• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Criminal Minds Evolution 17 – en parodi på sig själv

5 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Criminal Minds Evolution säsong 17
Betyg 1
Finns på Disney + och flera olika streamingtjänster
Streamingpremiär 6 juni 2024

Karaktärerna i Criminal Minds börjar bli karikatyrer av sig själv. Att genomlida de tio avsnitten i denna 17:e säsong var plågsamt. Och nu har det blivit bekräftat att en säsong 18 ska spelas in. Hjälp. De borde avsluta serien.

17 säsonger av en tv-serie är många säsonger och inte många serier klarar att upprätthålla en hygglig kvalitet så länge. Vi har börjat samma sak med Morden i Midsomer där visserligen karaktärerna inte blivit fullt så förlöjligade som i Criminal Minds utan istället har handlingen blivit alltför antedaterat och handlar om en svunnen tid, en värld som nog inte ens finns på brittiska landsbygden. Detta skyddade brittiska påhittade område Midsomer där invånare mördas vecka efter vecka är helt omöjlig att tro på. Där finns inga gängkriminella ungdomsgäng som säljer knark och spränger fastigheter och låter tonåringar skjuta ihjäl folk. I Midsomer finns inga muslimer, där finns inga romer. Det är en bygd som inte finns i Sverige längre i alla fall och jag har inte sett den i England heller, i alla fall.

Criminal Minds var en serie som länge hade många tittare världen över. Jag tror att den bröt ny mark inom polisväsendet också. BAU, Behavioral Science Unit, på FBI har specialiserat sig på att forska kring psykologi för att kunna analysera vad som driver kriminella till olika brott.
Nu för tiden finns det svenska poliser som känner sig hedrade när de får åka på kurs hos BAU i , Quantico, Virginia.

BAUs uppdrag är att tillhandahålla beteendebaserat utrednings- och/eller operativt stöd genom att tillämpa fallerfarenhet, forskning och utbildning på komplexa och tidskänsliga brott, vanligtvis involverade handlingar eller hot om våld. Sammantaget hanterar FBI:s beteendeanalysenheter olika fall över hela USA, allt från terrorism och cyberbrottslighet till våldsbrott riktade mot både barn och vuxna. De tillhandahåller expertis om nya utredningar, pågående strävanden och kalla fall, och samarbetar nära med federala, statliga, lokala och tribala brottsbekämpande myndigheter.

De första säsongerna handlade en del om motståndet inom övriga delen av FBI och det amerikanska polisväsendet, som såg BAUs profilerare som flummiga. De gjorde att serien blev trovärdig och intressant att följa. Karaktärerna, huvudpersonerna, var intressanta personligheter.

Fallen BAU tagit sig an har alltid varit svåra fall, ofta med seriemördare och hemska mord. Det har ibland varit lite svårt att tro på att det i verkligheten skulle förekomma fullt så många våldsbrott och mord som är så vidriga och fruktansvärda. Men nu i säsong 17 har det urartat totalt. Nu får BAU ta itu med ett nätverk av mördare som byggt upp sin hemliga verksamhet online och ovanpå det har högsta chefen på FBI godkänt en rejäl strafflindring för en massmördare, Voit. Som om inte detta var nog så går Rossi runt och pratar med ett hjärnspöke av Voit och Emily Prentiss griper till knark för att trösta sig själv.

Egentligen har de senaste fem-sex säsongerna av Criminal Minds tappat stinget. Flera av pelarna i gånget har lämnat serien, somDr. Spencer Reid (Matthew Gray Gubler), Derek Morgan (Shemar Moore) och Aaron Hotchner (Thomas Gibson). Jag tycker inte ersättarna fungerar lika bra och det är något med energin i gruppen som gått förlorad och i denna sjuttonde säsong har Penelope och Emily Prentiss definitivt en parodi på sig själva. Lägg ner Criminal Minds.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt Taggad som: BAU, Criminal Minds, FBI, Recension av tv-serie

Filmrecension: Do not expect too much from the end of the world – seg och för lång och spretig

30 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Do not expect too much from the end of the world
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2024
Regi Radu Jude

De som arbetar hårt och som befinner sig långt ner på samhällets stege blir alltid utnyttjade och lurade och får jobba mycket utan att vinna något – hur hårt de än arbetar är de fortfarande förlorare. Det finns alltid några som sitter högre upp i samhället och som tjänar på andras slit. Det spelar ingen roll vilket samhällssystem det är. Det är kontentan av denna rumänska film som också är Rumäniens Oscarsbidrag. Den sätter fingret både på dagens överexploaterade samtid och kommunisttiden. Men den är två timmar och fyrtiotre minuter lång och blir därför både seg och plågsam att ta sig igenom. Den hade vunnit på att kortas ned. Regissör och producenter har nog varit lite för förälskade i flera av filmens scener.

Filmen utspelas i Bukarest och har två handlingslinjer. Huvudberättelsen kretsar kring Angela, en stressad, pressad och överarbetad produktionsassistent som kör runt i Bukarest för att utföra det ena uppdraget efter det andra. Hon är superstressad och trött och måste emellanåt parkera på en gata och sova en halvtimme. För att lätta på trycket postar hon korta videoklipp på sociala medier där hon använder ett filter för att se ut som en man. Hennes manliga alter ego på TikTok och Instagram är ett vidrig person som använder ord som kuk, fitta, slampor mer än några andra ord och ska väl symbolisera hur usel kommunikationen på sociala medier är. Men det är inte speciellt roligt, mest bisarrt och tröttsamt.

Hennes stora uppgift för dagen är att köra runt i staden för att intervjua personer som råkat ut för olyckor på arbetet och blivit rullstolsbundna. Hon spelar in när de berättar om sin olycka. En av dem ska bli utsedd för att få vara med i en film om skydd på arbetsplatser. Vinnaren ska få 500 euro för detta. För en utfattig människa som fått sitt arbetsliv förstört är det förstås en bra summa men med tanke på vad företaget som ska göra filmen får i vinst är summan ingenting. Doris Goethe, projektledaren för inspelningen kommer över dagen från Österrike och hon lägger ut 2.000 euro för att bjuda några kollegor på drinkar i hotellets bar.

En scen vi får se så ofta att det blir tjatigt är när Angela kör i Bukarest. Vi ser henne från sidan i halvbild och hon tuggar tuggummi med stora tuggor och blåser en stor bubbla med tuggummit. Om och om igen ser vi denna bild där hon skumpar fram i bilen. Kinderna putar av det stora tuggummit.

Filmen stretar åt olika håll och vi får följa två kvinnor med samma namn under olika tidsepoker. Den ena är nutidens Angela som kör runt för att spela in de som skadats i arbetet och som postar videoklipp med kvinnoförtryckande uttalande. Den andra är en Angela som kör taxi under kommunisttiden. Den kvinnliga taxichauffören råkar ut för nedlåtande män och kvinnoförtryck. Kommunisttidens Angelas scener är filmade i färg medan nutidens Angelas scener är filmad i svartvitt, förutom hennes klipp på sociala medier och slutscenen. Men i slutscenen är både nutidens och kommunisttidens Angela med.

Jag har förstått att många filmkritiker hyllar filmen för att den är inspelad med en mängd olika tekniker. Regissören Radu Jude och hans fotograf Marius Panduru blandar format och stilar med vild frenesi: nedtonad 16 mm i färg krockar med kontrastrikt svartvitt. Eftertänksamma collage och blinkningar till Godard visas tillsammans med kitchiga Tiktokvideor med smaklösa filter. För den som är special-intresserad av olika filmteknik är filmens intressant förstås. Men jag tycker att den tappar i dramaturgin och den blir rörig, stundtals övertydlig och tradig och samtidigt skulle jag gärna sett mer av taxichauffören Angelas liv. Filmen är absurd och apart men den har sina poäng, absolut. Skildringen av den maktlösa arbetarklassens situation då och nu är en av filmens behållningar. Slutscenen är talande. Men för min smak spretar filmen för mycket och blir långrandig. Jag tycker inte det är särskilt roligt med filmklipp som strör helvilt med ord på könsdelar och vad man kan göra med dem. Jag uppskattar filmens intentioner och hade önskat att den var lite mer fokuserad och mindre upprepande, då hade den absolut fått högre betyg av mig. Men som den är nu fick jag tvinga mig att se klart den.

Regissören Radu Jude vann vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2021 för sina förra film, Bad Luck Banging or Loony Porn. Denna nya film, Do not expect too much from the end of the world, som var utsedd till Rumäniens Oscarsbidrag 2024 har vunnit en del festivalpriser:
VINNARE – SPECIAL JURY PRIZE – LOCARNO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE ILINCA MANOLACHE –
CHICAGO INTERNATIONAL FILM FESTIVAL
VINNARE – FICTION FEATURE COMPETITION – MONTCLAIR FILM FESTIVAL

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bukarest, Filmkritik, Filmrecension, Rumänien

Bokrecension: Gender queer: en ickebinär självbiografi av Maia Kobabe

25 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Gender queer : en ickebinär självbiografi
Författare Maia Kobabe
Utgivningsdatum 2024-05-28
Förlag Cobolt Förlag
Översättare My Bergström
Originaltitel Gender Queer, a memoir
Illustratör/Fotograf Maia Kobabe
ISBN 9789180580823

En självbiografisk tecknad serie av Maia Kobabe som färglagts av Maias syster Phoebe. Maia är född 1989 och berättar i boken om sin uppväxt och hur hon hittade sin egen identitet som asexuell och queer/binär. Det är en engagerande berättelse om att söka sig själv och som jag tänker talar till de flesta, oavsett vem man är och vilken läggning man har sexuellt. Maia berättar så ärligt och sitt sökande och sina känslor. Jag önskar att det fanns en sådan bok/serie när jag var ung under 1960-talet. Jag minns när jag bodde i ett kollektiv och de två unga männen där tyckte att det var konstigt att inte vilja ha sex med många olika.

Gender Queer är en kontroversiell bok i USA, där den i flera år legat överst på listan över de mest förbjudna böckerna i amerikanska skolor och bibliotek. Det är nästan obegripligt att ett land som ska vara för yttrandefrihet och demokrati förbjuder en sådan här bok samtidigt som porr är tillåtet. Det är en mjuk berättelse om en ung människas sökande efter sin identitet i en värld där vi inte längre behöver klämma in oss i färdiga mallar. Att boken knappast kommer att vara tillåten i diktaturer som Iran och Saudiarabien är uppenbart, men hur kan ett land som vill vara en demokrati förbjuda en sådan här bok? Det är väldigt lite sex i den och de få serierutor där sex är med är vackra och sensuella och inte särskilt tydliga.

Maia definierar sig som asexuell. Inom det asexuella spektrat finns kategorin demisexuell som innebär att inte vilja ha sex med tillfälliga förbindelser. Den som är demisexuell behöver trygghet och känna samhörighet med någon för att kunna ha sex, ofta betyder det ett fast förhållande. Det är ungefär den moral som de högerkristna eller hardcore muslimer skriver under på? Fast för en demisexuell handlar det inte om moral utan en genuin och djup känsla inom sig. Är det förbjudet i USA att bara vilja ha sex med någon man har en djup och fast relation med? Hur förvirrade har inte amerikanska makthavare blivit?

Såsom varande binär har Maia funnit sig vara varken utpräglat kvinna eller man utan mer androgyn. Maia berättar finstämt och öppet om sin väg till att hitta sig själv. Jag tycker att det är en underbar bok som ger mycket åt alla läsare, både unga som söker sin identitet eller som vill förstå andra och oss som kanske inte definieras som unga och som kan få en inblick i hur andra kan känna och förstå oss själva.

Den svenska utgåvan av Gender Queer innehåller även ett förord av författaren ND Stevenson och ett efterord av Maia Kobabe som placerar in boken i dagens debatt om frågor som rör kön och identitet.

Maia Kobabe berättar om attackerna mot ”Gender Queer”. Hoppas över annonsen i början av videon.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokkritik, Bokrecension, Gender queer, Ickebinär, Maia Kobabe

Filmrecension: Den fallande stjärnan – humoristisk absurd burlesk slapstick

24 juli, 2024 by Rosemari Södergren

Den fallande stjärnan
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 juli 2024
Regi Dominique Abel och Fiona Gordon

En helt galen, burlesk och absurd komedi, helt klart inspirerad av Tati. Den är filmad i slapstick-format, rörelserna är överdrivna och lustiga och musiken och rytmen stryker under rörelserna och gör att jag ofta som tittare stampar takten.

Det är en knasig berättelse som utspelas kring barnen Den fallande stjärnan. Bartendern i baren heter Boris och en dag dyker en främling upp som är vill hämnas något och försöker skjuta ihjäl Boris. Det går dock inte så bra, den skjutglade främlingen misslyckas och skadar armen och måste ge sig av till sjukhus.

Boris har flickvän/partner, Kayoko, och en god vän, Tim, som bestämmer sig för att rädda honom från hämnaren. De har en riktigt ful plan för det. Det hittar den dubbelgångare till Boris. Dubbelgångaren som heter Dom drogas för att glömma vem han är och sedan bli ersättare till Boris. Under tiden som Dom ska föreställa Boris och vara bartender i baren gömmer sig Boris i Doms hus. Den fula planen är att Dom ska bli skjuten och därmed ska hämnaren vara nöjd, i tron att Boris blivit skjuten.

Boris har levt inkognito de senare 35 år då han som ung var revolutionär aktivist och bland annat släppt en bomb där en person dog och en blev allvarligt skadad.

Handlingen är svår att placera i tiden. Ingen har mobiltelefon. Fiona, en kvinnlig detektiv som har en viss betydelse i handlingar har en skrivmaskin och blir tillfrågad av en kund om hon inte har en dator. Det gör att berättelsen är svår att placera i tiden. Kläderna är tidsmässigt obestämbara också. Känns inte som att berättelsen överhuvudtaget är placerad in i någon realistisk verklighet.

Den är rolig, rejält absurd och vriden. Men jag har svårt att identifiera mig med någon och berättelsen säger mig inte så mycket om livet eller om relationer. Det är framför allt en knasig berättelse. Därför har jag svårt att ge den ännu högre betyg. Jo den är humoristisk, den är komisk, den är mycket udda och annorlunda och välgjord i sin genre.

Den fallande stjärnan var öppningsfilm för årets upplaga av Bergmanveckan på Fårö.


Fakta om regissörensduon:
Duon Fiona Gordon och Dominique Abel debuterade med 2011 års Den Goda Fén som visades i Director’s Fortnight i Cannes. Det internationella genombrottet kom 2016 med Vilse i Paris. Gordon och Abel arbetar i den tradition av lekfull koreografi som känns igen från klassiker av Charlie Chaplin och Jacques Tati.
De spelar dessutom med i filmen. Dominique Abel gör rollerna Dom och Boris och Fiona Gordon har rollen som Fiona, den kvinnliga detektiven.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Deadpool & Wolverine – oemotståndlig

24 juli, 2024 by Elis Holmström

Deadpool & Wolverine
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 juli 2024
Regi Shawn Levy

Det är årets mest efterlängtade film och den enda produktionen från Marvel Studios för året. Det borde därmed vara svårt – om inte omöjligt, att leva upp till de hysteriska drömmar och förhoppningar som ställts sedan huvudrollsinnehavaren Ryan Reynolds annonserade att Hugh Jackman skulle återvända till rollen som Wolverine. Något som inte borde vara möjligt då Jackman – bokstavligt talat, begravde karaktären för 7 år sedan med den ypperliga Logan. Men den jättelika nördfantasin har gått i uppfyllelse… Deadpool & Wolverine är en makalös Marvel-fest som aldrig upphör och som dessutom lyckas vara energisk och hungrig trots att det gömmer sig en trea i titeln.

Vid det här laget vet alla vad som väntar. Deadpool är en vulgär, smaklös och fullkomligt skamlös karaktär som gärna grimaserar åt allt vad god smak och förstånd innebär. Likt den framgångsrika Amazon Prime-serien The Boys har Deadpool dock lyckats fascinera och charmera publiken i sin totala kompromisslöshet vad gäller att vältra sig i våld och ett språkbruk som skulle skicka en direkt till helvetet. Som behövlig kontrast har de tidigare två filmerna försökt skapa hjärtevärmande stunder som inte helt förlitar sig på det frånstötande, dock har resultatet var blandat.

Men den nytillträdda regissören Shawn Levy lyckas hitta en ny ådra i filmserien genom att injicera sann värme och omtanke. Detta gör att den osannolika massakern och galghumorn känns genuin och inte forcerad. Levy har också ett sanslöst öga och öra för att förstå kraften i att vara en nörd.

Deadpool och Wolverine bjuder på en sällan skådad fest vad referenser och meta-humor beträffar. Och till skillnad mot förra årets The Flash från konkurrenten Warner Brothers/DC blir alla gästinhopp och flörtar med det förflutna eleganta, kontra klumpiga och tvångsmässiga.

Men alla påskägg och smällkarameller i världen räcker inte om det inte också finns någon form av kreativ vision. Tack och lov tillför Shawn Levy detta, främst genom att tillskjuta oerhört passionerad och omvälvande energi till produktionen. Där Deadpool 2 i mångt och mycket kändes som en ren upprepning av den första filmen, vågar Levy ta filmserien i en – inte ny, men uppfriskande riktning. Det sker i huvudsak genom att Deadpool numera är sammanslaget med det jättelika MCU – Marvel Cinematic Universe, något som erbjuder en verktygslåda utan dess like för de vansinniga eskapaderna. Inte för att Deadpool någonsin varit blyg för att hänvisa till vad konkurrenter och kollegor gjort, men i och med att den pratglada galningen nu är under det enorma Disney-paraplyet ges helt andra möjligheter vad gäller att leva ut de vildaste av fantasier.

Men mer än något annat är det Hugh Jackmans deltagande som lyfter det hela från att vara en storskalig sommarfilm till en sann händelse som inte får missas. Förutom den bejublade återkomsten visar det sig att Jackman har oändligt mycket mer att ge i rollen som Logan/Wolverine. Den här gången lyckas han snillrikt summera de tjugo år som passerat sedan han spelade karaktären för första gången. Han tillför ett behövligt allvar och en otroligt finstämd rolltolkning som är en välkommen kontrast till Reynolds pajaskonster. Kemin mellan Jackman och Reynolds visar sig också vara strålande, nu finns äntligen någon som kan ge svar på tal vad gäller Reynolds kulspruta till mun.

Och slutresultatet är häpnadsväckande, Shawn Levy och Ryan Reynolds – som även agerar producent, lever rövare – i positiv mening. De använder de monstruösa resurserna till fullo och skapar en fest för nördar som inte setts till sedan Spider-Man: No Way Home. Även om ingredienserna är bekanta lyckas Shawn Levy hitta sätt att få lära denna gamla hund nya tricks. Deadpool har alltid velat vara en uppviglare, ett hån mot struktur och måttlighet, något som når sin yttersta form i Deadpool & Wolverine.

Detta är en film som inte har några betänkligheter att fullkomligt ödelägga gränser eller tankar om vårt svenska – och närmast heliga begrepp, lagom. Om andra Marvel-filmer har varit ett städat och ordnat pojkband är Deadpool bolagets Rammstein, där eld, könshumor och det groteska ständigt närvarar. Och precis som den tyska metal-gruppen är denna fullkomliga hämningslöshet oemotståndlig då den paketeras såhär pass förföriskt. Hela filmen känns många gånger som syndig hedonism där allt verkar vara möjligt. Men i och med att Levy faktiskt har en så uppenbar passion för projektet blir det hela aldrig okontrollerbart, onödigt högljutt eller överflödigt.

Detta är framförallt märkbart på två plan där tidigare Marvel-filmer fått utstå kritik, nämligen actionscener och alltför överdådiga klimax. Där de två tidigare Deadpool-regissörerna Tim Miller och David Leitch valde att göra actionscener efter mer traditionella mallar, Leitch i synnerhet lutade sig mot sin John Wick-erfarenhet, väljer Levy att tillföra komik och Buster Keaton-influenser. Detta resulterar i en av de mest underhållande och komiska actionscener jag sett på år och dagar, som förutom att demonstrera genialisk humor också erbjuder fantastisk koreografi. Finalen lyckas också integrera dessa element och inte förlita sig på ren och skär sprängkraft där kvarter jämnas med marken.

Dock finns det invändningar, den övergripande berättelsen känns mest som en eftertanke, och trots att filmen är skojfrisk kring flera av de problem som Marvel Studios dragits med under åratal, går Deadpool & Wolverine i den mest klassiska fällan genom att ha en oerhört färglös skurk. Trots att Emma Corrin gör sitt yttersta för att skapa en excentrisk, hotfull och slug tolkning av den klassiska X-Men-antagonisten Cassandra Nova, är resultatet mediokert och knappast minnesvärt. Flera av de mer dramatiska stunderna hade gärna fått växa för att skapa en mer behövlig kontrast till den hysteriska kalabalik som pågår.

Att påpeka dessa fel är dock lika skarpsinnigt som att konstatera att Taylor Swifts ’’Shake It Off’ inte innehåller lyrik signerad Tomas Tranströmer. För allt det där kvittar då blodsbaletten drar igång och energin når orimligt höga nivåer. Just då är Deadpool & Wolverine anledningen till varför biografer har öppet på somrarna och en påminnelse om hur potent film är som ett kollektiv medium, i den stunden är alla nördiga drömmar uppfyllda och extasen fullkomlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Deadpool & Wolverine, Film, Filmkritik, Filmrecension, Filmrecesnion, Superhjältar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in