• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

23 september, 2023 by Rosemari Södergren

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan  se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän  på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Byline: Konstab

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Byline: Konstab

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Byline: Konstab

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Ingmar Bergman, KonstAB, Såsom i en spegel, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

22 september, 2023 by Pernilla Wiechel

Romantiken
Av Johanna Malm och Olof Runsten
Medverkande Johanna Malm och ett pälsdjur
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljus Maja Lindström
Musik Elize Arvefjord
Animation Maja Korpi
Premiär 3 mars 2023 Folkteatern Göteborg
Föreställning som recenseras: 21 september 2023 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (gästspel)

Pjäsen Romantiken är en enda lång monolog – eller envägsdialog – framförd av en milt målmedveten ung kvinna i klarblå mjuka sockor med silverdetaljer, öppen blick och mycket korta shorts. Ett steg utanför scenen och dess glimrande rosa bakgrund ser Johanna Malm var och en i ögonen – med en fjär men sökande blick – när vi intar våra platser. I handen har hon ett stycke rått kött – ett hjärta – som har sin roll mot slutet. Det är ett av de två objekten av äkta natur som förekommer. I slutet uppenbaras även en lugn o fin vargliknande hund.
Hon ser hoppfullt sökande ut över läktaren: ”Du är bara så….Du är bara så….!”, ”När det uppenbarar sig något sådant här är bara att ge sig hän!” tänker hon högt.
Publiken används som låtsas-partners när hon som en örn letar efter kärleken. Bara något extraordinärt, bättre än allt, gäller. En ärlig vilja känns, men samtidigt växer det fram en kvävande känsla av kontroll: ”Är du vid god vigör? Är du i kontakt med dina känslor? Är du knasig och kreativ eller vild och skild?”. Hon vill undvika misstag…
Meningen som lyder ungefär ”du har ingen aning om hur djupt du kan såra mig” upprepas med viss intervall. Smärta verkar inte vara bra. Hon mäter allt, söker och definierar egenskaper, orden haglar. Slutligen tar intellektualiserandet helt över. Om någon liten gnista till romantik eventuellt kunnat uppstå blir den nu helt nermald. Hennes önskan övergår till beställning och ödmjukheten försvinner: ”Var är du om tio år? Hur gullig var du när du var liten? Hur skulle du beskriva dig? Är du konflikträdd?”
Monologen är skickligt skriven och startar som en trevande inbjudan. Sedan övergår den till virtuost intellektualiserande och problematiserande, därefter paus i en intim stund då vi omsluts i mörker. Men så fortsätter den i otålighet och vrede. Under allt känns ett allvar. Slutscenen – som är märkbart utdragen – uppmanar till eftertanke. Ordval och formuleringar är färskt nutida och flera skratt hörs särskilt hos de unga i publiken – då otrohet och polyamorösa lösningar kommer på tal.
Vår skörhet och människors oundvikligt bristfälliga natur hamnar i fokus. Är detta egentligen önskvärt? Hur tycker vi i publiken? Det långa ödesmättade slutet, som smått framkallar illamående, bli en slags logisk följd av tesen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Expend4bles

22 september, 2023 by Elis Holmström

Expend4bles
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Scott Waugh

För att göra processen kort, för läsare, filmskaparna, alla iblandade, men framförallt min egen mentala hälsa, kommer detta vara en kort recension. Detta för att tillåta mer tid åt – livsnödvändig, rehabilitering efter upplevelsen som är Expend4bles.

Alla har rätt till en advokat och en rättegång. Oavsett vad man tycker, tror eller önskar krävs det att mått av professionalism och att jobba aktivt med sin subjektivitet då det kommer till att recensera film eller något annat kulturellt uttryck. Hur erbarmligt, förkastligt eller samkört något må vara, har en film – samt de inblandade, rätt till en recension som oavsett slutgiltig betyg erbjuder en så opartisk analys som möjligt. Men i fallet med Expend4bles kan ingen, och jag menar INGEN, försöka visa någon som helst repsekt, framförallt eftersom alla inblandade inte har hyfs nog att göra detsamma.

Det har sagts förut men kan lika gärna sägas en gång till. Actionfilmer behöver inte skämmas för sina strukturella problem med brist på djupa berättelser. Även kritikerfavoriter som Mad Max Fury Road har fler problem än som kan listas i ett helt bibliotek vad gäller berättande och personregi. Men det är irrelevant, de bästa actionfilmer är spektakulära åkturer med stort hjärta och passion. De kan engagera och drabba lika hårt som filmer som anses höra hemma i finrummet. Expend4bles är dock antitesen mot allt som hjärta, passion eller anständighet innebär.

Från att ha börjat som ett vansinnesprojekt, där maximalt antal actionhjältar skulle sammanstråla – likt Marvels egna Avengers, har Expendables nu blivit något som endast kan finnas i internets mörkaste och mest motbjudande hörn. Att påpeka att de rent hantverksmässiga aspekterna knappt går att bedöma vore ursäktat om regissören Scott Waugh hade besuttit någon mikroskopisk respekt för organiskt liv på jorden. Expendables har alltid velat flirta med det förgångna och leva i en tid av toxisk maskulinitet, linjen mellan ont och gott är bredare än avståndet mellan Haparanda och Tokyo. Saker och ting som kunde accepteras förut har dock trappats upp till en sådan nivå att det är omöjligt att inte kräva att portabla duschar installeras utanför varje salong. Stanken, smutsen och de intellektuella vidrigheterna vet inga gränser. Hur tolerant och sansad tittaren må vara väljer Scott Waugh att konstant provocera genom att dränka publiken i ren och skär idioti, som givetvis kryddas med en förkastlig världssyn på precis allt. Om det inte är halvnakna kvinnokroppar är det diskussioner om perverst sex, som bäst har vi att göra med toaletthumor. Vad som tidigare varit hjärndöd trams-underhållning är nu så pass outhärdligt att en rotfyllning utan bedövning framstår som ett attraktivare alternativ. Actionscenerna är en ren fars med bedrövliga specialeffekter, de rent tekniska aspekterna går inte att nämna utan att drabbas av en allergisk reaktion. Waugh regisserar dessutom filmen med makaber självgodhet, självdistans går inte ens att hitta i en närliggande galax. Sedan har vi skådespelet…

Inte ens den mest grymma människa skulle kunna kunna skratta åt Andy Garcia som nu befinner sig i filmvärldens motsvarighet till rännstenen. Jason Statham har – i och med sin medverkan här och i The Meg 2, tagit titeln som filmvärldens kanske största skämt jämte Steven Seagal. Sedan får vi – ännu en gång, brottaren Randy Couture, rapparen 50 Cent och Megan Fo….

Nej, jag är ledsen det går inte… Bara att lista filmens ensemble rubbar sinnesfriden. Finns det mer att säga om Expend4bles? Svaret på den frågan är ja, men det är inte av den positiva sorten och då filmen drar sitt femte skämt som grundar sig i gubbsjuka sexfantasier, rinner bägaren över. Samtliga inblandade – bakom och framför kameran, bär med sig ett skandalöst förakt mot publiken. Oavsett toleransnivå för det osmakliga, är det som erbjuds så chockartat uselt att det hela känns som ett rent bedrägeri. Även seriens mest hängivna anhängare förnedras av den vedervärdigt låga nivån på precis allt. Till och med naturlagen om att ingenting kan vara hundraprocentigt har överträffats. Ni får ursäkta språket, men vi har att göra med etthundra procent skit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fritt Fall

22 september, 2023 by Elis Holmström

Fritt Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2022
Regi Justine Triet

En tanke vägrar att lämna under hela visningen. Hade någon höjt ett ögonbryn för Fritt Fall om den inte hade kunnat titulera sig som vinnare av Guldpalmen? Med detta sagt är Justine Triets film inte något misslyckande eller menlöst nonsens. Det är ett professionellt verk som för samman en rad olika genrer utan att kännas som ett kaotiskt lapptäcke. Men det går inte att undkomma att filmen har en relativt modest gräns vad gäller att slå publiken med häpnad.

Lovorden och superlativen efter visningarna i Cannes jämförde Fritt Fall med de största och mest älskade av thrillers, men även med lågmälda filmfestival-favoriter som grottar ned sig i komplexa relationer. Fritt Fall är en hybrid mellan ett mer traditionellt mordmysterium och ett mycket intensivt relationsdrama, dödsfallet är endast en katalysator för att undersöka de olika relationerna mellan de inblandade. Inspirationen från Ingmar Bergmans legendariska Scener Ur Ett Äktenskap och Noah Baumbachs moderna tolkning av den – Marriage Story, är märkbara. Filmen besitter en tydlig struktur med tre akter som alla tar sig an en specifik genre. Den första sektionen är något som skulle kunna vara taget ur en skandinavisk kriminalroman av den sena Henning Mankell. Mittpartiet är ett rättegångsdrama, slutet en tvetydig reflektion som låter publiken sammanställa informationen som delgivits under två och en halv timme.

De olika sektionerna – och viljan att blanda genrer, fungerar utan större problem. Men som ofta är fallet då en rad olika ting förs samman, blir ingen av komponenterna lika bearbetade och potenta som då de förekommer i enrum. Brottsutredningen är endast funktionell men långt ifrån så medryckande – eller laddad, som i en renodlad thriller. Rättegången är också fullt kompetent vad gäller skådespel och iscensättning men kan inte mäta sig med – exempelvis, den förbisedda Förolämpningen från 2017 som var ett inferno av genialisk juridisk retorik.

Och ungefär så fortskrider det vad gäller Fritt Fall. Det finns inga större invändningar men inte heller någon aspekt som förtrollar eller bränner sig fast i minnet. Det oerhört omtalade skådespelet från Sandra Hüller stöter också på ett sorts glastak. Hüller gör en otroligt god insats som är närmast klanderfri, men det finns inga punkter för rejäla avstamp och några potentiella toppar vad gäller sublimt skådespel nås aldrig.

Något Trier skall berömmas för är att den – minst sagt, rejält tilltagna speltiden på två och en halv timme, inte känns onödig eller överdriven. För trots att Fritt Fall inte når några extatiska höjder är det en film som har ett påtagligt flyt och ett förvånansvärt gott tempo. Väldigt lite tid ägnas åt utfyllnad, Triet låter inga samtal eller exkursioner vara utan betydelse. Men det är föga behjälpligt då kraften eller artisteriet aldrig kan lyfta sig över ribban för bra men inte genialt.

På sätt och vis kan detta vara en av de mest tillgängliga och breda Cannes-favoriterna på länge, till och med överlägsen Parasit vad gäller att appellera till en bred publik. Filmens tunga tematik presenteras rättframt och med förvånansvärd simpelhet. Förvisso finns det möjlighet att grotta ned sig och bryta isär filmens många beståndsdelar, men det är inte nödvändigt för att få ut essensen och det finns inget som fascinerar tillräckligt för att en sådan ansats skall göras. I kombination med den ganska alldagliga kvalitén är det svårt att se hur Fritt Fall överhuvudtaget hade fått svensk biodistribution om det inte vore för möjligheten att titulera sig som Guldpalmsvinnare, detta i tider då ett flertal utmärkta filmer skickas rakt ut i vardagsrummen genom streaming-tjänster.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

21 september, 2023 by Lotta Altner

Foto: Carl Thorborg

Askungen
Musik Gioacchino Rossini
Libretto Jaqopo Ferretti efter sagan av Charles Perrault
Orkesterarrangemang Jonas Dominique
Översättning Rikard Bergqvist
Dirigent Henrik Schaefer/Gudrun Dahlkvist
Regi Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostymdesign Sofie Gynning
Koreograf Lars Bethke
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Premiär på Folkoperan den 20 september 2023

Askungen är en klassisk berättelse som skrivits på skilda vis av Charles Perraults (1600-tal), Bröderna Grimms (1800-tal) och Walt Disney (1950) med flera. Vilka karaktärer som är runt omkring Askungen varierar något men slutklämmen överensstämmer i de flesta versioner det vill säga att den som är snäll, god och vacker på något vis får en belöning i slutändan som hen förtjänar.

Kvällens föreställning skiljer sig inte från den klassiska normen kring Askungen som person även om det är en komisk opera så kallad ”opera buffa”. Det som underlättar elakheterna, livssituationen och ödena utmed berättelsens gång är ju att det burleska i de elaka, gör sig gällande mycket tydligt – med andra ord – desto dummare du är, dessto mer fånig framställs du. Kanske kan det vara receptet för väldens ondska att efterfölja?

Det första glädjeämnet i kvällens föreställning är hur musiken/musikerna för en central plats mitt på scen. Operamusik brukar ju vara (ska vara) den kraft som driver ett libretto framåt, men det är inte alltid som de fysiskt får lov att vara så avgörande i framförandena. Genom att finnas på scen gav de en mycket härlig spänning och lustfylldhet när skådespelet fick lov att ske runt omkring och med de musiker som vanligtvis annars förvisas till det s.k. orgeldiket nedanför scen.

Det gjorde föreställningen något mycket gott att den yttre skönheten, åtminstone inledningsvis och mindre än vanligt, fick lov att vara sekundärt för Askungen d.v.s. att prinsen förälskade sig i hennes personlighet först innan han kom underfund med att hon var en fröjd för ögonen också. Det blev också en rimligare balans med att styvdöttrarna, om än komiskt groteska, inte behövde vara hiskeligt fula i ett klassiskt perspektiv. Styvdöttrarna gavs dessutom möjligheten att få lov att vara duktiga i den sceniska framställningen trots äckligheterna i frossa och ego. De fick vältra sig i tydligt kroppsspråk och fantastisk skönsång på samma premisser.

Kvällens kittling från ensemblen var självklart prinsens rödhårighet, pliriga busblick och några få centimeter korthet i förhållande till Askungen. Det var härligt att se att en man inte enbart kan ta sig för bröstet med tråkiga manliga attribut som längd och pompösa muskler. Prinsen hade kunnat få vilken Askungens som helst att bli förtjust i honom.

Föreställningens förvåning var prinsens följe (3 karaktärer) som synkroniserat följde efter men ändå hade synpunkter på det som hände på scen. Ibland var de kopior av varandra, men tydligt kunde man se att deras mimik följde andra regler. De gav en känsla av, manliga dockor som gör vad som de bli tillsagda om, men saknar trots det inte ett inre liv. De blev fasta karaktärer som i den italienska komedin, commedia dell ‘arten. Det finns en trygghet och befrielse i att veta vad som komma skall i det burleska genom den konstformen.

Askungen var, som sagts, inte enbart en fröjd för ögonen. I föreställningen var hon initiativtagaren till att styra över sitt eget liv och uppvaktade prinsen på det sätt som också en kvinna kan göra, bör göra om hon har lust. Det var befriande att se att hon var en stark personlighet och inte hade låtit elakheter knäcka henne. Däremot kunde man inte låta bli att också göra henne väldigt vacker mot slutet i en känsla av fyrverkerier, vilket inte alls var nödvändigt för att just få henne att vara glimrande. Publiken uppskattade dock just detta faktum, även om det inte tilltalade mig. När ska prinssessor få lov att vara mer smarta än snygga, kan man fråga sig? Personligen hade jag också svårt för det rosa skimmer som kantade föreställningen i ett ”pussy cat”, ”she boss” eller barbie-feministiskt perspektiv. Smart kvinnlighet behöver mer ljus och ljud innan jag kan köpa det konceptet i en föreställning.

För den som inte är van vid opera och som inte alltid känner sig helt hemma i den världen, skulle jag utan att tveka rekommendera Folkoperans uppsättning. Om man dessutom kan historien om just Askungen, gör det, det ännu lättare att lära sig förstå charmen med just ”opera buffa”.

Askungen Josefine Andersson
Prins Ramiro Conny Thimander
Dandini (kammartjänare) Sebastia Durán
Clorina (styvsyster) Susanna Andersson
Tisbe (styvsyster) Katija Dragojevic
Don Magnifico (styvfar) Peter Kajlinger
Alidoro Sami Yousri
Prinsens följe Joakim Larsson*, Viktor Rydén*
och Wiktor Sundqvist*
*deltar i Folkoperans talangprogram

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Sida 272
  • Sida 273
  • Sida 274
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in