Recension

Seneca
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Robert Schwentke

En burlesk berättelse som, tyvärr, misslyckats helt med att lyfta fram viktiga frågor på ett sätt som öppnar våra ögon. En skildring som går vilse i det farsartade.
En berömd man, Seneca, var rådgivare åt en av världens grymmaste härskare, Nero – men filmskaparen har valt att skildra allt burleskt, skojfriskt och att grotta ner sig i hemskheter, vidrigheter och blod som sprutar så jag blir illamående. Det finns förstås skäl till att filmen kommer på bio nu när världen plågas av våld, krig och grymheter både i Sverige och runt om i världen. Men filmen misslyckas totalt att göra något begripligt. Om den onde enbart skildras som äcklig, löjlig och vidrig kan vi aldrig göra något för att förhindra att det kommer fler sådana makthavare.

Filosofen och dramatikern Lucius Annaeus Seneca, känd som Seneca den yngre, var samtida med Jesus. Seneca föddes omkring 4 före Kristus i Córdoba i Spanien och dog är 65 i Rom. Han var en romersk författare, filosof och politiker. Han blev ganska välbärgad som filosof och rådgivare åt överklassen i Rom och han var i många år mentor och rådgivare åt Nero, en av världens mest skoningslösa härskare.

Nero var maktfullkomlig och paranoid och kunde till och med döda sin mamma. Manuset, skrivet av Schwentke och Matthew Wilder, har hämtat en hel del av dialogerna direkt från Senecas bevarade skrifter. Det kunde blivit mycket intressant att följa en skildring av hur någon kan sälja sin själ för att stå ut med att arbeta med någon som var så grym som Nero. Men ingen är ju bara genomhemsk. Också människor som ger order till hemska övergrepp har något som får människor att följa dem, något som får människor att hylla dem. Regissören har valt att enbart framställa Nero som ett jättebarn, dum i huvudet och utan några känslor eller gränser alls, helt utan förmåga till medkänsla med någon. Nero blir till och med mer nyanslös än Darth Vader i Star Wars. Jag får ingen relation till Seneca heller. Hur kunde Seneca sälja sig och vara rådgivare åt Nero?

Vad jag också saknar i filmen är ett seriöst grepp på stoismen. Seneca var en av de filosofer som definieras som stoiker. Stoicismen en intressant filosofi som det skulle varit mycket intressant att se frågeställningar seriöst utvecklade i filmen.

Kort om Stoicismen från Wikipedia:
Stoicismen är en filosofisk riktning som grundades omkring år 300 före Kristus i antikens Grekland av Zenon från Kition. Stoicismen var en populär filosofi under antiken. Eftersom stoikerna i det offentliga höll till i en stoa (namnet ”stoicism” kommer därifrån), kunde de samla en betydligt bredare publik än vad de mer ”akademiska” filosofiska riktningarna förmådde. Endast fragment finns bevarade från de tidiga stoikerna, men flera av dem omnämns i verk av bland andra Cicero och Diogenes Laertios. Bland de stoiker vars verk är mer välbevarade finns de romerska stoikerna Marcus Aurelius, Epiktetos (genom hans lärjunge Arrianos) och Seneca den yngre.
…
Deras etik utgår från vad de ansåg vara ”i enlighet med naturen”. Vad gäller människor, innebär detta först och främst att bevara och främja rationaliteten. De menade att rationaliteten är av omätbart högre värde än den primitiva överlevnaden, så till den grad att de ansåg det vara bättre att dö än att gå emot sina rationella principer. Vidare menade de att det enda sättet att bevara och främja rationaliteten är att sträva efter dygd, som kan åstadkommas oberoende av livsomständigheterna. Den dygdige är lika nöjd med tillvaron oavsett om denne är en slav som torteras (dygd är det enda som ger verklig eudaimonia; dygd är oberoende av yttre omständigheter), eller en kung som lever i lyx.

Det finns förstås mycket att gå in på när det gäller stoikernas tankar. Men jag tyvärr regissören villar bort sig i att skapa färgstarka scener men utan djup och med karaktärer som inte känns det minsta äkta.

John Malkovich har huvudrollen som Seneca och han är tyvärr stel och helt omöjlig att tro på och Tom Xander är bara barnslig och löjlig som Nero. I mindre roller finns bland annat Geraldine Chaplin (Barnhemmet), Andrew Koji (Bullet Train), Mary-Louise Parker (Red) och Julian Sands (The Ghosts of Monday). Rollen blev den sista Sands gjorde innan han gick ur tiden.

Jag hoppas någon annan regissör tar itu med att göra en film med mera djup om Seneca. Ämnet: framstående män (eller kvinnor) som säljer sig åt makten och rikedomen är ett minst lika viktigt ämne idag att skildra som för två tusen år sedan.