• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Following – en mystisk mörk berättelse med oväntade vändningar

7 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Following
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Christopher Nolan

Ett helt mästerverk, en mörk mysteriethriller, där du knappast kan ana slutet. Following är Christopher Nolans debutfilm från 1998. Den fick aldrig svensk biopremiär. Nu äntligen kommer den på svensk bio.

Handlingen kretsar kring en ung man som vill bli författare. För att få inspiration till sin första roman beger han sig ut på stan och förföljer människor. Han väljer ut olika människor och bevakar dem i smyg för att få igång sin fantasi och samtidigt se hur de lever, vad de gör. En dag blir han dock påkommen av en annan ung man i en välvårdad mörk kostym. Mannen i den mörka kostymen för med den unga författaren på en stöldturné. Allt för att få en inblick i livet och människors beteenden för att kunna skriva.

Folloing är filmad på 16mm-film och vi kan tydligt se typiska kännetecken för hur Nolan berättar något där handlingen inte alltid förs fram i en rak linje. Following belönades med festivalpriser och kritikers lovord vid sin premiär.

Christopher Nolan är en av de stora och mest intressanta filmskaparna med filmer som Memento (2000), Insomnia (2002), The Dark Knight Trilogy (2005–2012), The Prestige (2006) och Inception (2010). Interstellar (2014), Dunkirk (2017) and Tenet (2020). I år, 2023, är han aktuell med filmen Oppenheimer som får svensk biopremiär 21 juli 2023. Det finns självklart anledning för alla filmintresserade att se hans debutfilm – men filmen är sevärd lika mycket utan kunskap om Christopher Nolan. Filmen är ett mästerverk i sig, en mystisk mörk berättelse med oväntade vändningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Christopher Nolan, Filmkritik, Following

Filmrecension: Mission Impossible: Dead Reckoning Part One – den bästa MI-filmen på år och dag

7 juli, 2023 by Elis Holmström

Mission Impossible: Dead Reckoning Part One
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2023
Regi: Christopher McQuarrie

Den actionfilm som Tom Cruise förälskat sig i är sakta men säkert på väg att försvinna. Genren har idag utvecklats till att vara mer komplex och spänna över multipla filmer som väver ihop ett massivt berättade. Det klara och det enkla – för att citera Ulf Lundell, är helt enkelt inte lika roligt, framförallt eftersom det setts och gjorts så många gånger om. Actionfilmer utan multiuniversum och specialförmågor blir antingen bökigt skräp som Fast & Furious, eller en extremt koreograferad blodsbalett – John Wick. Spioneri, män och kvinnor inom underrättelsetjänsten är inte längre intressant för biopubliken, framförallt i en värld där det mesta av detta farliga arbete sker genom datorer.

Tom Cruise kunde inte bry sig mindre. Trots att tiderna ändrats är Cruise kvar i den gamla skolan, alla stunts skall genomföras praktiskt – med livet som insats. Allting handlar också om att ge publiken maximal valuta för pengarna vad gäller häpnadsväckande action. Andra har försökt att fånga denna klassiska actionformula och misslyckats. Cruise och regissören Christopher McQuarrie visar dock var skåpet skall stå genom en otrolig övertygelse, och en bindgalen entusiasm genom att göra den bästa Mission Impossible-filmen på år och dagar.

Efter sex filmer, en karriär av galna stunts och ett än mer turbulent privatliv borde Tom Cruise inte ha mycket kvar att ge allmänheten. Otroligt nog så verkar något ha skett sedan inspelningen av den föregående filmen, ’’Fallout’’. Det är som att den hårda inspelningen av ”Dead Reckoning” – som plågades av COVID-19, fått samtliga inblandade att inse att inget kan tas för givet, att varje sekund av inspelningen måste nyttjas maximalt. Detta kombineras med att Christopher McQuarrie som regissör, för första gången, verkar ha genuint roligt. Rogue Nation och Fallout var förvisso kompetenta men det saknades vital lekfullhet och glädje. Det var som att alla de otroliga actionscenerna, där skådespelare och inspelningsteam riskerade allt, tärde på McQuarrie. Även om det bjöds på fantastiskt uppseendeväckande uppvisningar – som en hysterisk motorcykeljakt genom Paris, saknades det livsviktiga leendet på läpparna som tillät publiken att verkligen njuta.

Denna gång är denna osäkerhet och oro som bortblåst. Inte sedan J.J Abrams styrde upp den tredje – och enligt mig bästa filmen, i serien har det varit såhär roligt, ungdomligt och medryckande att hänga med på ett actionäventyr med Ethan Hunt och hans team. Att saker och ting rätats ut, förfinats märks tidigt genom fotot som nu framstår exotiskt och oerhört stilfullt. Det verkar som att allting fått nytt liv, ett nytt perspektiv vilket gör att saker och ting flyter på och manifesterar sig mer vitala än någonsin. Det märks även på ensemblen som – äntligen, svetsats samman och utvecklat en värmande kemi som skänker flera scener behövlig mänsklighet och humor. Ta bara Vanessa Kirby som verkar stortrivas, från att ha varit en parentes i föregående film har Kirby nu blivit till en diabolisk och fräsande nihilist som är en perfekt blandning av överdriven ondska och självmedvetet överspel.

Tyvärr så dras filmen fortfarande med vår egen Rebecca Ferguson, som spenderar det mesta av sin medverkan med att surmulet stirra in i kameran och definiera begreppet total irrelvans. Men här träder räddaren i nöden fram i och med fantastiska Hayley Atwell som är fullkomligt briljant. Till skillnad mot Ferguson har Atwell en ypperlig karisma och kraft i sitt agerande, hennes kemi med Cruise är påtaglig och mycket av deras antagonistiska relation påminner om något från klassisk relationskomik som ’’Go’dag yxskaft?’’. Detta är inte den enda parallellen eller hyllningen till det förflutna. Tom Cruise har aldrig försökt dölja sin kärlek till film, men till skillnad från det normala snobberiet hos personer inom industrin – som icke skall nämnas vid namn, är Cruise kärlek till mediet folkligt och brett. Det märks framförallt i en grandios hyllning till ’’Lawrence av Arabien’’ och i finalen som är en skamlös – men genuint varm, salut till Mordet På Orientexpressen av Sidney Lumet.

Dessa hyllningar, god kemi och uppenbar entusiasm må ha stor betydelse för en actionfilm… Men när gummit skall möta vägen återstår bara en fråga, är actionscenerna något att ha? Att svara ja på denna fråga vore en genuint patetisk underdrift. Detta är en actionbomb av första klass, tempot är oupphörligt högt, Cruise och McQuarrie lyckas överträffa allt de tidigare gjort med helt sanslösa scener som aldrig verkar ta slut. Det är alltifrån en makalös biljakt på Roms gator till den – numera, ökända sekvensen där Tompa kör motorcykel utför ett stup. Fantastisk action och en Cruise som riskerar livet i och med dessa eskapader är förvisso inget nytt, men aldrig tidigare har det känts såhär levande och smittsamt entusiastiskt. Cruise och samtliga inblandande i produktionen verkar alla vara i extas, mer sporrade än någonsin att slå oss alla med häpnad. Många gånger kan man inte låta bli att skratta i total eufori när explosionerna blir till en sorts symfoni. Det finns något barnsligt, pojkaktig och nästan oskyldigt över allt som sker. Det är som att Cruise och McQuarrie gått tillbaka till sina pojkrum och fantiserat fram den ultimata pojkdrömmen, med snabba bilar, pistoler och resor till exotiska platser. Medan konkurrensen innehållandes samma ingredienser ofta ter sig smaklösa, testosterona och tröttsamma återfinns inga av dessa attribut i Dead Recknoning. Istället är allt genomfört med en oväntad elegans som gör att flera scener – som i grund och botten är upprepningar av saker vi sett för, känns inspirerade och spännande.

Något som däremot inte kan tilldelas något beröm är filmens berättelse. Trots dagsaktuella ämnen som artificiell intelligens, samhällets ökande skepsis mot fakta och sanning och människans beroende av teknologi, är dessa brinnande ämnen endast en ursäkt att skapa galna upptåg. De sekvenser som inte innehåller en springande Tompa eller smattrande skjutvapen är överfyllda med ödesmättad dialog om undergång och mänsklighetens sista räddning. Och då det inte är bombastiska tal får vi istället tonvis med exposition som är totalt obegriplig och ointressant. Är detta nödvändigtvis ett sänke? Knappast… att söka efter bra berättande i en Mission Impossible-film är lika lönlöst som att leta efter bra mat i valfri restaurang från Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Den marginella story som finns är menad att vara en sorts ytlig krydda som förhöjer insatserna och bidrar till Hitchcocks klassiska suspensmoment, något som faktiskt uppnås många gånger om.

Dead Reckoning är en enda lång kavalkad av fantastisk action som spetsas ytterligare genom oväntad entusiasm från alla inblandade. I en nyligen publicerad intervju menade Tom Cruise att han gärna fortsätter göra Mission Impossible till 80 års ålder, något som är svårt att säga nej till om det är såhär pass underhållande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mission Impossible

Filmrecension: Insidious: The Red Door – mer psykologisk än skräck

7 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Insidious: The Red Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Partrick Wilson
Manus Scott Teems utifrån en berättelse av Leigh Whannell

Sommar är säsong för många premiärer för skräckfilm. Denna fortsättning på Insidious-filmerna är mer psykologisk och mer smygande spännande än många andra skräckfilmer. På ett sätt kan denna film ses med helt andra ögon än skräckfilms-fantastens. Den kan tolkas som en film om psykologi och hur viktigt det är att inte gömma undan obehagliga upplevelser, att kunna möta de minnen som gör ont och hantera dem. Glömska sällan är en bra metod för att gå vidare i livet. Förr eller senare tar sig känslor och upplevelser genom filtret av glömska.

Handlingen utspelar sig nio år efter film nummer två. Film nummer tre och fyra i Insidious-serien handlar inte om familjen Lambert även om de finns med i mindre biroller i den tredje och fjärde filmen som båda handlar om mediumet Elise Rainier (spelas av Lin Shaye). I Insidious: The Reed Door har Dalton vuxit upp och ska börja på college. Dalton spelas också nu av Ty Simpkins, som spelade Dalton i de två första filmerna.

De ursprungliga skådespelarna är tillbaka i detta som filmdistributören kallar ”det sista kapitlet i familjen Lambergs skrämmande historia”. Patrick Wilson är tillbaka som Josh Lambert, familjens pappa. Patrick Wilson debuterar som regissör med denna film. Det är tydligt att han sätter mer fokus på psykologi och mentala processer än själva skräckscenerna, även om skräckscenerna har mycket av samma karaktär som i de tidigare filmerna.

Dalton var duktig på att teckna och måla redan som liten, vilket vi sett i de tidigare filmerna. Denna förmågan har fördjupats och han har kommit in på en prestigefylld konstutbildning på college. På utbildningen uppmuntras han och de andra eleverna att söka i sitt undermedvetna för att skapa starkare konst. För Dalton är året då han låg i koma och besökta demornas dimension Further bortsopat ut hans minne, men sekvenser från detta år och från hans besök i den skrämmande dimension ligger och pyr i det undermedvetna. Hans pappa, Josh, mår inte bra av sina bortsuddade minnen heller, han känner sig inte hel och tar itu med det och söker läkare.

Allt fler kusliga, mörka minnesfragment poppar upp i deras medvetande. Speciellt är det något kring den röda dörren som skrämmer och hotar. På var sitt håll börjar Dalton och John söka sanningen om vad som hänt. De fler tvungna att än en gång bege sig in i de onda andarnas dimension för att möta ett hot.

Ett plus för filmen tycker jag är att den går att se som en skildring av psykologi och mentala processer. För min del har jag svårt att tro på existensen av onda andar som kan ta människor i besittning. Jag undrar däremot hur skräckfilmsfantaster tar emot denna film. Är den inte tillräckligt skrämmande? Det som är ett plus för mig är ett minus för andra, kanske.

Dalton och hans pappa Josh var ju hypnotiserade för att inte ha några minnen kvar från det år då Dalton låg i koma. Men sådan hypnos är nog inte hållbar i längden. Trollen letar sig nog upp till medvetandet.

Detta ska vara den sista filmen i Insidious-serien, enligt filmens distributör. Nja, det är tveksamt. Det finns absolut saker i filmens slut som öppnar för en fortsättning eller två eller tre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Insidious, Skräckfilm

Förföriska harmonier förstärks av direkt tilltal – It´ll Never Happen Again med Jeff Larson

6 juli, 2023 by Mats Hallberg

Grafisk design: Scrojo

Jeff Larson

It´ll Never Happen Again

4

Inspelad i Sydney och Kalifornien

Produktion, arrangemang och mixning: Gerry Beckley

Melody Place (LLC (svensk distribution: Hemifrån)

Releasedatum: 17/3 2023

Har tyvärr drabbats av skrivkramp. Väldigt frustrerande! Tipsandet av en delikat .tribut-ep skulle annars ha publicerats betydligt tidigare. Kan inte skylla på tidsbrist. Lyssnaren möter på sex låtar en veteran med svenska rötter från Kalifornien. Denne doldis inom singer songwriter-traditionen har gjort ett tiotal album och dessutom på senare år engagerats sig som ljudtekniker i arkivprojekt (Beach Boys, Buddy Holly, America etc). Han har samarbetat med bland andra Jack Tempchin i Eagles stab, Robert Lamm från Chicago och medlemmar ur America. Gerry Beckley, initiativtagaren till att Larson tog sig an titelmelodin som ett första steg, har sitt ursprung i just America.

Jeff Larson må vara ett obskyrt namn, men att jag fick upp öronen för honom berodde på att samtliga låtar är skrivna av Tim Hardin. Gör man anspråk på att vara kännare av amerikanska singer songwriter-scenen då klingar Tim Hardins (1941-1980) namn bekant. Som flera kollegor led han av missbruk och dog av en överdos. Sent 60-tal stod han dock högt i kurs, utmålades jämte Leonard Cohen som en låtskrivare jämbördig med Bob Dylan inom folk rock. Hade knappt börjat högstadiet när jag blev ägare till hans främsta hit i eget namn – Simple Song of Freedom (B. Darin) upptäckt via Tio i Topp i P3.. Och i närtid införskaffades fullängdaren Hardin 4, ett album som anses vara långt ifrån fulländat.

Tim Hardins vackert rena sånger kan placeras in i det sound och tonfall som karaktäriserade Townes van Zandt, Elliot Smith och How Can We Hang On to a Dream vars genuina framtoning etsar sig fast i skallen, doftar Nick Drake. Ett knippe av Hardins melodier har också rönt stora framgångar med andra, artister med stjärnstatus.

Larson röst kompletteras på ett ställe av hårt engagerade producenten och på ytterligare en låt körar Brian Eichenberger. Larson spelar akustisk gitarr på Don´t Make Promises och innerliga balladen Can We Hang On to a Dream. Frapperande hur många instrument som förekommer med tanke på att vi rör oss inom singer songwriter flagg.. Gerry Beckley fördelar flertalet sysslor till sig själv: Piano, orgel, dragspel, elgitarr och akustisk dito, bas, trummor, percussion, flöjt och stråkar (även stråkarrangemang). Epitetet multiinstrumentalist bara förnamnet. Sannerligen imponerande omsorg om sound på detaljnivå. Som om uppräkningen inte vore nog tillkommer en handfull musiker vilka sparsmakat kuggar in med sina färdigheter.

Klassikern Reason To Believe inleder, en komposition som både Carpenters och Rod Stewart gjort. Stewart´s cover låg på samma singel som listettan Maggie May. I svenskättade veteranens tappning blir det på gränsen till för sött. Dragspelet färgar snyggt och refrängen leder min associationsbana till George Jones. Titellåten träder fram intelligent skrudad toppad med soft trumpetslinga från Rick Braun. Jonathan Zwartz lirar bas. Strålande sång inkluderar tonartshöjning. Lätt igenkännbara ljuvligheterna If I Were A Carpenter kläs i praktfull ny kostym. Folkinfluerade sången som spelats in av Bobby Darin, Four Tops och Johnny Cash blev ju mest känd i den först nämndes version. Här skrudas melodin elegant garnerad med mbira och fiol. Joachim Cooder spelar elektrisk mbira, trummor och percussion medan Matt Combs ansvarar för fiolstämma och trakterandet av mandola.

Som framgår låter det befriande nog aldrig svulstigt. Det fylliga soundet framhäver förmånligt styrkan hos melodierna, melodier som biter sig fast, pockar på uppmärksamhet. Musiken får attraktivt genomslag med tajt rytmsektion, gitarriff, stråkar, bakgrundssång plus några specifika solon på diverse instrument. Misty Roses genomsyras av skönt släpande sound. Rytmikens förmåga att fånga in förtjänar att understrykas.. Avslutande How Can We Hang On To A Dream är en fulländad pärla, strålar i sin inramning av stråkar och flöjt. Sårbart avskalade melankolin får mig att referera till James Taylor, Dan Fogelberg, Tim Buckley och som nämnts engelske mästaren Nick Drake. I denna hållbara tradition verkade han. Nu har Jeff Larson, hans producent och övriga medmusiker genom sitt utsökt genomförda projekt skapat en revival för en plågad själs storartade musikaliska arv, vilket vi tackar för genom att utdela 4+

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Forever

6 juli, 2023 by Birgitta Komaki

Forever
Betyg 3
Svensk premiär 7 juli 2023
Regi Anders Hazelius

Vänner för evigt = Forever friends.
Mila (Flutra Cela) och Kia (Judith Sigfridsson) har varit bästa vänner sedan de var små. Nu är de 15 år och lagkamrater i fotbollslaget Lindén BK. Ett fotbollslag med tjejer som är bra kompisar men utan höga ambitioner. När laget får en ny tränare i Lollo (Agnes Lindström Holmgren) ändras reglerna och laget satsar på att bli bäst och att få åka till Gothia Cup. Plötsligt sätts vänskapen på prov. Med olika ambitioner att satsa på fotbollen visar sig också skillnaden i deras liv och vardag.

Här är en film som skildrar tjejer i tonåren och deras relationer till varandra. Det är ovanligt eftersom tonårsfilmer alltid brukar koncentrera sig på kärleksproblem. Bra också att tjejerna har ambitioner och intressen i fotbollen. Att de kommer från olika miljöer och ekonomiska förutsättningar blir väl självklart och lite schablonmässigt
skildrat . Varför har ensamstående förälder i hyreshus med dålig ekonomi alltid det mest ambitiösa barnet?

Tjejerna som spelar Mila och Kia är nya som skådespelare och rasande bra. De är naturliga i sina roller och deras vänskap känns äkta. Den svajar ibland men finns i grunden kvar. När nya vänner kommer emellan dem blir sårbarheten tydlig. Det är fint skildrat om tjejers vänskap.

Det finns många fotbollsfilmer men få om flickor. Därför är det extra positivt att
laget består av flickor och att tränaren Lollo själv var elitspelare. Och att samma uppoffringar krävs av alla som skall nå toppen.

En film att ta med sin tonårsdotter på för kvinnlig vänskaps skull.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in