Bastarden
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolaj Arcel
Återigen bevisar det fantastiska precisionsverktyget – som är dansk film, att det är kapabelt att göra en relativt simpel berättelse till en nervkittlande upplevelse. Att vårt sydliga grannland länge varit känt som en filmproducent av rang är ingen nyhet, det är alltid smakfull och intelligent dramaturgi, stilfullt hantverk och en förståelse för de möjligheter och begränsningar som ett mindre land som Danmark har vad gäller att producera film.
Bastarden bär med sig samtliga av dessa attribut och är många gånger oemotståndlig. Berättelsen må vara lika spartansk som en pølse, serverad utan bröd eller vidare extravaganta tillbehör, men utförandet är fullkomligt lysande. Regissören Nicolaj Arcel är numera van att hantera kungliga hov och dess intriger, detta efter den bejublade A Royal Affair. Och även om den hovpolitiken spelar mindre roll här lyckas Arcel ännu en gång göra de diaboliska planerna och det snåriga politiska landskapet oerhört spännande att betrakta. Arcel har precis som Yorgos Lanthimos med den mästerliga The Favourite valt att använda sig av en mer modern dialog som skänker filmen en vitalitet som inte heller blir anakronistiskt obehaglig.
Berättelsen och dess karaktärer är sannerligen inte de mest komplexa som bevittnats inom skandinavisk berättarkonst, men genom oerhört övertygande och engagerade regi lyckas Arcel att koppla ett järngrepp om publiken. Det är aldrig tal om några storslagna bataljer, istället ägnas mycket av speltiden åt smärtsam och krävande vardag där Mads Mikkelsens Ludvig Kahlen kämpar mot omöjliga odds, i tron om att skaffa sig ett nytt liv.
I de stunder då Mikkelsen kämpar ute på fältet och det ramas in med ett fantastiskt stämningsfullt foto dras tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven, hur de massiva odlingarna blev till visuell poesi. Men till skillnad mot Malicks aningen distanserade och kyliga sätt att hantera sina karaktärer har Arcel en intimitet och omtanke som gör att Mikkelsens inte helt felfria huvudperson blir empatisk trots stora brister vad gäller etik och moral.
Framförallt är det imponerande hur Arcel gör filmen levande och spännande. Oavsett om det är simpla bestyr med att få marken att tyglas för odling eller hotet från Simon Bennebjergs odrägliga landägare har filmen en påtaglig nerv som gör att speltiden flyger förbi. Sedan har vi den som alltid eminente Mikkelsen i huvudrollen som ännu en gång är helt lysande, detta är ett – som filmen, rakt och mycket detaljerat skådespel som inte är det minsta exhibitionistiskt, istället är det en perfekt kugge i ett otäckt väloljat maskineri. Sättet Mikkelsen lyckas skapa empati och även sympati är förunderligt.
Det enda som drar ned betyget är markant sämre skådespel från de skådespelare som härstammar från Sverige. Där den danska ensemblen lyckas övertyga och hantera dialogen kan detsamma inte sägas om exempelvis Gustav Lindh i rollen som präst. Från att vara övertygande känns filmen märkligt haltande och stel då det pratas svenska. Varför Arcel inte kan regissera sina skådespelare bortom sitt modersmål förblir ett mysterium, men det går inte att undkomma – att så fort det talas ett språk annat än danska, framstår filmen närmast forcerad. Mest drabbade blir det för unga Laura Bilgrau Eskild-Jensen som kämpar med det mesta. Att kritisera barnskådespelare är lika lågt som att skjuta älg på Skansen, men det är tyvärr oundvikligt att inte notera att Eskild-Jensen tilldelats en alltför avancerad roll för sin knappa erfarenhet som aktör. Sedan har vi filmens slut som också är bisarrt simpelt och plågsamt melodramatiskt. Kontrasten mot det mogna och återhållsamma är ofattbart med tanke på den kompetens som visats upp genom majoriteten av filmen.
Bastarden må dras ned av delar av sitt skådespeleri och ett konfunderade enkelt slut, men upplevelsen är ändå förstklassig och ännu ett tecken på att den danska filmkonsten stolt kan titulera sig som världsbäst.