2/2 2014
Dergårdsteatern i Lerum
Recension borde förstås ha publicerats tidigare. Får skylla på många skrivuppdrag och att jag inväntade bilder från arrangörens fotograf. Hörde på Nef för omkring sex år sedan den amerikanske pianisten Joey Calderazzo med saxofonisten (alt och sopran) Håkan Broström. Osäker på vilken rytmsektion de hade den gången. Minns däremot att de svenska musikerna fick sätta tänderna i material från pianisten som de inte hunnit tillgodogöra sig fullt ut, vilket innebar att önskvärd puls inte alltid infann sig. Kan omgående ge besked att konserten ingående i landsomfattande turné lyckligtvis var totalt i synk. Som rubriken anger bestod rytmsektionen under nyss genomförd turné av Martin Sjöstedt på kontrabas (också pianist och enastående arrangör) samt den numera i New York bosatte trumslagaren Karl-Henrik Ousbäck.
58-åringen från New York har i sin katalog tretton skivor, varav två liveplattor. Han har känd för sitt samarbete med Branford Marsalis och Michael Brecker. Om Calderazzo ska betraktas som kult och främst hyllad av musiker eller som en stjärna vars lyskraft lockar den stora publiken är en öppen fråga. Konserten kändes exklusiv i så måtto att uppslutningen var långtifrån godkänd. Kompositören, arrangören, bandledaren och träblåsaren Håkan Broström har i åtminstone fyrtio år spelat med en mängd betydande musiker och varit bluesigt bred i sitt musicerande. Driver eget storband med renommerade musiker och har och har haft egna framgångsrika grupper. Han och Martin Sjöstedt har mycket gemensamt även om det skiljer en generation dem emellan. Båda har till exempel besökt Lerum åtskilliga gånger och spelat in ett album med sin amerikanske vän. Har recenserat bägge svenskarna i uppskattande ordalag, både live och på skiva.
Aningen intrikat up tempo-låt signerad Dave Brubeck inleder. Flödande beat med Ousbäck som pådrivande dynamo och kombinationen med lödiga fraser på altsax, minner om svunna tider. Soundet doftar vitalt 50-tal och Charlie Parker. Ingen överraskning för mig, men ändå frapperande vilken pulserande, idérik stil den unge trumslagaren tillför, Den extraordinäre talangen verkar i samma anda som generationskamraterna Konrad Agnas, Adam Ross och Jonas Bäckman (tre andra favoriter hos mig). När Broström låtit sitt instrument formulera ett första längre meningsfullt inlägg, flyttas fokus till infallsrika anslaget hos Calderazzo. Noterar att samtliga styrs av noter i ensemblespelet och att fokus växlar på sedvanligt maner. Yster melodi med flera fraser som gör en exalterad, följs av balladen Cat´s Cradle skriven av den lysande pianisten. Hans fabulösa intro uppvisar drag av impressionism.
Presentatören Broström berättar att original av honom betitlad Growing Up ska framföras. Här infaller fingerfärdigt, pregnant intro av Sjöstedt och subtilt komp med vispar. När låten tar form kompletterar Broström och Calderazzo varandra vackert. Broderar ut melodin i exakt avvägt tempo. Boppigt pulserande rytm avrundar energiskt första avdelningen. Inspirerad konversation Calderazzo – Ousbäck tar vid. I detta skede kvalificerar sig samtliga på scen för epitetet virtuos. Nu går det sannerligen undan. Intensiteten gör det naturligt att tillfoga ett urläckert solo på Gretsch-trumsetet. Kan tänka att det stundtals är en smula otacksamt att agera akustisk basist i skenet av denne attraktion till rytmtillverkare. Martin Sjöstedt borde som kompensation unnats något starkare volym för att nå fram.
Andra set dras igång på egen hand av mannen på bilden ovanför, vars debut i eget namn jag äger. Kul att Karl Henrik Ousbäcks färdigheter premieras och inte utan att klyschan ”steal the show” har täckning, ska ses enbart som en positiv beteckning. Fick felaktigt för mig att tema ur Caravan framfördes. Efter några minuter äntrar hur som helst övriga scen, påbörjar standardlåten On Green Dolphin Street. Exceptionellt trumspel backas upp av geniala aktioner på flygeln jämte flödande utvidgningar på altsaxofon.
Denna sprudlande sektion avlöses av nedtonad, ljuvlig ballad. Publiken gick miste om presentationer av låtar efter paus. Men eftersom jag frågade musiker i publiken efteråt och Martin Sjöstedt när han, liksom ett par ur arrangerande förening och flera ur kvartetten lyssnade på supertaggade Organ Hang Out (Leo Lindberg/ Max Schultz/ Chris Montgomery), så fick jag förhoppningsvis fram låtlistan. Ovan nämnda ballad var sannolikt Nancy (With The Laughing Face) av Jimmy Van Heusen från 1942. Rytmsektionen understödjer känsligt när den celebre musikern ger sig i väg på eleganta löpningar över klaviaturen.
Vill tro att man skulle ha förlängt konserten cirka en kvart om denna begivenhet samlat en större skara. 35 minuter kändes i kortaste laget. Fast måste understrykas att den otroligt samspelta gruppen gav sitt yttersta, presterade i toppklass. Boppiga uttrycket accelererar i Slings And Arrows av Michael Brecker, en supersnabb sak som verkligen testar deras gemensamma förmåga. Orsaken till att just denna injektion tolkas kan härledas till att alstret var ett paradnummer live för Michael Brecker och dennes berömda grupp. Och Calderazzo medverkade som sagt på inspelningen varifrån Breckers original är hämtat, Tales On The Hudson från 1996 som jag råkar ha inspelad. Anförda av het batterist triumferar männen i bebop de luxe. Håkan Broström delar efterhand på tätpositionen utslungandes sopransaxens ljusa toner.
Extranumret hämtas från samma skiva, Midnight Voyage komponerad av Joey Calderazzo. Fångas av hans skickligt utförda schvungfulla intro. Taktfast rytm vägleder vilket accentueras av sofistikerat basspel med anstrykning av imposante Paul Chambers. Spelglädjen var påtaglig och till den bidrog givetvis de lysande låtar man valt ut. Jag har blivit ”bortskämd” senaste veckorna av en rad förstklassiga konserter i flera genrer. Senaste tågresan till Lerum resulterade i en av dessa angenäma upplevelser.
Foton: Qlaez Wennberg