• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Rexed briljerar i hejdlöst manus om absurd maktutövning – Hilda på Göteborgs Stadsteater

12 februari, 2024 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av Marie NDiaye

Koncept: K. Polyfon

Regi: Gustav Englund

Scenografi och kostym: Annika Tosti

Ljus: Mira Svanberg

Ljud och komposition: Niclas Anderstedt Lindgren

I rollerna: Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill

Sverigepremiär 10/2 2024

Spelas till och med 9/3 på Lilla scen Göteborgs Stadsteater

Enaktaren sätts upp längst ner i en del av teatern som renoverades för några år sedan. Nytt för denna produktion vars premiär var uppskjuten, är att publiken sitter på två bänkrader i tre väderstreck. Vi sitter tätt, i längden tämligen obekvämt för ryggen. Det är nog ett avsiktligt grepp för att vi ska känna oss drabbade av den gradvisa perversa påspädningen av ett arbetsgivarkontrakt, den process av lidande som pågår på scen. Åskådarna kommer förmodligen närmare skådespelarna än vad som någonsin skett i huset, på ett sätt som påminner om hur Backa Teater ibland inrättat publikplatserna. Scenografin är minimal med två stolar i trä, en vägg med träribbor vars öppna fyrkanter är överdragna av plast. Den minst sagt sterila miljön belyses med skarpt vitt ljus. I exceptionellt hög grad går K. Polyfons estetik ut på att kontinuerligt upprätta överenskommelser med publiken. Också så som pjäsen skrivits krävs det att vi föreställer oss ett pågående skeende, ett förlopp som det kontinuerligt refereras till. Händelser återberättas istället för att gestaltas. Och publiken måste gå med på att en person skadat sig fast det inte framgår, samma sak med yttrandet om att Hildas syster skulle vara slank.

Dramatikern och författaren Marie NDiaye växte upp med fransk mamma och en frånvarande far från Senegal. 56-åringen som erhållit Goncourtpriset har gett ut över femton prosaverk plus fyra pjäser och filmmanus, vilket gjort henne till en respekterad röst i Frankrike. Anmärkningsvärt att Hilda utgör debuten, ursprungligen skriven som radioteater. Pjäsen liknar mer en speedad monolog än ett märkligt kammarspel, med tanke på fördelningen av repliker. Motorn, Mme. Lemarchand står sannolikt för mer än 95% av innehållet i manus med sitt allt mer förryckta sätt att berättiga sitt handlande, sitt förvirrade argumenterande. Hon blir till symbol i ett idédrama, en karikatyr på en narcissistisk despot utan social förankring, vilket innebär att Hilda inte kan rubriceras som psykologisk realism. Underrubriken är ”en mardrömslik thriller om över- och underordning”.

Dramat sätts i rullning när madame verkar ha tappat kontakten med verkligheten. Eskalerande bokstavsdiagnos gör överklasskvinnan provocerande gränslös. Säger sig lösa ekonomisk knipa för familjeförsörjaren Frank genom att lägga beslag på hans fru Hilda. Begär att hon ska tjäna som hushållerska och nanny. Varit förutseende i planeringen och placerat Hildas egna barn på förskola, nära det fashionabla område där arbetsköparen bor med upptagen make och barn. Trots att anställningen utvecklas till ett alltmer uppslukande projekt med drag av Pinters bisarrerier och klassmässiga bildningsresan hos Shaw (Pygmalion) och i praktiken som att skaffa sig en slav; påstår Mrs. Lemarchand att hon vet allt om lidande. Hävdar att det ska ses som en välgärning, att hon lät bli att rekrytera en lägre stående invandrare vars anspråk skulle vara väsentligt lägre.

Sågverksarbetaren Frank blir en alltmer deprimerad mottagare av den välvillige slavägarens utgjutelser när betalningen överlämnas kontant, tvingas höra om Hildas förehavanden inspärrad på arbetsplatsen. Undfallenheten pågår länge för att slutligen samlas ihop till motstånd, till dödshot. När hans svägerska uppenbarar sig (Isabelle Grill i en perifer roll) sker en dramatisk knorr, styrkeförhållandet rubbas. Franks reaktioner ter sig inte särskilt sannolika. Å andra sidan är hans kvalfyllda maktlöshet – tilltar efter sjukskrivning på grund av olycksfall på jobbet – mer trovärdig än det bakvända resonerande den mentalt störda madame Lemarchand ägnar sig åt.

Dramatikerns koloniala kritiska perspektiv gör sig indirekt gällande. Mest uppseendeväckande i den maktfullkomlige exploatörens filosofi, är att ett par gånger betonas av den orerande dominanten i i pjäsen att politiskt befinner hon sig till vänster. Får mig att tänka på hyckleriet inom woke-rörelsen. De vilka stoltserar med rätt värdegrund, men aktivt undviker så kallade utsatta områden och fram till nyligen förnekade misslyckad integration. Den mest befängda uppfattningen från den som dikterar villkoren är att Frank vars liv slagits i spillror, har behandlats som en jämlike.

Hur groteskt manus än kan förefalla har det avsevärda kvaliteter, maktens korrumperande frestelser avslöjas skoningslöst. Det kryllar av giftig dubbelmoral. På ett teoretiskt plan understryker härskaren att Hilda inte får låta sig utnyttjas. I praktiken vädras tvärtom ett missnöje med hennes person, eftersom hon nöjer sig med att utföra plikter oklanderligt och vill behålla sin själ. När den förödande gränslösheten tilltar hos befallande part, insisteras på att ha betalat för hundraprocentig närvaro, att Hilda (hur många gånger yttras namnet i pjäsen?) som också blir ett kroppsligt projekt med påtvingad ny stil, måste foga sig. I längden blir det alltför många överdrifter att förhålla sig till. Vid en närmare analys inser man att hon inte är tillräknelig, saknar kapacitet för den ställning hon erövrat, sannolikt genom giftermål.. Ur den aspekten kan inte pjäsen tas på allvar, vilket påpekas i Variety efter premiären i USA.

Vibrerar verkligen om Eva Rexeds gestaltning av en störd individ som å det grövsta missbrukar sin position. Tror inte jag sett henne på Göteborgs Stadsteater tidigare. Frilansaren har gjort avtryck i såväl frigrupper som på film och tv och på Riksteatern och Dramaten. Vilken bedrift att i sent skede ersätta i huvudrollen, lära sig framvällande haranger , genomgående utan motrepliker att hänga upp framforsande meningar på. Mycket imponerande! Och tillsammans med regissör och team har Rexed snillrikt kommit fram till hur replikerna ska avlossas, med vilken impulsiv energi och hur ofta med byte av temperament. Många tvära kast förekommer.

Har sannolikt varit en rejäl utmaning för hennes motspelare Jesper Söderblom att vara så avvaktande och icke-verbal. Torde vara extremt ansträngande att instrueras agera återhållsamt, med endast glimtvisa utbrott. För mig har han varit en favorit i drygt ett tiotal ledande roller under sin tid i fasta ensemblen. Vrede och resignation går här hand i hand, endera uttryck väger över. Övertygar allra mest genom att framhäva oberäknelig aspekt och hur Frank plågas, Rollfigurens tillstånd efter en alltmer ensidig uppgörelse, framställs ned obönhörlig skärpa, i successivt framtagna rörelser vilka indikerar att han imploderar.

Rytmen är tyvärr inte idealisk, vilket gör att det blir för utdraget innan upplösningen. Förvånas över att regissören inte insett att pjäsen tappar i densitet sista fasen. Man hade tjänat på att korta längden med åtminstone en kvart. Laborerande med ljus och rök jämte dramatisk förhöjning med tonal komposition och smärre ljudeffekter bidrar delvis till en slags thriller-stämning. Användandet av dessa effekter har dock marginell inverkan på helheten. Vissa invändningar till trots rekommenderas uppsättningen. Tål att upprepas hur exklusivt det kändes att kunna studera skådespelarnas agerande, på så nära håll att de rent bokstavligt ibland var inom räckhåll. Och Eva Rexed åstadkommer en exceptionell insats, levererar ett oförglömligt porträtt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Bob Marley: One Love – som pulverkaffe utan kaffe

11 februari, 2024 by Elis Holmström

Bob Marley: One Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi Reinaldo Marcus Green

Basisten Magnus Svenningson från The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin högra hand för att få uppleva Bob Marley och The Wailers på Gröna Lund 1976. Samma uppoffring för att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att göra…

Det finns få artister vars relevans fortsätter påverka decennium efter deras bortgång. Marley är tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som fortsätter att fascinera och hänföra generation efter generation. Att det nu blivit dags för en biografisk film om artisten är därför inte förvånande. Filmindustrin har sedan Ray år 2004 blivit närmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning är att de under lång tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, därmed är de numera rent och skärt Oscars-lockbete, något som alltid oroar. Men det är inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som fått mig att dra öronen till mig. Filmens premiärdatum i februari är minst lika oroväckande, januari till mars har under lång tid – med ytterst få undantag, varit rena avlastningsmånader där filmmediet visar sin sämsta sida, med filmer som helst göms undan.

Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regissören Reinaldo Marcus Green vara redo att göra en något annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 då Marley förbereder sig för en gratiskonsert på Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och gängkrig. Det påminner då om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordinär person. Jamaica är också en plats vi alltför sällan får besöka på film, den politiska oron och kaoset som pågår är genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund för Marleys musik. Men det tar inte lång tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Istället för att vara koncentrerad och fokuserad försöker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest slätstrukna och generiska typen av ’’biopic’’. Det innebär klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppväxt, hans fascination för det spirituella och hans svåra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat från dramatik, men sättet det porträtterats på är lika spännande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det är barndomstrauman, ett turbulent förhållande och musikens kraft att hela och föra samman allt och alla. Även en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen är lysande, så är dock inte fallet här.

Hela One Love påminner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelmåttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley är kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury från Bohemian Rhapsody påminner porträttet snarare om en avancerad charad som bara fångar det ytligaste av personen i fråga. Det blir inte bättre av att hela berättelsen är rörig, osammanhängande och helt misslyckas med att engagera, det enda som återstår är ett batteri av förutsägbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som berörde fadern till tennisstjärnorna Serena och Venus Williams. Där lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion för subjekten, något som är helt frånvarande här, allting rullar på som ett trist löpande band. Den enda ljusglimten är Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt porträtt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.

Men det kanske mest beklämmande är hur musiken skildras. Marleys unika persona på scen är i det närmaste omöjligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gränslösa energi kan knappast återskapas, oavsett hur mycket det än studeras. Dock är bristen på fullkomlig övertygelse vad gäller gestikulering drägligt, i alla fall då vi ser till den katastrofala läpp-synkningen. Många gånger ser det ut som ett klipp från en talangtävling där småbarn mimar till valfri låt, flera gånger om är synkroniseringen helt åt skogen. Detta är inte bara amatörmässigt från ett hantverksmässigt perspektiv, det leder till att de sekvenser då musiken står i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. Även om jag är djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framförandet med en otrolig potens och kraft.

Bob Marley One Love är trots sitt unika subjekt och en av världens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det är genomgående oinspirerat, ointressant och alltför igenkännbart. Det här är reggae utan gung vilket är detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bob Marley, Filmrecension

En ynnest att få tillägna sig jazziga kommunikationen hos Calderazzo/ Broström/ Sjöstedt/ Ousbäck Quartet i Lerum

11 februari, 2024 by Mats Hallberg

foton Qlaez Wennberg

2/2 2014

Dergårdsteatern i Lerum

Recension borde förstås ha publicerats tidigare. Får skylla på många skrivuppdrag och att jag inväntade bilder från arrangörens fotograf. Hörde på Nef för omkring sex år sedan den amerikanske pianisten Joey Calderazzo med saxofonisten (alt och sopran) Håkan Broström. Osäker på vilken rytmsektion de hade den gången. Minns däremot att de svenska musikerna fick sätta tänderna i material från pianisten som de inte hunnit tillgodogöra sig fullt ut, vilket innebar att önskvärd puls inte alltid infann sig. Kan omgående ge besked att konserten ingående i landsomfattande turné lyckligtvis var totalt i synk. Som rubriken anger bestod rytmsektionen under nyss genomförd turné av Martin Sjöstedt på kontrabas (också pianist och enastående arrangör) samt den numera i New York bosatte trumslagaren Karl-Henrik Ousbäck.

58-åringen från New York har i sin katalog tretton skivor, varav två liveplattor. Han har känd för sitt samarbete med Branford Marsalis och Michael Brecker. Om Calderazzo ska betraktas som kult och främst hyllad av musiker eller som en stjärna vars lyskraft lockar den stora publiken är en öppen fråga. Konserten kändes exklusiv i så måtto att uppslutningen var långtifrån godkänd. Kompositören, arrangören, bandledaren och träblåsaren Håkan Broström har i åtminstone fyrtio år spelat med en mängd betydande musiker och varit bluesigt bred i sitt musicerande. Driver eget storband med renommerade musiker och har och har haft egna framgångsrika grupper. Han och Martin Sjöstedt har mycket gemensamt även om det skiljer en generation dem emellan. Båda har till exempel besökt Lerum åtskilliga gånger och spelat in ett album med sin amerikanske vän. Har recenserat bägge svenskarna i uppskattande ordalag, både live och på skiva.

Aningen intrikat up tempo-låt signerad Dave Brubeck inleder. Flödande beat med Ousbäck som pådrivande dynamo och kombinationen med lödiga fraser på altsax, minner om svunna tider. Soundet doftar vitalt 50-tal och Charlie Parker. Ingen överraskning för mig, men ändå frapperande vilken pulserande, idérik stil den unge trumslagaren tillför, Den extraordinäre talangen verkar i samma anda som generationskamraterna Konrad Agnas, Adam Ross och Jonas Bäckman (tre andra favoriter hos mig). När Broström låtit sitt instrument formulera ett första längre meningsfullt inlägg, flyttas fokus till infallsrika anslaget hos Calderazzo. Noterar att samtliga styrs av noter i ensemblespelet och att fokus växlar på sedvanligt maner. Yster melodi med flera fraser som gör en exalterad, följs av balladen Cat´s Cradle skriven av den lysande pianisten. Hans fabulösa intro uppvisar drag av impressionism.

Presentatören Broström berättar att original av honom betitlad Growing Up ska framföras. Här infaller fingerfärdigt, pregnant intro av Sjöstedt och subtilt komp med vispar. När låten tar form kompletterar Broström och Calderazzo varandra vackert. Broderar ut melodin i exakt avvägt tempo. Boppigt pulserande rytm avrundar energiskt första avdelningen. Inspirerad konversation Calderazzo – Ousbäck tar vid. I detta skede kvalificerar sig samtliga på scen för epitetet virtuos. Nu går det sannerligen undan. Intensiteten gör det naturligt att tillfoga ett urläckert solo på Gretsch-trumsetet. Kan tänka att det stundtals är en smula otacksamt att agera akustisk basist i skenet av denne attraktion till rytmtillverkare. Martin Sjöstedt borde som kompensation unnats något starkare volym för att nå fram.

Andra set dras igång på egen hand av mannen på bilden ovanför, vars debut i eget namn jag äger. Kul att Karl Henrik Ousbäcks färdigheter premieras och inte utan att klyschan ”steal the show” har täckning, ska ses enbart som en positiv beteckning. Fick felaktigt för mig att tema ur Caravan framfördes. Efter några minuter äntrar hur som helst övriga scen, påbörjar standardlåten On Green Dolphin Street. Exceptionellt trumspel backas upp av geniala aktioner på flygeln jämte flödande utvidgningar på altsaxofon.

Denna sprudlande sektion avlöses av nedtonad, ljuvlig ballad. Publiken gick miste om presentationer av låtar efter paus. Men eftersom jag frågade musiker i publiken efteråt och Martin Sjöstedt när han, liksom ett par ur arrangerande förening och flera ur kvartetten lyssnade på supertaggade Organ Hang Out (Leo Lindberg/ Max Schultz/ Chris Montgomery), så fick jag förhoppningsvis fram låtlistan. Ovan nämnda ballad var sannolikt Nancy (With The Laughing Face) av Jimmy Van Heusen från 1942. Rytmsektionen understödjer känsligt när den celebre musikern ger sig i väg på eleganta löpningar över klaviaturen.

Vill tro att man skulle ha förlängt konserten cirka en kvart om denna begivenhet samlat en större skara. 35 minuter kändes i kortaste laget. Fast måste understrykas att den otroligt samspelta gruppen gav sitt yttersta, presterade i toppklass. Boppiga uttrycket accelererar i Slings And Arrows av Michael Brecker, en supersnabb sak som verkligen testar deras gemensamma förmåga. Orsaken till att just denna injektion tolkas kan härledas till att alstret var ett paradnummer live för Michael Brecker och dennes berömda grupp. Och Calderazzo medverkade som sagt på inspelningen varifrån Breckers original är hämtat, Tales On The Hudson från 1996 som jag råkar ha inspelad. Anförda av het batterist triumferar männen i bebop de luxe. Håkan Broström delar efterhand på tätpositionen utslungandes sopransaxens ljusa toner.

Extranumret hämtas från samma skiva, Midnight Voyage komponerad av Joey Calderazzo. Fångas av hans skickligt utförda schvungfulla intro. Taktfast rytm vägleder vilket accentueras av sofistikerat basspel med anstrykning av imposante Paul Chambers. Spelglädjen var påtaglig och till den bidrog givetvis de lysande låtar man valt ut. Jag har blivit ”bortskämd” senaste veckorna av en rad förstklassiga konserter i flera genrer. Senaste tågresan till Lerum resulterade i en av dessa angenäma upplevelser.

Foton: Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Beck: Dödläge – ännu en Beck-film som tappat sitt rätta fokus

11 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Beck: Dödläge
Betyg 2
Premiär 9 februari 2024 på TV4 Play
Manus Johan Bogaeus.
Regi Niklas Ohlson
Med Peter Haber, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Valter Skarsgård, Kristofer Hivju, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Rebecka Hemse, Elmira Arikan, Maria Sundbom Lörelius, Sofia Ledarp, Lancelot Ncube med flera.

Då har kommit, film 50 med Peter Haber i rollen som Beck. Denna polis har blivit folkkär, det är tydligt. Men tyvärr har filmen har ändrat karaktär. Det är inte längre knivskarpa skildringar av vårt samhälle. De senaste har inte alls skildrat Sverige idag utan är en helt förfalskad bild av hur brottslighet fungerar i Sverige. Beck: Dödläge är ytterligare en i raden av nya Beckfilmer som tappat sitt rätta fokus.

Dessutom får vi leta för att hitta någon samling uslare poliser är den som Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) samlat omkring sig. När de äntligen har chansen att fånga mördare så klantar de till sig och gör saken värre. Inte bara en gång utan flera gånger. När de ska förhöra vittnen blir de lurade hela tiden. Om de inte bara väntat och väntat på insatsstyrkan kunde de ha räddat flera liv. Den enda polisen som är skärpt är Beck själv. Det värsta är att jag är osäker på om skaparna av denna nummer 50 i Beck-serien med Haber medvetet skildrat usla och hopplösa poliser som inte lyckas med mycket.

Josef återgår till tjänst med Beck-gruppen och de kallas ut för att undersöka en man som brutalt mördades i sitt eget hem i förorten, ”orten”. Offret visar sig ha ett brottsregister. Ingen vill prata med polisen och ingen har sett eller hört något, alla är rädda för att gängen ska hämnas om de säger något. Det är bara det att det finns inte några sådana gäng i filmen som härjar i Sverige idag med dödsskjutningar och sprängningar. Här är medelålders vita män som gjort rån för tio år sedan i fokus tillsammans med en olycklig ung kvinna som är uppväxt med stränga kristna frikyrko-föräldrar. Vad är det som gör att nutidens Beck-filmer så totalt blundar för hur samhället ser ut i Sverige idag?

Josef (Martin Wallström) och Oskar (Måns Nathanaelson) får uppdraget att gå runt i området kring det första mordet (för det blir fler mord i filmen) men de lyckas förstås inte att få någon att säga något. Framför allt misslyckas de för att Josef är grinig, sur och föraktfull. Alltså seriöst, är svensk polis så klumpig som han? Jag vet, detta är ett drama, det är påhitt, men om det ligger för långt från verkligheten förlorat det tittarens engagemang.

På grund av polisernas klantighet blir polisaspiranten Vilhelm Beck (Valter Skarsgård), Martin Becks dotterson, kidnappad av mördarna. Det är lite svårt att riktigt tro på den kidnappningen, så det är ännu ett minus för denna Beck-film.

Skälet till att filmen ändå får betyg 2 och inte ännu längre är tre duktiga skådespelare: Valter Skarsgård, Rebecka Hemse (spelar Vilhelms mamma Inger) och Peter Haber. De spelar bra och som tittare kan jag känna Martins Becks djupa oro när barnbarnet blivit kidnappat. Deras tre roller är trovärdiga och väcker engagemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Beck 50, Peter Haber

Teaterkritik: Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf – vackert, finstämt och drabbande

9 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf
Texter av Selma Lagerlöf
Regi och bearbetning Embla Hane
Musik Vegard Rubach Ese
Ljus Gustave Lund
Koreografi-öga Madeleine Karlsson
Medverkande Embla Hane, Vegard Rubach Ese, Tiril Eirunn Einarsdotter
Premiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern 8 februari 2024

Klimatförändringar plågar vår tid. Stora delar av världens drabbats av gigantiska, förödande skogsbränder och 2023 var vädret varmare än någonsin, glaciärer smälter med mera, med mera. Men det som orsakar förändringar började redan för mer än hundra år sedan och varningar framfördes redan av Selma Lagerlöf, den svenska Nobelpristagaren och medlemmen i Svenska Akademien. Hon varnade bland annat för hur gruvdriften förstörde skogen. När skogen skövlas och träd bränns ner drabbar det djur, växter och insekter som måste söka sig nya hem. Detta påverkar allt liv.

I en vacker, finstämd och starkt drabbande föreställning får vi lära känna Selma Lagerlöf som klimataktivist. En skådespelare och två musiker väver samman texter av Selma Lagerlöf men nyskriven musik som är en blandning av folkmusik och experimentell, musik som ger en röst åt naturen och skogen. De tre på scen går in och ut i rollen som Selma.

På flera sätt går föreställningen i eftertänksam moll. Skådespelaren och de två musikerna bär svarta rockar och har en krage som påminner om prästernas kragar. Det bildar en estetik som ger känslan av profetiska varningar.

Föreställningen utgår visserligen från Selma Lagerlöf och är självklart intressant för alla som vill veta mer om Selma Lagerlöf men den berättar lika mycket om vår värld idag. Selma Lagerlöf talar om de stora problemen med gruvdriften under sin livstid, vad miljön fick betala för att ekonomiska krafter skulle bli tillfredsställda av gruvdriften och det gäller om möjligt ännu mer idag.

Trots det allvarliga budskapet sipprar det ändå fram lite ljus och lite hopp. När jag går hem efter föreställningen känner jag att redan genom att detta berättas finns det ännu tid att påverka. Genom molltonerna och mörkret sipprar ett hoppfullt ljus fram.

Fakta:
Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
År 1914 blev Lagerlöf som första kvinna invald i Svenska Akademien. Hjalmar Gullberg sade i sitt inträdestal när han 1940 efterträdde henne i akademin att hon var ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda av svenska kvinnor i världen sedan Heliga Birgitta” . (Från Wikipedia)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Fri Scen, Kileh, Kulturhuset stadsteatern, Selma Lagerlöf

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 239
  • Sida 240
  • Sida 241
  • Sida 242
  • Sida 243
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in