Canasta med Hin Håle 1
Av Maria Montelius
Regi Maria Montelius
Medverkande Maria Sundbom, Maurits Elvingsson, Kalle Westerdahl
Scenografi Melda Törnqvist och Kristian Cavdarovski
Ljus Robin Auoja
Urpremiär 14 oktober 2023, recenserad föreställning 12 november på Teater Brunnsgatan Fyra
Under Maria Montelius konstnärliga ledning och regi har Teater Brunnsgatan Fyra fullföljt traditionen att spela tragi-komedier med rörande antihjältinnor och antihjältar. Vissa skrivna av hennes mor Kristina Lugn – som tidigare drev teatern efter Allan Edwall – men även av storheter som Staffan Westerberg. Denna pjäs har Montelius själv skrivit och en uppföljare kommer nästa år i form av del II. Tidigare i år (2023) belönades Montelius med Falstaffpriset, men då var inte den här pjäsen uppförd.
Programbladet presenterar föreställningen som ”ett rytande helvete i högsta hastighet”, ”en tragisk fars, en rolig sorgesång”. Vid urpremiären i oktober beskrev recensenter den som en hyllning till lek och kreativitet och en syn på teater som healing och ventil.
Vi följer paret Dias och Lutfi som driver ett hotell i förfall efter bästa förmåga. Mitt under spelet störs de plötsligt av inbrytande rollfigurer som lägger sig i själva föreställningen och vill ändra i manus. Flera pjäser pågår i pjäsen, enkelt uttryckt. En kamp förs av Dias/Sundbom för att lyckas ”vara lite kommersiellt gångbara nu när kulturen ska bära sig själv” för att ”undvika tvångskommendering till Norrköping”, med hennes egna ord. Det finns sex roller, säger Montelius i programbladet, men lilla teatern har bara råd till tre skådespelare. Vikten av woke gestaltas i form av objektumsexuelle Einar, som är kär i en brevlåda och en likasinnad ugn-älskande mormor. Att karaktärerna har problem med magen – och andra utmattningssjukt vill kliva av o vila från scenen – tas också upp i mänsklig anda. Empati väcks för utbrända skådespelare som arbetstränar. Ensamma barnet Einar som är hänvisad till instabil mor – skildras även – i bästa nedärvda bekännaranda a´ la mamma Kristina Lugn därtill.
Manuset – med meta-växelspel från tänkta skådespelaren inne i rollen och ut igen i nästan samma replik – kräver sina teaterarbetare, men det ros hem med bravur. Kalle Westerdal är en ren fröjd att se med sin mimik och komiska tajmade gester. Men hela spektaklet styrs med fast hand av Maria Sundbom – som med samma träffsäkra precision o feministiska allvar sjunger sånger om livmodertappar – såväl som hon uttalar andra fyndiga sex-anspelningar vid sidan om de myndiga vredesutbrotten och förtroliga blinkningarna till publiken.
Att den här trion skådespelare är skickliga och samstämda som få uppfattas snabbt. Parat med Montelius spirituella text – utan gränser för galna infall – och hennes moderna regi-grepp – blir detta underhållande virriga, buskisliknande spektakel mycket svårslaget. Sammantaget erbjuds en och en halv timme värme och skratt – helt säkrad från möjligheter att känna klimatångest, eller sörja politiska haverier och annat mörker. Komik hör inte till det lättaste att ro hem – men här sitter varje blinkning, varje överdriven gest rätt i sekunden. Utifrån allvar om småteatrarnas överlevnadspanik i kulturfientlig miljö med rådande regeringsmotstånd, blandat med äktenskapliga relationsproblem – igenkännbara för envar – roas gammal som ung.
Till och med min 16-årige son drog på smilbanden föreställningen igenom.
Mitt tips är att inte missa dessa utökade datum att njuta av något som nog får kallas för ett stycke utsökt postdramatisk teater. Begreppet introducerades redan 1999 av den tyske teaterforskaren Hans-Thies Lehman (född 1944). Här finns en strävan efter att frigöra det sceniska uttrycket från en dramatisk, linjär berättelse och istället utforska tillstånd, relationer och situationer i ett utvidgat nu. Manuset ses bara som ett teatralt element, jämbördigt med ljud, film, ljus scenerier – och saknar sin bärande roll som i klassisk dramatisk teater. Illusionen och identifikation med rollgestalterna bryts och är nästan obefintlig. Istället utforskar skådespelarna tillsammans med publiken de olika rollgestalternas möjligheter att handla inom en överenskommen fiktion – i en öppen process.