Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Kretsen – vackert, magiskt och mänskligt

by

Foto: Sören Vilks

Kretsen
Av Emy Stahl
Regi och koreografi Anna Ståhl
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Scenografi Anders Granström, PXLFLD
Videodesign
Andreas Skärberg, PXLFLD
Musik och ljudproduktion
Fredrik Meyer
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Hilma af Klint Sofia Papadimitriou Ledarp
Anna Cassel Frida Hallgren
Sigrid Hedman Tova Magnusson
Gusten Andersson Beata Hedman
Mamman Lena-Pia Bernhardsson
Urpremiär 9 december 2023 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Vackert, magiskt och mycket mänskligt om två år i Hilma af Klints liv, om hennes närmaste vänner och hennes andliga utveckling och hennes skapande. Föreställningen bygger till stor del på dans och kroppsrörelser och har suggestiv musik, som framför allt är rytmiskt och påminner om shaman-trummor. Vi tar till oss föreställningen med flera sinnen.

Pjäsen utspelar sig under åren 1906-1908, under de år då konstnären Hilma af Klint målar några av sina mest kända verk. Hon målade under dessa år 111 av totalt 193 målningar som ingår i verket Målningarna till templet.

Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri men det upptäcktes inte förrän många år efter hennes död. 2013 uppmärksammades hennes konstnärskap i en retrospektiv på Moderna Museet som blev den mest uppmärksammade utställningen i museets historia. Efter det har hennes konst visats över hela världen.

Hon var konstnärligt utbildad och studerade både på nuvarande Konstfack och 1882-1887 utbildade hon sig på Konstakademien. Det konventionella måleriet gav henne en inkomst men alla de målningar som gjort henne internationellt känd, de som hon menar att hon skapade genom andlig inspiration, de höll hon för sig själv. Hon menad att världen inte var redo för det konstverken ville förmedla.

Föreställningen handlar inte så mycket om henne som konstnär utan är mest fokuserad på hennes inspiration från det andliga. Hon var intresserad av spiritualism och var övertygad om att det gick att kommunicera med de som gått ur tiden. Hon och hennes vänner höll seanser där de kommunicerade med andevärlden, de andar eller själar som gått ur tiden. Under en seans får Hilma af Klint uppdraget att måla för framtiden.

Först har Hilma af Klint svårt att få fart på det målande andevärlden vill att hon ska göra. Hennes närmaste vän, Anna Cassel, som också ofta kan betala för allt, känner sig förbigången. När då kvinnorättskämpen Gusten dyker upp blir Hilma uppfylld av kreativitet. Men då gror avundsjukan mellan vännerna och en dag måste Hilma också välja mellan sina relationer och konsten. Det är ett val som känns igen från många konstnärers liv.

Avundsjukan som växte fram mellan Hilmas vänner: var det kärleksförhållanden eller vänskap? I filmen Hilma av Lasse Hallström skildras hon som homosexuell. Men om man läser biografier över hennes liv finns det olika uppfattningar, det finns de som berättar om en kärlekshistoria hon hade som ung med en man. Men det spelar ingen roll för vad denna pjäs berättar. Konflikter och avundsjuka och konkurrens om relationer förekommer mellan vänner lika väl som mellan älskande.

En liten sidoberättelse om relationen mellan Hilma och hennes mamma berättar en del om den tidens situation för kvinnor. Trots att Hilma hade en bror var det så självklart för omgivningen att just Hilma, dottern, skulle ta hand om sin mamma.

Dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl berättar hur hon tog sig an manuset:
– Eftersom jag är både regissör och koreograf tog jag mig an manuset med båda de ögonen. Jag inspirerades av Hilmas bilder och följde mönstren, säger dansaren, koreografen och regissören Anna Ståhl. Formerna blir rörelser i kroppen. Ibland översätts texten i manuset till rörelse, ibland blir det tvärtom; orden vinner. Jag har förmånen att jobba med en oerhört modig och dedikerad ensemble som ger allt. Och precis som Hilma i sin konst, hittar vi deras egna personliga uttryck i denna fysiska teater som vi gör.

Om upphovspersonerna
Emy Stahl examinerades från Stockholms Konstnärliga högskola 2019. Hon har sin bas på Kulturhuset Spira/Smålands Musik & Teater i Jönköping där hon är biträdande konstnärlig ledare för Freja Musikteater.

Anna Ståhl har skrivit, regisserat, koreograferat och medverkat i Hedy geniet och skönheten (2022), regisserat och koreograferat Lisa Nilssons soloföreställning Kvinnan som är jag (2020) samt Elvira Madigan (2019) och medverkat i bland annat Chicago (2014), De tre musketörerna (2009) samt koreograferat och medverkat i den prisbelönta Scalarevyn på Scalateatern (2020-2022).

Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma av Klint säger i ett pressmeddelande:
– Jag lever min dröm, säger skådespelaren Sofia Papadimitriou Ledarp som spelar Hilma af KIint. Det finns så mycket i Hilmas konst, jag blev helt knockad när jag såg den första gången på Moderna Museets stora utställning. Jag älskar hur konsten och andligheten möts så tydligt i hennes bilder. Jag har alltid dragits till fysiska uttryck och Anna Ståhls sätt att jobba med rörelse och dans kompletterar orden i pjäsen och skapar en helhetsupplevelse som jag älskar att jobba med.

Att låta dans och rytm vara lika viktiga som ord fungerar perfekt. Det är helt rätt sätt att kunna berätta om Hilma af Klints arbete, om hennes andliga sökande, hennes inspiration till sin kreativitet. Oavsett om man vill tro på andevärlden eller vill tro att det är hennes egna kreativitet så förmedlar föreställningen något som går mer på djupet än enbart ord kan göra. Och jag ger stående ovationer till de fem skådespelarna som alla är så duktiga och så samspelta. Föreställningen förmedlar magi och är vacker och skildrar något högst mänskligt: konkurrens om kärlek eller vänskap och en inre konflikt mellan driften att skapa och behovet av sociala relationer.

</caption]

Teaterkritik: Konspiration – skådespelarna är föreställningens behållning

by

Marcus Vögeli, Siri Hamari, Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Doreen Ndagire, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman,Andreas T Olsson

Konspiration
Av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi Annika Tosti
Ljus Torben Lendorph
Musik Maria Johansson Josephsson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Moa Hedberg
Medverkande Filip Alexanderson, Thérèse Brunnander, Siri Hamari, Maria Johansson Josephsson, Melinda Kinnaman, Doreen Ndagire, Andreas T Olsson och Marcus Vögeli
Urpremiär 8 december 2023, Lilla scenen, Dramaten

Skådespelarna är behållningen av denna show. Skådespelarna är den stora behållningen plus det fina jobbet med mask, dräkter och musik. Utan fantastiska skådespelare hade det varit olidligt.
Nu blev det roligt, bra sång och musik, så det duger väl för att fördriva en kväll. En extra applåd åt Maria Johansson Josephsson för hennes sångframträdanden. Men alla åtta skådespelarna var i sitt esse liksom ungdomarna som var duktiga.

I programbladet står att Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten, i en nyskriven pjäs av Erik Uddenberg. Åtta skådespelare och fem ungdomar som agerar som mycket duktiga statister är på scen och allt börjar under 1960-talet och fortsätter framåt. Det är alltid otäckt när någon säger sig vilja stå för verkligheten, för sanningen.

Alla åtta skådespelare var klädda i svart och även om de i första scenen alla representerade någon person och berättade om sin barndom gick det in och ut ur olika karaktärer.

Innehållet är ytligt, okunnig, fördomsfullt och övertydligt enkelriktad, rent av progandistiskt emellanåt. En replik av Marcus Vägeli i den sista delen, som är uttalad på skämt, där han ber om regi är träffande. Fast jag kan inte avgöra om det är regin eller manuset som är så genomdränkt av oförmåga att förstå att det världen behöver oliktänkande. Det finns inte en enda verklighet.

I föreställningen buntades reikki healing in under kategorin konspirationsteorier tillsammans med människor som hittar styrka i naturen och med grupper som är engagerade i vikingatiden och vikingatidens religion. Vaccinmotståndare blandades in där också, förstås. Och el-allergiker. Och den som tror att det kan finnas liv någonstans utanför vår planet Jorden, sorterades också in under samma kategori.

Angrepp på vaccinmotståndare var okunnigt uppbyggt. Definitivt. Vaccinmotståndare förlöjligades verkligen. Bara så ingen missförstår mig: Jag har tagit vaccin både mot covid och influensa och jag anser att vaccinering räddat många människor. Ett stort exempel är poliovaccineringen. Men de argument människor har till varför de inte tog covid 19-vaccin är inte lika huvudlösa som de som denna show förde fram. Även om jag tar vaccin vet jag hur många av de som är antivaccin resonerar och det skiljer från hur dessa personer skildrades i föreställningen.

Det är tydligt att denna show hyllar vetenskap och att den framför tron att det finns en verklig enda sanning. Det finns många argument mot detta. Under 1800-talet kunde den österrikisk läkaren, Ignaz Semmelweis, konstatera att läkarstudenter gick direkt från obduktioner till att hjälpa till vid förlossningar utan att rengöra sig. Det var många kvinnor som dog vid dessa förlossningar. Semmelweis instruerade all vårdpersonal att tvätta händerna med klorkalk och att instrumenten skulle rengöras på samma sätt. Dödstalen sjönk till 2,38 procent. Den tidens vetenskapsmän hånade Semmelweis och om begreppet funnits då skulle han säkert beskyllas för att ha en foliehatt.

I slutet av föreställningen tar flera av skådespelarna på sig folie på huvudet. Jag blir rätt trött på när symboler används så ofta att de blir klyschor istället. Ganska hög grad av fantasilöshet och alldeles för övertydligt.

Att tro att vetenskapen har hela sanningen är ovetenskapligt. Vad kommer vetenskapen att kunna konstatera om hundra år eller tvåhundra år? Om mänskligheten nu överlever till dess, men det är ett ämne långt utanför denna föreställnings innehåll. Tyvärr. För frågan är viktig att tänka på: Vad i vår tid kommer framtiden att skratta åt och tycka att vi var dumma och okloka? Det fanns en tid då vetenskapen förespråkade att tappa blodet från sjuka för att de skulle bli friska.

Vi människor har fem sinnen och dessa är begränsade. Så klart det finns saker vi inte kan uppfatta med våra sinnen. Tänk bara på hur mycket mer en hund kan uppfatta med sin nos än vi kan med vårt luktsinne.

Jag upprepar syftet med föreställningen än en gång: Suzanne Osten bjuder på show och använder alla medel som står till buds för att avtäcka verkligheten! Detta skrämmer. När någon menar sig kunna hitta den sanna verkligheten, när de är idealister som tror sig ha hittat vägen till det ideala samhället: då har de samma grund som nazister, stalinister och islamisterna i IS hade: Vi har sett deras handlingar och vad deras idealism inneburit. Varför tar föreställningen bara upp marxism-leninism som en ideologi som hjärntvättar när det finns mycket större faror från dagens ideologier?

Så jag blir oroad över att en föreställning som tar upp konspiration gör det utan någon riktigt fördjupning. Men som sagt: Skådespelarna bjuder på en rolig, underhållande show, det gör dom. Men vad föreställningen vill säga är i bästa fall ytligt och rörigt.

Filmrecension: Maestro

by

Maestro
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Bradley Cooper

Efter braksuccén med sin nyversion av A Star Is Born har Bradley Cooper höjt sina regissörsambitioner till nya nivåer. På pappret är Maestro en renodlad utveckling – eller förhöjd version, av föregående film. Ännu en gång är kreativa artister i centrum, samt förhållandet mellan dem. Men denna gång är det inte tal om popstjärnor i relationskris, istället har Cooper ställt in siktet på en av de mest ansedda och respekterade amerikanska kompositörerna i modern tid, Leonard Bernstein. Och med producenter som Martin Scorsese och Steven Spielberg bakom sig är det inget tvivel om att den önskade slutdestinationen är långt bortom stratosfären.

Coopers iver och förhoppning att ta nästa steg leder till en rad nya exkursioner till tidigare outforskad mark. Bland annat väljer han att stirra sig blind på amerikanska filmklassiker. Bland annat verkar James Stewarts mest älskade filmer vara huvudsaklig inspiration, framförallt vad gäller filmens introduktion som uteslutande är fotograferad i ett utsökt svartvitt foto. Också det tempo som dialogen framförs i är så pass autentiskt och tidstypiskt för amerikansk 1950-tals film att det mycket väl skulle kunna misstas för att vara ett verk regissören Billy Wilder. Coopers tekniska färdigheter som regissör är märkbart förbättrade sedan sist, och visuellt är Maestro i samma klass som de nämnda producenternas filmer – Scorsese och Spielberg, med minutiöst vackra kostymer och klanderfria scenografier som känns autentiska ned till minsta cigarettfimp. Cooper är inte heller genant över att ta inspiration från Spielbergs breda, öppna och inbjudande – men samtidigt djupa, dramaturgi. Precis som Wilders bästa filmer är dramat och relationerna presenterade med en värme, öppenhet och bredd som påminner en amerikansk motorväg. Det är en återgång till en tid då dramatik inte bara handlade om ångest, sotsvart hopplöshet och sammanbitenhet.

Berättelsen är strukturellt enkel, den centrala relationen mellan Cooper i huvudrollen och Carey Mulligan – i rollen som Bernsteins hustru Felicia Montealegre Bernstein, har en simpel men medryckande öppenhet som engagerar. Försöket att skapa en biografisk film som känns bred och skapad för massorna måste applåderas och denna typ av publikfrieri har också visat sig vara effektivt inom genren – se bara till James Mangolds Walk The Line. Men försöket att efterlikna Spielbergs värme, kombinerat med dennes emotionella djup, blir i slutänden bara ett tappert försök. Cooper är så pass mån om det tekniska att han glömmer bort att skänka sitt berättande några betydelsefulla direktioner, något som är centralt för den publikfriande dramatik han eftersträvar. Bernsteins arbete må vara av stor vikt men det är hans komplexa – och inte helt enkla, förhållande till sin bättre hälft som är menat att vara filmens hjärta.

Även om både Cooper och Mulligan är oerhört kompetenta i sina roller saknas samma gnista och passion som den mellan Cooper och Lady Gaga i A Star Is Born. Relationen känns i flera lägen rent deterministisk och sättet förhållandet utvecklas är som bäst grovhugget. Till skillnad mot filmen om en annan celebritets hustru – Priscilla Presley, är Montealegre Bernstein en kvinna med personlighet, talang och ett liv värt att berätta på film. Detta gör att filmen faktiskt känns otillräcklig, framförallt då endast Bernstein artistiska gärning skulle kunna vara grund för ett antal dokumentärfilmer.

Denna otillräcklighet blir till slut hämmande för filmens narrativ. Centrala aspekter av Bernsteins liv förbises, exempelvis hans många sociala gärningar, där hand bland annat opponerade sig kraftigt mot Vietnamkriget och stod upp för medborgarrättsrörelsen. Bernsteins bisexualitet behandlas inte heller särskilt kompetent, det blir endast en berättarmässig kugge i maskineriet. Ju längre berättelsen löper desto mer uppenbar blir bristen på dramatiskt och emotionellt djup. Istället är de mer gråa perioderna och problematiska aspekterna av Bernsteins liv krampaktig presenterade. Filmens final är dessutom tårdrypande bortom all beskrivning. Det är så pass sentimentalt att det är svårt att överhuvudtaget beröras, trots starkt skådespel från framförallt Carey Mulligan. Vad som dock lyckas framhävas utan hysteriska försök att vrida om tårkanelen är Bernsteins briljans som dirigent. Genom ett par lysande sekvenser lyckas Cooper att förmedla skillnaden mellan en kompetent dirigent och en mästare som Bernstein själv. Överlag är sekvenserna då Bernsteins talang som orkesterledare framhävs fullkomligt trollbindande genom strålande skådespel från Bradley Cooper och genom Bernsteins musik som filmen lyckats säkra rättigheterna till.

Tanken att göra en bred biografi som kan appellera till massorna är beundransvärd. Det är också helt i linje med Bernsteins egen idé att göra symfonisk musik till ett medium för allt och alla. Men trots den vackra förpackningen och solida insatser från huvudrollsinnehavarna når Maestro aldrig bortom att vara kompetent men ihålig.

Filmrecension: En sommar – sätter igång många tankar

by

En sommar
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 december 2023
Regi Catherine Breillat

Vad är passion? Vad händer när den greppar tag i en människa? En berättelse om passion som gör att människor är beredda att skada både sig själv och föremålet för passion. En film som vrider och vänder på begreppet våldtäkt och sexuellt utnyttjande.

Anne är en medelålders kvinna och är en respekterad jurist. Hon lever med sin man Pierre och deras två adopterade tvillingdöttrar. När Pierres 17-årige son Theo fått stora problem med sin skola flyttar Theo till Anne och Pierre. Theo är en nonchalant tonåring som söker konflikt hela tiden. Till sin pappa förklarar Theo att han insett att pappan skaffat sina två adoptivdöttrar bara för att han har dåligt samvete för att han aldrig var någon bra pappa då Theo var liten.

Pierre jobbar mycket och är iväg på konferenser så det blir Anne som till stor del får ta hand om Theo. Anne och Theo hittar någon slags vänskap och har kul tillsammans och det växer snart till en flirt och de har sex tillsammans. Eftersom Theo är 17 år är det inte förbjudet att ha sex med honom men som styvmor måste det nog ändå anses som ett brott då hon ”utnyttjar” något som är beroende av henne, enligt samma regler som gör att lärare kan dömas för sexuellt utnyttjande av en elev eller en psykiatriker eller psykolog inte får ha sex med sina klienter.

Fast deras passionerade historia ligger väldigt nära våldtäkt eller sexuellt utnyttjande från andra hållet. Det vill säga Theos beteende gentemot Anne. Efter att de haft sex första gången säger Anne till Theo att det inte får hända igen. Och trots att hon säger nej så förför Theo henne igen och igen. Hon säger nej i början med ger sig sedan hän åt deras sex. Det är väldigt svårt att se för jag tänker på hur det skulle kunna hanteras i en rättegång. Hon sade nej men slutade säga nej efter en stund. Det blir en bekräftelse på myten att kvinnor säger nej fast de menar ja.

Men vad är deras relation för något? Det är knappast kärlek eftersom de försöker göra varandra illa och försöker skada varandra. Passionen förvandlas till hat. Filmen är svårt att riktigt tolka. Svårt att veta vad regissören vill säga. Även om regissören vänder på åldrarna och låter det vara en äldre kvinna som har sex med en tonårspojke så är det fortfarande mannen som är den drivande.

Regissören Catherine Breillat besökte Stockholm filmfestival i november för att motta Stockholm Visionary Award. Motiveringen till priset löd: Årets Stockholm Visionary Award tilldelas en fantastisk regissör som står för sina värderingar. En visionär som skapar stor filmkonst, bryter konventioner och belyser komplicerade ämnen. Med sin skarpa blick, mästerliga hantverk och tydliga filmspråk fängslar hon publiken.

Jag kan förstå den motiveringen. Filmen är absolut mycket välgjord filmiskt med duktiga skådespelare och berättelsen fångar in mig och sätter igång känslor och många tankar. Samuel Kircher som spelar Theo är bra i sin roll och har en stor utstrålning. Vi lär få se honom i fler filmer framöver. Han påminner om Timothée Chalamet som slog igenom internationellt i filmen Call Me By Your Name.

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

by

design Jaime Breiwick

Klas Lindquist Nonet

Alternative Source of Energy

5

Inspelad januari 2023 i Riksmixningsverket Stockholm och i Studio 88

Producent: Klas Lindquist (co-producer: Calle Rasmusson)

Teng Tones

41:42

Releasedatum: 16/10 2023

Klas Lindquist, bördig från Göteborg, har senaste två decennierna etablerat sig i det översta skiktet inom den svenska jazzscenen. Ett flertal priser har den välutbildade musikern, kompositören och arrangören förärats, två av dem i ”Dompans” och Alice Babs namn. I ungdomen ingick den skicklige altsaxofonisten/ klarinettisten i såväl Bohuslän Big Band som traditionsbevararna Second Line Jazz Band. Faller sig naturligt att jag lyssnat till honom på åtskilliga skivor jämte ett antal gånger live. Han är flitigt anlitad som sideman och medlem i Stockholm Swing All Stars som jag recenserat uppskattande flera gånger. När träblåsare av yppersta rang efterfrågas är det ofta till Lindquist man vänder sig.

Detta är fjärde skivan i eget namn och tredje med hans nio man starka nonet, vars liveupplaga jag minns att jag njöt av i Göteborgs Konserthus för närmare femton år sedan. Vidare leder han en kvartett tillsammans med gitarristen Erik Söderlind, vilka bägge i sin tur ingår i det Hans Backenroth Quartet som för ett par år sedan släppte en alldeles strålade Charlie Parker-tribut. Spelar därutöver med bland andra Claes Janson, Ulf Johansson Werre, Stockholm Voices, Mathias Algotsson, Snorre Kirk, Ellen Andersson, Ellas Kapell, Hannah Svensson med flera.

Vilka är medlemmar i Klas Lindquists Nonet? Jo musiker vars höga kunnande jag med ett undantag frekvent kommit i kontakt med under 2000-talet. Meriterade blåsaravdelningen består av Robert Nordmark på tenorsax och flöjt, Fredrik Lindborg på baryton och basklarinett, Nils Jansson på trumpet, Karl Olandersson på trumpet och flygelhorn samt trombonisten Magnus Wiklund. Lindborg och Olandersson tillhör också dem frontlinjen i Stockholm Voices och leder egna grupper. Kompet utgörs av den för mig obekante Petter Carlson Welden på pianopallen medan kontrabasist Kenji Rabson och osannolikt aktive batteristen Daniel Fredriksson bildar rytmsektion.

Som om inte denna imponerande line up i sig inte var nog adderas på vissa låtar gäster. På cd:ns sista låt Bernadette tillkommer assisterande producenten Calle Rasmusson på percussion, Lina Lövstrand trakterar flöjt samt Leo Lindberg orgel. Formidable Lindberg lirar orgel också på Joey där han står för ett inledande solo som sticker ut. Kompositionen är en hommage till organisten och multiinstrumentalisten Joey DeFransesco som dog härom året (sågs på festivalen i Ystad 2019) För att göra redovisningen komplett ska framhållas att en annan musiker med star-quality ägnar sig åt musicerande på flygeln i två låtar. Syftar på den eminente Filip Ekestubbe. Som kuriosa kan tilläggas att jag senaste åren i samband med konserter träffat flera av musikerna, vilka definitivt tillhör gräddan av våra mest erkända jazzmusiker.

från Klas Lindquist artist page på facebook – foto: Erik Jaensson

Sju av albumets åtta låtar är signerade den snillrike Lindquist som dessutom står för samtliga arr. I medföljande häfte får lyssnaren veta mer om tillkomstprocessen och influenser. Nilsie som fått sin titel för att låt skänkts av Alice Babs som hörde flera konsertens med niomanna-bandet, dedikerade sin Ellington-inspirerade låt till sin make. Albumet sägs spegla musiken som en ständigt förnybar kraftkälla, energin musiker och låtskrivare tillför uppfångad av mottagare i ett kontinuerligt flödande kretslopp. Inom ett enhetligt mönster märks följdriktigt en stimulerande variationsrikedom på Alternative Source Of Energy. Vi får veta att låtarnas stämmor specialskrivits med det handplockade lilla storbandets medlemmar i åtanke. Förunderligt nog, om jag har korrekt information, med samma besättning på samtliga alster.

Enda marginella anmärkning man tidigare kunnat rikta mot den prisade Klas Lindquist handlar om avsaknaden av svärta, melankoli och friktion. Vid noggrann analys av nyskrivna musiken, kan ändå en viss utveckling skönjas. Tonspråket vilar förvisso på en ljus estetik som förr kunde tangera det alltför prydligt polerade. Fast musiken fortfarande är omedelbart tillgänglig utan antydan till tuggmotstånd har den tack och lov försetts med skiftande temperament, rent av ett större djup. Man noterar en sofistikerad palett som inte enbart består av vackra och allmänt behagfulla färger även om sådana egenskaper överväger, vilket tyder på en välkommen mognad. Varje komposition väcker ens intresse och kompositören får ut maximalt av sina medarbetare i ensemblespelet. I hörlurar framgår att ljudtekniker och mixare åstadkommit superba insatser. Finfördelat ljud innebär ypperlig akustik. Varje instrument ges föredömlig exponering. Inte minst Kenji Rabsons fylliga basgångar ligger på exakt rätt nivå.

Det raffinerat framskridande tonspråket rör sig i en mix av swing, cool jazz och boppig rytmik, med viss övervikt åt först nämnda inriktning. Från denna trafikerade korsning utgår åtta spänstiga kompositioner, inom en ram med häpnadsväckande verkshöjd, Lindquist har bevisat gång på gång sedan han examinerades i komposition från Musikhögskolan sin förmåga. Antagligen övas det flitigt eftersom det inte ser ut som om han behöver anstränga sig. Initierade bedömare anser sålunda att att hans eleganta spel präglas av finess. Här reserverar han fem uttrycksfulla solon åt sig själv, ungefär lika många på klarinett och altsaxofon. En handfull andra solister förekommer, vilket framgår av häfte bifogat cd:n. De har självklart en uppiggande verkan och bjuder på virtuosa inslag. Vad som motiverar fullpoängaren är ändå det hängivet elastiska ensemblespelet och otroligt snyggt varierade kompositioner. I sitt slag som sagt en fulländad produktion! Och även om musiken inte kan betraktas som innovativ undviker komponisten galant att plagiera sina förebilder.