• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

30 maj, 2023 by Rosemari Södergren

De åtta bergen
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
Skådespelare Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti

En överväldigande vacker film om livet, om vänskap och om att finna eller inte finna sin väg i livet. Berättelsen följer de två pojkarna Bruno och Pietro som möts i en liten italiensk bergsby som är på väg att bli avfolkad. Fotot är mäktigt med bilder över bergslandskapet och vatten som porlar i små bäckar och gräs som vajar i vinden. Det är så fantastiskt filmat så jag känner vinden och dofterna från gräs och träd. En film som talar till alla sinnen med bild och fantastisk musik.

Filmen bygger på romanen De åtta bergen. På gott och ont har de två regissörerna lyckats förmedla känslan av att vara inne i en bok. Berättelsen får ta sin tid, filmen är cirka två och en halv timme och är mer som en essä än en film som har en tydligt slut. Det är en film som är så långt ifrån en actionfilm som det går att tänka sig.

De två pojkarna är i tolv års-åldern då de träffas. Bruno bor i bergsbyn med sin farbror då hans pappa gett sig av till en större stad för att jobba. Det är svårt att försörja sig i bergsbyn. Pietros familj har det bra och tryggt ekonomiskt ställt då Pietros pappa är chef för en stor fabrik med tusentals anställda. Pietro och hans föräldrar bor i staden men har hyrt ett hus i bergsbyn denna sommar då de två pojkarna blir vänner. Vi får följa dem under flera år och när de kommer upp i övre tonåren går de åt olika håll. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få studera istället för att Bruno ska vara tvungen att jobba med sin farbrors mejeri i fäboden. Pietro blir arg, mycket arg, på sina föräldrar. Han menar att de kommer att förstöra livet för Bruno om han flyttar till staden. För Pietro är bergsbyn en fri plats, en plats där det går att andas och där barn kan springa omkring.

Pojkarna glider isär under den tiden och träffas inte igen förrän tio år senare. Det visar sig att de fortfaranden har en djup vänskap. Filmen handlar dock om mycket mer än deras vänskap. De har båda brutit med sina pappor. Skälen till att de brutit med sina pappor är däremot väldigt olika. När Pietros pappa dör börjar han ett sökande efter att förstå sin pappa och sakta men säkert börjar han uppskatta den pappa han hade.

Denna underbara berättelse handlar om så mycket, om att växa upp, om att hitta var man vill leva. Den tar upp frågor som inte lämnar mig efteråt, tankar som far runt kring hur olika vi människor är. Bruno väljer att leva på berget medan Pietro ger sig ut i världen och letar upp andra berg också.

Det är oerhört befriande med en film där två män kan ha en djup vänskap utan att det behöver vara en sexuell relation. Det finns faktiskt män som är vänner utan att de är homosexuella. Det är självklart bra att vi lever i en tid där de är accepterat att skildra kärlek mellan två män eller två kvinnor, men det är inte svaret på alla djupa vänskaps-relationer. Jag tycker det är skönt med en film som visar att människor kan ha samhörighet utan sex. För övrigt slipper vi sexscener helt i denna film. Både Bruno och Pietro möter som vuxna var sin kvinna och regissörerna väljer att skildra dessa relationer utan att vi behöver se deras sexliv. Det är faktiskt väldigt skönt, för ibland verkar filmskapare tro att det måste vara sex med jämt. Livet är mycket mer än sex.

De åtta bergen är Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Filmatiseringen har lyckats att förmedla en litterär känsla men samtidigt lagt till musik och foto som totalt slukar mig. Det känns som att jag är med där på ett hörn. Det är livets existentiella frågor som vi alla brottats eller brottas med som bubblar fram i en film som vågar ta tid på sig, som vågar vila i bilderna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: De åtta bergen, Filmkrktik

Stort framtidslöfte trivs i boppigt landskap – Ebba Dankel 4 på Unity

29 maj, 2023 by Mats Hallberg

Jazzkrogen Unity i Göteborg

26/5 2023

Tidigare hade jag hört Ebb Dankel på Alicia Lindbergs fullängdsdebut. Pianisten från Malmö spelar oftast tillsammans med musiker från just södra Sverige och Danmark vilka hon träffat på Skurup. ( folkhögskola specialiserad på ansedd jazzutbildning). Osäker på om det finns någon musik utgiven i hennes namn. Men vid vår pratstund efteråt framkom att hon i veckan ska in i studio i Köpenhamn. Fick också veta att hon spelat trumpet och sjunger/ sjungit. När detta med vokala färdigheter omnämndes drog jag en parallell till Anna Greta och hennes nya karriär. I min intervju med ägaren till Utopia Jazz i samband med 1-års jubileum, lyftes för övrigt den unga pianisten fram som en av liveverksamhetens höjdpunkter.

Därför var jag nyfiken på att få höra henne live tillsammans med tre flitigt anlitade musiker från Göteborg ur samma generation. Syftar på den anmärkningsvärt snabbt etablerade kontrabasisten Arvid Jullander, tenorsaxofonisten John Nilsson som också gjort sig ett namn nationellt i inte minst storbandskretsar samt duktige trumslagaren Mauritz Gulbransson vars närmsta år kommer spenderas på Musikhögskolan (HSM i Göteborg). Jullander och Nilsson har jag ofta hört och recenserat, live och på skiva.

2021 tilldelades Dankel pris som bästa solist av Laila och Charles Gavatins stiftelse i samarbete med Svensk Jazz och deras tävling ”Unga Jazzkometer”. I arrangörens marknadsföring anges att den stora talangen erhållit stipendium, som gjort att hon nu gått två år på prestigefyllda Berklee College i Boston. Publiken på den andra kvällskonserten fick reda på att affischnamnet var jetlaggad, vilket absolut inte kunde märkas. I en konsert på cirka sjuttiofem vibrerande minuter framförs ett halvdussin fascinerande låtar, vilket indikerar en förtjusning i att sträcka ut, färga melodier på individuell basis.

John Nilsson (från annat tillfälle) foto Ralf Rosenberg

Med ett undantag hörs alster skrivna av Dankel eller Gullbransson. Drömsk, ljus inriktning leder lyssnaren in i en fängslande värld. Sitter lyckligtvis väldigt nära pianot, vilket innebär bästa tänkbara dynamik. I förgrunden alternerar tenorsaxofon med klangen från pianot. Volymen är så pass stark att tonerna tidvis känns i kroppen och öronproppar är ett måste, åtminstone för mig med tinnitus. Noterar redan i öppningslåten härlig kommunikation mellan broderande pianist och uppbackande rytmsektion. Tar till mig elastisk harmonik som på spännande sätt buktar ut i be bop-konturer. Trots att ingen på scen uppnått 30-strecket slås man av hur bekvämt de behärskar sitt uttryck. oavsett om otyglat tonspråk idkas eller fina ballader framförs finns kemin där, generar extra lyster.

Inte förrän Ebba Dankel introducerar Knäppgöken associerar jag till eventuella förebilder. Publiken invigs i vad jag och flera annars skulle ha identifierat, nämligen låt komponerad i pionjären Monks mästerligt aviga anda. Här excellerar John Nilsson i frustande chorus som får mig att referera till Dexter Gordon, drar med sig övriga, varvid intensivt sväng uppstår. Arvid Jullander står för maffig grundpuls medan den engagerande batteristen levererar uppfriskande fills. En anmärkning i marginalen gentemot den sist nämnde talangen, handlar om dennes förkärlek till att attackera, ett par gånger onödigt hårt. Lustigt nog är en trevlig ballad signerad honom.

Apropå Monk blir det som en logisk följd Evidence i extranummer. Uppfriskande att höra hans snabbt, krängande rytmik tolkas med påtaglig nerv. Tenoristen visar sig ånyo på styva linan varpå vi får avnjuta ett flyhänt inspel från prisad pianist. I hennes Alltså, läcker melodi av lyriskt svepande karaktär, får jag för mig att inspiration hämtats från Bill Evans och Brad Mehldau. Angående betydande inspirationskällor framhöll 23-åringen efteråt, att för henne har Lars Jansson utgjort den viktigaste influensen.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik – Den stora skrivboken – stark, rak gestaltning om barns hantering av krig

29 maj, 2023 by Pernilla Wiechel

Den stora skrivboken
Av Jon Fosse dramatiserad efter Ágota Kristóf roman Stora Skrivboken, samt en tidigare dramatisering av Marc van der Velden.
Regi Sofia Adrian Jupither, biträdande Julia Hackman
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Video Emi Stahl
Musik Michael Breschi
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Rakel Benér Gajdusek, David Book, Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner, Nina Fex, David Fukamachi Regnfors, Otto Harge, Rita Hjelm, Ellen Jelinek, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Marcus Vögeli
Premiär på Dramaten 28 maj 2023

Det ”är helt biografiskt” säger Ágota Kristóf i intervjun från år 1999 som finns publicerad på Dramatens hemsida inför premiärkvällen. Men det var inte två pojkar, utan ”vad jag såg med min bror Jeno”, när vi hänvisades att bo på landet, säger hon. Inte heller flyttade de in hos mormor, men hon står för andra ”hårda kvinnor” de mötte där, förklarar hon. Och angående vad som hänt om hon inte flytt Ungern – tror Kristóf sig ha kunnat bli ”mindre ensam”, kanske lyckligare… Kvällens pjäs baseras på hennes verklighet när hon var runt tio år.

Många tankar och intryck blandas då jag – faktiskt själv läst romanen nyöversatt 2019 (den delen som ju är skriven ur pojkarna perspektiv) – och nu även sett Jon Fosses premiär i Sofia Adrian Jupithers regi. Hur iscensätter man ett så starkt original?

Tvillingpojkarna – som ju nedtecknar allt det ohyggliga de tvingas vänja sig vid – i en stor skrivbok – står där på scenen och talar till oss. Växelvis uttalar de orden med varannan mening fördelat. De står rakt upp och ner- till en början civiliserade i var sin vit skjorta – som med tiden blir smutsig på grund av dagar utan tvätt. Vi hör vad som händer dem i denna hårda tid. Vissa scener gestaltas. Till en början blir det kanske ett stelt spel, men upplägget växer under pjäsens gång. Händelser vi knappt orkar höra landar hos oss i publiken.

Vi upplever ett lantligt men fattigt och oroligt Ungern – här gestaltat mot en fondvägg av en dunkel skog vid en övervägande mörk scen. Medan krig rasar, soldater hittas döda sänds dessa barn ensamma till landsbygden. Föräldrarna är antingen vid fronten eller saknar mat o arbete i staden. Pojkarna överlämnas hastigt av sin mor och förväntas sedan klara miljöskiftet från stad till land. Utlämnade till en kärv kämpande mormor de aldrig träffat – som ryter ”horungar” efter dem – skapar de sig sin egen trogna följeslagare – enligt romanen – i form av texten i den stora skrivboken. Den blir ett slags ”vittne” eller någonting som följer med dem genom deras strapatser. Men här läses den upp. Kanske blir boken den förälder de var helt utan? I en slags lek tar de över att härda och uppfostra sig själva. De filar av sina känslospröt så pass att de inte tvekar att offra sin egen far. ”Slå oss” ropar de till mormor ena stunden… andra stunden lär de sig döda hönor eller hänga katter för att komma över sina rädslor.

Pjäsen låter lagom många händelser stiliserat bli förstådda ur romanens grundtext, på ett avvägt sätt. Skådespelarna agerar naket så händelserna når oss utan pardon.

Mina tankar går till Brechts Mutter Kurage – i talkörerna – i upplägget av barnens röster men också med tanke på de tydliga – lite främmandegjorda – men ändå sammansatta – karaktärerna. Vi upplever den skenheliga men också generösa prästen, kärva men också någon stans varma rytande mormodern, kvinnliga och mjuka lismande förövaren och desperata – ständigt jagade – utnyttjade harmynta byflickan. Tvillingarna noterar, agerar, överlever.

Irakisk Kristus på Galeasen tog ett annat grepp för att gestalta krigsupplevelser. Här visades kaos o förvirring… desperation och snabba val ur de vuxnas perspektiv. I Dramatens Stora Skrivboken följer vi ur psykologiskt perspektiv, sakta hur en traumatisering växer fram hos två barn – när otryggheten blir för stor att bära och enda vägen ut är att självmant sluta reagera och bara agera (för överlevnad).

Är det nu så att vi svenskar är distanserade – fredsskadade – som sades under pandemin – och nu återigen hörs yra genom röster och spekulera kring gröt och fattigas matvanor – så kan inte den här pjäsen komma mer än lägligt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Den stora skrivboken, Dramaten, Jon Fosse, Teaterkritik

Recension av tv-serie: Fubar – överraskande lyckad blandning av komedi och actionfylld agent-serie

26 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Fubar
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 maj 2023
Skapad av Nick Santora
Regissörer Phil Abraham, Steven A. Adelson, Holly Dale och Stephen Surjik.

Den här komiska agent-serien är överraskande bra. En far, Luke Brenner (som spelas av Arnold Schwarzenegger) och hans vuxna dotter Emma (som spelas av Monica Barbara) upptäcker att de båda i hemlighet arbetar för CIA. De tvingas ut tillsammans på ett farligt uppdrag men upptäckten av varandra som CIA-agenter gör att uppdraget påverkas av deras dysfunktionella relationer. Familjedramat sätter en stark prägel på uppdraget.

Första avsnittet började lite fjantigt men serien gick snabbt över till att bli intressant att följa. Skaparen av serien har lyckats få ihop en komedi som samtidigt har mycket action och spänning och dessutom kryddas av en familjedrama. Jag kan bli lite trött emellanåt på rätt typisk amerikansk våldsunderhållning där skurkar skjuts ihjäl på löpande band men trots det fungerar den här serien för mig.

Ett skäl att den håller måttet är att Arnold Schwarzenegger fungerar bra som komiker. Hans österrikiska brytning blir rätt gullig när han ska vara tuff CIA-agent och samtidigt är en mjuk pappa med många känslor. Dynamiken och samspelet mellan honom och dottern fungerar väldigt bra. Det är en av seriens styrkor.

Fubar eller FUBAR är en förkortning som oftast uttyds som det engelska vulgära uttrycket Fucked Up Beyond All Recognition, ungefär ’förvridet/förstört bortom all igenkännlighet’. Någonting som är fubar är inte som det ska vara. Fubar kan också betyda Fucked Up Beyond All Reality/All Repair/All Recovery/All Reason. Även Fucked Up Beyond Any Repair/Any Redemption. Ordet Fucked ersätts ibland med Fouled. Ordet ”Fubar” tros också vara amerikanskt andravärldskrigsslang. Enligt en teori är ordet en folketymologi av tyska furchtbar ’fruktansvärd’. En ganska träffande och rolig titel på denna serie som är en ovanlig, men faktiskt lyckad, blandning av komedi, familjedrama, agent-thriller och amerikansk actionhjälte-hyllning. Hur som helst är denna Fubar eller FUBAR riktigt lyckad.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Arnold Schwarzenegger, Fubar, Recension av tv-serie

Filmrecension: Natten till den 12:e

26 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Natten till den 12:e
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 maj 2023
Regi Dominik Moll

En ovanlig film om poliser som skildrar hur det är att utreda svåra våldsamma brott. Som har fokus på hur en människa påverkas av att möta våldet och dess efterskalv. Filmen är skapad av ett franskt och belgiskt filmteam och präglas av (enligt många filmkritiker) ett typiska melankoliskt drag av svårmod som påminner om svenska mörka polisserier.

Denna dramathriller skildrar en grupp poliser som utreder ett hänsynslöst fall där en ung kvinna, Clara, mördades genom att brännas levande. Gruppen leds av poliskommissarie Yohan. Det sägs att varje utredare har ett fall som hänger kvar och åsamkar smärta utan att det riktigt går att förklara varför. I Yohans fall är det mordet på Clara.

När fallet börjar utredas visar det sig att det finns många män som kan misstänkas men ingen kan bindas till mordet. Egentligen är det mäns våld gentemot kvinnor som är det stora brottet. ”Vi har många misstänka men ingen kan bindas till brottet, ingen eller alla. Och då menar jag alla män”, säger utredaren vid ett tillfälle. Det är ett av filmens teman.

Fallet blir svårlöst, det spretar åt alldeles för många håll. Det enda som kan slås fast är att mordet skedde natten till den tolfte.

Filmens andra tema är hur fallet påverkar utredarna på djupet. Yohan reagerar på sitt sätt och andra i gruppen på andra sätt, men det är tydligt att de är frustrerade av brottets grymma karaktär och att det tyckt det omöjligt att hitta mördaren. Vi får också redan i inledningen reda på att en mycket hög procent av alla mordfall förbli ouppklarade, vilket måste påverka utredare mentalt.

Yohan brukar cykla i en velodrom för att stressa ned och tänka på något annat. I en velodrom cyklar cyklisten runt, runt och kommer ingenstans egentligen. Det är en tydlig metafor på deras utredning kring mordet på Clara. Filmen är mycket fotomässigt välgjord, bilder, foton, miljöer och närbilder som får ligga still talar till oss känslomässigt.

Foto-mässigt är den mycket välgjord och bilderna stryker under frustrationen hos utredarna. Men även om filmen är mycket välgjord och det inte går att slita sig från den är den mycket mörk och det är svårt att känna engagemang för Yohan, han är väldigt stel. Filmen är snyggt skapad men strider mot den vanligaste upplägget för en polisfilm, vilket gör att den bitvis känns seg och hopplös. Det är därför den inte för ännu högre betyg. Den är dock i hög grad godkänd och väl värd att se, bara man är beredd på att den är långsam och mörk och tar upp jobbiga teman.

Natten till den 12:e bygger delvis på Pauline Guéna’s bok 18.3 – une année à la PJ (18.3 – A Year With the Crime Squad), en dokumentärroman författaren skrev i tätt samarbete med Versailles brottsrotel.

Filmen har utan tvekan tilltalat den franska publiken. Den vann 6 César awards 2023 i kategorierna: Bästa film, Bästa manus, Bästa regissör, Bästa manliga biroll, Bästa manliga nykomling och Bästa ljud.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 294
  • Sida 295
  • Sida 296
  • Sida 297
  • Sida 298
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in