30/9 2023
Valand i Göteborg (Nefertiti Jazzförening)
Hawk On Flight bildades i Göteborg sent 70-tal inspirerade av jazzrockens popularitet. Vi som var med minns. Man hade sin storhetstid under 80-talet och några år in i nästa decennium. Den sista av sju skivor släpptes 1994. Och då togs en drygt tio år lång paus. Åtskilliga virtuost lagda musiker har kommit och gått. Den samlade kraften som bestått i samtliga upplagor har varit Matz Nilsson på elbas, varför han bör tituleras kapellmästare. Jag har i vinylsamlingen Blue Eyed och kunnat se gruppen från minst fyra olika scener. Andra tongivande medlemmar har varit exempelvis Lars Jansson, Raymond Karlsson och Ove Ingemarsson jämte gitarristerna Ulf Wakenius och Staffan William-Olsson. Den sist nämnde som under många haft sin bas i Oslo och lirat i olika genrer, förekommer på fotot ovan.
Medlemmar i den kultförklarade gruppen vars återkomst resulterat i miniturné är förutom kapellmästaren och den flyhänte gitarristen på sin strata, Marcos Ubeda på keyboard samt två helt nya rekryteringar i form av Björn Arkö på saxofoner och trumslagaren Zoltan Csörcz, som varvat medverkan i Jan Lundgren trio med bakgrund i internationellt högklassiga progressive-sammanhang. Trumslagaren från Skåne med ungerskt påbrå är en bidragande anledning till att hökarna återigen flyger, varit en ”fanboy” sedan storhetstiden. Matz Nilsson har jag kunnat njuta av otaliga gånger i husbandet på Falkenbergs Jazzdagar, i orkestern på musikaler och shower och flera gånger på senare tid på Unity och Utopia. Ofta har huvudinstrumentet då varit kontrabas.
Både spelningen på Valand och kvällen före på Fasching blev slutsålda. Jag kommer direkt från ett trevligt förmingel i våning på Avenyn och innan dess från tretton kilometers cykling i ösregn med regnställ. (Så uppladdningen är verkligen annorlunda med bland annat blöta skor som följd.) Håller mig i den bakre delen vid baren för att smidigt kunna anteckna. Framgår hur mycket ljuddesignern Åke Linton betytt för många genom åren. Han jobbade med Hawk On Flight för fyrtio år sedan. Ansvarar för ljudet också på Valand, vilket innebär en sådan föredömlig balans att öronproppar inte behövs. Första set varar i cirka 50 minuter medan andra naturligt nog, till publikens jubel pågår längre. Egen igenkännbar stil praktiseras i en mix av ekvilibrism och långsamt svepande sound. Hantverket att skriva låtar med substans behärskas, även om de stundtals påminner om Spyro Gyra, Mezzoforte och i vad som skulle kunna räknas till ballader Weather Report.
Riffig up tempo där fokus som väntat vandrar inleder en konsert bestående av gamla godingar och några nyskrivna alster. Repertoaren, även de nya låtarna, känns inristad i den tajta konstellationens DNA. Town Talk avlöses av Song For Palle. Aftonens första minst sagt pigga solon kommer från i tur och ordning Staffan William-Olsson och den ofta i Japan verksamme Björn Arkö på tenorsaxofon. Fäster mig vid snyggt vindlande melodier, vilka i Men At Work från senaste skivan omvandlas till udda takter. Då gifter sig blåsinstrumentalistens EWI på ett tilltalande sätt med soundet från Marcos Ubedas klaviaturer.
Rytmsektionen vet exakt var betoningar ska accentueras. Kapellmästare Nilssons basgångar har en särskilt framträdande roll tack vare att han utgör en av grundarna, känd för att lira bandlöst instrument. Mitt i första set levereras hans första extensiva inpass. Eftertänksamt solo kompletteras och fångas snyggt upp av slinga från keyboard. En av få titlar som introduceras är Did Your Mama Teach You That? Upplagt för extra tändning när mannen i pastellfärger skickar iväg sina inspirerade solon, tajt uppbackad av rytmsektion jämte utvinnaren av harmonier på keys. Ljust svävande ballad med feature från just Ubeda förmedlar till lycksalig publik stråk som minner om A Remak You Made ( J- Zawinul), ett sound som fortplantas via Arkös EWI. I några sekvenser demonstrerar Zoltan Csörcz sitt breda register. Och i titelspåret från senaste album är han definitivt i sitt esse, när toner fladdrar iväg med Arkö i förarsätet. Arkö och Nilsson är de skickliga instrumentalister som får allra mest solistutrymme.
Somliga låtar kännetecknas av ett omedelbart sväng medan andra ”rotar runt” intrikat uppbyggda. Vidare växlar man som framgått stundtals över till lugnt framskridande melodier, vilket erbjuder kloka kontraster. Andra set kickar igång med välbekanta tongångar, aptitligt groove hämtat från albumet Bermuda Triangle påverkat av förebilder inom genren. Staffan William-Olsson kastar loss och gör avtryck som en gitarrhjälte till publikens jubel. Exceptionell trygghet exponeras av förbluffande samspelta musiker vilka ger varandra utrymme för utmaningar, i en synnerligen hög svårighetsgrad utan att musiken blir tillkrånglad. Ska man vara petigt självreflekterande, kan förvisso hävdas att musiken stundtals passerar förbi utan att ha djupverkande effekt.
Dröjande harmoniken i Senorita Favorita med sitt Jaco-influerade bassound innehåller stor skönhet. Absolut en höjdpunkt! Fräckt gungande Go-Go For It får mig att tänka på progressive-genren jämte George Duke/ Jeff Lorber (den sistnämnde ska senare i år spela på samma scen).
När River Field (tillägnad Matz Nilssons födelseort) introduceras av kompositören kommer Göteborgshumorn fram. ”Vi spelar instrumentalmusik på engelska”. Efter denna ballad med hitpotential som elegant söker sig fram, övergår man till gladlynt, framvällande fusion genom att bland annat lira ytterligare ett titelspår, nämligen Bermuda Triangle. Ett signum för de högtflygande hökarna är hur de avslutar sina låtar. Minns jag rätt spelade samtliga klart sista tonen på exakt samma hundradel, abrupta slut som en slags gemensam finish. Imponerande signum nästan som en gimmick.
Exalterade åhörare begär extranummer, en begäran som förstås tillgodoses. Först levereras en gammal goding ytterst medryckande. Jazzrock av högsta tänkbara standard, Gnistrande licks på blå stratocaster i framkant med suverän uppbackning av övriga. Rytmsektionen öser på och sprider välbehag i Do Be Do Be. Som om det inte vore nog får vi ett självgående sväng som bonus där instrumenten tjusigt samverkar. Uppskattade definitivt konserten som somliga fans klassificerar som världsklass.
Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.
