• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

20 april, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Hannah Bergström

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

​

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Queer, Scenkonst, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Stormskärs Maja – kunde blivit episkt men nu mest slarvigt hantverk

19 april, 2024 by Elis Holmström

Stormskärs Maja
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Tiina Lymi

Tanken är att göra en svepande, grandios och oerhört romantisk berättelse som spänner över flera årtionden. Rent spirituellt finns det flera paralleller med Jan Troells två
Wilhelm Moberg-adaptioner Utvandrarna och Nybyggarna. Förvisso utspelas inte Stormskärs Maja på andra sidan jorden men flera tematiska likheter är slående. Det är ett gift par som slåss mot omöjliga odds och där flera situationer prövar livhanken och där vardagen består av kolossala utmaningar. Förhållandet mellan de två huvudpersonerna är också central och blir det primära drivmedlet för berättelsen.

Många gånger om så kolliderar världsomskapande händelser med det vardagliga och skapar massiv friktion. Flera paralleller finns också till ett annat Troell-projekt, Maria Larssons Eviga Ögonblick, som fokuserade på en oerhört självmedveten och målinriktad kvinna som befann sig på en tid och plats som skydde både hennes ambitioner och kön. Även här har vi en huvudperson vars excentriska manér och tankegångar går emot det dåvarande samhällets normer.

Det låter som uppgjort för något storslaget, speltiden på nästan tre timmar understryker också de oerhörda visionerna. Men likt ett klassikt fuskbygge faller allt samman då gummit möter asfalten. För väldigt snart uppenbarar sig den faktiska filmen och dess olika attribut som visar sig vara av ohyggligt låg kvalité. Filmskapare har olika grader av precision och försiktighet då det kommer till att göra film. En del älskar att måla med bred pensel, andra föredrar en skalpell. Ingen av metoderna är rätt eller fel, det beror helt och hållet på i vilken kontext den tillämpas. Men Tiina Lymi som står som regissör har ett rekordartat klumpigt sätt att göra film på. Om vi bortser från att filmen är fullkomligt ointressant visuellt, att scenografi och kostym känns som hämtade från en bod på Skansen, är den övergripande regin förfärande inkompetent. Den livsviktiga romansen – eller de många viktiga nyanser som genomsyrar huvudpersonen, kan inte ens kallas amatörmässiga. Istället har vi att göra med ett handlag som inte ens skulle platsa på en mässa för gycklare. Lymi undviker allt det varsamma och subtila, varenda sekvens presenteras med ett burdust brölande. Personregin är mer eller mindre obefintlig, och då Lymi inte kan tygla filmen som hon vill tar hon till kreativt våld. Varenda beståndsdel av Stormskärs Maja är ihopsatt med en motorsåg och slägga. Istället för att ta sig tiden och låta berättelsen utvecklas naturligt så forceras ständigt händelseförloppet vilket resulterar i en film som känns ofokuserad och stressad. Den klippning som används är minst lika brutal, klippning av den bra sorten skapar flöde, ett liv och en sorts magnetisk kvalité. Detta är istället som att åka på en motorväg bestående av otaliga potthål, det skakar, gör ont och leder till en färd mer helvetisk än den Orfeus tvingades till.

Jag kan inte påminna mig en film som varit såhär rumphuggen och opolerad vad gäller berättarteknik. För att kompensera för bristen på det mesta får vi ett motbjudande soundtrack som gnäller och skär i öronen. Delar som är avsedda att vara intima och finstämda dränks av denna ljudtortyr som passar lika väl som huligantutor på en begravning.

Först i mitten av berättelsen lugnar det ned sig, där får sekvenser och personer lov att i alla fall andas. Då stabiliserar det hela sig en aning och blir högst mediokert men inte outhärdligt. Tyvärr så kommer Lymi på att detta inte går an och avrundar denna mer drägliga sekvens på ett förkastligt vis. Och då det emotionella vulkanutbrottet ska komma blir det endast en patetisk knallpuff. I filmens kanske viktigaste stund, som är menad att slita publikens hjärta i stycken, får vi se den mest skrattretande inkompetens jag sett sedan Rambo Last Blood försökte vrida om tårkanalen.

Amanda Jansson i huvudrollen gör sitt bästa för att skapa ett mångfacetterat och komplext porträtt av den inte helt enkla Maja. Men det hjälper föga då Tiina Lymi leker rövare och regisserar Jansson som om det hela vore ett utdraget skämt.

Stormskärs Maja må har episka kvalitéer men dessa avrättas kallblodigt av värdelös regi och ett allmänt hantverk som lämnar det mesta att önska.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Stella – ohyggligt och tragiskt och mycket tankeväckande

18 april, 2024 by Rosemari Södergren

Nebenstrasse vor Feinkost Strauss.
Mai 1943 Stella lernt Rolf Isaakson kennen.
Stella Goldschlag (Paula Beer)

Stella
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Kilian Riedhof
I rollerna Paula Beer, Jannis Niewöhner, Damian Hardung, Joel Basman, Maeve Metelka

Ibland är verkligheten hemskare och mer tragisk än det påhittade. Berättelsen om judinnan Stella Goldschlag är så ohygglig att jag inte kan skaka av mig den. Paula Beer gör rollen äkta och trovärdig och jag vill gråta när jag tänker på hennes liv och vad hon gjorde och vad hon utsattes för. Vad kan människor förmås att göra för att överleva?

Stella handlar om en ung tysk judinna som växte upp i Berlin. Hon var ung under andra världskriget och älskade musik och jazz i synnerhet. Hon var sångerska i ett svängigt jazzband där de andra musikerna liksom hon var judar. Vi får följa hennes utveckling från att knappt tro på vad nazisterna gjorde mot judar till att vilja fly och till att bli torterad och tvingad att förråda andra judar.

Det är lätt att sitta i trygghet och se en skildring av utsatta och jagade människor som flyr för sina liv och säga att man aldrig skulle förråda sina egna. Men vad händer när en pistol riktas mot ens huvud och det handlar om att ha någon chans att överleva.

Stella lyckades skaffa sig ett falsk id-papper och med det kunde hon ta sig runt i Berlin, gå på café och leva ganska normalt. Hon var ung, ville ha kul och var ganska oansvarig, som många unga kan vara. Eftersom hon var blond och hade blå ögon kunde hon tas för en tyska. Men en dag blev hon förråd av någon som kände henne och hon hon greps av Gestapo.

Hos Gestapo blev hon slagen och torterad. Gestapo hotade med att skicka hennes föräldrar till Auschwitz om hon inte gick med på att hjälpa Gestapo att hitta judar. Hon tvingades inte bara att ange judar utan hon skulle också leta upp dem på stan och på caféer. Från september 1943 till slutet av kriget skickade Stella Goldschlag hundratals andra judar till Gestapo.

Filmen skildrar inte bara Stellas tragiska liv utan också nazisternas fasansfulla behandling av judarna och vi får en inblick i hur hatet till judar kunde gödas och frodas – det har sorgligt nog en hel del likheter med de judehat som spruckit upp runt om i Sverige och i västvärlden under senare år. Det finns stora likheter med hur Israel beskrivs idag och hur judarna beskrevs då i Nazi-Tyskland. Jag får en stor klump i magen när jag tänker på att terrorgruppen Hamas dödade mer än tusen människor och tog både män, kvinnor och barn som gisslan. Detta hat som fortfarande florerar världen över mot judar, det är skrämmande. Ja frågan är mer komplicerad än så, förstås. Många som inte stöder Hamas har fått sina hem förstörda i Gaza. Också frågan om Stella och andra judar som förrådde sina egna är inte glasklara att ta ställning till. Situationer kan vara rätt komplicerade. Det är bra med filmer som denna, som kan lyfta fram frågor på djupet och inte beskriva allt förenklat i svart eller vitt.

Paula Beer i rollen som Stella är enastående. Hon ger liv och gestaltar den unga, levnadsglada, emellanåt ytliga Stella och sedan den erfarna kvinnan som sett livets mörkaste sidor. Ibland ljuger hon för sig själv, det är enda sättet för henne att överleva. Det är inte alltid lätt att manövrera med en moralisk kompass när liv och död står på spel. Stella var både en förövare och ett offer. Detta är en stark film och den går inte att glömma i första taget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Judeutrotningen, Nazism, Nazismen

Filmrecension: Sommar utan vår – en fullkomligt fantastisk berättelse

18 april, 2024 by Elis Holmström

Sommar utan vår
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Nuri Bilge Ceylan

För att citera Svenska spel, ”plötsligt händer det”. Från ett land vi sällan får se kulturella yttringar ifrån – än mer sällan film, kommer en svepande och fullkomligt fantastisk berättelse som på ett vördnadsfullt och stilfullt sätt lyckas demonstrera att det finns rent episka kvaliteter i ämnen och platser som tycks vara mer eller mindre obetydliga.

Sommar Utan Vår har dock inte gått förbi obemärkt under fjolåret. Efter en bejublad premiär på Cannes filmfestival – där filmen också tog hem pris för bästa kvinnliga skådespelare, har filmen sannerligen en hög profil. Flera så kallade festivalfavoriter kan visa sig vara otäcka kallsupar, något märkligt sker på de glamorösa festivalerna, en sorts tillfällig hysteri där alltför många filmer hyllas till skyarna. Då filmerna gradvis letar sig ut till allmänheten börjar nykterheten framträda och bejublade favoriter från franska rivieran blir istället stora frågetecken som få – om någon, tar notis om.

Tack och lov är detta inte fallet med Sommar Utan Vår. Regissören Nuri Bilge Ceylan har – till skillnad mot hyllade västerländska regissörers sätt att skildra alldagliga livsöden, en fantastisk uppriktighet och respekt både för sin berättelse och för publiken. Där vi idag har alltför många själviska exhibitionister, som endast konstruerar filmer för att på enklast möjliga väg roffa åt sig Oscarsnomineringar, är det en ynnest att se en film som inte har tillstymmelse till några sådana cyniska ambitioner eller agendor. Bilge Ceylan går istället in med allt han äger och har, han iscensätter allt som om det vore den sista sekvensen han någonsin regisserar. Men istället för att kännas överspänd eller sammanbiten vilar det ett lugn över precis allting. Det behövs inga stora gester, tårdrypande musik eller överdrivet emotionellt skådespel i tron att det skall ge berättelsen substans. Omsorgen och precisionen som vilar över hela filmen är häpnadsväckande. Även om det inte förekommer några bombastiska sekvenser som skakar om hela berättelsen från en dramatisk synvinkel, känns varje trevande steg och obetydlig konversation som nyckelscener.

Berättelsen må vara definitionen av alldaglig, platsen den utspelar sig på likaså. Trots det lyckas Bilge Ceylan att koppla ett järngrepp om tittaren genom att suga in oss i en värld som är utan en enda extraordinär faktor men där dramaturgin och sättet berättelsen förmedlas är trollbindande. Faktorer som att ett antal karaktärer är långt ifrån sympatiska eller att filmen har ett ohyggligt långsamt tempo glöms bort då Bilge Ceylan har en otroligt varsam hand som leder publiken genom speltiden på nästan tre och en halv timme.

Sedan går det inte att undkomma att Sommar Utan Vår är fantastisk från ett visuellt perspektiv. Precis som övriga filmen är inget överdådigt eller pampigt, istället är fotot och miljöerna fantastiskt attraktiva i all sin enkelhet. Filmens fotografer Cevahir Sahin och Kürsat Üresin väljer också att bryta mot flera normer vad gäller komposition, sättet de placerar färger som vanligtvis är menade att dra åt sig blickar på oväntade ställen. Detta leder till att publiken tvingas insupa allt och söka sig efter de viktiga punkterna, något som gör att miljöerna och de eviga snölandskapen känns genuint levande och inte bara som en karaktärslös bakgrund.

Och utöver det fantastiska utseendet och den snillrika personregin har filmen också en oväntat effektivt underfundig humor som ackompanjerar den allmänna melankolin och ensamheten på ett fantastiskt sätt. Det enda som håller tillbaka Sommar Utan Vår från att vara en fullkomlig upplevelse är den tredje akten som är aningen utdragen och inte så pass utvecklad och fascinerande som de första två tredjedelarna. Dock är det svårt att älta över det då vi har att göra med en mestadels fantastisk film som läxar upp de flesta vad gäller förmågan att skapa stor dramatik från det mer eller mindre helt obetydliga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Turkiet

Filmrecension: The Settlers – vilket äventyr

18 april, 2024 by Elis Holmström

The Settlers
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Felipe Gálvez Haberle

The Settlers är en av de mer konfunderade filmerna på länge. Det handlar inte om att berättelsen är abstrakt eller att filmen prövar tålamodet. Istället är det en rad kreativa beslut som får hjärnkontoret att försättas i lågor. Att göra western utanför de klassiska geografiska platserna verkar vara något av en mikrotrend för tillfället. Först med norska Upproret och nu The Settlers som utspelar sig i Chile och Argentina. Som alltid kan ett miljöombyte göra mirakel för en genre som kan uppfattas som aningen mossig. Men istället för att tillsätta egen krydda har regissören Felipe Gálvez Haberle valt att skapa en sorts hybrid där han kärleksfullt hyllar sina inspirationskällor. Detta innebär att det inte bara blir vinkningar till klassisk western utan även en udda referens till Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.

Den övergripande stilen och dramatiken är dock som hämtad ur valfri film signerad Sergio Leone, framförallt hans dollar-trilogi med Clint Eastwood. Leones filmer ses ofta som den mest renodlade versionen av en westernfilm. Filmerna innehåller våld, dammiga småstäder, män med fantastiska mustascher och ett soundtrack som endast kan betygsättas som mästerligt. Men dollar-trilogin har också en allmän ton som drar åt det oseriösa och rent komiska, inslag som funkar utmärkt i en film där Clint Eastwood drar sin revolver snabbare än Lucky Luke. Med det är inget som bör förekomma i en film som i grund och botten vill berätta en oerhört allvarsam och mörk berättelse.

För berättelsen i The Settlers är av oerhört seriös natur, som undersöker det horribla massmordet på den nord- och sydamerikanska urbefolkningen. Därför uppstår en helt bisarr kontrast då filmen presenteras som ett dråpligt och pojkaktigt matinéäventyr där slagsmål, toxisk maskulinitet och en lättsam nonchalans omger hela filmen. Det visuella är minst lika förbryllande där allt presenteras som en 60-tals western i 4:3 format och ett oerhört sotigt foto som inte heller känns särskilt passande. Än mer otroligt blir det då det rent nostalgiska underhållningsvärdet ofta övervinner det oerhörda mörker som filmen vill lägga stor emfas på.
Denna märkliga underhållningsfaktor, tillsammans med en kort speltid, gör det hela än mer matiné-doftande. Först mot slutet försöker filmen att ändra skepnad genom att dra sig ifrån de utbrända western-klyschorna och göra något som istället påminner om ett detektivarbete. Här börjar filmen – äntligen, framstå som vuxen och målmedveten vad gäller att ta tag i den oerhörda synd som begicks mot urbefolkningen, där tortyr och folkmord ansågs fullt legitimt. Men då berättelsen verkar redo att förhöja sin dramatik är det hela slut.

Det är svårt att inte tycka om flera av segmenten i The Settlers, hela inramningen som kärleksfullt blickar åt de största av klassiker är inspirerande och som ett rent äventyr är det fullt godtagbart. Men då intentionen var att göra något fyllt med svärta kan det endast ses som en förvirring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 215
  • Sida 216
  • Sida 217
  • Sida 218
  • Sida 219
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in