Mellandagar
Tony Thorén
2024-03-08
Eldscript förlag
ISBN 978-91-527-8779-3
Tony Thorén tillhör som bekant en av grundarna till Eldkvarn. Det var i hans konstnärligt verksamma föräldrars lägenhet i Norrköping han repade, tillsammans med bröderna Jonsson och andra som ingick i förlagan Piska mig hårt. Med skivkontrakt på fickan tragglade de vidare då de flyttat till Stockholm och bildat kollektiv. Tidigt 80-tal brejkade man efter idogt turnerande, teve-medverkan och hyllningar i tidskriften Schlager. Senare samma decennium fick den långlivade gruppen ta emot Grammis och kunde ställa till med lika lyckad som spektakulär show i tält. Skedde under två somrar med Sveriges artistelit som gäster. Jag var med båda åren. Deras cv är svensk musikhistoria du med fördel kan ta del av på exempelvis samlingsutgåvor som Den långa färden, MNW-Klassiker: Det gamla landet, Vägen från Peking stora samlingsboxen Den goda skörden, samt i coffee table-boken Historier från landsvägen. Har de tre sist nämnda ”enheterna” varav de två tyngsta signerade. Märkligt nog har Eldkvarn ännu inte passerat nålsögat och valts in i Swedish Music Hall Of Fame.
I motsats till en arbetskompis har jag inte aktivt samlat, men har uppskattningsvis 85% av vad ”Kungarna från Broadway” släppt genom åren. Med vännen var jag på de fullsatta mässorna i Annedalskyrkan (har inspelningarna på cd). Och eftersom Kärlekens tunga också spelades på hans begravning har den fått en nästan ohanterlig laddning för mig. Vet precis varför jag föll för Eldkvarn, varför jag hört dem live cirka femton gånger (första gången på Errols troligen 1980). Beror på vemodet och extasen, episkt och poetiskt hållna texter, olika sound och stilar de ägnat sig åt samt vid konserter en kittlande oförutsägbarhet.
När Plura definitivt tröttnade på att vara lok och turnera 2015 recenserades istället hans krogshow i Göteborg, konserten med sonens välljudande band på Stora Teatern samt ett otillfredsställande gig med bröderna i Slottsskogen, då huvudpersonen led av knäsmärtor. Övriga medlemmar började framträda som Stadshuset, men efter ett tag lade man ner då Carla inte kände sig bekväm som frontman. I fjol återförenades Eldkvarn i hemstaden i ett par bejublade utomhuskonserter, vilket gav blodad tand. I sommar blir det således stor avskedsturné i resten av landet. Något som skrivaren Thorén kommentaret på följande vis: ”Det är försent att lägga av”.
I fjol lånades på bibliotek Håkan Lahgers intressanta intervjubok med den tillspetsade titeln Dö med stövlarna på där en återförening antyds. Och Pluras utomordentliga memoarer står utläst i en bokhylla. Hur det kommer sig att jag fick Mellandagar skickad till mig som recensionsex är jag oklar över. Glad över att en fb-vän jag aldrig träffat tog beslutet.
Hög tid att rikta fokus mot Tony Thorén och Eldscript där han är förlagschef. Läser gärna, lånar och köper på rea, biografier om och av musiker. Har skam till sägandes inte läst några av böckerna Eldscript gett ut. Efter att ha slukat innehållet i Mellandagar, avslutande del i trilogi, väcktes lusten att få tag på föregående delar i trilogin. 2013 kom självbiografin Vad faan är det frågan om? och året efter Basism – 101 svängiga utsagor. Trilogins grundfrågor är enligt författaren: Vilka är vi? Varför existerar vi?
Tonys genombrott som musiker och producent sammanfaller i tid med Eldkvarn. Han producerade Ebba Gröns tredje platta och proddade ett par år senare Efter tusen timmar av Peter LeMarc. Blev honom trogen fram till och med 1997. Har också varit producent för bland andra Rolf Wikström, Lasse Tennander och Jerry Williams. Vad gäller påverkan på bandet han är en omistlig medlem i avancerade Tony till den, jämsides med låtskrivaren Plura, som präglade deras sound mest under deras funkiga period krönt av skivorna Tuff lust och Happy Hour.
Blev en rundmålning innan jag tar i tu med en ur en fysisk aspekt behändig bok på 172 sidor. De korta kapitlen fram till och med sidan 126 skrevs före 2018, medan resterande tillkommit från och med januari 2022. Nämns att Stefan Hilding som utgjort bollplank i arbetet med föregående volymer, triggade författaren att slutföra projektet. Deklareras att målet bestått i att försöka vara en skrivare med holistiskt omspännande verklighetssyn. Därför blir det i komprimerad form en del djuplodande tankar. I högsta grad relevant för dessa har allvarliga sjukdomsförlopp varit, vilka inneburit flera omfattande operationer. Magsår och därmed blodbrist som inte upptäcktes i tid, strupcancer som gjort att han varken kunnat äta eller dricka på naturlig väg och berövats sitt talorgan samt ett fall vars konsekvens blev knäoperation. Storrökaren och alkoholkonsumenten erkänner att något hälsosamt liv inte prioriterats. I den kanske kortaste krönikan med titeln Droger är en kyrka filosoferas det om våra drifter, om befrielsen i berusningen, om det oåterkalleliga i livet.
Stilen känns inövad, upparbetad med formuleringar vars meningsbyggnad stundtals fordrar extra uppmärksamhet. Ibland krävs rätt betoning för att hitta språkets specifika rytm och valörer. I sin ungdom läste Tony på universitet och man får intrycket av att han filosoferande bottnar i egna studier. Att världsbilden formats av att vara DN-prenumerant blir uppenbart för observanta läsare. Kommunism och islamism nämns endast i förbigående i samma andetag, även om han inom andra områden vågar vara uppriktig.
Föga förvånande förs resonemang om tidens gång och döden, demokratins utsatthet, empati och egoism, musikens kraft jämte konstnärlig frihet och fantasi. Ibland vill jag utbrista ”Insiktsfull ståndpunkt”, associerar dock lika ofta selektivt ställningstagande till typ Göran Greider och dennes ihåliga samhällsanalys. Då blir jag besviken. Fast basisten är i gott sällskap inbjuder omvärldsanalysen stundtals till motargument.
Krönikorna/ kåserierna är helt renons på de omistliga om än bistra fakta som redovisats av Säpo och Doku, UG och Expressens ledarredaktion, Jens Ganman, Johan Westerholm, Lars Åberg, Magnus Ranstrorp, Dan Korn med flera och på internationell nivå exempelvis Douglas Murray och Candace Owens. Var finns oron efter förhöjt säkerhetshot, rekord i bombdåd (inte ens Thoréns Södermalm är ju skyddat längre), bilbränder och skjutningar, cyberattacker, importerad hederskultur, antisemitism, upplopp utlösta av etniska konflikter, våldet i skolor och otryggheten på offentliga platser, förnedringsrån, välfärdsbedrägerier, IS-terrorister, lika många kopplade till gängkriminalitet som i stad av Eskilstunas storlek, uppfostrande ”uppdraget” hos Public Service, cancelering, ideologisering som styr universitet och forskning,, obefintlig tillväxt samt klaners makt och infiltration och eskalerande korruption? Listan kan göras ännu längre. Den avhandlas med gäster i Hotspot (sänds på Youtube). Antagligen oavsiktligt, men flera av utsagorna (eller brist på förnuftiga utsagor) medför att jag inte kan låta bli att polemisera. Om kartan inte stämmer överens med terrängen är det terrängen man behöver utgå från, inte tvärtom. Störs således av den omvärldsanalys som stavas woke, rätt värdegrund och DEI. Ideologiskt önskas en sammansmältning av liberalism/ socialism, vilket iofs kan förefalla vettigt i teorin. ”Mycket står på spel för oss människor. Allt beror på hur vi är mot varandra.”
Även om abstrakta resonemang förekommer i högre grad än anekdoter får läsaren veta mycket om vardagen för en högst etablerad musiker och producent med familj och svåra sjukdomar. Den erhållna kunskapen känns som ett privilegium, uppväger mycket av kritiken jag riktar i föregående stycke.
Mannen född 1952 i Göteborg betraktar sig som obotlig optimist fast i ett globalt perspektiv pessimist., Poängterar hur karriären efter ett antal magra år tog fart utan medveten planering. För honom har attityden utgjort en kraftkälla. Han ser sig som en outsider vars problem med auktoriteter ibland fått konsekvenser. Thorén menar att narcissism jämte att tänka utanför boxen utgjort drivkrafter i skapelseprocesser, föredrar att prata i termer av strävan hellre än karriär, pekar på att han själv mest flutit med i virvlarna.
Att ha makt över sig själv kontra makt över andra är ett av flera spännande motiv. Vill avslutningsvis i en antagligen alltför omfattande analys lyfta fram några belysande rader. I egenskap av insiktsfull producent anser Tony Thorén att det slutliga konstverket blir till i mixen, en process han därför älskar. Han och jag har samma förhållande till musik. Vi är inga textmänniskor, utan hävdar att ”musik är vassare på att spegla känslor än ord”. I linje med påståendet skänker han medlidande till oss som kämpar med att skriva om och recensera musik med samma nerv som Lennart Persson, jazzarkeologen Jan Bruér och ovan nämnde Håkan Lahger. Musikern och producenten poängterar det omöjliga i att klä rusiga upplevelser av musik i ord. Enligt honom går till och med professorer (jag har läst och intervjuat professor emeritus Lars Lilliestam) bet. Mellandagar gör avtryck. Författaren har ett ärende och vet hur man formulerar sig för att fånga läsarna.