• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Führer och förförare – om propagandans förföriska makt

2 september, 2024 by Ulf Olsson

Führer och förförare
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Joachim A Lang
Skådespelare Robert Stadlober, Franziska Weisz, Fritz Karl

Med en förförisk propaganda kan staten övertyga vem om vad som helst. Man behöver inte förtiga sanningen helt och hållet, men den skall bara presentera om den tjänar statens intressen. Därför är tryckfrihet farligt menar Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Han talar då om auktoritära stater och diktaturer som i detta fall Hitlers Tyskland, det Tredje riket som nazistiska ideologer kallade det. Men för att vara övertygande måste propagandan ses som måleri och propagandaministern måste vara en stor konstnär.

Detta sätt att se på propaganda genomsyrar filmen som i stor utsträckning utgår från autentiskt material som propagandafilmer, filmer och bilder från koncentrationsläger, massavrättningar, tal, brev, skrivelser och upprop. I närmast dokumentär form får vi följa det förfärliga och närmast obegripliga som utspelades i Tyskland mellan åren 1938 och 1945, alltså fram till Hitlers självmord. I filmen får vi möta förövarnas och förförarnas föreställningsvärldar och metoder för att förföra befolkningen, följarna. Framför allt är det relationen mellan Hitler och hans folkförförare, Joseph Goebbels, som är i centrum. På Hitlers order sprider han ständigt nya lögner till det tyska folket men också till ledare och medborgare i andra länder.

Innan krigsutbrottet handlar propagandan om att Tyskland är fredsälskande och vill leva i fred med alla andra länder. Vid krigsutbrottet då Tyskland trots alla löften till övriga Europa invaderar Polen byter propagandan spår. Det fredsälskande Tyskland är tvingat att försvara sig mot Polen som enligt propagandan angriper Tyskland. När Hitler sluter en icke-angreppspakt med Stalins Ryssland handlar propagandan om hur bra det är och när Hitler bryter pakten med Ryssland försöker man övertyga befolkningen om att det är nödvändigt för Tysklands överlevnad. När Tyskland angriper resten av Europa handlar propagandan om att förbereda det tyska folket för nödvändigheten av det förestående kriget. När den tyska ”krigslyckan” vänder får man inte berätta sanningen för de tyska folken, ja egentligen inte ens för Hitler. Trots nederlag efter nederlag och trots att Tyskland håller på att falla sönder går kriget enligt propagandan fortfarande framåt. När det blir uppenbart att Tyskland håller på att förlora handlar propagandan om att kriget trots allt kan vinnas om befolkningen övertygas om det totala krigets är nödvändigt.

Goebbels propaganda har också en avgörande betydelse för att vända befolkningen mot Tysklands judiska medborgare och för förföljelserna av den judiska befolkningen i Tyskland och resten av Europa. Han gör allt för att sprida Hitlers antisemitiska och hatiska propaganda exempelvis genom iscensättning av massmöten, utkommendering av folkmassor, flaggviftning, demagogiska tal och produktion av olika antisemitiska filmer som ”Jud Süss” och ”Der ewige Jude”. Filmer och tal vars mål är att legitimera och förbereda folket inför förföljelserna och massmorden.

Visserligen håller Goebbels inte alltid med Hitler, men han gör ändå alltid som Hitler vill. I filmens säger han att Hitler är ett geni som alltid vet vad som var bäst. Inför det tyska folket iscensätter han om och om igen Hitler som den store ledaren, som skall rädda Tyskland, som en karismatisk ledare och hjälte som gör allt för Tyskland och för tyskarna i alla länder.
Langs syfte med filmen är inte enbart att ge en autentisk skildring av 30- och fyrtiotalens Tyskland och Europa utan också att demaskera dagens förföriska politiska propagandister. Med en av förintelsens överlevare Primo Levis ord säger han, ”Det har hänt – och följaktligen kan det hända igen.” Kan det hända igen? Svaret på den frågan är att det har hänt tidigare och det händer igen. Det pågår just nu såväl i Europa som i andra delar av världen. Visserligen inte på samma sätt utan i andra former. Goebbels tänkande förefaller återskapas bland många av dagens ledare. Yttrandefrihet, tryckfrihet, demokrati och fri press hotas. De oppositionella medborgare och journalister som inte ställer upp på de auktoritära staternas sanningar förföljs, fängslas och mördas. Människor förföljs, hotas och känner sig hotade. Goebbels föreställningsvärld lever vidare i delvis nya former men ändå, lever vidare.

Hade det varit möjligt att undvika massmorden och kriget genom diplomatiska förhandlingar med Hitlers Tyskland. Det är naturligtvis en hypotetisk fråga. Men sett till det autentiska materialet i filmen är det tveksamt om det skulle ha varit möjligt. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain försökte och trodde att han hade lyckats. Men han blev lurad. Stalin ingick en icke-angreppspakt med Tyskland som Hitler bröt. Enligt Hitler var förhandlingarna och överenskommelser enbart tillfälliga eftergifter och taktiska drag på vägen mot hans övergripande mål som framkommer redan i hans bok ”Mein Kampf” (1925). Hans mål har alltid varit att mörda den judiska befolkningen och utrota kommunismen, ”de röda grisarna”. På motsvarande sätt kan man fråga sig i vilken utsträckning som det är möjligt att lösa dagens konflikter så länge som de som just nu sitter vid makten sitter vid makten. Frågan gäller exempelvis Rysslands krig mot Ukraina och konflikten mellan Israel och Palestina. Skulle förhandlingar med Putin kunna leda till fred eller skulle det enbart visa sig vara tillfälliga eftergifter på vägen mot Putins övergripande mål att i någon form inom ramen för Ryssland återskapa Sovjetunionen.

Führer och förförare är en viktig film om en mörk tid i Europas historia. Men den ställer alltså också frågor om vad som pågår i samtiden. Varnar den oss helt enkelt för det som pågår nu. Skådespelarnas rolltolkningar är imponerande och trovärdiga.Det gäller särskilt Robert Stadlober som spelar Goebbels. Filmen är både viktig och bra, men inte lysande vilket gör att den får en fyra på en femgradig skala.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Peter.Tid – Enastående och sällsamt vackert drama

1 september, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Christopher Backholm

Peter.Tid
Av Dmitri Plax
Regi och bearbetning Jacob Hirdwall
Peters pappa Andreas Liljeholm
Pianist/dirigent Fredrik Malmberg
Sopran Eleonora Poignant
Mezzo Elin Lannemyr
Tenor Love Tronner
Bas Simon Bergvide
Kompositör Kent Olofsson
Scenograf John Engberg
Ljus Marta Khomenko
Kostym/scenografiassistent Eva-Jo Hancock
Mask Ann-Charlotte Reinhold
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern 31 augusti 2024

Att ett barn dör är fruktansvärt. Oftast finns det dock en begriplig förklaring – krig, en trafikolycka eller sjukdom. Det ofattbara att barnet mördas innebär en brutal sorg som får tillvaron att rämna.

Föreställningen Peter. Tid på Orionteatern bygger på en verklig händelse. Dmitri Plaxs 16-årige son mördas av en jämnårig kamrat. I en uppmärksammad bok har författaren skildrat hur sorgen förvränger tiden och försöken att hålla Peter vid liv genom minnen. I grunden handlar denna hudlösa berättelse om att hitta en väg tillbaka till livet.

Att skapa en pjäs av detta stoff måste vara som en balansakt över bråddjup. Regissören Jacob Hirdwall lyckas med detta djärva konststycke. I nära samverkan med dirigenten Fredrik Malmberg och tonsättaren Kent Olofsson har han format ett enastående, särpräglat drama. Det är bara att applådera Orionteatern till ännu en framgång.

Jacob Hirdwall har oväntat valt att iscensätta berättelsen som en monolog. Peter finns inte med i pjäsen ändå är han på ett plan hela tiden med genom minnen. Det låter komplicerat men visar sig fungera mycket bra.

Den av sorg övermannande pappan spelas med stor trovärdighet och innerlighet av Andreas Liljeholm. Det är i sanning ett kraftprov han utför och i minnesfragment skiftar han mellan sin och sonens stämmor, frågor och åsikter. Alltifrån barndomen till tonårens sökande och vilja till frigörelse ryms i detta samtal. Allt präglas av den starka kärlek som band dem samman.

En viktig och aktiv del i föreställningen har också en kör av fyra professionella sångare som ackompanjeras av Fredrik Malmberg på piano. De bildar en omvärld och ger relief åt det som sker. Vid ett tillfälle stiger de in i handlingen, för att ge tröst och visa solidaritet. Utan körpartierna och musiken som följer dramats vågdalar hade Peter. Tid nog inte berört så starkt.
I inledningen klargör pappan de obestridliga fakta som efter mordet på sonen är hans nu. Peters liv stannade för evigt den där fredagen, medan hans eget liv forsar fram. Det är som en overklighetens ridå faller ner den afton då han får beskedet.

Länge vägrar pappan ta in det oerhörda som polisen berättar – att hans pojke avlidit. ”Hur ska jag få tillbaka Peter?” vrålar han återkommande i desperation. Han förklarar att han slutade tro på Gud när sonen mördas. I ett enda utbrott av vrede frågar han hur mördare, pedofiler och våldtäktsmän kan få leva när hans älskade pojke dör. I en scen som etsar sig in säger pappan med tonlös röst att det enda han nu kan köpa till sin son är gravljus.

Peter.Tid är ett stillsamt och värdigt drama mestadels utspelat i ett mörker där strålar av ljus omsider förmår tränga in. Det som berättas är starkt berörande och omskakande och samtidigt vackert och fyllt av värme och humor. För sådan var relationen mellan Dmitri och sonen. Han fostrade Peter till att vara en god människa som ville hjälpa och litade på andras välvilja. Något som paradoxalt ledde till sonens död.

Hemma diskuterade pappa och sonen såväl filosofi och politik som basketboll och pianomusik. Peter gillade att klä sig snyggt när han gick på konsert och en sådan fin kostym fick han bära i kistan.
Peter. Tid kan sägas forma en sorts eget universum – en vilt gungande tid mellan ett lyckligt då och ett oförståeligt sedan. Det är en brännande angelägen föreställning som tacknämligt bildar en båge mot hoppet. För utan det är vi alla förlorade. Uppsättningen passar synnerligen väl i Orionteaterns avskalade scenrum som präglas av en sakral anda. Här kan känslor, drömmar och frågor som aldrig kan få svar sväva fritt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Orionteatern, Sorg, Teaterkritik

Teaterkritik: Company – Imponerande samspelad ensemble

31 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Company
Av Stephen Sondheim och George Furth
Översättning Calle Norlén
Regi Maria Sid
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Susanne von Platen
Koreografi Catharina Allvin
Videocontent Yuki Ravn Liep
Musikarrangemang Karl-Johan Ankarblom
Musikaliskt ansvarig Johan Siberg
I rollerna Frida Modén Treichl, Helen Sjöholm/Gunilla Backman, Lisette T. Pagler, Robert Fux, Sara Jangfeldt, Rennie Mirro, Linda Olsson, Lucas Krüger, Rolf Lydahl, Glenn Edell, Joel Mauricio Almroth, John Alexander Eriksson, David Alvefjord och Olof Åhman

En underhållande musikal med imponerande samspelt ensemble – men  inte något som berör ens dagliga liv. Frågan som huvudpersonen Bobbie brottas med får ingen genomlysning på djupet.

Bobbie (spelas av Frida Modén Treichl) fyller 35 år och längtan efter att hitta någon att gifta sig mig tar allt större plats i hennes tankar och dagliga liv, framför allt för att alla i hennes omgivning tjatar om det och påtalar det hela tiden. Överallt i omgivningen får hon höra att ingen blir fullständig, hel som människa, förrän hen träffar sin livspartner. Ett budskap som driver henne att leta  efter någon att gifta sig med.

Att speciellt kvinnor som fyllt trettio och som är singel kan börja få viss panik med att hitta någon att bilda familj med är något många säkert förstå. Den biologiska klickan tickar och även om det idag finns möjlighet att frysa ned ägg för att få dem befruktade i framtiden eller att välja att skaffa barn som ensamstående. Förutsättningarna att ha barn utan att gifta sig har säkert lindrat paniken hos många som känner längtan efter barn i dagens samhälle.

Föreställningens stora plus: Imponerande samspelad ensemble. En lång rad av våra kända musikalartister på scen var så samkörda. Det är skickligt av alla i ensemble att få till en sådan gemensam helhet.

Ett annat plus: Scenografin av Maja Ravn är snyggt sparsmakad och ger utrymme åt sångare och dansare. I bakgrunden en stor videoprojektion i bakgrunden med bild från New York och på scenen flyttbara plexiskivor som ibland symboliskt stänger in människor i tvåsamhetens eller omgivningens kvävande krav och förväntningar. Även dräkterna var talande och höjde helhetsintrycket. Snygg och bra symbolik.

Varken plus eller minus ger jag till musiken. För min smak var musiken lite för likartad, ingen sång fastnade riktigt. Det fanns ingen sång jag nynnar på efteråt. Men musiksmaken är olika – många i publiken applåderade begeistrat till flera av sångerna och föreställningen fick stående ovationer.

Föreställningens minus är att den inte ger någon djupdykning i temat och att den är så fokuserad på en välbärgad övre medelklass som har tid och råd att filosofera på exklusiva barer och inta den ena drinken efter den andra – ett liv som långt ifrån alla kan associera till. Miljön där handlingen utspelas speglar New York med dess glitter. En scen i sista delen utspelas på en lyxig bar där Bobbie umgås med sin mamma. Mamman som blir allt mer berusad erbjuder Bobbie att ta över mammans nuvarande man, som är mammans fjärde man. Jag har rätt svårt för när både stort intag av alkohol och andra droger framställs som något högst normalt och allmänt. I en scen röker Bobbie på tillsammans med två vänner och de blir stenade och höga. Har det gått så långt nu att droger som ju faktiskt tar livet av många och förstör barns liv när de växer upp med missbrukande föräldrar blivit vardagsbeteende, något som framställs som fullständigt vanligt att använda.

Frågan om att hitta någon att leva tillsammans med är en evig fråga, lite synd att den inte känns mer berörande eller aktuell. Både trettioåringar och singlar i andra åldrar dejtar idag med hjälp av appar som Tinder. Vad gör dessa utseende-fokuserade appar med människors inställning till andra? Vad gör dejtandet med människor när de bestämmer träff enbart för att antingen ha sex eller eventuell träffa någon för ett längre förhållande? Det finns mycket som skulle kunna vara intressant att ta upp kring relationer och långvariga förhållanden. Hur gick det till att relationer inte får växa fram genom att träffas i en förening eller i skola eller på arbetsplats eller genom vänner? När förlorade nutidens människor förmågan att mötas utan appar?

En deprimerande scen mot slutet är när Bobbie tillbringar tid i sängen med av sina yngre dejter som jobbar som pilot. När han ska ge sig iväg till jobbet övertalar hon honom att strunta i att åka till jobbet. Vad är det för syn på samliv som presenteras? Att vara tillsammans med någon, betyder det för Bobbie att hindra den från att sköta sitt jobb? Den scenen är lite obegriplig i sitt budskap.

Nu tänker jag att det är förmodligen lättare för en premiärpublik i storstaden att känna igen sig i de miljöer som föreställningen visar. Jag har svårt att se att mina grannar i orten skulle känna igen sina liv. Men såklart: en föreställning kan ha som främsta syfte att underhålla och det kan vara gott nog.

Om Company
Musikalen Company är skriven av Stephen Sondheim och George Furth. Den har satts upp världen över sedan urpremiären 1970, är älskad av publiken och har än idag rekordet i antal Tony Awards. År 2018 var det premiär för en helt ny version av Company i regi av Marianne Elliott och i samarbete med Sondheim själv. I originaluppsättningen var huvudpersonen en man, Bobby, men nu är det singelkvinnan Bobbie som står i centrum. Kulturhuset Stadsteatern är den första teatern i världen utanför London och New York som får möjlighet att sätta upp sin egen version, i översättning av Calle Norlén.

Om Maria Sid
Maria Sid har regisserat en rad olika musikaler, både i Sverige och i Finland. Nu senast i A Chorus Line på Kulturhuset Stadsteatern, men tidigare också Chess. Hon har också varit verksam i diverse teateruppsättningar, film och tv.

Arkiverad under: Filmrecension, Musikal, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Skogsdjuren – en förtrollande söt berättelse

29 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Skogsdjuren
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Marjolaine Perreten

En förtrollande söt berättelse om några näbbmöss som måste ge sig iväg för att hitta ett nytt hem. Denna barnfilm för barnen att ta med vuxna på är animerade på ett tilltalande, inbjudande nästan naivt manér som känns varmt och välkomnande. Och fantasifullt.

Filmen visas med en förfilm där djur tävlar i en slags cykeltävling där de plockat upp olika cykel-likande fordon. Den är helt underbar. En räv, en björn, en sköldpadda, en mus, ett piggsvin, en orm – alla hittar sitt fordon och en del tar med hela familjen på flaket. En del djur samlas vid målgång för att välkomna dem och andra följer tävlingen sittandes på en trädgren och lyssnande på en mobiltelefon. Sköldpaddan drar in sitt huvud när det går i full fart. Något djur stannar för att ta upp passagerare. Ingen har egentligen särskilt bråttom. Kanske har vi människor en del att lära av djuren. Allt kanske inte alltid behöver gå så fort och tävlingar kanske inte alltid handlar om att vara först.

Huvudfilmen är knappt 40 minuter och visas med svenskt tal vilket gör att den passar bra för de mindre barnen att ta med någon eller några vuxna på. Som alla bra familjefilmer engagerar den och säger något både till barn och vuxna.

Näbbmössens hem förstörs av en översvämning. Det är något som händer i världen och förmodligen kommer att hända ännu mer med tanke på miljöförändringarna och glaciärer som smälter. En näbbmus-familj som överlevde fast deras hem blev helt förstört ger sig av. Längs vägen möter de olika djur och olika karaktärer.

De svenska rösterna fungerar bra. De olika näbbmus-barnen har tydliga olika personligheter. Det är välgjort. Berättelsen är inte så skrämmande, vilket jag tycker är ett plus, speciellt med tanke på att den så tydligt vänder sig till de mindre barnen. Det är lite för många tecknade filmer för barn som alltid ska avslutas med en stor kamp mellan den onda och de goda. Det är skönt att se en barnfilm där inte någon är den onde, elake. Livet går inte svart och vitt, människor är kapabla att göra dumma saker och bra saker.

Jag tycker också mycket om de varma färgerna som genomsyrar skogen. Det blir spännande och äventyrligt och kan säkert få barn och vuxna att se på skogen och djuren med nya nyfikna ögon och se fantasi och äventyr. Att djurens liv också är en symbol för livet för oss människor är givet och filmen öppnar för många samtal med barn. Idag finns många barn som antingen själva varit med om att ge sig av från ett land till ett annat, eller så har de vänner och kamrater på förskolan eller skolan som har den upplevelsen. Denna film berättar om det på ett mjukt sätt utan pekpinnar

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sirocco och vindarnas rike – vindlande vacker, rolig, spännande och poetisk

29 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Sirocco och vindarnas rike
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 augusti 2024
Regi Benoît Chieux

En vindlande vacker, rolig, spännande och poetisk animerad berättelse om två systrar, Julia som precis fyllt fem år och storasyster Carmen, åtta år, som dras in i en magisk portal till vindarnas rike, en fantasivärld från böcker som en väninnan till deras mamma skrivit. En hyllning till fantasin och dess läkande kraft.

Julia, den minsta, är rätt jobbig. Hon kan inte sitta still en sekund. De kommer till Agnes, som är författare och väninna till deras mamma. Agnes ska passa dem medan deras mamma är på väg på en fotbollsturnering med ett pojklag hon har hand om. Stackars Agnes hade totalt glömt bort att hon skulle passa flickorna. Agnes har suttit uppe hela natten och skrivit på en bok. Hon ber Julia och Carmen att sitta lugna i vardagsrummet och läsa en bok medan Agnes sover en halvtimme för att orka med att hitta på något med dem.

Julia gnäller en del när hon och hennes syster ska ta det lite lugnt en stund. Då händer något magiskt. En levande leksak dyker upp hos dem. Leksaken har kommit vilse och vill tillbaka till sin värld i fantasin. Leksaken ritar upp en hopphage där sista steget är en portal till en fantasivärld, vindarnas rike. Julia är inte något barn som tänker efter utan hoppar med, rakt genom portalen, till äventyret. Då måste storasyster också följa med, hon måste förstås skydda sin lillasyster.

Jag tycker mycket om sättet animeringarna är utförda. De är mjuka och vågliknande. Julia och Carmen möter farligheter och en elak borgmästare men de träffar också nya vänner, som operasångerskan Selma. För att kunna ta sig tillbaka till sin värld måste de tillsammans med Selma söka upp Sirocco som styr de farliga vindarna. Men gör han det? Selma är inte överens med flickorna om att Sirocco är så ond.

På ett mjukt och ändå spännande sätt tar denna berättelse upp frågor om sorg och saknad, om vänskap och lojalitet och systerskap och om att våga möta det som skrämmer. Och att våga se bakom fördomar om vem som är ond och vem som är god.

Den visas på bio med svenskt tal och det fungerar mycket bra. Målgruppen är barn och vuxna som tar med sig barn. Som vuxen blir jag hänförd över filmen även om jag såg den utan medföljande barn. En magisk berättelse som helt suger in mig i fantasins värld. En film för alla åldrar.

Animatören Benoit Chieux har skapat en fabulös saga som blandar poesin och stämningen från Studio Ghiblis mästerverk med de psykedeliska och färgstarka effekterna från The Beatles’ Yellow Submarine. Sirocco och vindarnas rike är ett episkt sagoäventyr som garanterat tar med hela familjen på en oförglömlig drömlik resa!

Filmen vann publikens pris på Annecy Animation Festival. Den är skriven av Alain Gagnol som Oscarsnominerades 2012 för En katt i Paris. I ett pressmeddelande beskrivs filmen:
Animatören Benoit Chieux har skapat en fabulös saga som blandar poesin och stämningen från Studio Ghiblis mästerverk med färgstarka effekterna i stil med The Beatles’ Yellow Submarine. SIROCCO OCH VINDARNAS RIKE är ett episkt sagoäventyr som garanterat tar med hela familjen på en oförglömlig drömlik resa!

Jag skriver under på vartenda ord i den beskrivningen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad, Animerad familjefilm, Animerad Film, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 191
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in