• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Svängiga och stämningsfulla Dylan-relaterade praliner i jazztappning – Kallerdahl/ Lindgård/ Ward på Utopia

2 oktober, 2023 by Mats Hallberg

från Ossian Wards fb-sida (foto Christofer Plisander)

28/9 2023

Utopia Jazz nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Hade hört den Göteborgsbaserade pianotrion Kallerdahl – Lindgård – Ward ett par gånger tidigare. Recenserade dessutom entusiastiskt deras skiva Live At Unity., grogrund för uppdämda förväntningar fanns således. Såväl pianisten Fabian Kallerdahl som lika allround-kunnige trumslagaren Ossian Ward, syns titt som tätt på stadens scener i framgångsrika konstellationer. Kontrabasist Albin Lindgård förekommer inte i lika hög grad live, vilket möjligen kan bero på att han varit stationerad i Paris. Denna krogspelning blev fullsatt och definitivt tillräckligt lyckad för att förtjäna ett extra gott eftermäle, en fyllig redogörelse.. Mår bra av att tänka tillbaka på trions melodiska samspel.

Evenemanget var den andra i en serie Dylan Tributes. Missade premiären med Dylan-uttolkaren Lars Larholm och hans medmusiker (råkar ha ett reafynd av honom från sent 80-tal). För att återgå till torsdagens två set introducerades dessa av ägaren Patrik Kärn. Publiken uppmärksammades på att Utopia blivit med flygel (enligt kvällens pianist Yamaha-flygel troligen från 70-talet), en standardförbättring som trevligt nog smittade av sig på ljudkvalitén i stort. Gjordes därtill reklam för ett fylligt rödvin lanserat av Albin Lindgård.

Att göra Dylan-låtar instrumentalt och utan stränginstrument kan tyckas udda. Konceptet funkade faktiskt alldeles utmärkt för tre lyhörda musiker vilka utstrålar en sällsam kemi.. För att vara korrekt hade man dock töjt på ramarna genom att framföra alster av andra, varav flertalet presenterades som herr Zimmermans kompisar. Kan skjuta in att jag blev nöjd med den icke-kommunicerande artisten i Scandinavium under senaste besöket i Sverige. Såg honom också på 80-talet på Ullevi. Har på senare år läst böcker av honom i översättning samt äger en handfull plattor. Tillhör dem som ansåg beslutet att tilldela Dylan Nobelpriset oklokt, fast medger samtidigt vilken oerhörd substans det finns i majoriteten låttexter. Hade roligt åt de kivande nördarna i Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater. Av floran av uttolkare bör inte minst tre kvinnor framhävas, nämligen Emma Swift, Ebba Forsberg och Isabella Lundgren vars Dylan-inriktade konserter jag hyllat vid två tillfällen. Det sista projekt Totta Näslund jobbade med resulterade i ett gnistrande samarbete kring Dylan-låtar med Mikael Wiehe.

Albin Lindgård – Fabian Kallerdahl – Ossian Ward

Tillbaka till Utopia, glädjen i att vistas här. Inledningsvis sprids ett soft och melankoliskt anslag. Improviseras obehindrat i den vackra andligt präglade Knocking On Heaven´s Door. Följs upp av Tonight I´ll Be Staying Here With You . Låter utsökt subtilt. Man förhåller sig på jazzmusikers vis tämligen fritt till materialet, vilket ger raffinerat resultat. I omgångar ökas intensiteten, eller snarare volymen. Formidabelt samspelt trio skänker oss meditativ skönhetsupplevelse i Make You Feel My Love, sådana minuter som är så obeskrivligt värdefulla i den dystra tid vi genomlider. Härligt suggestiva It´s Not For You kännetecknas av sitt betvingande tema. Förnimmer inom mig kompositörens nasala röst. My Back Pages, som ju blev en hit med The Byrds, introduceras läckert med pregnant basintro för att avlösas av sällsamma löpningar över tangenter perfekt kompletterade av superb rytmtillverkare. När första set avrundas med Free Fallin´ av två Traveling Wilburys-kompisar (T. Petty / J. Lynne) noteras kreativa avvikelser från originalet. I mina anteckningar står det: ” Snacka om samtrimmad enhet”!

Efter paus görs fler avsteg från annonserade temat, inledningsvis utan att tillföra beat. Efteråt får jag veta att denna njutbara utsvävning komponerats av jazzpianisten Joey Calderazzo (som jag för övrigt sett på Nef). Det är uppfriskande småbökigt med framrullande kluster av toner. Ikoniska Don´t Think Twice kännetecknas av liknande stuk. Med de taktila Bill Evans-referenserna i Only Love Can Break Your Heart nås en höjdpunkt av himmelsk magnitud. Den och ovan nämnda My Back Pages sitter i trions ryggmärg, då den ingår på vinylskivan (vars inspelning på Unity jag var med om).

Sedan framförs två låtar associerade till The Band. Dels Rockin´Chair i ett sinnrikt arr av Ossian Ward, som tar täten när det broderas varsamt eller fantasifullt, på ett sätt som skiljer sig från sedvanligt sound inom rock. Dels Dylans I Shall Be Released som gavs ut först av The Band med Richard Manuel på andäktigt skör sång. Visst hade gästvokalist tillfört ytterligare dimension. Jazztrions ljuvliga konsert kulminerade ändå här. Efter denna anspänning bestämmer sig Kallerdahl och rytmsektionen för att sträcka ut. För ändamålet väljs en mycket appellerande melodi ut. The Way It Is (B. Hornsby) flödar spänstigt fram, pulserar avsevärt mer intrikat än originalet. Givetvis infrias önskan om extranummer. Tydligen är pianotrion på gång med my skiva. Tills dess rekommenderas vinylalbumet Live At Unity som mixats av Åke Linton.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Tidens larm på Folkoperan – skarpt och berörande

30 september, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Mats Bäcker

Tidens larm
Regi Tobias Theorell
Musik Dmitrij Sjostakovitj, Igor Stravinskij, Tichon Chrennikov med flera
Manus Joakim Sten, efter en roman av Julian Barnes
Dirigent Gunvald Ottesen/Henrik Schaefer
Scenografi Julia Przedmojska
Ljus Sofie Gynning
Mask Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Ensemble:
Sjostakovitj Johan Ulveson
Sångsolist Lovisa Huledal
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester
Premiär på Folkoperan i Stockholm 29 september 2023

Skarpt och mycket berörande om en enskild konstnärs val mellan överlevnad och konstnärlig frihet i ett totalitärt samhälle. Berättelsen om den sovjetiska tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj sätter fingret på kampen för kulturens frihet. Sjostakovitj är så ensam. För honom blev det en fråga om liv och död. Vi får följa hans tankar och känslor och hur han utpressas av sovjetiska myndigheter i en magnifik föreställning. Enastående framförd av alla medverkande. Det är svårt att tro att det är premiär, allt satt som om det var framfört tillsammans många gånger tidigare.

Föreställningen är en slags monolog med musik och fantastisk sång av Lovisa Huledal. Johan Ulveson äger scenen och är verkligen Sjostakovitj. Ulveson är utan tvekan en av de största och svenska nutida skådespelarna. Scenografin är talande. Så väl genomtänkt. Sjostakovitj (Ulveson) kommer från underjorden upp till scenen instängd en glasbur där han sitter som om han vore fängslad. På scenen, bakom glasburen, är orkestern och vid sidan av scenen finns pianosolisten Dmitry Tyapkin och sångsolisten Lovisa Huledal, som står vid sidan och träder fram när hon ska sjunga. Vilken röst. Hon är fantastisk liksom den duktiga pianosolisten och hela orkestern som imponerar.

Den uppburne kompositören Dmitrij Sjostakovitj sitter med väskan packad i trapphuset till sin lägenhet. Året är 1937 och han väntar på att bli hämtad till maktens högkvarter i Leningrad, en plats som få återvänder ifrån. Han är i onåd med makten efter att med operan Lady Macbeth från Mtzensk ha skrivit så kallad antisovjetisk musik.

Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.

Jag är så imponerad av föreställningen. På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Det är ett ömsint och oförsonligt porträtt av en människa som i kampen mellan överlevnad och den konstnärliga friheten tvingas leva i en surrealistisk limbo. Från att ena dagen vara uppburen och hyllad av Partiet till att nästa dag vara en persona non grata som fruktar för sitt och sina närmastes liv.
Sjostakovitj ansågs vara en av de stora mästarna men är också en av de mest omdebatterade. Var han en kompositör som spelade med för att överleva eller blev han till en marionett som tonsatte drömmen om Storryssland?

Det är väldigt väl sammanfattat. Det som känns ända in i märgen är hur ensam Sjostakovitj är. Att det inte fanns någon gemensam grupp som kunde ge dem styrka tillsammans. Det är något att bära med sig från den musikteater-föreställning. Förståelsen för att som lojalitet är viktig för att kunna stå upp för något tillsammans. Ensam är sällan stark.

Fantastisk musik:
Sjostakovitj: Symfoni nr 10
Sjostakovitj: Op. 110a: II– Allegro molto
Sjostakovitj: Fem satser för 2 violiner och piano: IV: Walz
Chrennikov 3:e pianokonsert Op 28: I – Moderato (pianosolo början)
Sjostakovitj: Motplanens sång op. 33
Sjostakovitj: Första pianokonsertOp. 35: III – Moderato
Sjostakovitj: Lady Macbeth från Mzensk, Op.29, Akt III, Scen VI: Entre’acte (högtalare)
Beethoven: Trauermarsch ur pianosonat i A dur op. 26
Musorgskij, Boris Godunov: Prolog Scen 2 (klockor) – piano solo (inte Stravinskij!)
Melodi från georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Symfoni nr 5 Op. 47: IV – Allegro non troppo (slut) (högtalare)
Georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Pianokonsert nr 2 op. 102: II – Andante
Sjostakovitj: Stråkkvartett nr 7 Op. 108: III – Allegro
Sjostakovitj: Pianotrio nr 1 op. 8 (början)
Woodling, Sam – How Am I to Know (från högtalare)
Sjostakovitj: Stråkkvartett nr 7 Op. 108: III – Allegro
Folksång Krysantemen
Star-Spangled Banner – Pianosolo
Sjostakovitj: 7 romanser för sopran, violin, cello och piano op. 127, V: Storm
Melodi från georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Pianotrio Nr. 2 Op.67: IV – Allegretto
Sjostakovitj: Op. 86: I – Rodina Slyshit
Sjostakovitj: Katerina Ismajlova, op. 114 Entracte (piano solo)
Sjostakovitj: Katerina Ismajlova, op. 114: Akt 3, Scen 6 (piano och röst)
Sjostakovitj: Op. 110a: II – Allegro molto
Sjostakovitj: 7 romanser för sopran, violin, cello och piano op. 127, I: Ofelia
Sjostakovitj: Op. 110 a: V – Largo

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Johan Ulveson

Filmrecension: Jordens sång – för privat

30 september, 2023 by Rosemari Södergren

Jordens sång
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Margreth Olin

Enastående, vackra naturvyer, speciellt från fjordarna i Norge. Dessa kopplas då samman med regissörens åldrade föräldrar, både över 80 år. Det är här som dokumentären går över gränsen och bryter mot den klassiska regeln för allt skapande: Gärna personligt, men inte privat.

Regissörens föräldrar är uppväxte långt upp i fjordlandskapet sedan många generationer tillbaka. Hennes pappas bror är gift med hennes mammas syster. Så det är en enslig bygd med djupt rotad befolkning. Det skulle kunna vara intressant men nu blir det mest fokus på naturen och hennes föräldrar. Gulligt, fint, vackert – men för privat för att riktigt angå mig.

Hennes pappa uppmanar henne att för att förstå honom och vad som påverkat honom: ”Följ mina fotspår”. Och det gör hon bokstavligen under ett år. Vi får följa denna gamla man vandra i landskapet på vintern, på våren, på sommaren och på hösten. Det är fina bilder och vi får se ett och annat vilt djur och vi får se deras hund springa fri och lycklig och högt över alltihop svävar en rovfågel.

Temat för dokumentären är åldrandet och vårt ansvar för naturen, nu viktigare än någonsin. Liksom människor åldras och förändras med tiden så förändras allt. I buddhism till exempel är det en grundtanke: tillvarons obeständighet. Panta Rei. Panta Rei, (Allting flyter) är ett 2.500 år gammalt uttryck från den grekiska filosofen Herakleitos. Till och med berg, som kan verka fasta och beständiga och se så hårda ut är utsatta för tidens obevekliga gång. Visst kan det vara ett tema för en film – men den här dokumentären upplever jag mer som något privat, som passar för familj och släkt. Gulligt, sött, vackert, absolut men någonstans tappas det allmängiltiga bort. I personliga filmer eller böcker kan det som är personligt beröra oss och också tala till oss alla. Här tycker jag inte det lyckas. Jag blir mest uttråkad. Och det till och med fast det underliggande temat: att vara snälla och rädda om varandra och vara rädda om naturen, är viktigt och tänkvärt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Hypermoon – poetiskt, ärligt, filosofiskt och tankeväckande

28 september, 2023 by Rosemari Södergren

Hypermoon
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Mia Engberg

Poetiskt, ärligt, filosofiskt och tankeväckande om livet och om döden. Med Hypermoon avslutar Mia Engberg sin Belleville-trilogi. Hypermoon har redan hunnit få pris, den vann nyligen International Feature Dox Award på DokuFest i Kosovo. Hypermoon är en dokumentär som väver samman flera kvinnors liv med ett bildspråk där olika tidsplan och verkligheter vävs in i varandra. Bilderna talar både till känslor och tankar, både till vårt undermedvetna och vårt medvetna. Suggestivt och existentiellt. Om att vandra i dödsskuggan och samtidigt är filmen så livsbejakande, så full av liv och livsglädje.

Mia Engberg hade helt andra planer för sin tredje film i trilogin men så blev hon svårt sjuk i bröstcancer och genomgick en tuff behandling med både operation, cellgifter och strålning. Under tiden filmen spelades in förlorade hon en av sina bästa vänner, som dog i cancer.

Att få en livshotande sjukdomsdiagnos sätter mycket på sin spets. Vi får följa Mia Engberg genom sjukdomen och behandlingen, men inte med närgångna bilder på sjukhusmiljön utan med poetiska bilder och tankar. En underbar scen är när vi får se träden som växer utanför fönstret där hon är inlagd på Södersjukhuset. Träden som hon upplever talar till varandra. Träden som är så höga att de når upp till femte våningen.

Samtidigt som vi får följa hennes sjukdom och behandling berättar hon om Valentina Tereshkova som den 16 juni 1963 skickades ut i rymden i tre dagar. Tereshhova var Sovjetunionens första kvinnliga kosmonaut. Bilder från rymden samverkar med filmklipp från Mia Engbergs hem med bland annat hennes tonårsson som tränar på att jonglera. Till detta vävs också in Mia Engbergs samtal med hennes franska ungdomskärlek Vincent. Parallellt vävs det in flera berättelser om andra kvinnor från olika tider. Om åldrande, om döden, om livets skörhet.

Mia Engberg berättar om sin plan för Hypermoon innan hon själv blev sjuk:
– Från början trodde jag att Hypermoon skulle handla om Vincents död eftersom han var kriminell och levde ett våldsamt liv. Men så blev jag sjuk och den tredje filmen i trilogin blev något annat än jag hade tänkt.

Livet går aldrig att förutsäga. Det är uppenbart. Mia Engberg kämpar för att överleva och klara den tuffa behandlingen medan Vincent som kommit ut från fängelset nu bestämt sig för att leva ett lugnare liv på landet. Vincent lämnar det kriminella bakom sig. En av filmens paradoxer.

På ett sätt är filmen närgången och vi får följa Mia Engbergs personliga livsresa men samtidigt blir det personliga något som angår oss alla, var och en. Alla måste vi någon gång möta frågorna om liv och död, om åldrande och minnen, om livshotande sjukdomar, antingen drabbas vi själva eller någon som står oss nära. Det personliga blir något som talar till oss alla, var och en. Starkt, skickligt, enastående, öppet och ärligt och ett fantastiskt bildspråk.

Om Mia Engberg:
Mia Engberg utbildade sig vid Ateliers Varan i Paris och Dramatiska Institutet i Stockholm och debuterade 1997 med Guldbaggenominerade The Stars We Are. Hon initierade och producerade de uppmärksammade kortfilmerna Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn 2009. För autofiktionen Belleville Baby fick hon ta emot flera internationella priser och även en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Den följdes upp med den suggestiva och experimentella spelfilmen Lucky One som vann Eurimages Audentia Award vid Göteborg Film Festival 2019.

Mia Engberg utbildade sig vid Ateliers Varan i Paris och Dramatiska Institutet i Stockholm och debuterade 1997 med Guldbaggenominerade The Stars We Are. Hon initierade och producerade de uppmärksammade kortfilmerna Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn 2009. För autofiktionen Belleville Baby fick hon ta emot flera internationella priser och även en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Den följdes upp med den suggestiva och experimentella spelfilmen Lucky One som vann Eurimages Audentia Award vid Göteborg Film Festival 2019.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Intrikat kammarspel om hierarkier – Den du är av teater Dictat på gästspel i Göteborg

28 september, 2023 by Mats Hallberg

Av Johan Svensson

Koncept & regi: Johan Svensson

Dramaturgi: Matthew Short

På scen: Johan Svensson och Linus Nilsson

Uppsättning på turné, gästspel på Cinnober teater 26-27/9 2023

Teater Dictat betonar enligt uppgift relationella, existentiella och queera aspekter, något man gör i såväl nya texter som klassisk dramatik. Drivkraften består i att utmana den traditionella heteronormativa teatertraditionen, en drivkraft som vid det här laget delas av åtskilliga frigrupper. Sedan starten 2005 har man sin hemvist i Varberg, men verkar också såväl inom vårt land som internationellt. Konstnärlige ledaren Johan Svensson säger sig vara nöjd med hur kommunen satsar på kulturen, att den tillmäts ett orubbligt värde. Som kuriosa kan skjutas in att jag senaste åren firat midsommar i Varberg, ibland tar pendeln till kulturevenemang i Kungsbacka och att mina föräldrar köpte sommarstuga norr om Falkenberg på 60-talet. Och längs kustvägen till Halmstad finns vid havet två smultronställen jag genom dem upptäckt.

Den du är lanseras som en poetisk produktion vars tematik kretsar kring att vara fången i omständigheter. Mot en fond av rationalitet, biologisk såväl som sociologisk, skissar frigruppen fram porträtt ”av två män som tvingats samman i skuggan av en pågående katastrof”. Det handlar om att acceptera livsbetingelser, men också lusten att förändra dem och vilja rymma från alltför krävande villkor. Hur kunna existera som sig själv, göra skillnad? Inspiration till manus kommer bland annat från fenomenologi och Moseböckerna.

Kammarspelet pågår knappt en timme i den idealiska black box vid Masthuggsterrassen i Göteborg där Teater Cinnober huserar. Ser den första av två föreställningar tidigt på kvällen under tisdagen. Råkar vara ganska glest med publik. I en pjäs med kal dekor laboreras desto mer med ljus och mörker. Vad som börjar i det becksvarta lyses gradvis upp med ideliga variationer, genom platsbyten av utplacerade LED-dioder(?) vilka apteras på en svart stålformation. Uniformerade Johan Svensson agerar i egenskap av lite diffus vakt, medan Linus Nilssons rollfigur introduceras med en huva över ansiktet. Ett överläge och därmed automatiskt en underordning etableras, ger upphov till uppenbara associationer. Begrepp som trygghet, kris och behov ventileras. Tjänstemannen hävdar försåtligt: ”Vi tror inte på brutalitet, vi är en mild regim”. Två konkreta exempel kan iakttas, handlingar som påtagligt gynnar den utsatte. När kammarspel tar fasta på dramatisk nerv, undviks statiskt berättande. Därför ska man inte ta för givet lanserade maktförhållanden kommer bestå.

Texten, som intrikat mixar konkretion med semantik och filosofiska utläggningar, levereras på fler sätt än i dialogform. Vid flera tillfällen hörs en inspelad speakerröst i ett mässande tonfall, ibland ackompanjerat av en viskande röst. Därtill bryts intrigen i två monologer som finurligt ifrågasätter, vänder och vrider på idiomatiska uttryck. En annan lek med språket avser något som alla har, men som inte alla är. Sug på den gåtan. Offret tvingas utstå miniföreläsningar om inre och yttre fenomen och förnedrande påstående om moderskärlek.

Iscensättningen är som väntat konsekvent skickligt utförd, rytmiskt uppbruten i fascinerande övergångar. Karismatiska skådespelare övertygar, kuggar i varandra perfekt. Som framskymtat hålls intrigen med dess förgreningar, stundtals på en ganska abstrakt nivå. Att det inte finns särskilt mycket att hänga upp sin betraktande blick på, gör längden på kammarspelet till en av dess styrkor. Men att lansera detta brottande med manlig existens som halländsk dramatik, känns som orimlig marknadsföring även om den tillkommit i landskapet på Västkusten. I höst är Johan Svensson aktuell i en produktion hos ett danskt scenkonstkollektiv.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Sida 272
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in