Recension

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

Left-handed girl
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Shih-Ching Tsou

En färgsprakande, djupt berörande berättelse om livet i Taipei, Taiwans huvudstad.
En av få filmer som skildrar människor som måste arbeta för att få hyra och mat.
För de flesta innehåller livet bekymmer eller åtminstone en kamp för att få ekonomin att gå ihop. Allt kostar och det är många räkningar som ska betalas varje månad. I extremt många filmer och tv-serier tycks karaktärerna som skildras aldrig behöva bry sig om att få in pengar nog att betala hyra och mat och kläder. Här är en pärla som skildrar livet för en ensamstående mamma i Taipei. Tillsammans med sina två döttrar flyttar hon till Taipei där hon öppnar ett marknadsstånd som har öppet på natten.

Även om maten är annorlunda är vår vanliga mat i Sverige och språket de talar inte är svenska känns skildringen allmängiltig och människor världen över kan helt klart känna igen sig i mycket, i utmaningar och svårigheter som denna mamma och hennes två döttrar, en femåring och en tonåring.

Den femåriga dottern, I-Jing, är vänsterhänt. Hon förstår ganska snabbt att familjen har det tufft ekonomiskt. Hennes mamma kan inte få ihop tillräckligt för att betala månadskostnaden för att hyra sin plats på marknaden. I-Jings morfar är arg för att hon är vänsterhänt. Morfar säger att vänsterhanden är djävulens hand. Då kommer I-Jing på att låta vänsterhanden stjäla saker som hon sedan ska försöka sälja för att hjälpa mamman att betala hyran. I-Jing menar att det egentligen inte är hon själv som stjäl utan djävulen.

Filmen var Taiwans Oscarsbidrag och är en berörande skildring tre kvinnors tillvaro. Rolig och med en del oväntade vändningar och trots den ovanliga miljön i dagens stora filmflöde är miljön och livet något många kan relatera till. En underbar film om en påhittig femåring som vi bara måste älska. Den färgsprakande miljön i Taipei om natten berättar något om livet i många olika nationer och miljöer.

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

23 april, 2026 by Elis Holmström

Dead Man’s Wire
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Gus Van Sant

Det finns vissa paralleller mellan berättelsen om Jan Stenbecks tjänst på investmentbanken Morgan Stanley och hur Gus Van Sants alster behandlas. Stenbeck blev – efter sin far Hugos insatser under den stora depressionen, lovad ett permanent skrivbord på den ikoniska banken som ett tack för faderns insatser. Ungefär lika förbestämt och cementerat tycks det vara då Van Sant presenterar ett nytt projekt, då ställer sig de stora filmfestivalerna på tur för att karva ut centrala platser i sina program och tävlingar. Van Sant har blivit ett sorts monolitiskt ansikte för den amerikanska independentfilmen med sina många egensinniga och svårmodiga projekt. Men genom Good Will Hunting han han också ställt in sig hos de filmtittare som inte gräver sig djupt ned i independentfestivalen Sundance och dess repertoar då den presenteras i början av varje år.

De senaste åren har dock Van Sants filmer varit som den fladdrade plastpåsen från Sam Mendes American Beauty. Få om några av filmerna har sedan Milk år 2008 varit minnesvärda eller relevanta än mindre vidare intressanta. Allt har snarare kunna beskrivas som en jämngrå massa i samma härad som de helt smaklösa perioderna svackorna i Woody Allens filmografi.

Dead Man’s Wire är kanske inte en triumferande comeback som påminner om Van Sants storhet, men det är en oväntat underhållande och lättillgänglig historia som i alla fall har ett mått av identitet. Att det inte bara blir en parentes fylld av varmluft kan dock tillskrivas att filmen – trots att den bygger på verkliga händelser, känns som en enda lång hyllning till den fantastiska Dog Day Afternoon av Sidney Lumet. Sättet ett brott utvecklas till att ha politiska undertoner och hur hela scenariot blir kommenterande kring samhällets djupa problematik känns som en enda lång tangent som Lumet startade i sin magiska film. Att även Al Pacino deltar i en mikroskopisk biroll gör parallellerna oundvikliga. Van Sant brukar inte lägga alltför mycket vikt vid att hålla publikens hand eller ens värdera ett varmt välkomnande för tittaren. Denna gång, i och med att filmen är så benägen att följa i jättelika fotspår, finns en helt annan öppenhet och inbjudande natur som – för att vara Gus Van Sant, adderar en oväntad värme. Att allting dränks i ett funkigt och attitydberikat soundtrack får det hela att också framstå lekfullt. För att vara en film som behandlar djup psykisk ohälsa, ekonomisk plundring och hot om mord är den märkligt glättig. Förutom ett par avvikande moment som dyker ned i kolsvart förtvivlan känns det hela som en klackspark, inte ett slag i magen som får publiken att ifrågasätta västvärldens beroende av kapitalförflyttning. Det finns inte heller någon genomgående tryckande eller obehaglig stämning. Van Sant verkar ha siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt. Då det finns öppningar att skapa syrefattiga och närmast skräckliknande scenarion desarmeras de genast av en ventil i form av torr humor.

Denna lättsamhet blir också till något av ett problem för Bill Skarsgård i huvudrollen. Trots en stark insats är dragningarna mellan desperation och de nästan humoristiska undertonerna som ett konstant hinder då Skarsgård inte vet om han skall anamma ett sorts medvetet överspel eller dämpa skådespelet för att göra det mer trovärdigt. Och frånsett Skarsgård är det sannerligen inget imponerade skådespel som erbjuds av övriga aktörer. Colman Domingo går på sparlåga, Cary Elwes är tragiskt ointressant och Myha’la, som nyligen kunde ses i den rätt usla They Will Kill You, erbjuder nu ytterligare en insats som hittad någonstans mellan återvinning och utförsäljning av rent skräp.

Dead Man’s Wire är kanske inte en grandios eller bombastisk triumf men är uppfriskande i sin förmåga att vara underhållande och bred. Attribut i alla fall jag inte trodde fanns tillhands för Gus Van Sant efter år av hopplösa pretentioner att briljera genom sänka ögonbryn. Att filmen även fångar det värsta av 1970-talets sämsta inredningstrender måste också ses som ett litet plus.

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

23 april, 2026 by Rosemari Södergren

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2026/04/unnamed-11.jpg

JA!
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 april 2026
Regi Nadav Lapid

En absurd skildring av att leva ytligt som granne med krigstillstånd. Skildrat på ett ironiskt sätt som säkert tilltalar en del, men som för mig del känns som att jag sett bättre beskrivningar och skildringar av detta många gånger. Det räcker egentligen att läsa på första sidan för Sveriges Televisions Nyheter på SVT.se där massaker av terrorister kan skildras samtidigt som Hamas-demonstranter skildras och allt det blandad huller om buller med Melodifestivalen eller andra underhållningsprogram. Tragik och våld hand i hand med underhållning och komedi. Det är den värld vi lever i nu och egentligen mänskligheten alltid levt i. Att överleva med sitt vardagsliv fast delar av världen står i brand.

Det där med att en del lever i krig och dagligen måste skydda sig från bomber medan andra, inte långt därifrån, roar sig med vild sex, droger, alkohol och underhållning och snygga kläder. Tja det är inget nytt och det har skildrats på många olika sätt i både litteratur och film. Denna filmen tar avstamp från Israel dagen efter den 7 oktober då terrororganisationen Hamas dödade många israel på en musikfestivaler och tog många som gisslan också. Denna attack satte igång Israels jakt på Hamas, som gömmer sig framför allt i Gaza.

I marknadsföringen för denna film står det att filmen handlar om att säga “Ja” – att böja sig för makten, eliten och nationalismen:
JA! är en rasande uppgörelse med medlöperiet – hur både vanliga människor och konstnärer väljer underkastelse i stället för motstånd. JA! är en film som vägrar vara bekväm och som använder absurd humor för att provocera både åt höger och vänster.

Nja. Jag tycker inte den provocerar både åt höger och vänster. Någon kritik av Hamas är svår att hitta, till exempel. Frågan om Israel, Gaza och Hamas är mer komplicerad än vad som skildras i denna film.

Huvudpersonen vi får följa kallas Y, och han är en osäker jazzmusiker, och hans fru Jasmine är dansare. De ger sin konst, sin själ och sina kroppar till de som betalar mest, och skänker nöje och tröst till sitt blödande land. Y får så småningom uppdraget att komponera en ny, brutal och triumfatorisk israelisk nationalsång som ska hylla “segern” mitt i kriget.

Nadiv Lapid har sagt att han hoppas filmen “skakar om folks själar” och han beskriver JA! som sin mest konfrontativa film hittills. Regissören menar att det inte alls bara handlar om Israel utan om en >global tendens till vulgaritet och nationalism – där konst, känslor och tvivel trängs undan till förmån för makt och pengar. Jag både håller med och inte. För det första är frågan mycket mer komplicerad än att skildra Israel som helt oprovocerade i sina attacker i jakten på Hamas. Visst kan säkert många av oss se att underhållningsbranschen och/eller kulturen böjer sig för makten och pengarna, men det mycket motstånd också bland kulturfolk gentemot makten. Mycket värre än att alla som har monopol på makt och våld, som vakter, poliser och åklagare ofta, ofta springer ärenden åt makthavare och de mest välbärgade utan att överhuvudtaget reflektera över situationen för de utsatta. Så för mig haltar filmen. När den dessutom är väl absurd, väl överdriven och rörig och huvudpersonerna rejält utflippade har jag svårt att se filmen som seriös.

Om regissören:
Regissören Nadav Lapid (född 1975 i Tel Aviv, numera bosatt i Paris) är känd för Synonyms som vann Guldbjörnen i Berlin 2019 och Ahed’s Knee belönad med juryns pris i Cannes 2021 – båda starkt kritiska mot israelisk nationalism, identitet och makt.

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Clas Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

22 april, 2026 by Mats Hallberg

19/4 2026

Dergårdsteatern i Lerum

arrangör: Musik i Lerum

Alla som lyssnat på gitarrbaserad högoktanig rock kan förutsättas ha något slags förhållande till stilbildaren Jimi Hendrix, en av de allra största som tillhör den djupt tragiska 27-års klubben. Ska erkänna att jag på vinyl bara äger samlingen Smash Hits och på cd har Hendrix-kompositioner som covers. Den av landets gitarrister med spetskompetens som sannolikt är mest influerad av den riffande och psykedeliskt utforskande hjälten är dalkarlen Clas Yngström. Han anses vara en av de främsta uttolkarna, vilket ges prov på i den turnerande power trio som spelade in liveskiva 2003. Därtill har Sky High sedan bildandet sedan sent 70-tal haft amerikanens låtar på repertoaren från och till. Äger en vinyl av Sky High och minns konsert på Liseberg för kanske trettio år sedan. Senaste gången jag hörde gitarristen, sångaren och låtskrivaren var på Trollhättan Jazz & bluesfestival i tribut till just Hendrix. Med den gången var också bland andra hammondorganist Pierre Swärd som jag kunnat uppleva flera gånger på Nefertiti. Yngström och Swärd var tydligen barndomskamrater, bildade sitt första band när de var barn 1963.

Vad beträffar hyllningar live minns jag för inte så många år sedan Richard Theler på trio utanför Guitarshop No 1 i Göteborg och från tonåren Eric Claptons utsökta cover på Little Wing som jag har på en dubbel-lp. När det gäller Hendrix i storbanstappning relaterar jag till Gil Evans fabulösa The Monday Night Orchestra och deras solist Hiram Bullock vars Live at Sweet Basil från 1988 jag har på cd och gärna spelar för att få mer energi. Den innehåller ett par Hendrix-låtar.

Lokala storbandet Blue Heaven Big Band under ledning av Hans Nordström har jag recenserat när de ackompanjerat bland andra Viktoria Tolstoy med Krister Jonsson och Caecilie Norby med Lars Danielsson. Både BHBB och likvärdiga Mölnlycke Storband får långsiktigt försöka skärpa sig vad gäller representation. Båda orkestrarna saknar nämligen kvinnliga medlemmar. Konserten en regnig söndagseftermiddag lockade en skara på 232 personer vilka i pausen hade möjlighet att inte bara fika till självkostnadspris utan också äta god räkmacka. Många ungdomar befann sig glädjande nog på Dergårdsteatern.

Var förstås mycket mankemang för att få ljudåtergivning att klaffa på bästa möjliga sätt. Blev någon slags miss fram till sista tre låtarna före paus, då gitarrsolist och rytmsektion kom fram som de skulle. Därefter förtjänar ansvariga stort beröm. Eventet hade fått namnet Purple Haze efter en av låtskrivarens mest klassiska alster med sitt signifikanta riffande. Frontande 73-åring är på gott humör, ger oss relevanta anekdoter och upplysningar om vald repertoar. Berättar att han träffat Mitch Mitchell (trumslagare i JH Experience) och mötts av jubel efter att lirat Hendrix-musik på festivaler. Efter konserten med sin generösa speltid, slår det mig att huvudpersonen inte såg som sin uppgift att briljera i avancerade solon, istället lyfter ackordföljder fram melodierna i denna originella tappning. Arren signerade Mats Engström har avsevärda kvaliteter, torde har varit en lustfylld utmaning att repa in för BHBB. Föreningens starke man Qlaez Wennberg presenterar i vanlig ordning konserten och efter väl förrättat värv får samtliga på scen en blomma. På ungefär hälften av låtarna körade Ellen och Elin med bravur.

Singeln Crosstown Traffic från tredje albumet fungerar som sammanbindande länk. Härliga riffandet med svar från alerta blåssektioner och rytmsektionens pådrivande beat, både inleder och återkommer för att knyta ihop säcken i extranummer som ett da capo. Den avlöses av (tror jag) Rainy Day, Dream Away, en glödhet blues från samma dubbel-lp. Licks från Yngström driver beatet tillsammans med spänstigt blås. Tenorsaxofonist färgar uttrycksfullt i ett arrangemang med fräcka övergångar. Följs upp med Fire där det förstås riffas friskt. Ljuva balladen Little Wing, Eric Claptons favorit som jag har på samling med engelsmannen , får ta över, kryddas med solo på altsax. Kan noteras att Yngström alternerar mellan två gitarrer, minst en Fender strarocaster. BHBB är välutrustat. Thomas Jansson trakterar elpiano/ keyboard medan gitarristen heter Henrik Gadeli. Den sist nämnde får generöst nog möjlighet att skina i ett par stick. Swärds förunderliga förmåga att brodera ut toner går inte fram i tillräcklig utsträckning i konsertens första fas. Blev MYCKET bättre senare.

Up From The Skies framförs med feature från Swärd, trevligt nog. Råkar vara en av Hendrix kompositioner medtagen på ovan nämnd liveskiva med Gil Evans orkester och en av tre låtar ur katalogen byggd på swing. Inser att låtlista inte behöver redovisas. Men talar om vilka tre alster före paus som gavs bättre förutsättningar att ta sig in i kroppen. Syftar på en ösig shuffle med titeln Gipsy Eyes som musikerna tar sig an optimalt, Här exponeras förutom orgelns rullande toner körtjejerna och sopransax av Jonas Persson och dennes upphetsande dialog med rytmsektion. Vidare avnjuts stillsamt svävande balladen Electric Ladyland vars melodiska sug attraherar och stänkaren Highway Child med solo av Yngström och pådrivande trumspel från Per Burström. Temat påminner om psykedeliskt utformad boogie.

Under halva blir det mindre sättning kompletterad av diverse solister ur Blue Heaven Big Band. Det blir kompet och gästande musiker som uttolkare plus som regel någon ur blåset. Släpiga bluesen Red House lanseras allra först. Vi får både trumpetsolo och feature på elbas från den fokuserade Magnus Stenhede. Det blir Texas shuffle, närmare bestämt obevekliga Further On Up The Road, Bobby Blue Blands första hit som Jimi Hendrix också hade på repertoaren. Yngströms sång är funktionell, näppeligen i paritet med strängbändandet som gett honom den status han förtjänat.. I en liten Pierre Swärd-special är denne domptör av hammondorgeln också vokalist, ger sig i kast med dänga av B.B King (som jag för övrigt såg på Kåren i Göteborg tjugo år efter dängan släpptes).

Nu närmar sig spelningen upploppet. BHBB kommer tillbaka i ett av tillställningens absoluta krön. En magnifik version av Voodoo Chile levererad med fett rockigt intro och i framkant trumpet. Tunggung uppstår! Yngström accentuerar berusande extas genom bruket av wha wha pedal. Därefter hämtas andan i Angel, en postumt utgiven ballad. Tributens titelmelodi är av den digniteten att varje person på scen är värd guldstjärnor. De ruffigt distade, ösiga tongångar i Purple Haze golvar mig. Fantastiskt att ett lokalt storband normalt inriktat på jazz kan svinga sig upp till en så pass imponerande nivå, med benäget bistånd från extremt rutinerade herrar från Borlänge och arrangören Mats Engströms initierade kunskap. I tidigare nämnt extranummer firar musikerna triumfer när synkoperna flödar. Det var värt att göra tågresan från Mölndal. Missade att träffa Yngström och Swärd, mötte i pausen däremot trumslagaren Gunnar Petersson som i sin ungdom lirat förband till Jimi Hendrix.

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

22 april, 2026 by Mats Hallberg

17/4 2026

Musikens Hus i Majorna

Binder ris åt egen rygg med mina utförliga recensioner fullt medveten om att ingen kräver lika mycket research och språklig finess som blivit mitt betungande ideal. Önskar att jag lunnat skriva klatschigare med lätt hand. Hade därtill behövt ett bollplank. Har ett par gånger recenserat tiomannabandet Spöket i köket här i entusiastiska ordalag, vilket gjorde att deras omistlige ledare bjöd in till ett slags 10-års jubileum, tillika releasekalas tillsammans med folkmusikinfluerade vokalkvartetten Åkervinda.

Meddelade Nisse Blomster att jag bokat in mig på funkfest hos Jazzföreningen Playhouse, men var villig att ta vagnen till Karl Johansgatan när konserten var över. Funkade enligt plan. Kom fram till första pausen och kunde lyckligtvis beställa något att äta i baren. Visade sig att festen i tre akter var i princip utsåld. Närmast scen fanns som brukligt en yta reserverad för dansande. Spöket i köket gör ingen hemlighet av att de ser sig som one of a kind, enda lounge/ rave- storbandet i landet som ägnar sig åt en mix av vackert vemod och sväng, sväng som får det att spritta i benen. Tio musiker trakterar tjugo instrument och sjunger på fyra språk, vilket gjorts på tre album. Inte osannolikt att jag var ende skribenten utanför innersta kretsen på plats. Kan tänka mig att en hög andel av den exalterade publiken besökt Urkult (Ganman/ Panshiri har ett underbart kul kapitel om festivalen i sin senaste bok). I likhet med Ale Möllers projekt Xeno Mania med nästan lika stor numerär, tänder jag på att Spöket i köket sysslar med sound bortom konventionell folkmusik.

Deras succéartade konsert på cirka 70 minuter blir till en härlig retrospektiv där ”direktören för det hele” introducerar solister och låtar, ger sig själv fritt spelrum. Blomster är en genomsympatisk individ vars kolossala arbetsinsats (står för arrangemang, bokar gig, busschaufför etc.) uppmärksammas i hyllningstal. Är honom väl unt att hålla låda då han är extremt underhållande , även om han ibland hade tjänat på att vara mer distinkt. Musiken man med sådan ackuratess lirar kommer från Kanada, Irland, Dalarna och säkert fler regioner. Zappa nämns som en referens, fast i mina öron ligger Waterboys närmare till hands som ett riktmärke.

Orkestern består av blåssektion på fyra personer. Om det var ordinarie besättning heter de Erik Larsson, Cecilia Moore, Albin Lagg samt Sebastian Petersson. Den sist nämnde brukar jag höra i Göteborg Jazz Orchestra. Rytmsektionen utgörs av Erik Bengtsson på kontrabas jämte Blomster på podorythmie (fottrumma). Emma Engström spelar klaviaturinstrument, Lies Hendrix dragspel (durspel om man ska vara korrekt) och man klarar sig med en person på fiol, nämligen Signe Kierkgarrad Schmidt. Blomster anför med ackordföljder på akustisk gitarr medan Mads Kjöller Henningsen hörs på företrädesvis flöjter och vevlira. Garanterar absolut inte att definitiva sättningen listats.

Dags att dyka in i anteckningsboken. Vad hände i grova drag och hur lät det? Jubileet som erkänns vara en sanning med modifikation öppnar för Spökets del med Jig till Jon från den senaste av fyra skivor, åtföljd av ett taktilt alster insvept i nordisk melankoli. .Den ystra inledande dängan är både komponerad, arrangerad och producerad av Nisse Blomster. Förundras över hur tajt och omväxlandet det är. Uppfattade jag rätt varvas upp med reel skriven av Kjöller Henningsen vars ösiga närvaro får mig att associera till traditionella irländska tongångar, fast uppspeedade likt ett ska-band. Skickliga, spelglada solister avlöser varandra! Fäster mig vid hisnande schatteringar jämte enastående effektiv dynamik. Inledningen får mig att rysa av välbehag då den är magisk. Förnimmer en styrka som föregående konsert med Prince-basisten Ida Nielsen inte riktigt kan matcha. Sveps med av intensiteten och hur den balanseras med självklar skönhet vars emellanåt spröda tongångar förför.

Efter dessa himmelska höjder lättas en smula på emotionella energin. Polska annonseras. Den ska framföras så snabbt det bara går varför dans anbefalles. Övergången till tårdrypande ballad tillhör aftonens mest stämningsfulla moment. Melodin med sitt släpiga beat färgas av vevlira i framkant, om ögon och öron är med mig. Magin är tillbaka! Tror att det rörde sig om en vals Blomster komponerat till sin syster. Låter som en vaggvisa. Man avrundar sitt glimrande set med Turbomoppen, låt från Quebec och den näst första låt storbandet lärde sig, nämligen Brudvals från Gagnef. (med reservation för att inte all info är helt korrekt återgiven).

Nu var jag mer än nöjd, fast musikaliska festen var långt ifrån slut. Gensvaret från fans var också stort då de hade fått vad de önskade sig. Tog mig en sväng till Utopia och återvände i god tid till storstilade finalen när Spöket skulle backa upp Åkervinda, framföra liveversionen av den ep de spelat in tillsammans, släppt på digitala plattformar betitlad Hits från förr.

Åkervinda från Skåne bildades på Skurup 2013 av fyra primärt jazzsångerskor. De, har turnerat i Europa, Australien och Nordamerika, släppt tre skivor (äger minst en cd) och varit med i Allsång på Skansen. Har hört dem live. De fyra strupar vilka sömlöst levererar stämsången tillhör Agnes Åhlund (Backa Teater, My Dear Companion…) , Iris Bergcrantz (recenserat flera av hennes album), Linda Bergström (We Float) samt Lise Kroner. Genom att ackompanjeras av ett mäktigt storband begivet på världsmusik adderas en synnerligen välgörande dimension. Variationsmöjligheterna ökar påtagligt.

Fusionen startar med lustig, antik schlager i form av Öppna ditt fönster från 1932 som förknippas med Ulla Billquist. Följs upp med en skänklåt vars sound påstås röra sig mellan halling-disco och stänk av heavy metal. Efter Gammal och ung får vi njuta av rock & roll i otakt enligt vår guide, det vill säga Ja änte flöttar ja till sjöss skriven av Lars Hollmer, en av hörnpelarna i Samla Mammas Manna och mannen bakom hitten Boeves psalm. Gemensamma repertoaren överraskar. Sensationellt att man fastnat för en av Dan Berglunds mest ömsinta existentiella visor. Syftar på Nattvandrare som han själv har kvar på repertoaren. Detta storstilade projekt går i mål med bonusmelodi. En swingbetonad schlager döpt till Light Is Dim.

Kan inte nog understrykas hur fabulöst tonsäkra och synkade Åkervinda är. Och samarbetet med Blomster och hans spöken bör absolut bedömas som en synnerligen helgjuten historia. I motsats till energiska utövare av folkdans satt jag för det mesta och lyssnade. För de med lust och kondition kvar anordnades gammaldans av ett DJ-team. Ska påpekas att ljus och ljud var till belåtenhet. Lät i dubbel mening alldeles utmärkt om samtliga medverkande.

Recension

Footer

Om oss