Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Danskritik: Flamenco Women’s tablao -dramatisk dans, vilda toner och regnoväder

by

Women’s tablao
Dansföreställning på Sergels torg (utomhus) den 21 juli 2023
Kulturhuset Parkteatern

Ensemblen bestod av kvinnor enbart, vilket är mer ovanligt än något annat i just Flamenco som oftast har tydlig könsuppdelning i sina dansroller. Kvinnorna både sjöng, spelade och dansade på scen under improvisationsartade former, enligt flamencons traditioner.

Flamenco är för den ovana åskådaren, lite gran som opera när man ser/hör det första gången. Man förstår inte riktigt allt som händer och sker på scen men det hindrar en inte från att uppskatta det och bli berörd. Kvällens uppvisning i flamenco var inte bara lika härligt dramatiskt och rytmisk som den kan vara, den hade också vädrets makter på sin sida (om man nu gillar dramatiskt väder!). Vid ett tillfälle dansades och båset det så kraftfullt att det skyddande tältet höll på att blåsa iväg. Vilket inte berörde den rödklädda dansaren och gjorde mig ännu mer fascinerad av hängivelsen på scen.

Precis som karaktärer, utstrålning och förmåga till inlevelse i en teaterföreställning, har en flamencodansare sitt sigill. Dansen säger avslöjande mycket mer än enbart teknik och hastighet i dansens rörelser. Det är därför lättare att fatta tycke för vissa dansare och dess rörelser, helt enkelt för att de av någon anledning har lättare att beröra ditt känsloliv. Dock har det inte alltid att göra med om dansaren är bra på sitt arbete, utan det handlar om tycke och smak. Jag fick under kvällen möjlighet att se olika typer av improviserad flamenco, där några tilltalade mig mer än andra. Fast på det stora hela var det en underbar föreställning i regnet som kom och gick.

Dans kan ofta upplevas som en rörelse utifrån världens omständigheter. Flamenco i världsklass som denna, visa tydligt på hur musikens noter och berättande text påverkar dansarens rörelser inifrån hen själv. Den ger oss därmed ett avtryck, avstamp och inlevelse som kan få spegla sig i oss. Kvällens föreställning berörde just så på ett sådant engagerande vis.

Kvällens bonus blev att ett blandras tik ylade engagerande till musikens toner och kraftigt viftade på svansen. Det skulle jag som musiker se som något bättre än alla de applåder som vi i publiken gav.

På scen: Afra Rubino – gitarr, Pepita Rohde – sång, Pia Del Norte – dans, Anna Sehlstedt – dans, Jossette Reilly – dans.

Filmrecension: Elementärt – bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort

by

Elementärt
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Peter Sohn

Det är svårt att föreställa sig att den animerade filmen hade nått sina sagolika framgångar utan Pixar Studios. Pixar har gjort filmer som cementerat sin plats i både filmhistorien och publikens hjärtan. Studion har också hållit huvudet högt – även i sina mer tveksamma stunder. Svackorna har nästan alltid vägts upp av publiksuccéer. Efter den taffliga Bilar kom den mästerliga Ratatouille, efter den stapplande Monsters University kom klassikern Insidan Ut.

Men de senaste åren har de mer ointressanta projekten inte följts av ren och skär briljans. Även om filmer som Toy Story 4, Soul och förra årets Lightyear – som jag var den enda som uppskattade, har hållit hög klass har de inte varit alls lika potenta eller minnesvärda som det sanna guldet som går att hitta i studions valv. I och med pandemin har Pixar mer eller mindre blivit en dussinstudio vars filmer skickats direkt till Disney Plus. Konkurrenten Illumination har också knappat in på studion rent tekniskt. Den senaste tiden har de också sprungit förbi Pixar vad gäller intäkter.

Det krävs därmed en ny klassiker, ett mastodont kliv för att återta tronen och demonstrera fortsatt relevans. Tyvärr är Elementärt inte rätt film för jobbet.
Utan att ta till alltför grandiosa termer så kan detta vara bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort sedan The Good Dinosaur, studions kanske värsta lågvattenmärke, ironiskt nog också regisserad av Peter Sohn som ansvarar för Elementärt. Studions – vanligtvis, pålitliga lägsta nivån håller tyvärr inte för den massiva håglöshet som faller ned som ett hammarstäd.

Hela Elementärt känns tillagad i mikrovågsugn, det enda som krävs för en totalt medioker anrättning befriad från näring och kreativitet är att lite vatten tillsätts. De vanligtvis snillrika och uppfinningsrika berättelserna, som lyckas ta de mest abstrakta koncept och göra dem till filmmagi, känns denna gång krystade och fantasilösa. Att låta de olika elementen representera folkslag öppnar för en film som vill hantera en rad svåra frågor. I centrum står immigration och integration, högaktuella ämnen som bör belysas i alla typer av konstnärliga uttryck, men inte på ett såhär tafatt sätt. Allegorin där eld och vatten inte är kompatibla blir snarare löjeväckande banalt, flera av referenserna till verkliga kulturer känns stereotypa. Allegorin blir snart ett hinder kontra ett effektivt sätt att förmedla en god berättelse. Med tanke på att Pixar inte varit skygga för att göra berättelser där vår egen verklighet möter det övernaturliga – Coco, är det obegripligt varför man inte stöpt filmen i en liknande mall för att på så sätt kunna hantera dessa ämnen på ett mer effektivt sätt.

Där tematiken kring utanförskap och behovet av tolerans känns påklistrat och inte särskilt genuint, är Romeo och Julia-berättelsen som skall fungera som drivmedel minst lika trivial. Det är standardiserade skämt där saker och ting går snett, karikatyrliknande figurer som gestikulerar vilt och lite ansträngd dramatik. Att sådana mediokra inslag figurerar i den usla norska animerade filmen Helt Super är en sak, att en studio som Pixar väljer sådana genvägar är under deras värdighet. Det hela är också utmattande förutsägbart och lika spännande som en repris av Wahlgrens Värld. Det enda som Peter Sohn lyckas med är att göra huvudfiguren Ember oerhört levande och sympatisk. Men detta beror i huvudsak på en mycket stark insats från Leah Lewis som lånar ut sin röst åt karaktären.

Men det är inte bara allegorin som faller platt. Pixar har oavsett kvalitet på berättelse eller koncept alltid bländat med den bästa tekniken som finns tillhands. Den hårt kritiserade Lightyear var ett under att se på bio. Elementärt ser snarare ut som en snålversion från någon av de mindre kompetenta konkurrenterna. Jag kan inte påminna något tidigare Pixar-projekt som varit såhär generiskt, ointressant och genuint åldrat vad gäller tekniken. Förvisso kvarstår de fantastiska färgerna och flera mindre inslag, som hur vatten animeras, är genuint häpnadsväckande. Bortsett från det är allting befriat från någon som helst förundran eller passion. Även i sina mest vardagliga stunder har Pixar kunnat blända med sagolik animation, men inte ens i filmens fiktiva stad – som borde tillåta fantasin och kreativiteten att flöda, får vi någonting värt att minnas.

Elementärt är tyvärr den mest ointressanta filmen Pixar skapat på ett årtionde. Även om det finns goda intentioner är det ingen ursäkt för att berättandet är i det närmaste amatörmässigt. Det är bara att hoppas på bättre tider för en studio som i sina bästa stunder har gjort sig mer än välförtjänta av att klassas som en av filmvärldens mest betydelsefulla och bästa kreatörer.

Filmrecension: Oppenheimer – två högaktuella frågor präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet

by

Oppenheimer
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Christopher Nolan

Omskakande film om utvecklingen av atombomben. En film som väcker många många tankar. Den är tre timmar men den tiden känns ändå inte lång, detta är långt ifrån någon lättsam underhållande film utan ett filmkonstverk som väcker många frågor och funderingar. Varför ska människor utveckla bomber som liksom atombomber kan förstöra hela världen eller varför borde de inte utvecklas? Argument för och emot presenteras på många sätt i filmen.

Två högaktuella ämnen för vår samtid präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet.

Robert Oppenheimer var fysiker som fick ansvaret för att leda den grupp som utvecklade atombomben åt USA under andra världskriget. Han samlade flera av den tidens berömda och etablerade vetenskapsmän omkring sig. Uppdraget lyckades och gav avtryck i hela världen med bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Oppenheimer var aldrig pacifist men efter att bomberna skördat så många civila människoliv började han ifrågasätta bomberna och han hade starka åsikter kring utvecklandet. Bland annat pläderade han för att Sovjetunionen för maktbalansen skulle antingen vara involverade i den amerikanska utvecklingen eller få information, så ingen sida i det kalla kriget kunde förstöra den andra delen av världen.

Som alltid när Christopher Nolan gör film är det ingen rak berättelse med traditionella handlingsutveckling, det är ingen rak berättelse men ändå är den mer lätt att följa handlingen i än i många andra av hans filmverk. Handlingen bygger framför på två olika förhör – Oppenheimer (Cillian Murphy för en enastående rollprestation här) ska säkerhets-klassas ett par år efter att atombomben släpptes och Lewis Strauss (spelas så bra av Robert Downey Jr.) den politiker som rekryterade Oppenheimer utfrågas i samband med att han eventuellt ska bli minister. Handlingen pendlar mellan dessa förhör, som dock inte inträffar samtidigt i verkligheten.

Oppenheimer har varit vacklande i sin tro på om det är etiskt försvarbart att utveckla bomber som kan förinta hela vårt jordklot. Får en forskare som jobbar med hemligstämplade projekt ha några ifrågasättande tankar? Oppenheimer menar att för balansen mellan världens stora nationer bör USA samarbeta med Sovjetunionen. Ett problem är att Oppenheimer som ung sympatiserat med en del av socialismen ideér och hans fru varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet.

En viktig fråga som genomsyrar filmen är yttrandefriheten. Strauss var ansvarig för den hårda utfrågningen och behandlingen av Oppenheimer åren efter andra världskriget. Var det rätt att ifrågasätta Oppenheimers lojalitet med USA för att han framförde tankar som stred mot den rådande inställningen bland makthavare?

Cillian Murphy lär bli Oscarsnominerad för sin roll här. Om någon inte redan upptäckt hans storhet som skådespelare lär han nu ta plats bland de stora namnen. En lång rad intressant skådespelare är med i filmen som Emily Blunt som Kitty Oppenheimer, Kenneth Branagh som Niels Bohr, Josh Hartnett som Ernest Lawrence, Matt Damon som Leslie Groves, Gustaf Skarsgård som Hans Bethe, Rami Malek som David Hill, Tom Conti som Albert Einstein och Casey Affleck som Boris Pash och många, många fler.

För den som är intresserad av vetenskap och vetenskapshistoria finns många berömda forskare med i filmen som Albert Einstein,

Filmen väcker viktiga frågor som världens befolkningar behöver ta itu med. Atombombens hot är större än på länge, inte bara med tanke på Rysslands angrepp på Ukraina och att Nato planerar ut atomvapen runt om i världen. Flera andra länder utvecklar atomvapen. Det finns ungefär 12.500 kärnvapen som är placerade runt om i världen, främst i kärnvapenstaterna Frankrike, Indien, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Storbritannien och USA. Utöver det så finns det cirka 100 kärnvapen utplacerade genom Nato i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland.

Filmrecension: Barbie – en dråplig betraktelse av patriarkatet

by

Barbie
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Greta Gerwig

En underhållande film med mycket dans och musik – en dråplig betraktelse av samhället och i synnerhet av patriarkatet. Första halvan av filmen är mycket bättre än andra halvan. Jag skrattade en hel del men efter halva filmen hade de flesta skämten redan utryckts på olika sätt och det mesta var egentligen redan berättat då. Det sker ingen större utveckling av frågeställningar och handlingen är rätt förutsägbar, men absolut humoristisk och underhållande.

I Barbiedockornas värld härskar Barbie och allt är rosaskimrande perfekt, ljust och alltid skojigt, varje dag är lika lycklig, en förljugen värld utan sjukdom, sorg eller andra svårigheter, dag och och dag in i evigheters evighet. Skildringen av Barbies värld är snarlik den värld många influencers visar upp av sin värld. Men Ken är inte så lycklig, för hans enda uppgift i livet är att få Barbies uppmärksamhet.

Barbie vaknar en morgon har förändrats. Hennes fötter är förändrade och hon går inte längre på tå utan har normala människofötter och hon har börjat tänka på livets jobbiga sidor och hon kommer till och med att tänka på döden. För att reda ut allt och för att bli den vanliga Barbie måste hon lämna sin låtsasvärld och ta sig igenom en portal som för henne till den verkliga världen. Med på färden följer Ken. I rollerna som Barbie och Ken: Margot Robbie och Ryan Gosling, både helt rätt i sina roller.

Ken upptäcker att i den verkliga världen har män makten – och det sätter igång filmens skildring av patriarkatets makt: en underhållande fundering kring politik och maktstrukturer. Det är roligt och tål att skärskådas. Men jag skulle nog vilja se fler aspekter kring fenomenet Barbie.

I filmen hävdas att skaparen av Barbiedockorna ville ge flickor och kvinnor mod att tro på sig själva, att våga ta för sig i livet. Det är ett påstående som jag inte köper rakt av. Den bild av kvinnor som Barbiedockorna står för är en utseendefixerad yta där kvinnor ska gå med högklackade skor och vara sminkade och ha stora bröst. En kvinnobild som, åtminstone tills nyligen, brukade användas för att prångla ut reklambilder på bilar med Barbie-liknande kvinnor på huven.

I den verkliga världen måste Barbie leta upp det barn som leker med henne och som tydligen har det jobbigt. Barnet, flickan, måste bli lycklig igen och sluta tänka mörka tankar – först då kan Barbie bli sig själv igen och slippa brottas med existentiella tankar. Den flicka som Barbie letar efter och hennes mamma har stor betydelse för handlingen, men här ser jag en brist i filmen. Handlingen hade vunnit på att fördjupa deras berättelse, det kunde nog ha gjort att filmen fått högre betyg.

Gerwig har regisserat Barbie från ett manus hon har skrivit tillsammans med Oscar-nominerade Noah Baumbach (”Marriage Story”, ”The Squid and the Whale”), baserat på Barbie av Mattel.

En baksida till filmen är att den delvis tycks vara skapad med syfte att hjälpa ett storföretag inom leksaksindustrin att sälja ännu mer. Från SVTs hemsida:
Långt innan premiären har den gett upphov till både memes, rosa mat på snabbmatskedjor och flera Barbieinspirerade kläd- och sminkkollektioner.
Resultatet av en påkostad och genomtänkt pr-kampanj av leksaksföretaget Mattel.

Groovy tajt orgeljazz attraherar med avspänd närvaro – Live at Jazzcup med Caesar Frazier

by

Caesar Frazier

Live At Jazzcup

4

Inspelad 5-6/11 2022 Jazzcup Köpenhamn

Producent: Kresten Osgood

Stunt Records

Releasedatum: 22/5 2023

Tidigt 60-tal uppstod den för lyssnare högst tillgängliga hybriden soulig orgeljazz Kreativt sväng garanterades av stilbildare som Brother Jack McDuff och Jimmy Smith, vars fulländade Prayer Meeting jag har på cd.

Sverige har haft det väl förspänt med epokgörande musiker vilka utvecklat hammondorgelns sound. Tänker på pionjärer som Bo Hansson och Merit Hemmingsson jämte Kjell Öhman och Pierre Swärd för att framhålla några av de mest framträdande representanterna, musiker jag kunnat höra live. Senaste åren har därtill konserter med bröderna Ljunggren, Dan Helgesen (också intervjuad inför solodebuten), Andreas Hellkvist och Organ Hangout anförda av Leo Lindberg kunnat avnjutas. Av internationella berömdheter jag upplevt senaste decenniet återfinns stjärnor som Georgie Fame, Joey DeFrancesco, Lonnie Liston Smith och Larry Goldings. Och på Ystad Jazzfestoval vankas det konsert med veteranen Rhoda Scott.

Caesar Frazier från Florida tillhör däremot de hammond B3-trollkarlar jag saknat kännedom om, en brist nu åtgärdad. 74-årige amerikanen har gått sin egen väg snirkliga väg sedan debuten 1972 med Hail Caesar, en platta som dels blivit samlarobjekt, dels samplats liksom uppföljaren av bland andra Gang Starr, Arrested Development och Kanye West. I barndomen betraktades han tydligen som pianospelande underbarn. Ytterligare ett halvdussin skivor med oregelbunden utgivning finns förtecknade på Discogs, varav flera inspelade senaste åren. Läser i pressutskick att längre perioder tillbringats i band formade kring självaste Marvin Gaye och jazzsaxofonisten Lou Donaldson. På en skiva sjungs till och med eget material. Under längre perioder har han tydligen försörjt sig som soulsjungande underhållare till eget ackompanjemang på klubbar och tillställningar.

Hans första liveskiva är något av ett drömprojekt för den prisade multiinstrumentalisten och entreprenören Kresten Osgood, vars rytmkänsla och humor jag kunnat glädjas åt på Nef. Den klassiska sättningen orgel & trummor utvidgas genom lika talangfulla som genrefria gitarristen Johannes Wamberg jämte driftige Jonas Kullhammar på tenorsaxofon – känd från Jonas Kullhammar kvartett, Kullrusk, Johan Lindström septett, diverse storband, skivbolaget Moserobie och mycket annan spännande verksamhet. Hans betydelse för svensk samtida musik med nydanande ambition kan inte övervärderas.

foto Gorm Valentin

Instrumentet musiken utgår från är i optimalt skick. Ljudupptagningen utsökt fyllig, exemplariskt finfördelad resonans vilket gör att sättningen kommer till sin rätt. Hänförs av en naturlig dragning åt det mörka, dova registret i kontrast till inspirerade fraser på sax och dito riff av den i särklass yngste i kvartetten.

Nio låtar serveras i en frejdig mix av original signerade Frazier, mer eller mindre bearbetade standards, ett par av genrens mest populära energistinna alster, innovativt draperad Prince-låt med omisskännligt sug samt ett par melodier av mer obskyr art. Organisten uttrycker tacksamhet för sin eklektiska bakgrund, influenser inhämtade via radio och jukebox från förebilden Jimmy Smith, gospel, country, crooners, jazz och soul.

Från första takterna som strömmar mot mig i hörlurarna kopplade till stereon, slås jag av utifrån givna ramar löst sammanfogat groove. Att musiken uppstår kollektivt sammanlänkad inför publik medför en påtaglig förhöjning av närvarokänsla. Huvudpersonen demonstrerar på ett makalöst självklart sätt sin kreativa lyhördhet, improviserar med osviklig auktoritet. Hör häpnadsväckande solid elasticitet från Kresten Osgood, som här befinner sig i zonen i en markerande understödjande roll. Bortsett från ett intro företas inte egna utflykter och ändå jublar man över vad han uträttar.

Ett sound enligt Frazier ämnat att få människor att dansa och le rullar snärtigt igång med Jive Samba (N. Adderley) för att över en timma senare avslutas i en fascinerande omtolkning av välkända balladen Willow Weep For Me. En fullpoängare vore på sin plats om inte ett par tämligen händelsefattiga låtar hade inkluderats. Två för vital och cool livemusik typiska låtar vilka inte förmår hålla kvar densiteten på samma svindlande nivå.

Bländande öppningen visar på en fruktbar paradox. Låter snortajt om en kvartett som inte tidigare inte samexisterat på scen och samtidigt praktiseras en skönt skenbar, avslappnad attityd. Man sporras av låtens framrusande tema att ta ut svängarna maximalt. Vilken inledning! Instrumentalisten Jonas Kullhammar verkar ha fått en kick av samarbetet, levererar glödheta slingor både anpassade för vintage souljazz och några gånger influerade av hans jazzigt närmast frifräsande rötter. Sträcker frustande ut på melodin i You Don´t Know What Love Is.

Inspelningen innehåller åtskilliga, vad det tycks, improviserade moment vilket uppskattas när de är så lyhört utförda. Covern på Prince suggestiva hit Thieves In The Temple Of Love (har singeln) är ett lysande exempel. Här varvas intensiteten upp efterhand, sveper med och exalterar. som grädde på moset riffas det aptitligt av Johannes Wannberg, vars flödande solo på King of Leonee ( C. Frazier) också förtjänar att lydtas fram extra. Och i den mest annorlunda version jag hört av A Night In Tunisia broderas innovativt av en B3-domptör som till lyssnarnas glädje tar sig stora friheter när det berömda temat initieras och utvecklas vidare. Med tanke på de ömsom sammanhållna, ömsom spretande tongångarna som sprids i stunden, är det lätt att föreställa sig den gemytliga, rent av upphetsade stämning som rådde dessa kvällar på Jazzcup i Köpenhamn.