Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Best. Christmas. Ever! – typisk feel good från Hollywood

by

Best. Christmas. Ever!
Betyg 3
Premiär på Netflix 16 november 2023
Regi Mary Lambert

En mycket amerikansk feelgood-berättelse som knappast överraskar utan är förutsägbar och gullipluttig som socker på glass. På sätt och vis är betyget jag satt något för högt men som en feelgood-film med typiskt amerikansk storvulen julkänsla kan den vara småkul att fördriva en stund med och att skratta lite åt.

Huvudperson Charlotte är så irriterat på julbrev som tydligen är en slags tradition i hennes kretsar. Eftersom många som varit vänner när de växt upp eller gått på college tappar bort varandra när de blir vuxna och har familj skickar de julbrev till varandra. Dessa julbrev har en tendens bli om möjligt ännu mer förljugna än skryt på Facebook och andra sociala medier där personer har en förmåga att beskriva sitt eget liv som rosaskimrande perfekt framgångsrikt. I nyhetsbreven är det alltså ännu mer förljuget och överdrivet fulländat. Allra mest irriterar sig Charlotte på julbreven från hennes gamla vän Jackie. Charlotte själv vägrar att ställa upp på att sprida sådana falska bilder av sitt liv och skickar därför inga julbrev.

Jackies liv är enligt sina julbrev så in minsta detalj en bild av den amerikanska framgången. Jackie har lyckats sälja en startup och blivit överdrivet välbärgad. Hennes tioåriga dotter är superintelligent och har kommit in på Harvard. Sonen är i Kosovo och jobbar för fred i världen, skriver hon, och maken är framgångsrik och stadens mest uppskattade karatetränare med eget gym och dessutom har han stadens uppdrag att regissera julshowen. Som pricken över i:et är Jackies man supersnygg med vältränade muskler utan en enda fettcell.

Ett misstag gör att Charlotte med sin make och två barn hamnar hos Jackies familj några dagar före jul och då de blir insnöade stannar de där över natten och sedan blir de övertalade att fira jul med Jackies familj. Charlotte bestämmer sig för att använda tiden till att hitta sprickorna i Jackies fasad. Ingen kan ha ett så perfekt liv.

Det blir så klart inte bara sprickor hon hittar hos Jackie utan hon hittar också en förklaring till varför hon själv blir så upprörd över den falska lyckoskildringen. Som jag skrev inledningen är det mesta i berättelsen förutsägbart. Vissa delar i filmen är dessutom töntigt överdrivna, som karaktären på den tioårige dottern som kommit in på Harvad för att hon är superintelligent. Men nu är genren amerikansk feelgood-komedi. Feelgood enligt den amerikanska Hollywood-filosofin är helt avhängigt på att tjäna massor av pengar. Är man välbärgad då har man lyckats och då är man lycklig är sensmoralen. Filmen är genomdränkt av amerikanska ideal om att lyckan i livet beror på att ha mycket pengar och att vara snygg. Men jag tycker den var OK ändå. Det är inte någon nödvändig film att se men inför jul brukar kan det vara kul att se en julfilm. Den kommer förstås inte på många vägar upp i samma klass som den norska jul-tv-serien Julstormen förra året, men som lite tidsfördriv fungerar den om man accepterar lite Hollywood-rosaskimmer.

Filmrecension: Somliga går med trasiga skor – ärligt, rättframt och starkt om både mörker och glädje

by

Somliga går med trasiga skor
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Magnus Gertten

En film som hugger tag i mig så jag glömmer tid och och rum totalt sugs  in i Cornelis liv och musik. Först och främst är det en gigantisk hyllning till hans genialitet, hans poetiska ådra, hans texter, hans visor. Det går inte att säga annat än att han hade en enorm förmåga att uttrycka sig med sina visor. De talar till våra hjärtan. Filmen bjuder på mycket musik och sång av och med trubaduren Cornelis Vreeswijk. Idag, 36 år efter sin död är Cornelis Vreeswijk är han fortfarande en av svensk musiks största ikoner.

Denna dokumentär känns som en av de ärligaste skildringarna jag sett på film på länge. Vi får både följa hans lycka och framgång men också mörkret, motgångar och problem. Han var gift tre gånger och vi får höra alla tre före detta fruarnas berättelser såväl om de lyckliga stunderna, förälskelsen som det mörka, besvikelser och uppbrott. Ibland undrar jag nästan om det är OK att vara så närgången och avslöja så mycket. Men med tanke på hur otroligt många dokumentärer som väjer för de mörka delarna av någons liv känns det rätt och uppfriskande att möta något så här ärligt och öppet. Men dokumentärer skildrar  inte bara det dystra och tragiska utan också många stunder av glädje och lycka.

Filmskaparen har lyckats berätta och skildra Cornelis Vreeswijk levande och nära. Det känns som att jag är med där när allt händer. Jag är en fluga på väggen eller någon som hänger vid sidan om och kan betrakta och känna med upplevelserna. Så imponerande välgjort och ärligt.

Cornelis Vreeswijk kunde som få andra ge röst åt samhällets utsatta, de svaga och trasiga. Han fick också ofta bevis på deras kärlek och uppskattning. Även om han periodvis hade det bra ställt kände han alltid samhörighet med de utstötta. Den så kallade svenska avundsjukan och missunnsamheten slog till en period då han unnade sig att bo lyxigt i en stor gård på landet. En period då han var lycklig och hade det bra och också en längre period kunde vara ifrån alkohol och andra droger. Då fanns det personer som menade att han svek sina ideal. Så sjukt det kan vara. Som om någon inte får ha det bra bara för att han eller hon ger röst åt utsatta.

Väldigt sorgligt tycker jag det är när han en period lyckats vara ifrån alkohol och så kallade vänner inom musikbranschen lockade honom att dricka starka drycker. Vilken aningslöshet som driver människor ibland. Det går inte att komma ifrån att bli känslomässigt engagerad i denna dokumentär.

Men först och främst och mest av allt är det ändå en hyllning till denna ikon inom som kom som fattig invandrarkille från Holland och moderniserade den svenska visan under 1960-talet. Vilket språkbruk han behärskade, vilken språkgeni han var och ändå var svenska inte hans första språk.

Detta nära porträtt går inte att värja sig ifrån, filmen kryper in under skinnet och jag är lycklig att jag fått se den och att jag levde under en tid då Cornelis Vreeswijk spelade och sjöng.

Teaterkritik: Canasta med Hin Håle 1 – hisnande, mycket roande tragi-komik proffsigt framförd

by

Canasta med Hin Håle 1
Av Maria Montelius
Regi Maria Montelius
Medverkande Maria Sundbom, Maurits Elvingsson, Kalle Westerdahl
Scenografi Melda Törnqvist och Kristian Cavdarovski
Ljus Robin Auoja
Urpremiär 14 oktober 2023, recenserad föreställning 12 november på Teater Brunnsgatan Fyra

Under Maria Montelius konstnärliga ledning och regi har Teater Brunnsgatan Fyra fullföljt traditionen att spela tragi-komedier med rörande antihjältinnor och antihjältar. Vissa skrivna av hennes mor Kristina Lugn – som tidigare drev teatern efter Allan Edwall – men även av storheter som Staffan Westerberg. Denna pjäs har Montelius själv skrivit och en uppföljare kommer nästa år i form av del II. Tidigare i år (2023) belönades Montelius med Falstaffpriset, men då var inte den här pjäsen uppförd.

Programbladet presenterar föreställningen som ”ett rytande helvete i högsta hastighet”, ”en tragisk fars, en rolig sorgesång”. Vid urpremiären i oktober beskrev recensenter den som en hyllning till lek och kreativitet och en syn på teater som healing och ventil.

Vi följer paret Dias och Lutfi som driver ett hotell i förfall efter bästa förmåga. Mitt under spelet störs de plötsligt av inbrytande rollfigurer som lägger sig i själva föreställningen och vill ändra i manus. Flera pjäser pågår i pjäsen, enkelt uttryckt. En kamp förs av Dias/Sundbom för att lyckas ”vara lite kommersiellt gångbara nu när kulturen ska bära sig själv” för att ”undvika tvångskommendering till Norrköping”, med hennes egna ord. Det finns sex roller, säger Montelius i programbladet, men lilla teatern har bara råd till tre skådespelare. Vikten av woke gestaltas i form av objektumsexuelle Einar, som är kär i en brevlåda och en likasinnad ugn-älskande mormor. Att karaktärerna har problem med magen – och andra utmattningssjukt vill kliva av o vila från scenen – tas också upp i mänsklig anda. Empati väcks för utbrända skådespelare som arbetstränar. Ensamma barnet Einar som är hänvisad till instabil mor – skildras även – i bästa nedärvda bekännaranda a´ la mamma Kristina Lugn därtill.

Manuset – med meta-växelspel från tänkta skådespelaren inne i rollen och ut igen i nästan samma replik – kräver sina teaterarbetare, men det ros hem med bravur. Kalle Westerdal är en ren fröjd att se med sin mimik och komiska tajmade gester. Men hela spektaklet styrs med fast hand av Maria Sundbom – som med samma träffsäkra precision o feministiska allvar sjunger sånger om livmodertappar – såväl som hon uttalar andra fyndiga sex-anspelningar vid sidan om de myndiga vredesutbrotten och förtroliga blinkningarna till publiken.

Att den här trion skådespelare är skickliga och samstämda som få uppfattas snabbt. Parat med Montelius spirituella text – utan gränser för galna infall – och hennes moderna regi-grepp – blir detta underhållande virriga, buskisliknande spektakel mycket svårslaget. Sammantaget erbjuds en och en halv timme värme och skratt – helt säkrad från möjligheter att känna klimatångest, eller sörja politiska haverier och annat mörker. Komik hör inte till det lättaste att ro hem – men här sitter varje blinkning, varje överdriven gest rätt i sekunden. Utifrån allvar om småteatrarnas överlevnadspanik i kulturfientlig miljö med rådande regeringsmotstånd, blandat med äktenskapliga relationsproblem – igenkännbara för envar – roas gammal som ung.

Till och med min 16-årige son drog på smilbanden föreställningen igenom.
Mitt tips är att inte missa dessa utökade datum att njuta av något som nog får kallas för ett stycke utsökt postdramatisk teater. Begreppet introducerades redan 1999 av den tyske teaterforskaren Hans-Thies Lehman (född 1944). Här finns en strävan efter att frigöra det sceniska uttrycket från en dramatisk, linjär berättelse och istället utforska tillstånd, relationer och situationer i ett utvidgat nu. Manuset ses bara som ett teatralt element, jämbördigt med ljud, film, ljus scenerier – och saknar sin bärande roll som i klassisk dramatisk teater. Illusionen och identifikation med rollgestalterna bryts och är nästan obefintlig. Istället utforskar skådespelarna tillsammans med publiken de olika rollgestalternas möjligheter att handla inom en överenskommen fiktion – i en öppen process.

Teaterkritik: Skuggan över stenbänken – vackert, poetiskt, fantasifullt

by

Malin Karlsson i Skuggan över stenbänken. Foto: Sören Vilks

Skuggan över stenbänken
Bygger på Maria Gripes roman
Dramatisering Gustav Tegby
Regi Sara Cronberg
Konstnärligt koncept Sara Cronberg, Helle Damgaard och Bombina Bombast
Scenografi och kostym Helle Damgaard
Videodesign Stefan Bexell Stanisic
Ljus Johanna Svensson
Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski
Bildmanus Helle Damgaard, Emma Bexell Stanisic
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteater Stockholm 10 november 2023

En vacker, poetisk och fantasifull berättelse, en föreställning som är perfekt att gå på med hela hela familjen. Inte för de allra minsta barnen men för barn från tio-tolvårsåldern är det en varm, lagom spännande och hemlighetsfull handling som spelas upp. Där finns också samhällskritik i skildringen av klyftorna mellan de rika välbeställda och de fattiga, utanförskapet. Det var stora skillnader mellan fattiga och rika då men det finns fortfarande kvar. Maria Gripes mer esoteriska andliga budskap som är temat i flera av hennes mer kända romaner är något nedtonat i denna berättelse men det finns ändå där och är nog mer aktuellt än tidigare.

Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet i en mindre svensk stad. Huvudpersonerna är 14-åriga Berta och familjens nya husa Carolin som är ung och lite mystisk, väldigt ovanlig och med skinn på näsan. För att vara tjänsteflicka är hon ovanligt självsäker och självständigt tänkande. Både Berta och hennes bror Roland dras till Carolin. Bertas familj är välbärgad och har råd att hålla sig med både husa och tjänsteflicka. I staden finns också Flora, en alkoholiserad kvinna med två små barn som far illa.

Malin Vispe i Skuggan över stenbänken.

Den nya tjänsteflickan, Carolin, är världigt annorlunda. Hon är en udda och snabbtänkt ung kvinna. Hon är väldigt nyfiken på familjens fotoalbum och ägnar mycket tid åt att dem. Samtidigt är hon tystlåten om sin egen bakgrund och familj. Alla i familjen har på något sätt en dragning till henne.

Skugganserien skiljer sig från Maria Gripes mest kända romaner. I Skugganserien är det mystiska nedtonat, men det finns ändå kvar på ett finstämt, subtilt sätt, framför allt genom Bertas far som ständigt stänger in sig i sitt arbetsrum där han forskar kring Emanuel Swedenborg för att skriva en bok om Swedenborgs tankar. Berta och Roland hade en storebror som dog som liten och Swedenborgs tankar om att de som dött fysiskt ändå finns kunde ge fadern tröst i sorgen.

Pierre Tafvelin och Leopold Lilja i Skuggan över stenbänken.

Skuggan över stenbänken är en magisk föreställning på flera sätt, med digitala effekter i svartvitt som involverar scenografi, ljud och ljus. Det är mycket välgjort scenografiskt, bildmässigt, ljudmässigt och med kostym. På scenen står flera stora skärmar där olika foton och miljöbilder projiceras. Allt i svartvitt vilket skapar en stark tidskänsla från 1900-talets början, en känsla av att titta in i ett fotoalbum från den tiden. Av och till rullas möblemanget in som pappkulisser. En bra symbol för det välbärgade borgerskapets tunna fernissa. Även kostymer följer den svartvita färgskalan. Det förstärker en känsla av mystik och tidlöshet, att vi förflyttas till den tiden och den tiden finns här.

Föreställningen är både rolig och berörande och har något både för de vuxna och barnen, alla kan känna igen sig i något eller någon. De digitala effekterna gör att föreställningen delvis är som en film men ändå är det fortfarande scenkonst med skådespelare på scen. Det fungerar väl och blir ett mycket bra sätt att få barn och ungdomar att uppskatta teater.

Religionshistorikern Per Faxneld skriver om Maria Gripe:
Maria Gripe tyckte om spökhistorier men ogillade vidskepelse. Hon menade att världen inte fullt ut kan omfattas av våra sinnen, men att det som framstår som gåtfullt idag kan vara fullt begripligt i framtiden.
Ordet ”ockult” hade en mycket negativ laddning. Det osade villfarelse och moraliskt fördärv.
Gripe själv invände i en intervju mot att hennes böcker kallades ockulta. Hon menade att Tordyveln och Agnes Cecilia är rena spökhistorier. I Agnes Cecilia finns dessutom en psykologisk förklaring. I skuggböckerna finns inga övernaturligheter alls och de innehåller inga ockulta budskap. Jag är mycket road av spökhistorier, men jag tycker illa om vidskepelse. Sedan är det en helt annan sak att våra fem sinnen inte räcker till för att uppfatta hela tillvaron och att mycket som i dag är fördolt för oss kanske i morgon får en naturlig förklaring. Men det betyder inte att det är ockult.

Vid tiden för då Maria Gripes böcker kom kunde motståndet gentemot hennes mystik vara starkt på sina håll men idag är nog tiden mer mogen. Många statistiska undersökningar visar att en stor andel som bor i Sverige eller i västvärlden idag är öppna för tanken att det finns saker som våra sinnen inte kan registrera eller uppfatta som vetenskapen kanske kan i framtiden.

Om Sara Cronberg och Bombina Bombast
Regissör Sara Cronberg har varit verksam sedan 1998 på Malmö Stadsteater, Uppsala stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern samt flera teatrar i Danmark. Hon har i flera projekt samarbetat med scenkonstkompaniet Bombina Bombast som skapat över 30 originalverk för scen och film karaktäriserade av mötet mellan scenkonst och innovativa teknologier. För deras gemensamma föreställning Ögonvittnen tilldelades de Thaliapriset 2019.

Om Maria Gripe
Maria Gripe är en av Sveriges stora och kända barnboksförfattare. Hon skrev ett 30-tal böcker, däribland Hugo & Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Böckerna har gjort succé över hela världen och översatts till över tjugo språk. Skuggan över stenbänken kom ut 1982 och är första delen i Skuggserien som innefattar totalt fyra böcker.

Regissören, Sara Cronberg säger:
– Maria Gripes litteratur är en kulturskatt som har fängslat otroligt många människor, både barn och vuxna. Nu får jag möjlighet att i ett nära samarbete med Helle Damgaard och Bombina Bombast, ge hennes unika berättelse ett nytt liv på scenen.

Skuggan över stenbänken är den första i den så kallade Skuggserien som består av fyra romaner. Kanske iscensätts också uppföljarna? Det skulle säkert välkomnas av många. I alla fall av mig och alla de som gav premiären stående ovationer.

På scen:
Malin Karlsson
Malin Vispe
Johan Marenius Nordahl
Ann-Sofie Rase
Bahador Foladi
Elisabeth Wernesjö
Pierre Tafvelin
Hedvig Sahlin
Billie Höper Edfeldt
Leopold Lilja
Malcolm Zerpe

Filmrecension: November – angår oss alla

by

November
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 november 2023

En stark film som sticker ut i mängden. Jag tycker inte ordet ”viktig” är bra att använda egentligen – kultur behöver inte vara viktig, men när det gäller denna skildring av en jakt på terrorister så är den både viktig och välgjord och mycket talande för vad som behöver tas upp just nu, i vår tid.

Filmen skildrar jakten på de terrorister i flera attacker i Paris s13 och 14 november 2015 dödade minst 130 människor och skadade fler än 350. IS, Islamiska Staten, tog på sig ansvaret för dåden. Filmen skildrar denna jakt på skyldiga terrorister som är den störa terroristjakten i Frankrike hittills.

Terrordåden i Paris i november 2015 var ett samordnat terrorattentat med skottlossningar och explosioner på sex platser i centrala Paris och i förorten Saint-Denis den 13 och 14 november 2015. 130 personer dödades och över 350 skadades vid dådet. 89 av dödsoffren och över 300 av de skadade befann sig i konsertlokalen Bataclan. Konsert låter skrämmande bekant. Hamas grymma attack som startade krigstillståndet gentemot skedde också i samband med ett sammanhang där människor träffas för att njuta av musik, vid en musikfestival.

Filmen börjar med att vi får se hur larmtjänsten blir överöst av samtal. Larm på larm ringer från attacker spridda över staden. Jag minns nyheterna den dagen med rapporter om dödsattacker mot människor vid en sportanläggning, kaféer, restauranger och konsertlokalen Bataclan. Bomber och människor som sköts till döds. Den franska polisens antiterroristenheter går direkt upp i katastrofläge. Ganska snart får de tips om att fler terror-attacker är planerade så det blir än viktigare att få tag på de terrorister som ligger bakom allt och planerar allt.

Vi får följa antiterrorist-enhetens kamp både för att förhindra fler dåd och för att få tag på de skyldiga. Terroristerna sprider falska uppgifter som gör att antiterrorist-enheten tror att en av ledarna har dödats.

I ett pressmeddelande om filmen berättas att av respekt för de döda och efterlevande visas inte illgärningarna. Det är ett stort plus för filmen av andra skäl också. Vi behöver inte se alla hemskheter för att förstå vad terrorism innebär. Det gör att det blir ännu mer fokus på själva jakten på terroristerna.

Filmen fokuserar på jakten och till skillnad från många Hollywood-produkter är det mer gruppen som helhet än de enskilda poliserna eller militärerna vi följer även om vi får följa två-tre av dessa polismän och poliskvinnor lite närmare. Men det handlar inte om dem som privatpersoner. Väldigt lite av deras privatliv exponeras. Jag tycker det fungerar väldigt bra. Det gör att filmen känns aktuell, trovärdig och jag får en känsla av att vara med där, mitt i hetsen.

Ett annat plus är att filmen låter oss slippa komma alltför när terroristerna. Vi behöver inte veta vad som gjort dem så hatfyllda att de utan att blinka dödar hundratals människor som de inte ens känner. För de finns människor som har svåra förhållanden men inte väljer att bli terrorist. Vi har också en enorm hjälte i filmen, en privatperson som vågar berätta vad hon vet och sett, trots att hon utsätter sig för fara.

November är spännande och angår oss alla. Filmen är extra aktuell idag, när en terror-organisation som Hamas startat ett krigstillstånd i Israel. Denna film är en påminnelse om att kampen mot terrorism är lika viktig idag som för åtta år sedan.