Caesar Frazier
Live At Jazzcup
4
Inspelad 5-6/11 2022 Jazzcup Köpenhamn
Producent: Kresten Osgood
Stunt Records
Releasedatum: 22/5 2023
Tidigt 60-tal uppstod den för lyssnare högst tillgängliga hybriden soulig orgeljazz Kreativt sväng garanterades av stilbildare som Brother Jack McDuff och Jimmy Smith, vars fulländade Prayer Meeting jag har på cd.
Sverige har haft det väl förspänt med epokgörande musiker vilka utvecklat hammondorgelns sound. Tänker på pionjärer som Bo Hansson och Merit Hemmingsson jämte Kjell Öhman och Pierre Swärd för att framhålla några av de mest framträdande representanterna, musiker jag kunnat höra live. Senaste åren har därtill konserter med bröderna Ljunggren, Dan Helgesen (också intervjuad inför solodebuten), Andreas Hellkvist och Organ Hangout anförda av Leo Lindberg kunnat avnjutas. Av internationella berömdheter jag upplevt senaste decenniet återfinns stjärnor som Georgie Fame, Joey DeFrancesco, Lonnie Liston Smith och Larry Goldings. Och på Ystad Jazzfestoval vankas det konsert med veteranen Rhoda Scott.
Caesar Frazier från Florida tillhör däremot de hammond B3-trollkarlar jag saknat kännedom om, en brist nu åtgärdad. 74-årige amerikanen har gått sin egen väg snirkliga väg sedan debuten 1972 med Hail Caesar, en platta som dels blivit samlarobjekt, dels samplats liksom uppföljaren av bland andra Gang Starr, Arrested Development och Kanye West. I barndomen betraktades han tydligen som pianospelande underbarn. Ytterligare ett halvdussin skivor med oregelbunden utgivning finns förtecknade på Discogs, varav flera inspelade senaste åren. Läser i pressutskick att längre perioder tillbringats i band formade kring självaste Marvin Gaye och jazzsaxofonisten Lou Donaldson. På en skiva sjungs till och med eget material. Under längre perioder har han tydligen försörjt sig som soulsjungande underhållare till eget ackompanjemang på klubbar och tillställningar.
Hans första liveskiva är något av ett drömprojekt för den prisade multiinstrumentalisten och entreprenören Kresten Osgood, vars rytmkänsla och humor jag kunnat glädjas åt på Nef. Den klassiska sättningen orgel & trummor utvidgas genom lika talangfulla som genrefria gitarristen Johannes Wamberg jämte driftige Jonas Kullhammar på tenorsaxofon – känd från Jonas Kullhammar kvartett, Kullrusk, Johan Lindström septett, diverse storband, skivbolaget Moserobie och mycket annan spännande verksamhet. Hans betydelse för svensk samtida musik med nydanande ambition kan inte övervärderas.
Instrumentet musiken utgår från är i optimalt skick. Ljudupptagningen utsökt fyllig, exemplariskt finfördelad resonans vilket gör att sättningen kommer till sin rätt. Hänförs av en naturlig dragning åt det mörka, dova registret i kontrast till inspirerade fraser på sax och dito riff av den i särklass yngste i kvartetten.
Nio låtar serveras i en frejdig mix av original signerade Frazier, mer eller mindre bearbetade standards, ett par av genrens mest populära energistinna alster, innovativt draperad Prince-låt med omisskännligt sug samt ett par melodier av mer obskyr art. Organisten uttrycker tacksamhet för sin eklektiska bakgrund, influenser inhämtade via radio och jukebox från förebilden Jimmy Smith, gospel, country, crooners, jazz och soul.
Från första takterna som strömmar mot mig i hörlurarna kopplade till stereon, slås jag av utifrån givna ramar löst sammanfogat groove. Att musiken uppstår kollektivt sammanlänkad inför publik medför en påtaglig förhöjning av närvarokänsla. Huvudpersonen demonstrerar på ett makalöst självklart sätt sin kreativa lyhördhet, improviserar med osviklig auktoritet. Hör häpnadsväckande solid elasticitet från Kresten Osgood, som här befinner sig i zonen i en markerande understödjande roll. Bortsett från ett intro företas inte egna utflykter och ändå jublar man över vad han uträttar.
Ett sound enligt Frazier ämnat att få människor att dansa och le rullar snärtigt igång med Jive Samba (N. Adderley) för att över en timma senare avslutas i en fascinerande omtolkning av välkända balladen Willow Weep For Me. En fullpoängare vore på sin plats om inte ett par tämligen händelsefattiga låtar hade inkluderats. Två för vital och cool livemusik typiska låtar vilka inte förmår hålla kvar densiteten på samma svindlande nivå.
Bländande öppningen visar på en fruktbar paradox. Låter snortajt om en kvartett som inte tidigare inte samexisterat på scen och samtidigt praktiseras en skönt skenbar, avslappnad attityd. Man sporras av låtens framrusande tema att ta ut svängarna maximalt. Vilken inledning! Instrumentalisten Jonas Kullhammar verkar ha fått en kick av samarbetet, levererar glödheta slingor både anpassade för vintage souljazz och några gånger influerade av hans jazzigt närmast frifräsande rötter. Sträcker frustande ut på melodin i You Don´t Know What Love Is.
Inspelningen innehåller åtskilliga, vad det tycks, improviserade moment vilket uppskattas när de är så lyhört utförda. Covern på Prince suggestiva hit Thieves In The Temple Of Love (har singeln) är ett lysande exempel. Här varvas intensiteten upp efterhand, sveper med och exalterar. som grädde på moset riffas det aptitligt av Johannes Wannberg, vars flödande solo på King of Leonee ( C. Frazier) också förtjänar att lydtas fram extra. Och i den mest annorlunda version jag hört av A Night In Tunisia broderas innovativt av en B3-domptör som till lyssnarnas glädje tar sig stora friheter när det berömda temat initieras och utvecklas vidare. Med tanke på de ömsom sammanhållna, ömsom spretande tongångarna som sprids i stunden, är det lätt att föreställa sig den gemytliga, rent av upphetsade stämning som rådde dessa kvällar på Jazzcup i Köpenhamn.