Recension

Teaterkritik: Balladen om bröderna Grimm – jag vara älskar dessa bröder

5 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Balladen om bröderna Grimm
Manus, regi och scenografi Filip Alexanderson
Scenografi och ljus Jonatan Winbo
Kostym Frida Hultcrantz
Ljud Robert Larein
Mask Carina Saxenberg
Musik Eric Rosse
På scen Fredrik Meyer och Patrik Hont
Premiär på Soppteatern, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 5 oktober 2023

En fascinerande resa till 1700- och 1800-talets Europa och till Tyskland i synnerhet och till de två äldsta bröderna Grimm, Wilhelm och Jacob, och hur de blev två av världens största sagoberättare. Deras sagor har nått till barn världen över men hur dessa två bröder levde vet nog de flesta av oss inte så mycket om.

Rödluvan och vargen, Snövit, Rapunzel, Mästerkatten i stövlar, Törnrosa är några av de många sagor de två bröderna lämnat åt eftervärlden. De skapade inte sagorna själva utan reste runt och samlade in folksagor. Det gör att en del sagor finns i olika versioner i andra samlade sagoverk också.

Föreställningen är en ballad om de två bröderna som blev två av världens stora sago-farbröder. Men det är inte en skildring av hur de olika sagorna kom till utan det är en berättelse av två bröder som var mycket olika men hade stark samhörighet och tack vara sina olikheter lyckades samla massor av sagor och sprida dem. De växte upp under fattiga förhållanden bland annat eftersom deras pappa dog när de var tio och elva år gamla. Jacob som var äldst, elva år då fadern dog, måste ta ansvar för familjens försörjning. En tuff börda för en pojke som fortfarande var ett barn. Jacob och Wilhelm var både bokmalar. De hade läshuvud och läste mycket. Den äldre av de två bröderna gav ut böcker om språk och grammatik också, fast de sålde inte särskilt bra.

Ett starkt skäl till att de samlade in sagor och gav ut dem i samlingar var att de vill bevaka en tyska kulturen. Deras land var attackerat och ockuperat av Frankrike.

Det märktes att premiärpubliken var mycket nöjd. Applåderna var kraftiga. Ett högt betyg till Fredrik Meyer och Patrik Hont som gör rollerna som Jacob och Wilhelm Grimm. Det går inte att låta bli att tycka om dem både, storebror som är mer seriös och noga och lillebror som är dramatisk och vill sprida sagor och fantasin. Helheten i föreställningen är mycket bra genomförd med scenografin och kläderna som hänger på scen och de två skådespelarna kan byta kläder medan vi ser på, det ger en lekfull känsla. Föreställningen är rolig och samtidigt känslosam med nyskriven musik av kompositören Eric Rosse som fungerar mycket bra. Eric Rosse har jobbat med bland andra Tori Amos och Maroon 5 samt skrivit musik till TV-serier som Grey’s Anatomy och Private Practise.

Regissören Filip Alexanderson berättar om sina tankar kring föreställningen:
– Bröderna Grimms sagor har kommit att bli en självklar del av vår barndom, men de hade inte funnits om inte dessa två maniska sagosamlare hade trotsat krig och fattigdom för att länsa bibliotek och folkberättelser på jakt efter en hotad tysk kultur.
– Men det är sättet de gör det på som är så spännande. Den ena nitisk och fyrkantig, den andre öppen och känslosam. En forskartyp och en konstnär, båda i närmast passionerad symbios med varandra.

De två brödernas olikheter blev deras styrka och gav dem framgång. Det är något som borde spridas till alla chefer och mellanchefer och personalchefer runt om i landet. Genom att vi är olika kan vi skapa mer tillsammans än om alla vore lika. Olikheter är bra. Det går inte att låta bli att älska dessa två bröder.

Rörelsebaserad utsvävande symbolik med fragment från Strindberg – Ett drömspel på Folkteatern

5 oktober, 2023 by Mats Hallberg

Av August Strindberg

Bearbetning: Magnus Lindman

Regissör och koreograf: Örjan Andersson

Scenograf och ljuskoncept: Crisander Brun

Ljusdesigner: Christoffer lloyd

Kostymdesigner: Jenny Nordberg

Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

Kompositör: Franz Edvard Cedrins

Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Javier Perez, Sofia Sangregorio, Anna Lundström, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström, Emilia Roosmann, Sanna Hultman/ Lisbeth Johansson

Urpremiär 23/9 på stora scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 8/11 2023

En ursäkt är på sin plats för senfärdig recension. På grund av krock med annan premiär grundas denna text på föreställningen efter premiären (27/9). Får skylla på datorkrångel, skrivkramp, tidsbrist och viss utmattning. Minns en sevärd uppsättning på Göteborgs Stadsteater 2005. Tänker i övrigt på Strindbergs österländskt influerade vandringsdrama i samband med rogivande slutscenen hos farmodern som efter hemska upplevelser pustar ut och planerar i Fanny och Alexander. Citerandet av dramatikerns ord som ger oss förutsättningarna, upplösningen av tid och rum. Mest klassisk har ju repliken om livet som ett skådespel där vi spelar våra roller med skiftande resultat blivit. Så som den uttalades av Gun Wållgren och på scen av exempelvis Carina Boberg, i hennes sista stora roll på teatern vid Götaplatsen. Pjäsen vars urpremiär ägde rum 1907 med Harriet Bosse i huvudrollen, publicerades i bokform fem år tidigare under en högst kreativ period, som samtidigt var ytterst påfrestande. Sedan dess har ett otal produktioner sett dagens ljus, till och med en komiskt interaktivt verk i närtid av 1 2 3 Schtunk.

På Folkteatern sätter den framgångsrike koreografen Örjan Andersson tänderna i detta mystiska världsberömda drama där Indras dotter nedstiger till människorna för att ta reda på deras villkor. Och vad Agnes kommer fram till behöver inte påpekas, konstaterandet tillhör allmänbildningen. Andersson som turnerar globalt och har över 30 verk på sitt cv, fusionerade i egenskap av regissör dansare och skådespelare på motsvarande sätt i Hamlet på samma scen 2017. Av ett originalmanus på ett hundratal sidor har Magnus Lindman skalat bort en avsevärd andel. Kvar återstår kärnan i uppdraget, tilltagande förvirringen som följer när undersökningen försöker räta ut ständigt uppkomna frågetecken. Det tar halvannan timme för Agnes (Anna Lundström) och hennes dubbelgångare på jorden (Sanna Hultman) att komma fram till den episkt bistra konklusionen. Om pjäsens cirkelrörelse som ständiga loopar och hur dess kalejdoskopiskt upplösande form fascinerat regissörer, orienterar dramaturg Klara Ejeby publiken om i en upplysande text i programhäftet.

Scenen placerad inuti i en kub med avsevärt djup badar i vitt. I mitten finns en lucka ansluten till en stege under golvet, som en förbindelse till en annan värld, en annan dimension. I denna scenografi finns varken slott eller spiraltrappor. Däremot ideliga ansträngningar att forcera en osynlig dörr. Franz Edvard Cedrins nykomponerade orkestermusik fungerar som preludium i mörker, samme tonsättare som satte musik till ovan nämnda Hamlet.

Upptagenhet av fenomenet déjà vu är vad öppningsscenen består av. I Ett Drömspel identifieras problem och det famlas som bekant efter förnuftiga lösningar. Gåtfulla existenser förmår inte enas. Deras åsikter, jämte beskrivningen av en tillvaro som flyter, skiljer sig hela tiden åt. Fraktioner bildas vilka argumenterar med emfas för sin ståndpunkt. Grumlig analys skapar ständiga omtagningar. Förvirringen betonas maximalt när regissören låter ensemblen hetsigt uttala repliker på främmande språk, främst från flerspråkiga dansarna. Har noterat att ett flertal kollegor i dagspressen omfamnat estetiken med hull och hår, vilket inte förvånar. Uppsättningen är annorlunda, för att inte säga otroligt pretentiös på ett förutsägbart sätt. En smaksak om man går igång på detta gåtfulla äventyr eller stöts bort av den fysiska, teatrala leken.

Att integrera rutinerade dansare med erfarna skådespelare har blivit på modet senaste decennierna, inte minst på Dramaten och Folkteatern. Minns särskilt lyckade samarbeten med Art of Spectra och koreografen Peter Svenzon. Blir intressant när de olika professionerna delvis kliver in på varandras områden. Skådespelarnas rörelsescheman kan basalt påminna om dansarnas. Dansarna i sin tur yttrar åtskilliga korthuggna repliker, agerar med dramatisk laddning. Verket utmanar därtill i vissa sekvenser könsnormer. Både spanske dansaren Javier Perez och Folkteatern-veteranen Jonas Sjöqvist svassar runt i blå respektive gul aftonklänning med krinolin.

Skärpan hos Sara Wikström och Anna Lundström som lika ivriga som desillusionerade Agnes gjorde störst intryck. Fast avgjort mest remarkabla prestationen utfördes under några minuters uppvisning, som om vi vore på cirkus. Syftar på meriterade Sofia Sangregorios extraordinära, oförglömliga solodans. Kan känna sympati med de som finner produktionen alltför tillgjord. Å andra kan uppsättningen rekommenderas för den underhållande kreativiteten och underfundiga sättet att fritt tolka Strindbergs mest gåtfulla pjäs. En pjäs där det hejvilt leks med språk och logikens lagar utmanas.

Filmrecension: How to Save a Dead Friend

3 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

How to Save a Dead Friend
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Marusya Syroechkovskaya

En mörk skildring av drogers fruktansvärda nedbrytande makt och ett unikt tidsdokument från förorter i Moskva mellan 2005 och 2017. Marusya Syroechkovskaya är 15 år i filmens början och hon är deprimerad och säker på att hon ska dö innan hon fyller 16. Då möter hon Kimi som får henne att leva upp och hon hittar en anledning att leva. De blir först nära vänner och sedan växer kärleken och de gifter sig. Kimi är charmig, rolig och mjuk. Men det finns ett stort varningstecken kring honom och deras relation. Han använder droger, alla droger det går att tänka sig. Båda två, Kimi och Marusya, nyttjar droger ofta och mycket. Flera av deras vänner dör i överdoser.

Kimi och Marusya är båda förälskade i grunge-musik och gillar Joy Division. Det är fascinerande att se hur denna musikkultur frodades i Ryssland också, men enormt skrämmande att se hur fritt drogmissbruket härjar.

Varningstecknen finns där men i början är det mest fest och glädje. Några år efter att de gift sig har de planerat en grillfest med vänner och kört till ett mysigt ställe tillsammans med allt för grillfesten. Då stjäl Kimi bilen och drar iväg för att skaffa droger. Då inser Marusya att hur mycket han än älskar henne så älskar han ändå drogerna mer.

Det är sorgligt att se hur Kimi obönhörligt förstörs av drogerna, både fysiskt och mentalt. När de två träffades var han fräsch och söt men efter några år börjar han se ut som sliten man och hans hår förlorar sin glans och han ser grå ut. Han utstrålar missmod och ser ut att vara äldre än han är. Han har alla de beteenden som missbrukare har. Han ljuger och luras och kan göra vad som helst för att få droger.

Marusya tar tag i sitt liv och lämnar Kimi ett tag. Hon vaknar till och förstår att livet med missbruket inte är något vettigt liv. Det är självklart svårt för henne att skiljas och lämna Kimi men jag lider ännu mer med hans mamma som har två söner med svåra missbruk. Kimis äldre bror är också missbrukare. Att leva med missbrukare är ett tungt liv.

Marusya har dokumenterat deras liv tillsammans under tolv år. Vi får följa dem på rockklubbar, ute på stadens gator, i deras lägenhet, på fester med vänner och till slut också på begravningen. Allt är filmat med en handhållen digital kamera. Det är en djupt berörande berättelse och det är svårt att se ibland, det gör ont i hjärtat.

Marusya har dokumenterat deras liv tillsammans och på så sätt sparat hans minne för eftervärlden. Dokumentären är förstås höst personlig men ändå inte privat, vilket gör att den fungerar. Det är mycket svårt att förlora en nära anhörig i droger. Den skildrar detta svåra medberoende som en liv med en missbrukare innebär, att både älska någon och samtidigt hela tiden vara rädd att förlora denne. Att hoppas på förändring och samtidigt bli sviken om och om igen. Samtidigt läcker det in tidsdokument från ett Ryssland i förändring, ett Ryssland med våldsam militär och polis. Ett Ryssland där många unga vill leva som i västvärlden. En dokumentär som berör och som berättar både om nationen Ryssland och om livet med en missbrukare. Enastående dokumentär som inte går att skaka av sig, som dröjer sig kvar inom mig länge.

Fakta om filmens regissör och fotograf:
Filmmakaren heter Marusya Syroechkovskaya och föddes 1989 i Moskva. År 2022 flydde hon från Ryssland och bor nu i Israel, även om hon spenderar en stor de av sin tid på resande fot.

Om filmen:
How to Save a Dead Friend är en svensk/norsk/fransk/tysk samproduktion som visats på ett stort antal filmfestivaler och biografer världen över. Den har hyllats och mottagit flera priser, bland annat på Tempo Dokumentärfestival där den 2023 vann priset Tempo Documentary Award.

Teaterkritik: Dansen – stora livsfrågor i poetiskt, absurt skådespel framfört med humor

3 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Dansen
Av Ivan Vyrypajev
Regi Olof Hanson.
Översättning Nils Håkanson.
Ljus Tobias Hallgren.
Scenografi/kostym Matilda Hyttsten.
Mask Anna Olofson.
Musik, teknik och musiker Sole Gipp Ossler.
Koreografi Ossi Niskala.
Medverkande Frida Beckman, David Rangborg, Sandra Huldt, Ia Langhammer, Emil Hernried.
Premiär på Teater Galeasen 25 septemer 2023
Föreställning som recenseras 2 oktober 2023

Det är som om handlingen förs fram i en både magisk och absurd realism när de små betraktelserna tar vid i Vyrypajevs Dansen (skriven 2010). De sju separata scenerna utspelar sig alla i ett snarlikt väntrum – där någon alltid ligger för döden. Några anhöriga har kallats dit. Repliker återkommer men i andras munnar. Ridåer dras ner lite på låtsas, för att förvirra oss, mellan akterna. Gestalternas reaktioner glider och alterneras i de olika scenerna– samtidigt som döden är konstant. Lika konstant är också idén om den fantastiska, magnetiskt lockande dansen – ”Delhi”. Dansverket som kom till efter Katjas upplevelse av en myllrande, levande gata bland de mycket fattiga i Indiens huvudstad. Ett stort tema är dans som symbol – ställd mot döden som fond. Centralt är också Katjas gestalt som de andra gestalterna reagerar på.

Skådespeleriet är ofta rakt och övertydligt vilket blir absurt, farsartat och lockar till skratt. Men en ironisk syrlighet för också in allvar. Skådespelarnas stramhet och karaktärsfasthet imponerar. Det uppstår komiska karaktärer som präntar in replikerna, vilket nog är föreställningens stora behållning.

De stora livsfrågorna gestaltas. Kärlek, föräldraskap, medmänsklighet, ansvar, empati och skuld. Allt ställs i relation till karaktärernas acceptans av livets negativitet – smärta, ändlighet och död. ”Förintelsen? Nej, den accepterar vi – livet är snart slut!”, tycks någon säga. Ett rött ärr finns på Katjas bröst – efter ett glödgat spett – en smärta hon tillfogat sig själv i Indien. Att leva i ett flöde, nära både smärta och glädje, hålls fram som ett ideal.

I första scenen ställs Katjas mor inför sin död. Här ges också berättelsen om Katjas dans. Dansen har också den empatiska väninnan i väntrummet en gång sett uppförd – vid samma tillfälle då även den gifte mannen Andrej var med. Han är Katjas stora kärlek. Plötsligt kommer Andrej också själv in på scenen. Katja får tillfälle att förklara sin kärlek. Han avböjer, tyngd av skuld inför fru och barn. Men beslutet bryts i scenerna efter.

Företeelser och repliker upprepar sig i varje scen men vrids runt några varv . I centrum står olika förhållningssätt: Någon skriver om dansen fastän den borde istället upplevas, någon tycker att dansen är för lättjefull, någon blir ett med dansen , någon är förälskad men förlamas av skuld, en mamma är fylld av egen ångest och orkar inte ta in dotterns.

En överempatisk person vill desperat lindra smärta, en anhörig är avstängd och känner ingenting. En luttrad vårdperson förmedlar dödsbudskap och tjänar en slant på besväret. I slutet samlas de alla i en enkel, mycket mänsklig elementär dans. Några sanningar och förenande erkännanden blir spelets avslut.
En fin inramning är musiken – som framförs live med hjälp av piano och sång (Sole Gipp Ossler) och skapar närhet. Inkluderandet av sufflören i spelet för också föreställningen närmare publiken. Galeasens konstnärliga grepp kring hela uppsättningen är väl genomförd och poetisk.

Ivan Vyrypajev är den exil-ryska dramatikern som nu bor i Warszawa. Han är mannen som älskar Indien, men som inte längre kan resa dit för att han inte lyckas bli av med sitt ryska medborgarskap. Nu bedriver han teater i olika former för ukrainare och driver ett kulturhus som också försöker bota krigstrauma. Om detta skrev DN (25/9) nyligen inkluderat en intervju med honom. Galeasen sätter för tredje gången upp ett av hans verk. De två tidigare (som dock skrivits senare) hette Illusioner (uppfört 2014) och Omfamningar (uppfört 2017).

Filmrecension: Golda – en skildring om maktspelet bakom krig och fred

3 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Golda
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Guy Nattiv
Manus Nicholas Martin
I rollerna Helen Mirren, Liev Schreiber, Camille Cottin, Rami Heuberger, Emma Davies, Ed Stoppard

En film om krigets vansinne. Filmen skildrar Jom kippur-krigets utbrott hösten 1973 då Egypten och Syrien angrep Israel. Egypten och Syrien var lierade med och hade stöd av Ryssland. Handlingen krets kring Israels premiärminister Golda Meir och hur hon måste vara slug och stark för att rädda sitt land.

Denna film är rakt igenom enastående. 19 dramatiska dagar skildras, klockan tickar och i potten ligger ett lands självständighet. Dramaturgin talar direkt till våra hjärtan, ljud, foto och musik – allt talar tillsammans. Och Helen Mirren. Hon får stående ovationer av mig för sin rollprestation. Hon är Golda Meir och hon förmedlar så mycket med varenda blick, varenda rörelse, varenda bloss hon tar på cigaretterna (och de är många, hon verkar ha varit kedjerökare).

Det går inte att låta bli att se paralleller med vad som händer idag då Ryssland anfallit Ukraina. Krig är grymma och betyder många döda, många skadade. På båda sidor. Mark förstörs, djur dödas och livet förändras för många. Många med mig vill säkert helst att kriget slutar NU. Men precis som Golda Meir och Israel måste försvara sig och agera smart för att kunna ha något i kommande fredsförhandlingar kan Ukraina inte lägga ned vapnen. Krig är vidriga. Samtidigt måste nationer kunna försvara sig. Det är en kluven ekvation. Filmen skildrar detta med eftertryck.

Filmen berättar om livet på högsta toppen av samhället, om intriger och spel bakom gallerierna. Israel blev i stort sett överrumplade av de arabiska anfallen på grund av den israeliska säkerhetstjänsten inte hade haft på sin avlyssningsutrustning. Vilket den högste chefen för säkerheten inte erkände utan hävdade att det inte fanns något från avlyssningen som tydde på att någon anfall var på gång.

Golda Meir måste vara stark och ta beslut, oftast som ensam kvinna i alla makthavande sammanhang. Helen Mirren gör henne ändå mänsklig, vi kan genom en blick eller tår på ögat förstå hur starkt och djupt hon berörs av alla unga soldater som måste dö för att försvara Israel.

Det är delvis en berättelse om en stark kvinna och genom henne får vi en kvinnas blick på vad krig är. Men mest av allt är det en berättelse om spelet och fulspelet på maktens högsta nivå. Hur de mäktigaste i världen spelar ett spel för varandra. En skildring av maktspelet bakom kring och fred.

OM GOLDA MEIR
Golda Mabovitz föddes 1898 i Kiev under fattiga förhållanden, och familjen emigrerade till USA 1906. Golda växte upp i Wisconsin och gifte sig 1917 med Morris Meyerson. Makarna flyttade till brittiska Palestinamandatet och fick sedermera två barn. 1928 började Golda arbeta för fackföreningen Histadrut. Tjugo år senare var hon en av de tjugofyra som skrev under Israels självständighetsförklaring, och 1949 valdes hon in i Knesset för partiet Mapai. Fram till 1956 var hon Israels arbetsmarknadsminister, varefter hon utsågs till utrikesminister och bytte efternamn till hebreiskans meir, ”gör ljus”. Efter premiärminister Eshkols död 1969 blev hon hans efterträdare och satt på posten till 1974. Hon fick epitetet järnladyn och David Ben-Gurion beskrev henne som den ende mannen i kabinettet. Golda Meir är den hittills enda kvinnliga israeliska premiärministern och var den tredje kvinnliga premiärministern i världen. Hon avled 1978; trots att hon inte ville bli föremål för minnesplatser finns ett torg i New York samt en gångbro i Berlin som bär hennes namn.

Recension

Footer

Om oss