Fritt Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2022
Regi Justine Triet
En tanke vägrar att lämna under hela visningen. Hade någon höjt ett ögonbryn för Fritt Fall om den inte hade kunnat titulera sig som vinnare av Guldpalmen? Med detta sagt är Justine Triets film inte något misslyckande eller menlöst nonsens. Det är ett professionellt verk som för samman en rad olika genrer utan att kännas som ett kaotiskt lapptäcke. Men det går inte att undkomma att filmen har en relativt modest gräns vad gäller att slå publiken med häpnad.
Lovorden och superlativen efter visningarna i Cannes jämförde Fritt Fall med de största och mest älskade av thrillers, men även med lågmälda filmfestival-favoriter som grottar ned sig i komplexa relationer. Fritt Fall är en hybrid mellan ett mer traditionellt mordmysterium och ett mycket intensivt relationsdrama, dödsfallet är endast en katalysator för att undersöka de olika relationerna mellan de inblandade. Inspirationen från Ingmar Bergmans legendariska Scener Ur Ett Äktenskap och Noah Baumbachs moderna tolkning av den – Marriage Story, är märkbara. Filmen besitter en tydlig struktur med tre akter som alla tar sig an en specifik genre. Den första sektionen är något som skulle kunna vara taget ur en skandinavisk kriminalroman av den sena Henning Mankell. Mittpartiet är ett rättegångsdrama, slutet en tvetydig reflektion som låter publiken sammanställa informationen som delgivits under två och en halv timme.
De olika sektionerna – och viljan att blanda genrer, fungerar utan större problem. Men som ofta är fallet då en rad olika ting förs samman, blir ingen av komponenterna lika bearbetade och potenta som då de förekommer i enrum. Brottsutredningen är endast funktionell men långt ifrån så medryckande – eller laddad, som i en renodlad thriller. Rättegången är också fullt kompetent vad gäller skådespel och iscensättning men kan inte mäta sig med – exempelvis, den förbisedda Förolämpningen från 2017 som var ett inferno av genialisk juridisk retorik.
Och ungefär så fortskrider det vad gäller Fritt Fall. Det finns inga större invändningar men inte heller någon aspekt som förtrollar eller bränner sig fast i minnet. Det oerhört omtalade skådespelet från Sandra Hüller stöter också på ett sorts glastak. Hüller gör en otroligt god insats som är närmast klanderfri, men det finns inga punkter för rejäla avstamp och några potentiella toppar vad gäller sublimt skådespel nås aldrig.
Något Trier skall berömmas för är att den – minst sagt, rejält tilltagna speltiden på två och en halv timme, inte känns onödig eller överdriven. För trots att Fritt Fall inte når några extatiska höjder är det en film som har ett påtagligt flyt och ett förvånansvärt gott tempo. Väldigt lite tid ägnas åt utfyllnad, Triet låter inga samtal eller exkursioner vara utan betydelse. Men det är föga behjälpligt då kraften eller artisteriet aldrig kan lyfta sig över ribban för bra men inte genialt.
På sätt och vis kan detta vara en av de mest tillgängliga och breda Cannes-favoriterna på länge, till och med överlägsen Parasit vad gäller att appellera till en bred publik. Filmens tunga tematik presenteras rättframt och med förvånansvärd simpelhet. Förvisso finns det möjlighet att grotta ned sig och bryta isär filmens många beståndsdelar, men det är inte nödvändigt för att få ut essensen och det finns inget som fascinerar tillräckligt för att en sådan ansats skall göras. I kombination med den ganska alldagliga kvalitén är det svårt att se hur Fritt Fall överhuvudtaget hade fått svensk biodistribution om det inte vore för möjligheten att titulera sig som Guldpalmsvinnare, detta i tider då ett flertal utmärkta filmer skickas rakt ut i vardagsrummen genom streaming-tjänster.