• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Vad är en vuxen och var är de? På Moment Teater

11 november, 2026 by Ulf Olsson

Vad är en vuxen och var är de?

Vad är en vuxen och var är de?
Manus och regi Andreas Boonstra
Scenografi och kostym Fridjon Rafnsson
Musik Simon Steensland
Teknik Ella Jonsson
Ljus Andreas Boonstra
Premiär 7 november 2026
Scen Moment teater i Gubbängen, Stockholm
Föreställning som recenseras 9 november 2026
I rollerna Lars Bringås som pappan och Linda Källgren som mamman

När pappan i pjäsen en sen kväll kommer hem från en barnteaterfestival i Nederländerna glider diskussionen om vad han har upplevt på festivalen och hur mamman har haft det hemma, över i en diskussion om föräldraskapets villkor och dagens barnuppfostran. Hur är det att vara förälder idag mot bakgrund av tidens alla orosmoln, sociala medier och skolans krav på hur man ska vara som ansvarstagande förälder. Hur ska man som föräldrar få ihop livspusslet om skolan plötslig kräver att barnen ska hämtas halv fyra. Hur fria kan man släppa barnen och vilka gränser får eller måste man som föräldrar sätta. Är tidens barn bortskämda och curlade in i ansvarslöshet? Är de ouppfostrade, osjälvständiga och otrevliga? Var går gränsen mellan beskydd och överbeskydd. Är dagens föräldrar alltför barnsliga och oförmögna att möta barnen på ett vuxet sätt?

Föräldrarna på scenen raljera över dagens curlande föräldrageneration och tar som exempel de moderna barnvagnarnas ståbrädor där de lite äldre barnen kan stå för att slippa gå. Är det att skämma bort barnen? Eller skämmer föräldrarna bort sig själva eftersom de genom att slippa barnens långsamma gång kan skynda och stressa vidare. De prövar än den ena och än den andra ståndpunkten om föräldraskap och barnuppfostran men varken orkar eller vågar stå för något bestämt. Är den musik som dagens föräldrar lyssnar till och de sätt som de klär sig på tecken på hur barnsliga dagens föräldrar är? Borde dagens föräldrar sträva efter att likna gårdagens föräldrar snarare än att försöka likna dagens ungdomar? Nej, det var definitivt inte bättre förr, men kanske är det värre nu.

Pjäsen handlar inte så mycket om dagens barn utan handlar snarare om dagens vuxna. Även om det inte är helt enkelt att svara på frågan vad är en vuxen så är det tydlig att den vuxne inte går att finna på moment: teaterns scen denna kväll. Det finns helt enkel ingen vuxen i det rum som har byggts upp på scenen. När pjäsens föräldrar raljerar över dagens föräldrageneration så raljerar de över sig själva. De blir på något sätt en parodi på sig själva.

Men ändå, det är ett roligt och igenkännande raljerande som lockar till många skratt. De skickliga och närvarande skådespelarnas dialogerna är snabba, träffsäkra och undanglidande utan att leda fram till något särskilt. Pjäsen vänder sig till vuxna, främst till föräldrar. Men en snabb blick över det lilla publikhavet tyder på att det stora flertalet i publiken snarare är farföräldrar. Kanske är föräldrarna hemma och pusslar, livspusslar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Moment Teater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Trollhättan Jazz & Blues 2026 – Sedvanliga kontraster, några toppar och god stämning på välorganiserad musikfest

11 november, 2026 by Mats Hallberg

6-7/11 2026

Folkets Hus i Trollhättan Kulturbaren/ Hebeteatern/ Apollon

Arrangör: Musik i Trollhättan, Folkets Hus och Trollhättans stad

Har rest med tåget ett antal gånger till vad jag brukar benämna Västsveriges främsta musikfestival, varje gång varit en an ytterst få recensenter på plats. Ibland förmodligen den ende som i skrift bevakat det tioårsjubilerande evenemanget startat på initiativ av kommunens numera pensionerade kulturchef Christer Olsson. Denne entusiast presenterar fortfarande merparten av akterna. I år krockade fredagen med emotsedd teaterpremiär, vilket innebar att att endast verksamheten under lördagen beskrivs och bedöms i föreliggande text. Man växlar smidigt mellan tre scener i stadens Folkets Hus och det fanns dessutom möjlighet att beställa en grillbuffé. Vill rikta ett stort tack till de som ordnat med instrument och teknik inklusive ljud och ljus. Kan inte erinra mig några malörer. Minst en artist hade för övrigt med sig egen ljudtekniker vilket uppmärksammades på scen.

Publikt attraherade uppenbarligen mixen av internationella storheter, stjärnskott och välbekanta inhemska favoriter. Publiksiffran uppgick till trehundra på fredagen och under lördagen var det utsålt. Totalt sett kom 450 personer. Några ur fredagens line up hade medverkat på festivaler tidigare. Syftar på Kyla Brox från England och isländska Lilja. Högkvalitativa Caecilie Norby har recenserats åtskilliga gånger live och på skiva, gör således inte så mycket att jag missade hennes konsert. Fredagens program kompletterades av Big Creek Slim Band och Luca Sestak trio från Tyskland. De bokade akterna vet om förutsättningarna. I år verkade det som om varje akt hade tilldelats 50-55 minuter, med undantag för elevensemble på gymnasienivå som genomförde en kortare spelning i Kulturbaren. Då var jag frånvarande på grund av besök på närbeläget Subway.

Festivalen börjar på lördagen på klockslaget 17:00 med att MARIUS LIEN och hans band från Norge presenteras, äntrar scen och drar igång ett frejdigt gig i Kulturbaren. De var för mig okända. Förberedde mig därför lite grann genom att lyssna på ett knippe låtar på resan upp. Trots att frontande låtskrivare bara är tjugofyra år har han redan hunnit få landets motsvarighet till Grammis, i kategorin blues. Förutom honom själv på sång och gitarr syns Sander Nordahl mestadels på kompgitarr, bakom trummorna Knaerten Simonsen samt på elbas Kim André Tönnesen. På skivorna spelas också piano av deras ledare. Med ett par års mellanrum har två album släppts, varav repertoaren här mest uppehåller sig kring den senaste betitlad Sunset Solace.

Efter inte särskilt många låtar stod det klart att de håller på med fler genrer än blues. Referenser poppar upp i skallen efter hand och för mig blir det i längden en brist att centrum saknas. Hör alt country á la Byrds, Go Betweens-stuk, influens från snärtig engelsk 60-tals pop och vindlande twin-gitarr sound á la hyllade Television. Det är genomgående förbluffande rakt på, lättillgängligt och medryckande. Och då och då skiner en bluesig anstrykning igenom. Trummisen agerar i princip konstant som en pådrivare. Tre-fyra gånger renderar längre licks i välförtjänta applåder och vid minst två tillfällen träder Nordahl fram i helfigur. Just dessa utflykter från strängbändare blir konsertens största behållning.

Sången på engelska är skaplig utan att ha inte något extra som fångar. Bortsett från vad som torde vara klassiker signerad Little Richard framförs enbart original. Konstaterar att charmiga beats stundtals utvecklas i mer komplexa mönster och att variationsrikedomen är påtaglig vad gäller tempon och stilar. Första rejäla sticket fyras av efter cirka en kvart. Har utan framgång försökt ta reda på titlar. antar att flera av hans singlar lirades och minns en refräng som löd ”Why Should We Wait Till Tomorrow?” Fängslas av uppfriskande sekvens när man brister ut i framvällande, jambetonat parti, ett inslag publiken uppskattade. Norrmännen avrundar med stompig bluestolva att beteckna som shuffle, varvid upphetsande duell utbryter mellan gitarristerna. För att vara uppriktig saknades en egen identitet.

IRIS VILJANEN heter en finlandssvensk artist bosatt i Stockholm som varken ägnar sig åt jazz eller blues. Hon har ett tidigt förflutet i popgruppen Vasas flora och fauna, släppt sex album i eget namn, skrivit musik för radio, tv och teater och samarbetat med Stina Ekblad, medverkat på andras skivor och på En kväll för Le Marc. Jag passade på att träffa henne efter signering och fick reda på nytt projekt med Stina Ekblad. Iris kommer från område i Finland och när de tillsammans med flera musiker var på Storan recenserades föreställningen här. Inne på Hebeteatern där man sitter bekvämt ger hon oss en betagande solokonsert på flygeln, utgår från noter för att låta idéer påkomna i stunden flöda. 38-åringen tar oss tillbaka till skolstarten och tiden när hon övade en kvart per skoldag för pianolärare. Märker när jag kikar på skivutgivningen på Discogs att man går bet på att definiera vilken typ av musik hon ägnar sig åt. Den genrefria pianisten hade härom året en konsert i Lerum. Fick nyligen veta från en ur arrangerande förening att den var en definitiv höjdpunkt för kvinnan jag pratade med. Blev också hänförd över Viljanens solopiano, om än kanske inte lika överväldigad. Inledande stycke(n) kompletteras löpningarna över klaviaturen med prasslande komp vars engelska term är body percussion.

Låter charmerande infallsrikt utan att konturer upplöses. Pianisten utgår från en kärna, ett tema som får vingar och ändrar skepnad. I andra stycket med sin stigande skala får jag Carole King vibbar. Finurligt grepp att sätta sig och bläddra i en bok med noter som hon fått öva in i barndomen under uppsikt av lärare som köpts begagnad. Blir underhållande när notboken kommenteras. Artisten talar om för begeistrad publik att hon ur den ska framföra Längtans vals, bygga på melodin med improvisation. Hon är förbluffande sparsam med vokala inslag, bryter ibland ut i ordlös sång som stundom vetter åt opera-hållet. Samma figurer upprepas i längre minimalistiska sjok, vilket genererar suggestiv inramning. Otroligt vacker ballad fängslar genom sin rytmiska struktur. Uppfattade jag rätt tog hon sig för att spela ett stycke av Gabriel Fauré. Viljanen kan sägas utforska flygelns klang, fast utifrån läggningen som en melodiker som vill bjuda på överraskningar. I samtal med henne efteråt passar jag på att referera till Iiro Rantala som spelat solo under tidigare festival. Visar sig att denna stora personlighet, tillika en virtuos, är 38-åringens idol. Efter cirka fyrtio minuter infaller en magisk sekvens, åtföljd av ett exalterande parti, vars sväng känns oväntat jazzigt.

Ännu ej fylld trettio år har basfenomenet KINGA GLYK från Polen släppt sex plattor, varav ett livealbum. Snappar upp att det är tredje gången hon besöker Sverige. Hennes framträdande var vad som mest lockade mig till årets festival, då jag inte hade hört henne tidigare bortsett från intervjun med Rick Beato. Borde varit bättre förberedd när jag fick träffa henne i samband med signering. Från scen nämner hyllade basisten att Marcus Miller gästat på skiva. Googlar man framgår det att Jaco Pastorius varit en inspirationskälla och hjälte. (Haft turen att höra dessa fantomer live.) Hennes genombrott var tydligen en version av Eric Claptons Tears In Heaven, fast konserten lutar mest åt egentillverkad funk-fusion kryddad med halsbrytande övergångar och läckra beats.

På scen har hon sällskap av Askadiusz Grygo på keyboard/ synt, Lucas Saint-Cricq på alt- och sopransax samt Nicolas Viccaro bakom trumsetet. Franske trummisen kan kopplas till åtskilliga meriterade samarbeten. Tror jag hört honom live. Hans landsman på träblås har en egen karriär, gjort flera album och ges följaktligen generöst med utrymme i den stora salen Apollon. Den som präglar polska elbasistens sound får ändå sägas vara Grygo från Polen. En reflektion några dagar efteråt handlar om tilldelad speltid. Hade varit önskvärt med 20-30 minuters ytterligare tid för att mer på djupet lära känna en karismatisk musikant, förtjust i att introducera sig själv genom musikalisk storytelling kapitelvis. En annan reflektion rör repertoaren. Kvalitén vad beträffar låtskrivande är inte på samma hisnande nivå som instrumentala färdigheterna, varför det skulle vara klokt att lägga in ett par covers. Apropå att tolka andra lät det som om temat från Fragile lanseras på sopransax och digitalpiano.

Att ljudet är fördelaktigt och garanterar att alla instrument urskiljs borgar Patryk Glyk för, stjärnans bror som vederbörligen presenteras. Öppningen tycktes vara delvis samplad med ett intro utmynnade som sig bör i fett baskomp. Då jag ”utsatte” mig för konserten utan större kännedom om innehållet, blev de omväxlande delarna en surpris. Förtjusningen i funk och fusion kombineras med atmosfäriska sound, psykedeliska drag och spoken word. Därutöver exponeras ett visst mått av avant garde. Som om dessa aptitliga stilblandningar inte vore nog noteras i ett läge udda takter i hackigt utformade features som leder tanken till be bop. Swimming In The Sun från senaste skivan drivs framåt av intrikat melodi i dur. Saxofonisten ansluter på sopran med inkopplad elektronik. Kan verka rörigt, men kvinnan i hatt har stenkoll. Som framgått är Glyk en arbetsgivare som vill att hennes manliga medmusiker ska skina.

Höjdpunkt uppstår på slutet när Glyk anför på vad som låter som basgitarr, vilket sker efter en innerlig passage med softa tongångar. Fast den för festivaler typiska tidsstressen uttrycks, presenteras medarbetarna ingående och de får briljera i korta inpass. Som väntat bjuds road publik på funkig final i Bootsy Collins och Prince anda toppad av ekvilibristisk teknik. Uppvisningen med oemotståndlig slap-bass groove hade gärna fått pågå längre.

Hade viss insikt i hur en konsert med YTTLING JAZZ skulle te sig efter att ha lärt känna musik på årets jazzfestival i Ystad. Min premiärupplevelse resulterade i mycket uppskattande recension. Sa till Björn Yttling och några av medlemmarna att det blev succé den gången. Kunde ändå hålla med låtskrivande pianist om att konserten på Hebeteatern var en ännu större fullträff. En anledning enligt Yttling var den perfekta akustiken.

Om jag fattat saken rätt bildades denna enhet som jag numera är ett hängivet fan av, på jazzlinje på folkhögskola. 2005 släpptes deras debut där ett halvdussin talangfulla jazzmusiker medverkade, vilka under de kommande tjugo åren skulle stiga till en sådan nivå att de i högsta grad kan kallas ett all-star band. Uppföljaren från i fjol Illegal Hit belönades med en Grammis och de blev husband i På spåret hos SVT. Den norrländske initiativtagaren som driver framgångsrik studio är en producent, vars status kan jämföras med geniet Johan Lindström. En skillnad är att Björn jobbat mer internationellt. Han var med om att bilda popgruppen Peter Bjorn and John som ju fick en global megahit (samplad av flera storheter). Och han har producerat en radda med tunga namn såsom Lykke Li, Anna Ternheim, Nicolai Dunger, Moneybrother och Marit Bergman. I den engelskspråkiga världen finns samarbeten med exempelvis Primal Scream, Chrissy Hynde, Neko Case, Weezer och Franz Ferdinand för att nämna några tungviktare.

Sättningen i Trollhättan är en annorlunda blåssektion jämfört med YSJF, nämligen kvarvarande Jonas Kullhammar på tenorsax och nytillskottet Goran Kajfes på trumpet. Närmast dem står Mattias Ståhl bakom sin vibrafon. På bandledarens andra sida huserar batterist Fredrik Rundqvist och antagligen första kvinnan i kollektivet. Syftar på Ilaria Capalbo som vikarier på kontrabas, boende i Stockholm av italiensk börd. Dessa musiker har i flera fall lett egna grupper och gjort outplånliga intryck hos tiotusentals jazzvänner. Har träffat dem, lyssnat på dem otaliga gånger under decennier eftersom de befinner sig på översta hyllan. Gör musik som tilltalar mig. Det anmärkningsvärda i detta jättelyckade hybridprojekt är att två världar förenas, genom att beatorienrat sväng och lyriska ballader framförs i jazztappning. I fjol gjordes ett bejublat framträdande på WOW och i år har det turnerats flitigt. Vi får nöja oss med ett par låtpresentationer plus att saluterade solister anges.

Gillar förbehållslöst smittsamt tillgängliga musik. I öppnande nummer börjas det inte samtidigt eftersom instrumentalisterna äntrar scen efter varann, vilket spär på ens intresse. Diggar första till sista tonen, en känsla jag sannolikt delar med de allra flesta att döma av responsen. Inledningsvis hörs ett krängande groove med maxad basgång. Utsökta rytmsektionen lägger ribban högt, varvid samma ackord upprepas. Blir en hypnotisk stämning. Att influenser bland annat hämtas från Monk, Mingus och Nino Rota kan skönjas. Ibland glider låtarna fram tassande, andra gånger skiftas till suggestiva mönster. Genomgående dras man med av underbart svängiga rytmer, melodier ibland baserade på effektfulla skalor. Ensemblespelet sitter som en smäck och samtliga färgar inspirerat i features, formulerar sig mest på egen hand och med ackuratess, gör naturligt nog de rutinerade Kajfes och Kullhammar i sina roller som sidemen.

Upplyses om att låtar från i första hand albumet från i fjol kommer spelas. Traktens tristess och enstaka ytterligare låt introduceras. Självklart levereras publikfriande hits, exempelvis aktuella albums titellåt och trixiga Mr. Sophistication At Losers Club. När extremt långsamma Traktens tristess övergår från ett rullande framskridande till en stegring mot crescendo, ger det mig gåshud. På ett annat ställe där eminente batteristen trakterar filtklubbor och Ståhl munspelassocierar jag till Jan Johansson. Svänger makalöst på slutet i New Orleans-style. En enligt uppgift gammal goding dammas av i ett görfräckt extranummer med vidhängande trumsolo. Samtliga var i zonen i en fabulöst glimrande konsert. Vill till sist lyfta fram två ting till. Goran Kajfes hade ett par solistiska fraser som var ren magi, fick mig att rysa av välbehag. Insatsen från Ilaria Capalbo var toppklass, alldeles strålande. Övertygad om att många genom hennes elastiska basgångar fick en ny favorit. Med tanke på att jag blivit en recenserande supporter ska jag våga fråga om gemensam bild nästa gång jag träffar glädjespridaren Yttling himself.

ERIC GADD måste anses vara den i utbudet vars musik jag har bäst insikt i och kunskap om. Om inte minnet sviker såg jag honom redan 1993 på festival i Lund. Sedan har jag hört honom live några gånger till. I fjol gästade han Blacknuss under YSJF och 2019 recenserades premiären på hans krogshow på Trädgården i Göteborg. Fick inför den träffa honom när PR gjordes. Av hans fjorton studioalbum äger jag förvisso bara tre. Ska man vara petig kan han i än mindre utsträckning än Iris Viljanen räkbas in i kategorierna jazz eller blues. Men låt oss inte fästa något avseende vid detta faktum. Spelningen på Apollon-scenen artade sig i stora drag till en hitparad. Med på scen fanns hans gitarrer, rösten i gott slag och en rytmsektion han trist nog lät bli att presentera. Lite divigt beteende som hade besparat mig tidsödande efterforskningar om det meddelats, att koordinatorn för Blacknuss trummade och att en till vardags jazzig kontrabasist presterade suveränt tajt lir på elbas. Syftar på Martin Jonsson och den förhållandevis unge talangen Samuel Löfdahl.

Ska för ordningens skull påpeka att jag missade fem-tio minuter i ett tidigt skede, eftersom konserterna inte hade luft emellan och jag ville ha en repris på mötet jag fick med Björn Yttling i Ystad. I väntan på att han skulle bli ledig fick jag möjlighet att konversera med Iris Viljanen. Hur som helst inleder Gadd med Do You Believe in Me följt av Why Don´t You Why Don´t I, slittåliga singlar från 90-talet. Gadd kommer under konserten att växla mellan elgitarr och akustisk variant. Han startar för egen del akustiskt med elbasist som osviklig uppbackare. Han roas av att bjuda in till allsång i refränger, vilket publiken ställer upp på. Den hjärtliga stämningen bibehålls när ännu en bärkraftig singel avverkas, nämligen The Right Way med nästan trettio år på nacken.

Två företeelser blir omgående uppenbara. Denne mjuksoulige artist med inslag av funknerv vill att vi mottagare ska ha koll på hans låskatt. Blir mycket snack om i vilken grad olika material nått ut. Vidare slår det mig att han excellerar i att bruka sin falsettröst, levererar ett par enormt höga toner som om det vore den ultimata vokala utmaningen. Småkul, men tillförde det något egentligen? Som motvikt är ju hans andra röstläge mer som en mörk tenor. Meddelar att han under en period drabbades av skrivkramp. I samband med den uppgiften sjungs Heaven Is Asleep, fast utan rap-versen.

Vill ånyo betona att den nybildade rytmsektionen är magnifik. Förvisso en hyfsad hantverkare på gitarr hade det gagnat Gadd att anlita en sologitarrist. När gastronomen och körledaren lanserar sitt sidoprojekt Moonlet får han sällskap av hustrun Cornelia, som framför allt är bildkonstnär. Fäster mig vid en accelererande stadig basgång, snärtigt riffande, ett dansant beat och en snygg refräng när singeln Starry Eyes levereras. På sluttampen blir det extatiskt med tre maffiga klassiker. Först funkiga Riding High vars slinga firma Jonsson & Löfdahl sätter galant. Funkiga bastakter övergår i upphetsande trumbreaks. Sedan kommer Wish I där Sly & Familystone apostroferas som följs upp med My Personality. Förunderligt att i princip samtliga hits dateras till 90-talet. Tre sugande personliga favoriter på rad! Som extranummer har den trefaldigt Grammis-belönade artisten valt att framföra ny kärleksballad på svenska, hämtad ur Vykort från 2000-talet.

Sent om aftonen gick festivalen i mål i Kulturbaren med en kvartett från Göteborg som tagit sig lustiga bandnamnet DET BLEV HANDGEMÄNG. De påstås vara landets mest aktiva grupp inom sin genre, fyra individer som oefterhärmligt blandar americana med bluesiga färder och humor. Två av dem, flankerande gitarrister, driver egna genuina bluesband. Syftar på Serve You Right To Suffer som recenserats här i regi av Bror Gunnar Jansson och Black Cat Bone under ledning av Christoffer Johansson. Dynamon i centrum heter Elin Engberg som trakterar ståbas. Ett tungt lass bakom frontlinjen dras av trumslagare Emanuel Svensson. Man har tillverkat tre album, varav La-La-Lavett är sprillans färskt. Bror Gunnar har uppträtt med bluesig, potent powertrrio på tidigare festival. Och jag har dessutom sett honom i Black Rider, som imponerande enmansorkester och i sin pappas The Groove XL. Engberg står för energiskt mellansnack. Hon, Christoffer och Bror Gunnar turas om att sjunga på svenska med hiskelig emfas.

Ett ovillkorligt krav på en hederlig recensent är att han är trogen sin upplevelse. Att min energi var på upphällningen kan ha bidragit. Poängen är att konserten inte alls föll mig på läppen. Deras punkiga approach med ingredienser som folk rock och country-blues jämte skrikig sång i humoristisk anda, blev i mina öron en rejäl antiklimax. Satt på lagom avstånd ensam vid ett bord, smuttade på en drink och undrade vad som pågick på scen. Innan jag kikar i anteckningarna ska framhållas att deras främsta tillgång är gitarristernas solistiska bravader. De ilsket fyrkantiga texterna gick inte hem hos mig, i den mån de kunde uppfattas. Ett signum är deras egensinniga driv och ett kompakt, ekonomiskt trumspel. Nyansrikt gitarrspel är som sagt en stor tillgång när ackordföljder förflyttar oss till andra platser. De är hejare på aviga rytmer, men hemfaller märkligt åt groteska tonfall. Finalen utvecklades till en vild, orgiastiskt inriktad historia, en furiös urladdning igångsatt av frenetiska attacker från Emanuel Svensson.

Av ösiga alster kan nämnas titellåten från nya albumet, Det blåser kalla högervindar samt en låt där Bror Gunnar tar täten och berättar om knivdåd i Högsbo. Sistnämnda melodi tillhör den oborstade spelningens ljuspunkter. Samma positiva omdöme kan appliceras när Engberg klämmer i en låt vars sound leder tanken till Buffy Sainte- Marie och hennes vokala utstrålning.. Kanske är jag orättvis, kanske passade de inte in i mitt musikaliska och textmässiga register. De framstod som ett plojgäng som ville överföra sin gamängaktiga attityd till publiken. Somliga blev säkert upplivade, på gott humör av deras agerande. Hade detta varit en enskild konsert istället för festivalakt skulle jag troligen avstått från att i skrift uttrycka min besvikelse. Aldrig kul att dissa. BLUE BENDERS för två år sedan blev en motsvarande personlig flopp.

Summa summarum lite ojämn standard dag två under årets festival. Äskar om möjligt Yttling Jazz ännu mer. Eric Gadd och hans komp infriar förväntningarna medan fängslande Iris Viljanen lockar till vidare lyssning. Basgiganten Kinga Glyk och hennes breda palett som utgår från funkig fusion, gjorde mer nyfiken på hennes intressanta musik. De unga norrmännen som prisats höll skaplig standard. Arrangörerna ska ha en utomordentligt stor eloge för sitt dedikerade arbete.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Hets på Café 44 – större än Kent blev de aldrig, men roligt har de fortfarande

10 november, 2026 by Thomas Johansson

Hets på cafe 44.

Det finns något charmigt med kortlivade band som vägrar försvinna helt ur historien. Hets var ett sådant projekt. För ungefär 20 år sedan bildade Markus Krunegård, Henrik Svensson, Christoffer Roth och Per Nordmark punkbandet som under sina elva månader i livet hann ha ambitioner långt större än vad någon kanske hade anledning att tro. Under en period fanns till och med tanken att de skulle bli större än Kent.

Nu är de tillbaka. Anledningen är ganska konkret: den enda skivan som Hets hann ge ut släpps för första gången på vinyl. Det firas med tre spelningar, alla på Södermalm. En Sverige-turné enligt bandets egen beskrivning. Geografin är kanske inte riktigt vad man normalt förknippar med en turné, men det är ändå en underhållande detalj.

Det är också värt att plocka fram en gammal kommentar från Markus Krunegård i Zero Magazine från 2006:

”Folk tänker så mycket… som att man bara kan vara med i ETT band eller att man inte kan släppa två skivor samma år. Vi ska spela in vår andra skiva i augusti, den kommer låta som AC/DC.”

Den andra skivan kom aldrig. Hets historia blev betydligt kortare än ambitionerna och AC/DC-influenserna fick aldrig någon egen fortsättning på skiva. Elva månader blev facit.

Men på Café 44 är det uppenbart att det fortfarande finns liv i det gamla punkprojektet. Det blir en riktigt rolig spelning där bandet inte verkar ha något behov av att dra ut på saker och ting. 15 låtar på 50 minuter. Det är nästan en programförklaring i sig. Punkigt, effektivt och utan onödiga omvägar.

Det finns något befriande med hela upplägget. Inga ambitioner att återerövra musikvärlden, inga planer på att bli större än Kent och definitivt inga löften om en AC/DC-doftande uppföljare. Bara ett band som återförenas för att fira sin enda skiva och upptäcka att det faktiskt fortfarande är väldigt roligt att spela tillsammans.

Hets må ha missat chansen att bli Sveriges största band. De fick aldrig till sin andra skiva heller. Men på Café 44 visar de att elva månader inte behöver vara slutet på en historia. Ibland kan det räcka med en vinylutgåva, tre spelningar på Södermalm och 50 minuter riktigt underhållande punk. Tror jag följer med på hela Sverige turnén.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

9 november, 2026 by Rosemari Södergren

Arne goes to Space

Arne goes to Space
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2026
Regi Lars Vega

Den som sett trailer för filmen eller hört lite kort om handlingen blir nog lite lurad. Det är lätt att tro att det är en film om UFO, om utomjordingar. Jo det är i och för sig en film som har med en utomjording men det filmen handlar om är oss människor. Det är en varm berättelse med en del humor med framför allt fylld av kärlek till alla små människor och om de existentiella frågorna om liv och död och hur vi förändras när vi fullt ut förstår hur skört och kort livet är och att döden finns närvarande runt hörnet.

Handlingen kretsar kring två bröder som bor utanför Brobyn i Norrbotten. De två bröderna lever tillsammans och börjar komma upp i ålder och har helt klart passerat pensionsålder för ett bra tag sidan. De två bröderna Arne (Lennart Jähkel) och Stefan (Rolf Lassgård) fyller sina dagar med vedhuggning och att gnabbas med jaktlaget. Arne är en glad person och ser ofta positivt på det mesta medan den andra brodern, Stefan, är sur och arg och elak mot många, framför allt mot sin bror Arne. Ingen av dem har någon fru eller några barn. Jähkel och Lassgård är två duktiga skådespelare och det är första gången de är tillsammans i en film sedan Jägarna.

En utomjording bakom deras vedbod och hittas av Arne, som blir glad och börjar kommunicera med utomjordingen som han ger namnet Roland. Roland berättar att han är utsänd från sin värld för att studera jorden och hur människor lever på jorden. Arne tycker det är jättekul att ta hand om Roland med Stefan är inte gästvänlig alls.

Livet är dock aldrig stillastående. Saker händer och människor tvingas då att omvärdera sina beslut och förhållningssätt. Jag tänker inte berätta så mycket mer om handlingen för till viss del har den en del överraskande vändningar och det vill jag inte förstör för den som ska se filmen.

Det finns delar av filmen som det går att reta sig på som att de två bröderna och människorna i byn framställs överdrivet löjliga – men ibland kan det vara ett sätt för att sätta fokus på hur vi människor kan bete oss. I grunden är det ändå en varm berättelse med hjärta och medkänsla för människor och våra beteenden. En varm film om det viktigaste i livet

Det är långfilmsdebut för regissören Lars Vega och jag blir förväntansfull inför hans fortsatta karriär. Arne Goes to Space är en varm film med vänlig humor om oss människor, en lovande debutfilm.

Om regissören och skådespelarna:
Lars Vega är född 1989 i Luleå och utbildad regissör på Danska filmskolan. Han har gjort flera uppmärksammade kortfilmer om livet på den svenska landsbygden, ofta med Lennart Jähkel i huvudrollen.

Rolf Lassgård är en sexfaldigt guldbaggenominerad och dubbelt Guldbaggevinnande svensk skådespelare född 1955 i Östersund. Hans genombrott kom i Min store tjocke far för vilken han Guldbaggebelönades, därefter har han gjort oräkneliga folkkära roller, inte minst huvudrollen i En man som heter Ove för vilken han belönades med sin andra Guldbagge.

Lennart Jähkel är en flerfaldig Guldbaggenominerad svensk skådespelare född 1956 i Piteå. Han bemästrar drama i lika hög grad som komedi, och har blivit en folkkär skådespelare genom roller i filmer som Jägarna och Såsom i himmelen, liksom tv-serier som Pistvakt och C/o Segemhyr.

Kiran Shah är en brittisk-kenyansk skådespelare och stuntman född 1956 som kommit att bli en branschlegend och har arbetat med världens främsta regissörer, bland andra George Lucas, James Cameron, Steven Spielberg, Peter Jackson och Ridley Scott. Som skådespelare har han medverkat i otaliga blockbusters, däribland i The Chronicles of Narnia och flera Star Wars-filmer inklusive Star Wars Episode VII: The Force Awakens. Han är också en väl anlitad stuntman, bland annat för Elijah Woods Frodo Baggins i Sagan om Ringen-filmerna. Han innehar titeln som världens kortaste stuntman i Guinness rekordbok och har belönats med en brittisk imperieorden för sitt bidrag till filmindustrin.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Arne Goed to Space, Film, Filmkritik, Filmrecension, Lars vega, Lennart Jähkel, Norrbotten, Rolf Lassgård

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

9 november, 2026 by Mats Hallberg

Nuaia

The Other Language

4

Inspelad i Stockholm och Köpenhamn 2023-2026 plus liveinspelningar 2017 o 2021

Produktion: Nuaia

WIMPS Productions

Releasedatum: 16/10 2026

NUAIA verkar vara ett långlivat sidoprojekt för några av medlemmarna i David´s Angels, som recenserats några gånger här. Fast den gruppen omnämns faktiskt inte i presstexten som medföljer aktuella albumet. Lyssnarna erbjuds enligt skivbolaget en ljudvärld av alternativ pop, improvisation och electronica. Den dansk-svenska trion vars tredje skiva fått titeln The Other Language frontas av Sofie Norling på sång och live-elektronik framförandes egna texter, Mika Forsling på syntar, pianette, elgitarr och cristal baschet samt Michala Östergard- Nielsen på trummor och slagverk.

Sättningen förenar med ett lite mystiskt skimmer melodi- och rytminstrument. Av Norlings elva album i eget namn har jag recenserat en med tolkningar av psalmer i jazzton. Hennes omfång har jämförts med Joni Mitchell. Östergard-Nielsen har jag sett gästa Midaircondo och hon uppmärksammades för album med Marilyn Crispell och Thommy Andersson. Rytmläggaren tilldelades 2018 prestigefyllda svenska priset Jazzkannan för sina nydanande insatser. Mika Forsling är en ansedd musiker och kompositör verksam också inom ljudkonst och performance. Han spelar i exempelvis Uroish, Forsling & Hauch och LUR. Måste erkänna att dessa konstellationer är mig obekanta.

Albumet vars speltid uppgår till drygt 35 minuter innehåller sex original, varav två spelades in live för åtskilliga år sedan. Titellåten lagd först kännetecknas av en varligt sammanhållen melodi. Det sjungs med en optimistisk stigande kraft till ett blippande, suggestivt komp. Gillar hur låten organiserats, dess metodiska utforskande. Utan att vara en absolut motvikt följs den av en friare sfärisk sak. Här ligger betoningen på atmosfäriska landskap och en sång som söker sig fram. Känns för övrigt naturligt att sångerna är på engelska. På ett exceptionellt lågmält vis avancerar musiken LÅNGSAMT. Vad trumslagaren tillför i b-delen fascinerar.

pressfoto Fabian Rosenberg

I Love Me Here And Now övergår ett experimentellt intro i ett drömskt, suggestivt beat. Vi förunnas helt enkelt en medryckande arty pop-melodi. Norlings övertygande stämma förekommer i dubbel upplaga, både i förgrund och bakgrund. På Hymn urskiljs för första gången klangen av gitarr och annan synt introduceras. Här och i andra sekvenser låter det som om den danska dynamon trummar efter metronom. Just As Simple as That får mig att spetsa öronen extra. Ett intressant alster som får betecknas som en höjdpunkt genom sina ambient-referenser till Brian Eno och Philip Glass. Sakralt stycke som sprider stor skönhet och en triumf för prisade multiinstrumentalisten Forsling. Frontande vokalist präglar sista fasen med en bejakande öppna-.spjäll-attityd.

På en skiva där det meditativa blandas med utåtriktade beats blir finalen en exceptionellt lyckad sammansmältning av idéer och uttryck. Storslagen, maffig estetik marineras i ett gripande crescendo med Norlings stämma överst i ett vägvinnande sound. För att parafrasera skivbolaget sammanbinds både makro- och mikronivå, förvisso flummiga begrepp, på en skiva med eggande sound.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in