymtanden och en brittisk accent som inte lär bli godkänd bortom charader på någon lokal pub.

Härifrån är det mer eller mindre överspelat vad gäller att säga något positivt om skådespelet. Jodie Comer kan nu ta plats på K-Rautas färgval mellan grått och betonggrå, efter den hiskeligt ointressanta The Bikeriders fortsätter Comer med sitt malande skådespel som nu är lika trist som det är repetitivt. Sedan får skådespelaryrket en genuin törn i och med att Bill Skarsgård – ännu en gång, bestämmer sig för att skämma ut både sig själv och sitt renommerade efternamn. Efter att ha kravlat sig upp från helvetes eldar, efter clownshower som The Crow och Boy Kills World, med Dead Man’s Wire är det nu dags för en insats som bör bära röd näsa och jättelika skor. Det är genuint svårt att veta om Skarsgård – precis som mycket av filmen, ser det hela som ett jättelikt skämt. Insatsen är bortom det katastrofala, överspelad, fånig och så löjlig att den lär bli förevigad på internet som exempel på hur yrket inte skall utövas. Då ett par bräkande får figurerar i en sekvens kan man fråga sig om de faktiskt bjuder på filmens bästa insats vad skådespeleri anbelangar.

Snart byter dock filmen skepnad, då går det från överspänt och pretentiöst till hopplöst avslaget. Då är det inte tal om någon nedmontering, snarare en totalt ointressant epilog som ger hemska associationer till den groteska Capone av Josh Trank. En film där den ökände gangstern gick runt och mumlade samtidigt som kroppsvätskor – ofrivilligt, spilldes överallt. Ta bort snuskfaktorn vad gäller förmågan att inte hålla tätt så är filmerna snarlika. Vem har inte drömt om att se Robin Hood prata om äpplen och fläder, hugga ved och försöka inleda en hysteriskt usel romans med en priorinna? Dock är det här som filmen faktiskt bjuder på ett par ynka scener som i alla fall kan kallas fungerande vad gäller basal dramatik. Men det är en bedrövlig tröst. ’’Det är Robin Hood jag vill ha’’ sade den sovande Prins John, varken det eller en bra film får någon av oss.