• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ambitiös och fängslande debut i jazzrelaterad progressive anda – Lage Nordling Electric Ensemble

13 maj, 2024 by Mats Hallberg

Lage Nordling Electric Ensemble

3

Inspelad i Signalverket Malmö 2022-23

Mixning/ producent: Jesse Emmoth

Zennes Records

Releasedatum: 3/5 2024 (digitalt 31/5)

Lage Nordling heter en jazzgitarrist baserad i Malmö utbildad på Framnäs och Musikhögskolan. Debuten utan titel beskrivs som en mix av progressive, jazz och konstmusik. Vad han kallar för ”äventyr i en annars avförtrollad värld” tar mest sikte på först nämnda vidsynta genre, förstärkt med begreppet maximalistisk. På den vinyl jag generöst nog fått skickad till mig förekommer sex kompositioner, samtliga signerade 30-åringen. Fått reda på han varit medlem i gruppen KosmoKid.

I skrivande befinner sig hans ensemble av framstående improvisationsmusiker på releaseturné i Tyskland. I den ingår några för mig bekanta namn tillsammans med musiker jag inte känner till. På elbas finns Anne Marte Eggen, en förgrundsfigur i prisade We Float som dessutom medverkar i bland andra Thymeshift United. Sköter syntarna gör mannen som tillika producerat, nämligen Jesse Emmoth som för ett par år sedan var med om att bilda Scandinavian Jazz Orchestra. Kompletterande gitarrist Samuel Hällkvist har spelat med exempelvis Yazz Ahmed, Isidurs Bane och Marilyn Mazur. Ett instrument som utkristalliseras lite här och var i den maffigt påkostade ljudbilden är altsaxofon, trakteras av begåvade Hannes Bennich – leder egen kvartett och kunnat ses på Utopia i år i Katrine Windfelds sextett. Mario Ochoa (Post-Sun-Vision) heter ensemblens drivande nav bakom trummorna. Sättningen utstrålar osviklig kompetens!

Mina intryck härrör från ett par koncentrerade ”sessioner”, tillbringade med förträffliga Sony-hörlurar kopplade till stereon. Anteckningarna från olika tillfällen skiljer sig något åt, slutsatserna överensstämmer inte till fullo. Förvånas över att debutanten överlåtit åt en vän i ensemblen att producera, eftersom det låter som om Lage Nordling självständigt realiserat sin vision. Kanske är det medvetet gjort, men hade önskat att kompositören vidareutvecklat somliga av sina skissartade idéer. Referenser till Zappa, King Crimson, krautrock, ambient, Gentle Giant och Weather Report stannar på antydningsstadiet; ofta utan att slagkraftiga alternativ lanseras.

Vad som lanseras med en formulering om extremt genomtänkt debut över 31 minuter, har spelats in med framtidens teknik betecknad MOD DB60, vilket också en lång komposition döpts till. Soniska upplevelsen är spektakulär, något att fröjdas åt. Vid några tillfällen låter för övrigt en gitarr halvakustisk, vilket tillför ytterligare en dimension.

Ska betonas hur händelserikt det är, vilket ger förutsättningar för stimulerande lyssning. Samtidigt finns i andra vågskålen risken för att för många impulser kan orsaka en överlastad produkt, alster som bombarderar lyssnarna. Det kan låta intrikat och spretigt för att i nästa sekvens kollektivt dra iväg med fräckt groove. A- respektive B-sidan inleds med att altsaxens förnämliga fraserande, flätas samman med vassa gitarrer på en bädd av feta rytmer. Emellanåt uppstår naturliga övergångar. Å andra sidan duggar det tätt med tvära omkastningar. Sådana är rikligt förekommande i exempelvis i Need, Must, Ought.

Genom leverans från synt, sax, elbas och diskreta trummönster associerar jag i ballad till Weather Report. Skillnaden är som framskymtat att den relativt oprövade kompositören saknar den magiska gruppens nerv och fokus. Vill ändå hävda att suggestivt snirklande ballad tillhör albumets mest tongivande alster. Lage Nordling Electric Ensemble består av en meriterande skara av duktiga musiker som sömlöst samexisterar. Vilka som opererar i framkant skiftar på klassiskt jazzmanér. Tajta rytmsektionen exponeras ljuvligt i en låt där de har fult upp i en metrisk form. Musiken ger upphov till många reflektioner, vilket ska ses som något positivt. Ibland uppstår fruktbara öppningar, vid andra tillfällen tenderar musiken att måla in sig i ett hörn.

Att hjärnan bakom albumet skapat spännande sound och atmosfäriska tillstånd, snarare än eggande melodier med hopkopplade delar blir i längden en brist. Saknar stundom medryckande melodier som fäster. King Crimson-aktiga Dance Maybe utgör ett välgörande undantag, motsäger delvis min utsaga. Där målas toner uppfinningsrikt av synt och sax på ett klatschigt avigt sätt á la Gentle Giant. Efterlyser beståndsdelar med ett uttalat centrum, för att balansera andelen infall och utbuktande fragment. När jag tillägnar mig expressivt gitarrsolo i Need, Must, Ought hamnar jag hos Alan Holdsworth (sett honom på Nef), sannolikt en förebild för Nordling. Som framgår är jag kluven till detta lika lyxiga som lovande förstlingsverk som hade behövt fler kompositioner som griper tag i mig.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Charmerande retro-nisch finslipad intill fulländning – Tur att jag kan skratta av Amanda Ginsburg

11 maj, 2024 by Mats Hallberg

Amanda Ginsburg

Tur att jag kan skratta

4

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm

Producenter: Amanda Ginsburg & Filip Ekestubbe

Ladybird

Releasedatum: 14/4 2024

Inte utan att man funderar på hur Amanda Ginsburg handskas med den kopiösa framgång hon rönt. De två tidigare plattorna i eget namn belönades bägge med en Grammis, fler priser har utdelats och recensentrosorna har prunkat. Att döma av ett par möten på tu man hand och efter att ha sett sångerskan och låtskrivaren live fem gånger, konstateras att hon ödmjukt har fötterna på jorden. För kännedom kan informeras om att jag recenserat henne flera gånger. Att skivbolaget lanserar henne som en hyllad och älskad stjärna, tillika introduktör av jazz för noviser, märks. De för hennes sound oumbärliga musikerna negligeras. Lyckligtvis lyfts deras betydelse fram av frontande kvinna när möjlighet ges.

Nytt sedan I det lilla händer det mesta (2020) är att ständige vapendragaren pianisten Filip Ekestubbe, numera omges av danske kontrabasisten Anders Fjeldsted och den i Köpenhamn bosatte norrmannen Snorre Kirk på trummor. Kirk har en egen swingbetonad grupp som jag recenserat live och på skiva, medan den ännu resligare dansken figurerat på flera album jag skrivit om. Fick möjlighet att njuta av pianistens meriterade, färska trio på Unity härförleden. Flitigt sysselsatte Ekestubbe har jag haft förmånen att höra i diverse sammanhang på senare år, vilket renderat i ett flertal entusiastiska omdömen.

Tur att jag kan skratta består av nio välsvarvade (knycker termen från presstexten) melodier, varav en är en tonsättning på omtalad dikt av Stig Dagerman. I övrigt står Amanda Ginsburg för samtliga texter, i några fall i samverkan med Andy Fite, pappa Bengt Erik eller Filip Ekestubbe. Den sist nämnde är huvudansvarig för skimrande, fängslande och finurliga kompositioner, ofta tillsammans med Amanda. Snorre Kirk har komponerat Var det mot mig du log? medan en annan fullträff hämtats från fullängdare sångerskan gjort med osannolikt produktive Andy Fite (recenserad i JAZZ/ OJ). För att fullfölja redogörelsen listas Ginsburgs gäster i studion. På öppningsspåret och Höst förekommer Pär Grebacken (flöjt), Johan Alenius (altflöjt), Klas Lindquist (klarinett), Klas Toresson (klarinett) samt Lisa Grotherus (basklarinett). Tobias Wiklund lirar kornett i Hip Shit. Samtliga tillhör landets mest kvalificerade blåsmusiker med jazzanknytning.

foto Qlaez Wennberg – från releaseturnéns avslutning i Göteborg

Hade förmånen att närvara under turnéavslutningen på Storan i Göteborg, då Amanda i perfekt akustik nöjde sig med att bli uppbackad av nämnd pianotrio, stiligt ekiperade. Kanske med något undantag framförs allt material från färska skivan, i en repertoar över två set kryddad med hits som Havsmelodi. Konserten i välfyllt och anrikt teaterhus blev en väldigt lyckad turnéavslutning, med extra taggad kvartett på scen. Som kunde förutses skiljer sig musiken åt live och i inspelad form. På sedvanligt jazzigt manér får de ypperliga musikerna avsevärt mer frihet att uttrycka sig, utrymmen de på ett bedårande vis tog till vara på i solon, upprymda dialoger och i tajta gemensamma aktioner. Oemotståndlig formel breddas. Man ägnar sig utöver visjazz åt swing, bossa, högoktanig bopp, cool jazz, stråk av kammarmusik, bluesiga inslag och till och med en sekvens där det improviseras otyglat i experimenterande anda. Associerar vid ett tillfälle när supersnabb scat uppstår, förvånansvärt nog till Bud Powell. I en annan minnesvärd sekvens till Jan Johanssons mästerligt renodlade kompositioner på Innertrio vilka utfördes tillsammans med storheterna Georg Riedel och Egil Johansen.

Vad beträffar den prisade stjärnan själv, kan man inte undgå att referera till i första hand Monica Z och hennes berömda 60-tal, fast också till ett självständigt geni som Barbro Hörberg. I vissa ballader kan likheter med Nannie Porres skönjas. Det är en konst att ha en näpen och medhårsstrykande framtoning utan att bli banal eller menlös. Den konsten behärskar Ginsburg fullkomligt. Och särskilt live tuffar hon till sig emellanåt. Två andra häpnadsväckande färdigheter måste framhållas. Dels ett fabulöst drillande i höga register á la Alice Babs, dels anmärkningsvärda nivån på rytmsinnet. Den frapperande vighet och känsla för rytmik rösten frambringar är unika kvaliteter som har ytterst få motsvarigheter i svenskt musikliv. Sättet att skickligt betona ska också med emfas föras in på pluskontot.

foto Qlaez Wennberg

Efter relevant utvikning nu full koncentration på det välproducerade album jag lyssnat på flera gånger i utmärkta Sony-hörlurar. För de som undrar ska sägas att cd:n innehåller ett illustrerat häfte, där de underfundiga alternativt underhållande texterna återges. Insiktsfulla vardagsbetraktelser varvas med livsfilosofi jämte aspekter på relationer och kärlek. Det samhällsengagemang som sipprar fram i sociala medier och mellansnack är än så länge tämligen frånvarande i verser och refränger.

Ljuvlig inledning med sofistikerat spelande blåssektion åtföljs av pigg och lika välsvarvad up tempo i medryckande Jag borde inte måste vilja med snyggt basfeature och underbart snärtiga löpningar från Elestubbe. I nästa låt skiftas stämningen återigen genom att härligt dröjande ballad framställer en bluesig känsla. Utan att te sig som en tom pose låter man i titellåten hur coola som helst. Som redan framgått erbjuder Amandas tredje fullängdare under eget flagg påfallande variationsrikedom. Influenser från fler håll än föregående alster förekommer, vilket tyder på en utvidgning av konceptet. Rötterna till text & musik kan fortfarande tveklöst spåras till 60-talet, ibland fångas jag av fragment som påminner om örhängen från en svunnen era. Ginsburgs cocktail av soft jazz, visa och virtuosa inslag tar med lyssnarna på en hänryckningens svindlande resa. Att hon på uppseendeväckande kort tid etablerat sig i vokaltoppen beror på kombinationen bärkraftiga låtar, styrkan i en egen röst och oantastliga val av ackompanjatörer.

Som nämnts fraseras med utomordentlig finess oavsett om sången stretchas eller det idkas avancerade manövrar i uppdrivet tempo. Vidare ska poängteras att Ekestubbe, Fjeldsted, Kirk och albumets gäster utgör halva behållningen, samt att kornettisten Tobias Wiklund gör en ypperlig insats på krängande dängan Hip Shit. I slutändan är det hugget som stucket om Tur att jag kan skratta ska tilldelas 4+ eller full pott.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Goodbye Julia – saga om ånger, missförstånd och rädsla

10 maj, 2024 by Elis Holmström

Goodbye Julia
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Mohamed Kordofani

Numera minns allt färre de gamla uthyrningsbutikerna, hur rader på rader av VHS- och senare DVD-filmer, stod redo att konsumeras, alla uppdelade efter kategorier eller genrer. Men den mest bisarra kategorin var den så kallade utländska hörnan, sektionen där majoriteten av icke västerländsk film fanns till förfogande.

I en tid då globalisering inneburit internationella affärstransaktioner samt kulturella utbyten har skillnaden mellan västerländska och icke västerländska filmer blivit allt mindre väsentlig, framförallt eftersom barriärerna för konsumtion av film har sänkts med tjänster som exempelvis Netflix. Men då en film som Goodbye Julia framträder är det fortfarande smärtsamt uppenbart hur okunniga och alltför trångsynta vi i väst är. Förutom att filmen utspelar sig i – ett ännu inte uppdelat, Sudan, en nation vi nästan aldrig har kulturell kontakt med, behandlar den ämnen som alltför få i väst tog någon större hänsyn till. Sättet regissören Mohamed Kordofani skildrar det spända inhemska läget på och hur motsättningarna mellan olika folkgrupper genomsyrar varenda fiber av vardagen, är oväntat effektivt vad gäller att öppna ögonen i övriga världen.

Problemet är att flera segment av berättelsen kräver en oerhörd kunskap i de ämnen som behandlas, något som gör att filmen framstår inkomplett många gånger om för oss som inte studerat sudanesisk historia i detalj. Då ett historiskt ämne behandlas brukar också en kontext etableras så att publiken kan få en behövlig utgångspunkt. Kordofani räknar iskallt med att tittaren är djupt införstådd med sudanesiska traditioner, samhällelig hierarki och normer – som för västerlänningar, framstår smärtsamt repressiva och trångsynta. Andra filmer som bjuder in tittaren till exotiska platser lyckas att gradvis sudda ut främlingsskapet och vagga in tittaren i den miljö som filmen utspelar sig i, detta sker aldrig i Goodbye Julia och en märkbar distans bibehålls genom hela filmen.

Filmens berättelse är – till skillnad mot ramverket och den politiska bakgrunden, oerhört simpel och traditionell där den nationella konflikten destilleras ned till ett fåtal karaktär som får representera de olika ideologiska intressena och rivaliserande synsätten. Det är synnerligen simpelt och drivs av en mycket sedvanlig saga om ånger, missförstånd och rädsla.

Det minst lika simpla och enkelspåriga hantverket får det hela att framstå rudimentärt och målmedvetet. Vad som uteblir och blir oerhört drabbande är bristen på någon som helst styrka, flera sekvenser saknar hetta och passion. När filmen efter ett tag vill skapa genuin spänning blir det hela fullkomligt odugligt då Kordofani skapat för mycket andrum som gör att tryckkokaren aldrig kan komma igång på allvar. Den grundläggande premissen har klassiska dramaturgiska hörnpelare som är närmast ofelbara men då Kordofani inte behärskar konsten att balansera mellan spänning, dramatik och samhällskritik kan inte ens denna solida struktur helt hålla samman. Ambition och vision är det sannerligen ingen brist på men Kordofani är inte tillräckligt erfaren som regissör för att förverkliga visionen.

Utöver det görs ett fatalt misstag då filmen väljer att accelerera sitt berättande genom ett förödande tidshopp som helt och hållet nollställer insatserna. Här inleds istället helt nya sidospår som aldrig kan engagera eller intressera som den inledande intrigen.

Goodbye Julia må ha visioner, men dessa lyckas aldrig komma över kullen och slå publiken med häpnad eftersom felsteg och en ovilja att förtydliga avgörande inslag ständigt hämmar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kingdom of the Planet of the Apes – lysande

8 maj, 2024 by Elis Holmström

Kingdom of the Planet of the Apes
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2024
Regi Wes Ball

Efter åtta filmer – då vi inkluderar den ursprungliga serien samt versionen från 2001, är Apornas Planet en filmserie med sällsynt historik. Dock betyder inte det att filmerna inneburit hundraprocentig kvalitet alla gånger. Förutom originalet från 1968 med vapenfetischisten Charlton Heston i huvudrollen, har serien haft oerhörda toppar och dalar. Men den moderna trilogin som inleddes 2011 välkomnade en klart jämnare och mer pålitlig kvalitet. Framförallt innebar filmerna en otrolig möjlighet för den – som alltid, underskattade Andy Serkis att briljera som filmernas mest centrala karaktär, apledaren Caesar.

Men i och med att den trilogin kom till sitt avslut 2017 verkade en fortsättning onödig och ointressant. Och då en fortsättning – till slut, annonserades var det inte mycket som verkade rätt. Matt Reeves – som regisserade de två föregående filmerna, hade lämnat för att arbeta vidare med sina diverse The Batman-projekt, detsamma för Serkis. Dessa två nyckelfigurer har istället bara figurerat som tillfälliga konsulter. Den aktuella regissören Wes Ball har inte heller mycket att stoltsera med, endast den fullkomligt menlösa Maze Runner-trilogin.

Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes är genomgående lysande. Även om den inte slussar in några större innovationer eller förändringar förstår Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin så pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att stödja sig emot – inte bara narrativt, utan också visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillgång för Ball. Istället för att försöka skapa en egen identitet som filmmakare kan han istället fokusera på att expandera och bevara det som visat sig vara så framgångsrikt. Samtidigt är det inte tal om någon hjärndöd repetition, istället väljer Ball och de tre manusförfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta berättelsen många hundra år in i framtiden men ändå bibehålla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt länkar ihop filmen med det som varit.

Genom att flytta berättelsen framåt lyckas projektet slå sig fritt ifrån alltför många jämförelser, istället inleds ett nytt kapitel som för berättelsen vidare mot nya och oerhört spännande möjligheter. Precis som förr får vi stifta bekantskap med en rad mycket uttrycksfulla och distinkta primater, där Owen Teague står i centrum som den unge men beslutsamme Noa.

Som brukligt används häpnadsväckande teknologi för att skapa fotorealistiska kreatur med mer uttrycksfullhet än ett antal av de skådespelare som kan stoltsera som Oscarsvinnare. Tekniken som redan var imponerade 2011 är nu än mer bländande, sättet päls och hud renderas är otroligt. I en tid då det blivit det nya svarta att avsky så kallad CGI är detta exemplet på hur makalös tekniken kan vara i rätt händer. Givetvis finns det sekvenser som kan katalogiseras som mer tveksamma, det gäller framförallt de scener då ett multum digitala karaktärer förekommer, men detta är en fullkomligt trivial kritik med tanke på mängden digitala bilder och hur hög klass de håller.

Men Kingdom Of The Planet Of The Apes är mer än bara en uppvisning i kostsam teknik. Till skillnad mot James Camerons Avatar-hybris finns här en solid och klassisk äventyrsfilm som mycket väl utnyttjar sin speltid på nästan 150 minuter. Just äventyrsaspekten har betydligt mer emfas än actionsegmenten, även om det givetvis finns gott om pulshöjande sekvenser. I grund och botten är detta en film med en klassisk berättarstruktur, där en lång fysisk resa går hand i hand med en emotionell där huvudpersonen genomgår en oerhörd förändring. Denna sorts äventyrsfilm har olyckligtvis blivit alltmer ovanlig och fått stå åt sidan för renodlad action där våldet och koreografin går före förundran att se fantastiska platser. Därför påminner filmen också väldigt mycket om den ursprungliga filmen från 1968, framförallt eftersom Ball introducerar en mer mysteriös aspekt. För där Caesar-trilogin hade en given slutdestination och få möjligheter att skapa mystik, lyckas Ball att återinföra en marginell gåtfullhet där publiken förblir intresserad av vad som kan tänkas vänta bakom nästa hörn.

Det enda genuina klagomålet är att filmen har en aningen stapplande start som känns onödigt trevande och stel. I övrigt finns det inte inte mycket att invända emot. Kingdom Of The Planet Of The Apes är ett sublimt äventyr som visar att den nästan sextio år gamla filmserien har ofantligt mycket mer att ge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kingdom of the Apes

Filmrecension: Arthur the King – en film som värmer hjärtat

7 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Arthur the King
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Simon Cellan Jones
I rollerna Mark Wahlberg, Nathalie Emmanuel, Simu Liu, Ali Suliman, Juliet Rylance mfl.

Den som kan se denna berättelse utan att bli berörd måste ha ett hjärta av sten. Filmen bygger på verkliga händelser som multi-sportaren Mikael Lindnord berättat om i boken ”Arthur – Gatuhunden som lämnade djungeln och hittade hem”. Filmen ställer frågan: Vad är det allra viktigaste i livet? I filmen får vi följa hur en extremt tävlingsinriktad man hittar den allra bästa vännen i en gatuhund. Det är en underbar historia om en vänskap som börjar med att Mikael ger en gatuhund en svensk köttbulle och därefter vek hunden inte från Mikaels sida. Det är omöjligt att inte bli förälskad i denna charmiga lurviga vovve.

Den sjuårige gatuhunden Arthur blev världskändis när han hängde med det svenska multisportlaget Peak Performance på strapatsrik tävlingsrunda genom Ecuadors djungel. Lagkaptenen Mikael Lindnord fick så tät relation med Arthur att han tog med vovven hem till Sverige. I filmen spelas rollen som Mikael av Mark Wahlberg, en av Hollywoods mest vältränade skådespelare vilket passar bra i denna roll. I filmen utspelas berättelsen i Dominikanska republiken och Mikael bor i USA och hans team är inte heller svenskar, som i verkligheten.

Den amerikanska filmindustrin har satt sin typiska ton på filmen på flera sätt och satt en Rocky-prägel på berättelsen. Regissören har valt att göra laget till ett lag med fyra deltagare där var och en är extremt sugen på att vinna tävlingen, där det handlar om revansch för var och en. För den kvinnliga lagmedlemmen handlar det som att hennes pappa varit en framstående multisportare och nu är han döende i cancer och dottern vill vinna för att ge honom glädjen över att hon också lyckats.

Första delen av filmen är fokuserad en hel del på själva tävlingen och där finns några mycket spännande moment. I andra halvan av filmen skiftar fokus över mer och mer på Arthur och relationen mellan honom och laget.

Jag tror att filmen har en stor publik i Sverige, både för att Mikael är från Sverige och för att det finns stort hundintresse i Sverige. Många hundägare i Sverige har tagit hand om hemlösa hundar från andra länder. Det är en varm film om den fantastiska vänskap och lojalitet som kan finnas mellan en människa och en hund.

För den som är intresserad att veta mer om Arthur finns det en hel del nyhetsartiklar på webben och flera youtubeklipp på Arthur. Efter sex år i Sverige blev han svårt sjuk och gick ur tiden, men Arthur fick ändå många fina år med Mikael och hans familj. Det är en hjärtevärmande film med ett budskap om vad som är allra viktigast i livet, om vänskap och lojalitet. Ett budskap som behövs idag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Gatuhund, Hund

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 210
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in