• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Fanny & Alexander – Blixtrande skarpt och säreget drama

1 oktober, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Mats Bäcker

Fanny & Alexander
Av Ingmar Bergman bearbetning Hannes Meidal, Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenrum Jens Ohlin, Joakim Bayoumi Karlsson
Ljus Linus Fellbom
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Ulrika Ritter
Musik Christian Gabel
Premiär på Teater Galeasen 1 oktober 2024
Recensionen skriven efter vänpremiären 30 september 2024
Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Uppsala Stadsteater
Medverkande Christina Schollin, Hannes Meidal. Lina Englund, Oskar Thunberg, Torkel Petersson, Jacob Ericksson, Elisabeth Wernesjö, Ester Claesson, Agneta Ehrensvärd, Embla Hane, Sten-Johan Hedman, Fredric Odenborg, Joey Sliwinski Ashkar/Oliver Hagenfeldt Eek, Lily Kristiansson/Maj Säll Carlén

När man gör teater av ett kritikerhyllat och av många älskat verk finns det i princip två vägar att gå. Antingen kan man respektfullt lägga sig nära originalet och spela på publikens förväntningar. Eller så kan man försöka hitta ett annat perspektiv som skildrar eposet på ett nytt sätt. På det sistnämnda viset har som väntat radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal tagit sig an Ingmar Bergmans film Fanny & Alexander. De har ju tidigare prisats för sina egensinniga tolkningar av klassiker – Hamlet och (”Macbeth”).

Förhoppningarna på deras Fanny& Alexander – en storsatsning av Teater Galeasen- är därför höga. Det är glädjande att konstatera att de infrias. Det är både ett blixtrande skarpt, kyligt åtstramande och fantasifullt svävande drama. Så intelligent bearbetat och stringent regisserat att det blir en sinnebild av teaterns dubbelhet – den glada och sorgsna masken. Ett utropstecken är att man som publik överraskas trots att handlingen är så välbekant. Samtidigt blir det för dem som inte sett Bergmans film en lockande ingång till dess djup och rikedom.

Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Rollen som Alexander är ett kraftprov för en ung skådespelartalang. Joye Sliwinski Ashkar gör den mycket förtjänstfullt vid denna premiär. Alexander har som rekvisita en ficklampa för att understryka att han likt en detektiv söker sanningen bak en låtsad verklighet. Hans lillasyster Fanny görs fint likt en spröd bokmärksängel av Lily Kristiansson.

Farmodern som är navet i familjen Ekdahl gestaltas magnifikt, varmt inkännande och krasst verklighetsnära av Christina Schollin. Ta bara sättet hon resolut klipper bort makens älskarinnor från foton och hur hon talar ömt och sorgset -kanske mest för sig själv egentligen – om tider som flytt med gamle vännen Isak. I deras samtal liksom i slutet tillåts en orolig verklighet sippra in utan att det känns sökt påklistrat. Isak talar om hur samhället blir allt mörkare och har förvandlats till en rövarkula.
Hannes Meidal gör en fantastisk tolkning av biskopen/en sträng icke-förlåtande gammeldags kristendom. Han får karaktären att känns farlig på allvar med sina lågande ögon, styvnackade tal och kvinnoföraktande syn att hans nya hustru Emilie ska lyda honom och följa hans regler. Hon ska dessutom komma till honom utan några ägodelar och glömma allt vad teater heter. Barnen får heller inte ha med sig varken leksaker, böcker eller egna kläder.

Ett frågetecken och en brist i föreställningen är varför den i grunden levnadsglada Emilie dras till biskopen. Men hennes slutliga revolt för att rädda sin själ, Fanny och Alexander och det nya barn hon bär på ur hans förlamande makt är ett stort äntligen.

Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Det är härligt nog i dessa brista teatertider en stor ensemble. Några som gestaltar den talrika familjen Ekdahls medlemmar, deras vänkrets och tjänstefolk gör extra avtryck. Hembiträdet Maj får i Ester Claessons gestaltning en härligt skarptungad och illusionsbefriad gestaltning och Elisabeth Wernesjö gör skickligt Lydia till en rasande kvinna som står emot sin makes spyor av elakhet och förnedring för att hon vet att han behöver henne.

Den första akten utspelas mestadels i de bakre skrymslena av det Ekdahlska hemmet. Vi får därför bara se glimtar av det överdådiga julfirandet. Det kan låta tråkigt att glansen är borta, men så känns det faktiskt inte. Det fantasieggande scenrummet och en vacker ljusdesign lyfter effektfullt fram de skräpiga förråden och utrymmena där allt som inte får synas och störa ytan av den lyckliga familjen pressas undan.

I den andra akten fångas biskopsgården fängelselika boning där en stol bara är en stol och syltkakor en hemlig lyx barnen får av hembiträdet. Där hänger också rottingen som Alexander får så mycket stryk av att huden flagnar.

Fanny & Alexander är ett säreget, fantasifullt drama om det mörka och ljusa i livet och hur snabbt tillvaron kan förändras och plötslig bara vara över. Det är givetvis också en kärleksfull hommage till Bergmans epos. Den vackert komponerade slutscenen visar hur familjen och den teater de driver är en glädjerik frizon när omvärlden skakar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Fanny och Alexander, Hannes Meidal, Teater, Teater Galeasen, Teaterkritik, Teaterrecension

Psykologisk sf-thriller gäckar och fascinerar – Nattvak på Göteborgs Stadsteater

1 oktober, 2024 by Mats Hallberg

pressbilder Ola Kjelbye

Av: Alejandro Leiva Wenger

Regi & musik: Martin Rosengardten

Scenografi och kostymdesign: Sven Dahlberg

Maskdesign: Linda Jean Nieminen

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Odin Romanus, Johan Friberg, Anna Harling, Magdalena Eshaya och Pierina Rizzo

Urpremiär 27/9 2024 på Studion

Spelas till och med 9/11

Missade premiären och samtalet med pjäsens författare, eftersom kvällen reserverades för en sammankomst som tyvärr blev framflyttad. Var således på den andra föreställningen som förmodligen tack vare Bokmässan också den var fullsatt. Recension borde ha publicerats tidigare. Får skylla på kulturell överdosering, skrivkramp och alltför passionerat intresse för fotboll.

Författaren, sociologen och dramatikern Alejandro Leiva Wenger med rötter i Chile, säger sig i sina verk ofta utgå från vad han beskriver som vårt svekfulla minne. 2016 resulterade ett av hans samarbeten med Frida Rölhl i den underfundiga elektromusikalen Folkbokförarna, recenserades här. Hans aktuella pjäs placerad i ett diffust nu eller snarare i en nära framtid där teknikens landvinningar ställer oss inför hisnande perspektiv, utvecklas till en förvillande futuristisk thriller. Interiören är en och samma under den tid (c:a 95 min) dramat pågår utan avbrott hos en välbärgad familj vars hem liknas vid en IKEA-katalog. Leiva Wenger uppehåller sig gärna just kring den livsavgörande relationen föräldrar – barn, en relation omöjlig att avhända sig. För tredje gången regisserar Martin Rosengardten pjäs av honom. Till hans förtjänster hör, enligt dramatikern, en puls som inte återfinns i texten och hur både allvar och humor hanteras.

Nattvak kretsar kring ynglingen Elvin (Odin Romanus) och hans rehabilitering efter att ha befunnit sig i koma. Titeln syftar på att hans mor periodvis ligger bredvid honom, kontrollerar andningen. Grabben har nämligen hoppat eller fallit från ett tak, något pappan (Johan Friberg) anklagar sig själv för att inte ha lyckats hindra. När den underligt uppträdande sonen meddelar att han vill flytta ihop med en tjej han förälskat sig i, tycks en ohälsosam bindning från mamma Alice (Magdalena Eshaya) bli pjäsens huvudspår.

Ges efterhand allt fler ledtrådar till mammans mycket speciella relation i egenskap av framgångsrik forskare. Är sonen vars beteende stundtals verkar mekaniskt likt en AI-funktion, ett objekt skapad på konstgjord väg fast med mänskliga drag, vetenskapligt framställd istället för biologiskt? Frågorna hopar sig! Ska försöka att inte spoila vidare vilka surrealistiska inslag vi är med om när gåtfull dramatik tätnar. Manus och berömvärt skådespeleri håller mig på halster länge och väl, men koncentrationen laddas gradvis ur sista halvtimmen. När det blir för skruvat i en (skenbart) realistisk kontext tappar jag taget, mister engagemanget för rollfigurerna.

Roas du av enormt fantasifull, tillika bildstormande, fiktion på vita duken á la Matrix, Avatar och Blade Runner då bör du uppleva mystiken på Studion. Jag som tråkades ut av påkostade sf-äventyret Inception fast uppskattade I huvudet på John Malkovich har inte ens sett de uppräknade storfilmerna, till skillnad antagligen från kritikern i Expressen som rosade Nattvak. Tror den omständigheten är anledningen till tappat intresse på slutet. Är samtidigt medveten om vad den tekniska revolutionen inneburit, att vi kunde föreställa oss dagens utveckling på gott och ont för ett par decennier sedan. Off the record kan min obegripliga senfärdighet belysa oviljan att låta sig ryckas med. Saknade fram tills i våras smart-phone, ett oundgängligt verktyg för nästan alla.

Martin Rosengardten – sågs i Smärtpunkten som Reine Brynolfsson – använder ett tacksamt grepp (skulle i och för sig kunna utgöra exempel på scenansvisningar). Syftar på att skådespelarna återkommande vänder sig ifrån sina roller. Utan att specifikt adressera publiken blickas det bort från scen varvid vi bibringas förklarande problematik. Eftersträvansvärd rytm ledsagar ett ryckigt framväxande förlopp som ackompanjeras av flera spännande förgreningar. Som nämnts kantrar i mina ögon ett mångtydigt manus i dess sista fas.

Pappan engagerad i översättningar av ett dött språk nystar med fasa upp trådarna bakåt. Till saken hör att hans otrohetsaffär med makarnas gemensamma vän (Anna Harling) pikant avslöjas. Den historien känns lite egendomlig. Fördelen är att ett utifrånperspektiv på en komplicerad och osund familjesituation blottläggs. Bärandes matkassar verkar hon komma och gå i hushållet som en extra familjemedlem. Harling som setts i Dogville och i ett otal roller på Backa agerar trovärdigt i sin debut(?) på Stadsteatern.

Det ovala matsalsbordet under kristallkronan fungerar som samlingspunkt, en belyst trygghet pappan desperat kämpar för att vidmakthålla. Bakom stolar och bord finns trappan upp till sonens rum. Oklart varför den kala scenografin inramas av ljusriggar och spotlights. Ljussättningens symbolik är överhuvudtaget en kvalitet i sig. Ska vi förstå att hemmiljön på samma gång är skådeplatsen för ett experiment?

Yrvädret Ellen (Pierina Rizzo), som gåtfullt nog blivit kär i sin raka motsats gör effektfull entré nedanför scen ett par gånger. Betecknar hennes första besök hos familjen som den mest belysande scenen, trots att den är ett sidospår. På ett avsiktligt övertydligt sätt skapas komik när Ellens framsvepande brist på hyfs ursäktas med klassbakgrund av en torrt redovisande yngling. Att pjäsen tryfferats med svart humor uppskattas. I en suggestiv osäker atmosfär där nästan alla incidenter återberättas, uträttas gott skådespeleri av en nykomponerade ensemble. Beskådar för mig tre nya ansikten vilka debuterar på Stadsteatern. Magdalena Eshaya övertygar genom sin krackelerande stramhet medan Friberg alltmer bekräftar ett naturlig begåvning för epitetet karaktärsskådespelare. Huvudrollsinnehavaren Odin Romanus är ett nybakat proffs vars tjänster redan flitigt tagits i anspråk. Utan att äga scenen totalt märks förmågan att gestalta, gå in i rollen. Ska bli intressant att följa hans nyligen påbörjade karriär.

Pressfoton Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Jag är kvinna – lysande

30 september, 2024 by Ulf Olsson

Jag är kvinna
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Michal Englert och Malgorzata Szumowska.
Skådespelare Malgorzata Hajewsk som Aniela, Mateusz Wieclawek som Andrzej, Joanna Kulig som vuxen Iza och Bogmila Bajor som ung Iza.

Aniela som är född i en manskropp har levt halva sitt liv som Andrzej. I filmen får vi följa hur hennes liv gestaltar sig från barndomen till vuxen ålder, från man till kvinna. Och hur hennes liv tar form när hon i vuxen ålder äntligen kan leva som en kvinna.
Filmen handlar alltså om kampen för friheten att tillåtas leva sitt liv utifrån sitt sanna jag och sin sanna identitet. Om kampen för att inte längre tvingas ljuga inför såväl sig själv som inför andra. Den handlar om kampen mot omgivningens fördomar, den kommunistiska statens och den katolska kyrkans maktfullkomlighet samt mot de medicinska sanningssägarna. Men kampen upphör inte när det politiskt sett fria Polen formeras efter kommunismens fall år 1989. Den politiska friheten leder inte till personlig frihet.

I filmens inledning möts vi av vackra sommarbilder från Andrzej konfirmation. Men redan här kan vi ana det som så småningom blir allt tydligare under filmens gång. Andrzejs osäkerhet kring den egna identiteten har funnits där sedan tidig barndom. När han ett antal år senare skall mönstra vägrar han att ta av strumporna som döljer de rödmålade tånaglar. Mönstringspersonalen sliter av honom strumporna och där står han plötsligt barfota och tvingas ta emot allas blickar, allt hån och allt förakt. Osäkerhet kring den egna identiteten och omgivningens reaktioner gör att Andrzej till och med fundera på om han skulle kunna fly både från sig själv allt annat genom självmord.

Men livet vänder när han träffar Iza. De blir djupt förälskad i varandra och det blir bröllop och bröllopsfest. Efter en tid föds dessutom deras son. Ett nytt liv tar sin början och det ser ut som om Andrzej lever ett lyckligt familjeliv. Men långsamt vaknar den kvinna som döljer sig i Andrzej kropp till liv igen. Vem är jag egentligen, finns det andra som är som jag. På biblioteket hittar han artiklar som han kan känna igen sig, det finns andra som är som han. Nu börjar Andrzej experimentera med sitt utseende och med kvinnokläder, exempelvis Izas trosor. Det sker fortfarande i det fördolda men leder ändå till problem i äktenskapet. Iza undra vad som pågår och Andrzej drar sig alltmer undan in i sig själv.
Efter kommunismens fall vänder han sig till en läkare som ordinerar medicin mot för låga testosteronvärden. Men han tar inte medicinen till läkarens förtret. Han vet ju att det inte handlar om låga värden utan att det handlar om vem han är på djupet. Nu träder kvinnan inom honom fram allt tydligare och tar plats i livets olika situationer. Men mitt i allt detta får Andrzej och Iza ett sladdbarn, en flicka. Trots att det är som det är tar Andrzej sin papparoll på fullaste allvar. Men till slut brister det, Izas ögon öppnas plötsligt och livslögnen blir synlig. Nu inser Andrzej att det inte finns någon återvändo, han måste ta stegen fullt ut och släppa fram den kvinna som hela tiden både har slumrat och krånglat i den manliga kroppens fängelse. Jag är inte Andrzej, jag är Aniela – Jag en kvinna.

Men att byta kön i Polen visat sig vara en minst sagt komplicerad och kostsam religiös, juridisk och ekonomisk process. Motståndet, fördomarna och de verbala angreppen har på intet sätt minskat bara för att kommunismen har fallit. Trots att varken han och kanske inte heller Iza vill att de skall skiljas måste de göra det enligt lagen. Annars skulle deras äktenskap förvandlas till ett samkönat äktenskap och det är strängeligen förbjudet i det katolska Polen. Efter medicinska, psykologiska och juridiska tester och bedömningar blir det till slut möjligt att ta steget fullt ut.

Även om Aniela känner sig lättade låter det nya livet inte inrättas sig av sig självt. Men i slutända blir livet bättre på de flesta plan. Äntligen kan Aniela leva sitt liv som den hon är. Relationerna med barnen, föräldrarna, släkten och Iza tar hoppgivande vändningar.
Filmen väcker många frågor. Hur hade Andrejs/Anielas liv gestaltat sig om Aniela tillåtits träda fram redan i unga år? Filmens berättelse är viktig ur enskilda människors och familjers perspektiv men minst lika viktig ur samhälleliga, politiska och religionsperspektiv. Vad är det som gör att stater, samhällen, kyrkor och andra människor aktivt och passivt vägra låta människor leva sina liv som de är fullt ut i frihet? Var kommer all rädsla från och vilka intressen tjänar rädslan. Vad är det som är så farligt att det måste bekämpas med olika former av våld.

De två huvudpersonernas rollprestationer är helt lysande. De visar upp ett stort, varierat och nyanserat känsloregister. Skådespelarna gör en bra film ännu bättre. Filmen ställer frågan: Är ett samhälle där människor får vara sig själva och kärlek får vara kärlek möjligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Megalopolis – skräckinjagande kreativ röta

27 september, 2024 by Elis Holmström

Megalopolis
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Francis Ford Coppola

Just nu pågår en hektisk medicinsk strid mot att se till att det så kallade Mpox-viruset inte sprids och orsakar ytterligare en global pandemi. Men kanske borde hälsomyndigheter världen över noggrant studera vad som visas på biograferna, för Megalopolis regisserad av legenden Francis Ford Coppola visar sig vara i akut behov av en massiv varningsskylt, likt dem vi finner på cigarettpaket.

Den senaste tiden har Coppola figurerat i diverse bransch- och nöjestidningar av helt fel anledning. Efter en katastrofal visning på Cannes filmfestival, där Megalopolis beskrevs som ett kapital misslyckande, har Coppola anklagats för sexuella trakasserier, något som denne besvarat med en av de mest groteska stämningsansökningarna på år och dagar. I stämningen som berör tidningen Variety påstår det juridiska ombudet för regissören att Coppola är ett kreativt geni och att alla påståenden om opassande beteende är ett resultat av avund.

Denna fadäs är tillräcklig för att häpna, men ingenting kan förbereda tittaren för det som faktiskt väntar på bioduken. Det finns filmer som sannerligen kan ifrågasättas vad gäller att ha alla hästar i stallet, flertalet hyllade regissörer har många gånger om velat ta ut svängarna. Exempel som Michel Gondry, Spike Jonze och David Cronenberg är bara några som tänjt på gränserna men ändå lyckats leverera storartad filmkonst med filmer som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Adaptation.

Men då det kommer till Megalopolis är det inte frågan om något genialiskt vansinne, utan ren och skär dårskap. Trots att Coppola påstår sig ha sålt ett par av sina hus för att finansiera åbäket, som har en påstådd prislapp på över 100 miljoner dollar, tycks pengarna ha gått till allt annat än det som kan beskådas på vita duken. Megalopolis liknar en förvuxen julkalender där alltifrån foto till scenografi fullkomligt osar plast och aluminiumfolie. Det finns ett antal amatörteatrar runtom i världen som bjuder på mer rafflande och genomtänkta visuella upplevelser än det som erbjuds här. Fotot dränks i en rad färgfilter som ger obehagliga och tragikomiska associationer med den senaste Matrix filmen Resurrections där estetiken var överdriven, löjlig och fullkomligt frånkopplad de narrativa funktionerna.

Om det rent estetiska är barockt är det ingenting mot filmens manus, skådespel och allmänna berättarteknik. Det har gått en ansenlig tid sedan Coppola senast gjorde film – mer exakt tretton år, och filmens marknadsföring har lagt stor emfas på en storartad comeback. Dock verkar de flesta ha glömt att Coppola från och med millenieskiftet genomgått en total metamorfos och gjort allt i sin makt för att spoliera sitt rykte som en filmskapare av första klass. Att filmer som Youth Without Youth och Tetro inte nämns i historieböckerna är dock förståeligt, framförallt den förstnämnda filmen är av sådan horribel kvalitet att selektiv minnesförlust gällande filmen i fråga har varit det enda sättet att leva ett drägligt liv efteråt.

Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.

Då man tror att bottnen är nådd hittar Coppola nya och än mer skrämmande sätt att sänka filmen till historiskt låga nivåer. Det skådespel som erbjuds är inget annat än panikartat. Duktiga aktörer som Adam Driver och Dustin Hoffman kämpar mot ett manus som sakta men säkert kväver dem i inkompetens och nonsens. Men Coppola ignorerar det faktum att hela huset står i lågor, istället fortsätter han sin penibla galenskap genom att introducera mer och mer absurda inslag. Vi får drömsekvenser med skandalöst usla specialeffekter som orsakar huvudbry, blodisande orgier i dekadens som önskar vara någotsånär allegoriska men som faller platt genom ren och skär okunnighet samt en vansinnigt usel Jon Voight som stapplande dåre. Dessutom får vi filmvärldens största gycklare i form av Shia La Beouf som ränner runt i en toga som inhandlats i närmaste gränd. Att Coppola finansierat filmen själv efter att ha fått avslag från de ordinarie produktionsbolagen är föga förvånande. Endast individer med ren och skär dödslängtan skulle vara villiga att stoppa in resurser i detta fullkomliga vansinne. Dock leder detta till att Coppola kunnat omge sig med en rad ryggradslösa ja-sägare som saknar modet att påpeka att det som skapas är genuint toxiskt för allmänheten.

Megalopolis må ’’bara’’ var 138 minuter lång men lyckas med den unika uppgiften att få klockorna att backa. Då den femte utläggningen om ’’det sjätte elementets fjärde kausalitet som klonar sig med det undre indikativa för arkitektoniska briljans’’ finns inget annat att göra än att ta beteckning bakom den främre raden av biostolar. Om det funnits en balkong hade jag inte tvekat att kasta mig utför den för att få ett omedelbart stopp på eländet.

Francis Ford Coppola har skapat en filmiskt monster som osar av högmod, arrogans och total inkompetens. Filmens affisch frågar vilken framtid vi vill ha, efter att ha lämnat salongen måste svaret vara; en där Francis Ford Coppola inte gör film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Francis Ford Coppola, Megalopolis

Filmrecension: Vem är vem? – Bedårande, ljuvlig och gör mig glad

26 september, 2024 by Rosemari Södergren

Vem är vem?
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Stina Wirsén, Linda Hambäck

En film för hela familjen, fast kanske allra mest för de minsta, som gör mig sprittande glad.
Denna underbara film består av åtta kortfilmer. Skynda dit med barn. Den är bedårande, ljuvlig, rolig och det sprudlar av livsglädje kring den. Fast den inte är särskilt lång innehåller den mycket att känna igen om vardagens dramatik. Det är en trygg film att ta med de allra minsta på.

Den bygger på Stina Wirséns karaktärer: Nalle, Katten, Fågel och Kanin. Men nu har de blivit vuxna. Nalle, Katten, Fågel och Kanin är stora och har egna mobiltelefoner, körkort och hår under armarna. Några har fått barn. I Vem är vem? får vi träffa barnen: Lilla Hund, Knatt, Gnis, Luden, Mjau och Pip. I kortfilmerna får vi uppleva en myskväll med pizza och vi får följa med Lilla Hund på äventyr i skogen fast Lilla Hund inte tycker om skog eller äventyr, vi får se vad som händer när Gnis firar födelsedagskalas och en gäst som inte Gnis bjudit kommer. Och vi får se vad som händer när stackars Knatt får skäll för något Knatt faktiskt inte gjort. Precis som livet är ibland.

Det är en familjefilm som med humor skildrar vardagens draman och jag tror alla kan känna igen sig och de stora känslor som småsaker kan riva upp. Den är tecknad i varma, milda färger som gör mig glad.

Visst går det att definiera denna film som PK och Woke. Absolut. Den utspelas i ett mångsidigt universum där en fågel kan leva tillsammans med ett helt annat djurslag och barnen behöver inte alls vara samma djur som föräldrarna och det är högst vanligt att barnen är en vecka hos mamma och en vecka hos pappa. Allt är helt naturligt. Den är helt enkelt fantastisk och mjuk och rolig och utgår från hur livet faktiskt är idag. Och det spelar ingen roll vem som är han eller hon eller hen. Det är åtta kortfilmer som är helt befriade från fördomar och klicheer och är så långt från min barndoms skolböcker där vi lärde oss läsa att ”far ror och mor är rar”.

Som extra plus: inläst av enastående Stellan Skarsgård.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad familjefilm, Familjefilm, Stina Wirsén

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in