Hypermoon
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Mia Engberg
Poetiskt, ärligt, filosofiskt och tankeväckande om livet och om döden. Med Hypermoon avslutar Mia Engberg sin Belleville-trilogi. Hypermoon har redan hunnit få pris, den vann nyligen International Feature Dox Award på DokuFest i Kosovo. Hypermoon är en dokumentär som väver samman flera kvinnors liv med ett bildspråk där olika tidsplan och verkligheter vävs in i varandra. Bilderna talar både till känslor och tankar, både till vårt undermedvetna och vårt medvetna. Suggestivt och existentiellt. Om att vandra i dödsskuggan och samtidigt är filmen så livsbejakande, så full av liv och livsglädje.
Mia Engberg hade helt andra planer för sin tredje film i trilogin men så blev hon svårt sjuk i bröstcancer och genomgick en tuff behandling med både operation, cellgifter och strålning. Under tiden filmen spelades in förlorade hon en av sina bästa vänner, som dog i cancer.
Att få en livshotande sjukdomsdiagnos sätter mycket på sin spets. Vi får följa Mia Engberg genom sjukdomen och behandlingen, men inte med närgångna bilder på sjukhusmiljön utan med poetiska bilder och tankar. En underbar scen är när vi får se träden som växer utanför fönstret där hon är inlagd på Södersjukhuset. Träden som hon upplever talar till varandra. Träden som är så höga att de når upp till femte våningen.
Samtidigt som vi får följa hennes sjukdom och behandling berättar hon om Valentina Tereshkova som den 16 juni 1963 skickades ut i rymden i tre dagar. Tereshhova var Sovjetunionens första kvinnliga kosmonaut. Bilder från rymden samverkar med filmklipp från Mia Engbergs hem med bland annat hennes tonårsson som tränar på att jonglera. Till detta vävs också in Mia Engbergs samtal med hennes franska ungdomskärlek Vincent. Parallellt vävs det in flera berättelser om andra kvinnor från olika tider. Om åldrande, om döden, om livets skörhet.
Mia Engberg berättar om sin plan för Hypermoon innan hon själv blev sjuk:
– Från början trodde jag att Hypermoon skulle handla om Vincents död eftersom han var kriminell och levde ett våldsamt liv. Men så blev jag sjuk och den tredje filmen i trilogin blev något annat än jag hade tänkt.
Livet går aldrig att förutsäga. Det är uppenbart. Mia Engberg kämpar för att överleva och klara den tuffa behandlingen medan Vincent som kommit ut från fängelset nu bestämt sig för att leva ett lugnare liv på landet. Vincent lämnar det kriminella bakom sig. En av filmens paradoxer.
På ett sätt är filmen närgången och vi får följa Mia Engbergs personliga livsresa men samtidigt blir det personliga något som angår oss alla, var och en. Alla måste vi någon gång möta frågorna om liv och död, om åldrande och minnen, om livshotande sjukdomar, antingen drabbas vi själva eller någon som står oss nära. Det personliga blir något som talar till oss alla, var och en. Starkt, skickligt, enastående, öppet och ärligt och ett fantastiskt bildspråk.
Om Mia Engberg:
Mia Engberg utbildade sig vid Ateliers Varan i Paris och Dramatiska Institutet i Stockholm och debuterade 1997 med Guldbaggenominerade The Stars We Are. Hon initierade och producerade de uppmärksammade kortfilmerna Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn 2009. För autofiktionen Belleville Baby fick hon ta emot flera internationella priser och även en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Den följdes upp med den suggestiva och experimentella spelfilmen Lucky One som vann Eurimages Audentia Award vid Göteborg Film Festival 2019.
Mia Engberg utbildade sig vid Ateliers Varan i Paris och Dramatiska Institutet i Stockholm och debuterade 1997 med Guldbaggenominerade The Stars We Are. Hon initierade och producerade de uppmärksammade kortfilmerna Dirty Diaries – 12 shorts of feminist porn 2009. För autofiktionen Belleville Baby fick hon ta emot flera internationella priser och även en Guldbagge för bästa dokumentär 2013. Den följdes upp med den suggestiva och experimentella spelfilmen Lucky One som vann Eurimages Audentia Award vid Göteborg Film Festival 2019.