Recension

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.