28/9 2023
Utopia Jazz nedanför Stigbergstorget i Göteborg
Hade hört den Göteborgsbaserade pianotrion Kallerdahl – Lindgård – Ward ett par gånger tidigare. Recenserade dessutom entusiastiskt deras skiva Live At Unity., grogrund för uppdämda förväntningar fanns således. Såväl pianisten Fabian Kallerdahl som lika allround-kunnige trumslagaren Ossian Ward, syns titt som tätt på stadens scener i framgångsrika konstellationer. Kontrabasist Albin Lindgård förekommer inte i lika hög grad live, vilket möjligen kan bero på att han varit stationerad i Paris. Denna krogspelning blev fullsatt och definitivt tillräckligt lyckad för att förtjäna ett extra gott eftermäle, en fyllig redogörelse.. Mår bra av att tänka tillbaka på trions melodiska samspel.
Evenemanget var den andra i en serie Dylan Tributes. Missade premiären med Dylan-uttolkaren Lars Larholm och hans medmusiker (råkar ha ett reafynd av honom från sent 80-tal). För att återgå till torsdagens två set introducerades dessa av ägaren Patrik Kärn. Publiken uppmärksammades på att Utopia blivit med flygel (enligt kvällens pianist Yamaha-flygel troligen från 70-talet), en standardförbättring som trevligt nog smittade av sig på ljudkvalitén i stort. Gjordes därtill reklam för ett fylligt rödvin lanserat av Albin Lindgård.
Att göra Dylan-låtar instrumentalt och utan stränginstrument kan tyckas udda. Konceptet funkade faktiskt alldeles utmärkt för tre lyhörda musiker vilka utstrålar en sällsam kemi.. För att vara korrekt hade man dock töjt på ramarna genom att framföra alster av andra, varav flertalet presenterades som herr Zimmermans kompisar. Kan skjuta in att jag blev nöjd med den icke-kommunicerande artisten i Scandinavium under senaste besöket i Sverige. Såg honom också på 80-talet på Ullevi. Har på senare år läst böcker av honom i översättning samt äger en handfull plattor. Tillhör dem som ansåg beslutet att tilldela Dylan Nobelpriset oklokt, fast medger samtidigt vilken oerhörd substans det finns i majoriteten låttexter. Hade roligt åt de kivande nördarna i Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater. Av floran av uttolkare bör inte minst tre kvinnor framhävas, nämligen Emma Swift, Ebba Forsberg och Isabella Lundgren vars Dylan-inriktade konserter jag hyllat vid två tillfällen. Det sista projekt Totta Näslund jobbade med resulterade i ett gnistrande samarbete kring Dylan-låtar med Mikael Wiehe.
Tillbaka till Utopia, glädjen i att vistas här. Inledningsvis sprids ett soft och melankoliskt anslag. Improviseras obehindrat i den vackra andligt präglade Knocking On Heaven´s Door. Följs upp av Tonight I´ll Be Staying Here With You . Låter utsökt subtilt. Man förhåller sig på jazzmusikers vis tämligen fritt till materialet, vilket ger raffinerat resultat. I omgångar ökas intensiteten, eller snarare volymen. Formidabelt samspelt trio skänker oss meditativ skönhetsupplevelse i Make You Feel My Love, sådana minuter som är så obeskrivligt värdefulla i den dystra tid vi genomlider. Härligt suggestiva It´s Not For You kännetecknas av sitt betvingande tema. Förnimmer inom mig kompositörens nasala röst. My Back Pages, som ju blev en hit med The Byrds, introduceras läckert med pregnant basintro för att avlösas av sällsamma löpningar över tangenter perfekt kompletterade av superb rytmtillverkare. När första set avrundas med Free Fallin´ av två Traveling Wilburys-kompisar (T. Petty / J. Lynne) noteras kreativa avvikelser från originalet. I mina anteckningar står det: ” Snacka om samtrimmad enhet”!
Efter paus görs fler avsteg från annonserade temat, inledningsvis utan att tillföra beat. Efteråt får jag veta att denna njutbara utsvävning komponerats av jazzpianisten Joey Calderazzo (som jag för övrigt sett på Nef). Det är uppfriskande småbökigt med framrullande kluster av toner. Ikoniska Don´t Think Twice kännetecknas av liknande stuk. Med de taktila Bill Evans-referenserna i Only Love Can Break Your Heart nås en höjdpunkt av himmelsk magnitud. Den och ovan nämnda My Back Pages sitter i trions ryggmärg, då den ingår på vinylskivan (vars inspelning på Unity jag var med om).
Sedan framförs två låtar associerade till The Band. Dels Rockin´Chair i ett sinnrikt arr av Ossian Ward, som tar täten när det broderas varsamt eller fantasifullt, på ett sätt som skiljer sig från sedvanligt sound inom rock. Dels Dylans I Shall Be Released som gavs ut först av The Band med Richard Manuel på andäktigt skör sång. Visst hade gästvokalist tillfört ytterligare dimension. Jazztrions ljuvliga konsert kulminerade ändå här. Efter denna anspänning bestämmer sig Kallerdahl och rytmsektionen för att sträcka ut. För ändamålet väljs en mycket appellerande melodi ut. The Way It Is (B. Hornsby) flödar spänstigt fram, pulserar avsevärt mer intrikat än originalet. Givetvis infrias önskan om extranummer. Tydligen är pianotrion på gång med my skiva. Tills dess rekommenderas vinylalbumet Live At Unity som mixats av Åke Linton.