All Of Us Strangers
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Andrew Haigh
Andrew Haigh är inte någon debutant eller yngling som prövar lyckan vad gäller konsten att göra film. Med tretton olika projekt bakom sig – både biofilm och TV-serier, är det ingen brist på erfarenhet. Detta borde innebära en viss kompetens, det sägs att tiotusentimmar är det som behövs för att bemästra något, en tröskel som Haigh borde ha uppnått. Men All Of Us Strangers framstår istället som ett rent amatörarbete framställt av en omåttligt pretentiös filmskapare. Om det inte vore för ett par solida skådespelarinsatser hade det hela behövt skickas direkt till återvinning.
Det är sannerligen inte en film utan meriter, inledningen ger hopp om en lågmäld och finstämd film. London, som är filmens huvudsakliga bakgrund, ramas in på ett oväntat effektivt sätt, detta genom att göra världsmetropolen oväntat anonym och själslös. Detta är ett stilfullt sätt att visa på den moderna människans ensamhet, hur storstäder – oavsett nation, blir alltmer likartade, utan någon som helst karaktär. Inramningen lyckas skapa känslan av isolering, trots att det är en stad som har en befolkning på nästan nio miljoner invånare.
Haigh lyckas också effektivt visa på vardaglig tristess, detta genom att låta oss ta del av menlös repetition av de mest obetydliga sysslor. Filmen framstår då som en potentiellt spännande studie i den nutida människans enformiga vardag. Men allt detta försvinner förfärande fort då Haigh börjar att presentera den faktiska berättelsen. Där inledningen är enigmatisk – och kräver både en och annan fundering för att pussla ihop de narrativa intentionerna, blir allt som följer en såsig och ohyggligt ointressant soppa som vältrar sig i navelskådande och utsagor som varken engagerar eller berör.
Berättelsen vill gärna skapa en konstant osäkerhet om det vi ser är verklighet eller fiktion, något som kunde ha varit effektivt om karaktärerna hade varit av minsta intresse. Men huvudpersonen Adam, kompetent spelad av Andrew Scott, är – trots multum av trauman och känslomässig ruin, fullkomligt ointressant. Saken blir inte bättre av att filmen gradvis blir mer och mer enkelspårig. Den korta tankeställaren från filmens inledning suddas snabbt bort och det hela framstår istället som en mördande tråkig essä med förutsägbara skeenden och händelser.
Det förekommer ett antal försök att skapa intimitet mellan Scott och motspelaren Paul Mescal, men dessa är lika effektiva som att försöka antända vått krut. Efter att ha sett Celine Song skapa en makalös intimitet och värme i Past Lives framstår detta som en katastrofal cirkus trots närbilder och multum av samlag. Inte blir det bättre av att Mescal agerar som om han spelar en seriemördare i en kolsvart thriller. Haighs regi känns dessutom kyligt distanserad. Inte ens i de scener då tanken är att skapa ett emotionellt fyrverkeri, blir resultatet något annat än pinsam impotens vad gäller effektiv dramatisering.
Som om inte detta vore illa nog har filmen också begåvats med ett soundtrack som orsakar allvarliga skador, både för hörseln och psyket. Kompositören Emilie Levienaise-Farrouch har försökt att efterlikna Hans Zimmers makalösa musik från The Dark Knight, men har valt helt fel element, istället för en episk ljudbild har Farrouch endast behållit ljuden av rakblad mot strängar. Det är mer eller mindre outhärdligt att lyssna till och de scener som är menade att vara närgångna och finstämda pulveriseras av denna ljudtortyr.
Räddningen kommer i två insatser från Claire Foy och Jamie Bell som båda lyckas förmedla lite behövlig värme med sitt proffsiga agerande. All Of Us Strangers är ett skolexempel på hur pretentioner och vårdslöshet kan demolera en i grunden intressant idé. Vad som återstår är ett ruckel till drama som dessutom erbjuder permanenta hörselskador.