Recension

10/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

3

Erkänner omgående att djupare kunskap om prisade artisten Seinabo Sey saknas. Så även om jag sett henne uppträda ett par gånger tidigare (Götaplatsen och WOW) och nöjd kunna notera odiskutabel kapacitet, har mina synpunkter ett utifrånperspektiv. Vi får veta att det är hennes fjärde besök på festivalen, varav jag borde ha formulerat mig i skrift om det senaste i elakt regn med stråkar och stor kör eftersom det var en fullödig, värmande konsert. Denna gång finns tre körtjejer med på scen jämte hennes band, fyra snubbar som varit kapellmästare. Samtliga presenteras med enbart förnamn. Sättningen är keyboard, trummor, elbas och gitarr. I en avdelning görs låtar i avskalad tappning utan uppbackning av trummor, vilket är ett lyckat beslut.

Det är en konsert med flera ansikten. Ska man vara ärlig hänger den inte ihop, även om mångfalden har sin tjusning.. Seinabo Sey skiner av självförtroende efter ett framgångsrikt decennium, vågar ge sig själv extra tid emellan låtarna även om önskvärd densitet tappas bort ibland. Absolut inga tecken på nervositet, istället beundransvärd avspänd hållning. Förmedlar patos paradoxalt nog närmast andaktsfullt sval stundtals. Uttrycker flera gånger tacksamhet gentemot sin publik, hur överväldigad hon är. Hedrande nog inte tillstymmelse till divafasoner. Avslöjar att hon håller på med ny skiva

Förmågan att skriva ömsom medryckande, ömsom själfulla låtar och vokalt framföra dem med stolt auktoritet utmärker en artist med stor röst, med påbrå från Gambia och musikaliska rätter i hip hop, gospel och electronica. En artist vars originalitet och driv fyller ett behov! Kan tänka mig att Angie Stone och hennes aura utgjort en förebild, någon hon studerat eftersom hon själv blivit en expert på själfulla, trovärdiga ballader.

Good In You förtjänar en guldstjärna i min bok. En hit med kvalitet! Shores är en annan stark låt som har sin givna plats på repertoaren. Och på slutet får publiken mer av den varan, euforin man längtat efter när Gärdestad-brödernas halvsekelgamla naiva kärleksballad Sol vind och vatten ljuvt tolkas till enbart pianoackompanjemang. (ungdomarna som är för unga för att minnas stämmer in i refrängen och myser) med respekt. Och den sköna stämningen fortskrider via dansvänliga stegringen i genombrottslåten Younger med sina innovativa breaks och pulserande Hard Time med sitt delikata driv.

Hör lite väl mycket inslag av diskant. Å andra sidan en befrielse att överlag slippa att det fläskas på med bas. Ett par gånger ges utrymme för gitarrist Emanuel(?) att dekorera ackordslingor. Att han därtill solar snyggt i slide-sekvens, blir en angenäm krydda, inte så vanligt förekommande i soulig r& b. Hamnar i framkant än mer med ett kvidande extensivt solo á la Little Wing (J. Hendrix). Kors i taket! Fäster mig vid vid engagerande melodier och vackert klingande sound. Och bedömningen skulle nå högre än 3+ om inte upplägget vore så ostrukturerat. Merparten låtar är som bekant nedtonade med sugande beat i sig, ibland med stimulerande övergångar. Samplade effekter förekommer på ett smakfullt sätt. I en låt överraskar en bassynt. Ibland kan man ha ansenlig behållning av omväxlande 3+ konserter.