• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Omtumlande rockstjärneliv skildrat inifrån av elaborerande stilist – En obskyr trummis i Imperiet av Fred Asp

7 oktober, 2024 by Mats Hallberg

En obskyr trummis i Imperiet

Fred Asp

Utgiven 2024 – 05

ISBN 97891198868715

Förlag: Pang Pang Bob Förlag

40-års jubilerande tummelplatsen Bokmässan är en arena för oväntade möten. Den biljett jag hade till godo som medlem i Ove Allansson-sällskapet användes på den förhållandevis lugna söndagen. Under timmarna där uppstod två smått sensationella möten. I ena fallet tog jag kontakt medan i det andra blev jag approcherad.

Råkade dels känna igen Björn Ranelid (läst ett par av hans böcker och hört honom lägga ut texten på såväl Götaplatsen som Mölndals Bibliotek), när han solo genomförde ett bokköp på andra våningen. Uttryckte mitt stöd efter behandlingen av honom i SVT:s famösa förhör 30 minuter. Det andra samtalet blev betydligt längre och slutade med att jag glädjande nog erhöll ett recensionsex. Med en bok i näven närmar sig i en monter en person i min ålder. När jag märker att det är en självbiografi av Fred Asp blir jag intresserad, än mer när jag inser att jag pratar med författaren själv. Var frestad att införskaffa en signerad skildring om uppväxten och de intensiva åren i Imperiet. Men den för mig lyckliga omständigheten att det varit tunnsått med uppmärksamhet (hört intervju i P4) kring utgivningen, gjorde att jag efter cirka tio minuter tog farväl med boken på 180 sidor inklusive foton. Läste ut den för ett par dagar sedan. Hans verk lanseras som del 1 – Rockåren. Innehållet borde vara hur hett som helst med tanke på rusningen till biograferna för dokumentären om det smått legendariska bandet.

Mitt förhållande till bitvis svulstiga och karismatiska rock-regenter är okomplicerat . Ett hjärta är alltid rött påminde mig om kraften i musiken och bandets föredömligt kanaliserade energi. Såg dem 1984 på festival utanför Kåren i Göteborg och på Liseberg när de var på väg att splittras. Äger några vinylskivor inklusive en samling. Låtarna håller fast de präglats av den tidens teknikvurmande producenter/ mixare. På senare tid har jag återvänt till deras frontman och textförfattare. I mycket uppskattande ordalag skrivit om senaste liveskivan med Thåström jämte fyra spelningar, varav tre utomhus. Kan parentetiskt flika in att jag till och med varit på Ebba Grön-konsert. (Minns från Backa Fritidsgård särskilt 800 grader).

Vid samtalet glömde jag nämna att jag har Asps debut i eget namn på vinyl, i vilken han träder fram som multiiinstrumentalist, sångare och låtskrivare. Spelade A-sidan för ett par dagar sedan. I vårt samtal hävdade jag felaktigt att han uteslutande förknippas med Imperiet, missade därigenom till exempel meriter från Reeperbahn och samarbete med Olle Ljungström. Titeln på hans berättelse härrör från den referentiella humor Killing-gänget roade sig med. Asp var i gott sällskap ( (Stig Vig, Eva Dahlgren, Rolf Wikström med flera). Huruvida referensen ska uppfattas som ett nidporträtt eller harmlöst skämt är öppet för tolkning. Deras enligt somliga skojiga sketch med Robert Gustafsson i huvudrollen kan definieras som pueril.

Recensenten tillsammans med bokskrivande musiker

Har som så många andra haft ringa kunskap om hur Asp försörjt sig efter att Imperiet gick i graven. (Utgår från att vi får reda på detta jämte hans syn på tillvaron i nästa del.) Borde därför kanske inte vara förvånad över att varken officiell författare eller spökskrivare anlitats. Håkan Lahger som jag läst en handfull musikrelaterade böcker av (exempelvis boken om Imperiets Christian Falk baserad på intervjuer) skriver i sitt förord insiktsfullt om trumslagares status och deras överblickande position. Vad jag vill komma till är att författaren framstår som extremt litterär. Var och varannan sida kryddas med dylika anspråk, utstuderade formuleringar i den riktningen. Den flödande kreativiteten frapperar. Metaforerna kan påminna om sportjournalisters. Man undrar om stilen uppstått spontant eller mödosamt filats på under en lång process. Även om jag för egen del läst litteraturvetenskap och varit en hängiven läsare av skönlitteratur (porträtterades om mitt intresse för över 30 år sedan i GP), kan avancerade språkbruket ibland nästan liknas vid manér. Min reaktion skulle bakvänt kunna ses som ett utslag av att boken är extremt välskriven. Antar att Asp påverkats av att ha komponerat för teater och tonsatt poesi av Nobelpristagare.

Att vårt minne är förrädiskt nämns. Ändå framkommer få tvivel på den egna minnesbilden. Antar att mannen som författat redogörelsen över sitt liv fram till cirka tjugosex års ålder tagit sig poetiska friheter, för att ge ett helt igenom autentiskt intryck. Även om dagboksanteckningar utgjort grundmaterial, känns det osannolikt att komma ihåg vad folk haft på sig eller exakt kunna beskriva främmande miljöer. Vidare reflekterar jag över perspektivet. Häri ligger bokens främsta styrka, vad som ger den en kittlande nerv. Vi får veta hur det var genom att befinna oss inne i ynglingens huvud, fast den mogne mannen implicit kompletterar framställningen med sin livsåskådning, sina erfarenheter. Nu får jag lust att med dessa glasögon se om aktuella dokumentären. Liknande subjektstyrda skildringar är sällsynta i Sverige även om de finns. Som jämförelse har jag senaste åren läst tegelstens-memoarer av exempelvis Bono och Elvis Costello. Blur-basistens bekännelser i memoarform inte heller att förglömma.

Att hans unika dokumenterande ska tillmätas ett ansenligt värde är författare och förlag överens om. Boken blir en sorts pendang till framför allt nämnda film samt till biografin om kollegan i rytmsektionen, vars destruktiva drogberoende och persona skiljde dem åt. Ska dock sägas att vår berättare medger hur nära han själv flera gånger var att trilla ner i träsket. Har förhoppningsvis framgått vid det här laget att dissekeringen av en turbulent, bortskämd och samtidigt skyddslös tid är synnerligen läsvärd.

Läsaren får ta del av vad grupptillhörigheten punken erbjöd innebar, mognadsparametern umgänget med kreativa individer förde med sig, klarsynta analys av en ideologi som marxismen, ögonblick av oförklarlig lycka och motsatsen, idéer om sound, hur ett ostyrigt rockband med remarkabel låtskatt hanterar framgång, kaotiska förhållanden, utbrändhet, konflikter, mödosamt filande på detaljer i studio, oförglömliga intryck från resorna över Atlanten, kemin i Imperiet, om hur det är att vilja leva ”on the edge” och därmed utsätta sig för enorma prövningar under några vilda år och mycket mer.

Avrundar med att lyfta fram den fascinerande mångfalden av kulturella associationer, inte minst från filmens värld. Hur mångsidig han som i barndomen övade på piano blev, i mottagligheten för musikaliska influenser, framgår med önskvärd tydlighet i En obskyr trummis i Imperiet. Kvalitativa bredden manifesteras magnifikt på en sju timmars spellista på Spotify, som går från Apollo (B. Eno), Satie och All Blues (M. Davis) över Simple Minds, Tom Waits och Psychedelic Furs till lågoddsarna Ramones och Sex Pistols (kommer dröja innan jag lyssnat klart).Dessutom förekommer ett representativt urval av egentillverkad musik, vilket kan tyckas naturligt om än uppseendeväckande. Kan således slås fast att musiclovers har mycket att hämta. Glädjen över nyupptäckt sound som sätter en i extas känns igen, blir därmed en bonus i läsningen. Och även om tiden i hetluften resulterade i omfattande biverkningar och avigsidor, blir det uppenbart att vår sagesman inte ångrar att han tog chansen när den uppenbarade sig. Fred Asp är en reflekterande, driven stilist vars stoff tillför ny kunskap om en viktig epok, väcker läslust hos både hos oss som var med och för författarens sons generation.

Arkiverad under: Bokrecension

Teaterkritik: Linje Lusta – passionerat och drabbande med storslagen teater

6 oktober, 2024 by Dante Wiechel

Linje Lusta
Av Tennese Williams
Regi Eva Dahlman
Scenografi & kostym Karin Betz
Ljus Ellen Ruge
Mask Åsa Trulsson
Dramaturgi Anton Elmgren
Medverkande Mari Götesdotter, Klara Hodell, Martin Hendrikse, Erik Borgeke, Kajsa Ericsson, Rasmus Savic, Tim Håkansson, Göran Dyrssen
Premiär på Malmö stadsteater den 5 oktober 2024

Det är kanske ofrånkomligt att tänka på metoo när Linje Lusta ska upp på intiman i Malmö. Denna moderna klassiker har fått ett nytt liv sedan uppsättningen 2019 på Dramaten. Då pågick ett tumult som suddade ut gränserna mellan scen och verklighet. Men mycket har hänt sedan dess. Eller kanske inte. Nej, frågan om klass, våld och kvinnoförtryck har nog inte spelat ut sin roll.

Luften vibrerar innan ensemblen ska sätta igång. Stämningen är nervös. Är det för att vi snart ska lyfta på ett stort plåster? Scenen är röd och det bluesiga New Orleans har bytts ut mot ett 1970-tal med Beatles. De oranga plaststolarna, teakbordet och ölburkarna väntar förväntansfullt på scenen. Vi har ju kommit för att se kvinnor. Levande och livliga, ”fantasifulla” kvinnor och när Stella kliver upp på scenen har hon verkligen en genomlysande livsglädje som jag tror ingen annan än Klara Hodell hade kunnat porträttera. Femina, nej tack! Hon vill ”vara lite rund som en pickenese hund, fadderi faddera” (som Cornelis sjunger..). Men hennes syster Blanche är som bekant oroad för hennes skull. Djuren glömmer så mycket oförlåtligt när de går på bete i kärlekens lycka. Mari Götesdotter för en otroligt trovärdig maktkamp som Blanche. Livets svackor bekämpas här med magi, sprit och andra förföriska dunster som ger vittring åt hennes alldeles egna antagonist Stanley, Stellas partner. Martin Hendrikses version av denna arketypiska macho-man får den jagande vargens mörka ögon och nog vet han hur man klär sig i fårakläder. Rysande och träffsäkert.

Eva Dahlmans uppsättning av Linje Lusta visar varför det är så enkelt att älska teater och varför man inte behöver hacka upp en klassiker i minirevyer för att vara aktuell. Föreställningen står på egna ben och den lever helt enkelt. Jag kan inte annat än att sjunka ner i min stol, tagen och förälskad som jag blir i denna berättelse om sorg, begär och kärlekens outtröttliga kamp. Lite förvirrad av vad som nyss har hänt och jag måste säga med tårarna i halsen, ställer jag mig sedan upp tillsammans med resten av publiken och applåderar. Vissa är nog oförmögna att jubla efter vad vi har sett. Men nu hände det igen. Det här är en föreställning som alla måste se!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Linje Lusta, Malmö stadsteater, Teaterkritik

Dansrecension: Jean och Julie – visuellt fascinerande och under ytan finns fortfarande klass-frågan

5 oktober, 2024 by Johan Svensson

Foto: Sören Vilks

Jean och Julie
Fritt efter August Strindbergs pjäs Fröken Julie
Koreografi och scenografi Fredrik Benke Rydman
Mask Patricia Svajger
Kostym Lehna Edwall
Ljus och video Green Wall Designs/Viktor Rundlöf och David Nordström Abelli
Musik och ljuddesign Petrus Königsson
Medverkande:
Jean: Daniel Koivunen Julie: Ellen Lindblad Kristin: Sophie Augot
Urpremiär 4 oktober på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Förtärande passion är nyckelordet för min tolkning av Strindbergs drama Fröken Julie. En stark, passion som far fram som en orkan och får de drabbade att glömma alla konsekvenser. Det är för mig syntesen, eller åtminstone, en av pelarna i Strindbergs drama. När nu Fredrik Benke Rydman , en av Sveriges mest fascinerande och duktiga koreografer, låter den tolkas av dansare och dynamiskt bankande technobeat blir den syntesen ännu tydligare än i de flesta föreställningar jag sett. Det här är imponerande snyggt visuellt, fascinerande och explosivt. För att förstå dramat i vår tid är förtärande passion det närmaste jag känner inför åtminstone Julies beteende.

Strindberg ställde kvinnors frigörelse i konflikt med klassfrågan i Fröken Julie. Många kanske inte ser att klassfrågan fortfarande är lika tydlig i samhället idag. Se bara hur det ser ut på typiska arbetsplatser för övre medelklassen: hur lätt är det inte för de medelålders från övre medelklassen att förmedla jobben på till exempel Dagens Nyheter vidare till sina vuxna barn.

Ridstövlarna från överheten som är glänsande putsade I originaldramat är borta, men Jean, Julie och Kristin är ändå lika bundna vid sin klass och sitt jobb. Sedan må den sexuella attraktionen slå till hur starkt den vill. Fast kanske idag är kvinnan friare och Julie kan gå i trygghet också efter sexstunden med Jean.

Jean står i valet och kvalet i denna fantastiska dansföreställning mellan tryggheten med Kristin som tillhör samma klass och det spännande och utmanande med frigjorda Julie. Visst går det att se förbi klassrollerna och tolka Kristin och Julie som olika karaktärer, olika personligheter, som Jean dras mellan.

Koreografen Fredrik Benke Rydman berättar i ett pressmeddelande om varför han ville sätta upp den:
– Jag fick idén att använda Fröken Julie som underlag för en ny dansföreställning från min son. Han sa nåt i stil med, oavsett vad jag som kille gör, så är det fel. Så kan jag inte minnas att jag kände när jag var yngre, men det är andra tider nu, synen på kön har förändrats. Och Fröken Julie känns som en bra spelplan för att ta upp de frågorna.

Denna dansföreställning är färgrik, bildstark och vi får se inzoomade ansikten på en stor bildskärm. Dansarna är mycket skickliga och scenografin överväldigande. Och även om Fredrik Benke Rydman sätter fokus på killens, mannens, dilemma, och det är passionen som styr karaktärerna är det ändå fortfarande under ytan ett klass-samhälle som styr människorna. Det tycker jag är starkt skapat av hela ensemblen och jag rekommenderar den starkt. Den är dessutom inte så lång, omkring en timme och femton minuter – en perfekt längd för att efteråt kunna gå ut och äta eller ta en kopp te hemma tillsammans och prata om kärlek, sex, passion, mäns och kvinnors roller och klass-samhället som fortfarande påverkar på många sätt. Fast det kommer de flesta teaterkritiker inte att se eftersom de tillhör den gynnande över medelklassen.

Om pjäsen
August Strindbergs pjäs Fröken Julie handlar om den unga högadliga herrgårdsfröken Julie som på midsommaraftonen dansar med tjänstefolket och blir förtjust i faderns betjänt Jean. Han är förlovad med kokerskan Kristin, som blir vittne till allt som försiggår under natten. Och det slutar inte väl.

Pjäsen hade sin urpremiär 1889 i Köpenhamn med Strindbergs dåvarande hustru Siri von Essen i huvudrollen. Det dröjde ända till 1906 innan den fick sin svenska premiär på Akademiska föreningens teater i Lund.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Fredrik Benke Rydman, Fröken Julie, Julie och Jean, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik

Filmrecension: Joker: Folie á Deux – aldrig tråkig eller förutsägbar

5 oktober, 2024 by Linou Gertz

Joker: Folie á Deux
Betyg 4
Regi Todd Phillips
Biopremiär 4 oktober 2024

Folie á Deux – en benämning inom psykiatrin som används när två (ofta närstående) personer delar samma vanföreställningar, hur de tillsammans glidit ifrån verkligheten och byggt upp en gemensam tillflyktsort från det alltför smärtsamma och svåra att prata om och istället skapat en alternativ verklighet. Och när den nya Joker-filmen utannonserades var det inte så mycket undertiteln som väckte uppmärksamhet utan att det skulle vara en musikal. Många var oroade och misstänksamma mot greppet och menade att det inte hörde hemma i en DC-film om Jokern.

Om jag ska vara helt ärlig delade jag de farhågorna med många. Men det gjorde mig också nyfiken och spänd över det modiga greppet att ta en sådan oväntad inriktning i en annars ganska traditionell antihjältefilm i ett redan väletablerat universum, men där första filmen redan avvek från den vanliga mallen och mer gjorde ett gästspel och här nu än mer stegrade iväg från det förväntade och uppenbarade och berättade sin egen saga med avstamp från första filmen – som i denna verkligheten är den film i Gothams verklighet som skapades av tv-bolaget för att skildra de händelser som vi tog del av i första filmen. Jokern må vara galen och vänta på rättegång i sjukhus för kriminellt galna, men han är fortfarande folkets antihjälte och uppbrott mot etablissemanget. Och filmen börjar väldigt kreativt som en tecknad film av Looney Tunes som väldigt snyggt avhandlar slutet av första filmen samt uppbrottet mellan människan Arthur Fleck och psykologiskt nedbrutna personan Joker som folket och medier svärmar efter – kanske en kommentar på amerikansk kulturell mytologisering och idolisering av exempelvis seriemördare.

Hur används då musikalens ramar i detta annars psykologiska drama? Mycket väl, ska det visa sig. När Arthur får komma till lågsäkerhetsavdelningen för att få sjunga med andra intagna träffar han Lee (Lady Gaga, som även skrivit musik och versioner av låtar till filmen som framförs) som alltså är filmens Harley Quinn och Jokerns kärleksintresse. När de inte sjunger för att undfly den bistra verkligheten de befinner sig i just nu, så sjunger de med och för varandra och det är en tunn linje mellan vad som faktiskt är verkligt eller bara i deras huvuden – och så fungerar filmen både som musikal och välintegrerad modell efter titeln. De både älskar, hatar och bråkar såväl fysiskt som i deras egna drömvärld som i filmens verkliga värld. Det blir trots allt detta aldrig svårt att hänga med eller förstå vad som händer, även om det ibland lämnar en undrandes en stund på vilken nivå av galenskaperna faktiskt utspelar sig. Men aldrig utan svar eller vidare logik.

Som musikal närmar den sig snarare Dancer in the Dark av Lars von Trier än Singing in the Rain, Paraplyerna i Cherbourg eller Sound of Music och är väldigt mörk i både tema och framtoning samt personlig gestaltning. Den som vill ha glättig romantik och ljus samhällsskildring bör leta vidare, för det hittar den inte här. Istället är det återigen samhällskritik, invändning mot sociala strukturer där mobbning och utsatthet skapar skuggsamhällen dit de svagaste förpassas. Tankarna förs också till Bergman-filmer som Persona och Såsom i en spegel med psykologiska teman och undertoner, samt till Hitchcocks Psycho där en elak moder brutit ned sin sons mentala hälsa under åren och fängslat honom både fysisk och psykologiskt i ett slags mentalt fängelse och elakt liv som följt som inte bara drabbar sönerna utan tyvärr många andra som följd.

Ändå är det någonting som skaver i denna psykologiska dramamusikal. Om förra filmen är en stark fyra är denna en svagare, nästan en trea, ett glas som skvalpar så det är emellanåt svårt att avgöra om det är halvtomt eller halvfullt men i vissa mellanpassager lutar åt det förra men det är likväl ett glas en ständigt vill ha ståendes på bordet för att kunna njuta av, fascineras och överraskas utav. För den är aldrig tråkig eller förutsägbar. Och även om den oftast är lätt att hänga med i så är den heller aldrig överförklarande eller uppenbar så den balanserar väl mellan artistiskt präglad och kommersiellt gångbar utan att allmänheten behöver gå vilse i galenskaperna. En balansgång lika väl mellan 60-tals film och moderna sångnummer av varierad kvalitet. Men det känns på ett sätt bara rätt att Jokern sjunger hellre än bra, från hjärtat och hjärnan än munnen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Joker

Filmrecension: 10 liv – spännande och rolig för hela familjen om busiga katten Buster

4 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Screenshot

10 liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 oktober 2024
Regi Christopher Jenkins
Svenska röster Elif Grahn Linroth, Emil Smedius, Göran Gillinger, Irene Lindh, Lawrence Mackrory, Ludwig Westman, Magnus Mark, Olivia Jiang, Oscar Harryson, Sabina Valois m fl.

Spännande och roligt om en bortskämd och rejält självisk katt, Buster, som förlorar sitt nionde liv i en olycka. När Buster hamnar hos Grace, portvakten i katternas himmel, får han ett erbjudande att få nio liv till. Portvakten ser lurig ut då hon skickar iväg honom till sitt nya liv.

10 liv är en berättelse om att kunna ändra sig och att få nya chanser och om att hitta vad som är det viktigaste i livet. Den är dråplig och emellanåt en nagelbitare – jag tänker att temat gör att det är viktigt att också prata om filmen efteråt. Den ger säkert både stora och små en del att fundera på.

Foto ur filmen

Denna animerade film är släppt i Sverige med svenskt tal och med censuren från sju år. Det betyder att barn från sju år kan gå på filmen utan att ha en vuxen med. Det fungerar förstås, men jag skulle ändå rekommendera att en vuxen följer med för att kunna prata om filmen efteråt. Dessutom är den väl värd att se för den vuxna också.

Som liten kattunge vandrar Buster omkring och söker ett hem. Då blir han nästan överkörd av den unga forskaren Rose som tar hand om honom. De två, Rose och Buster, blir oskiljaktiga. Rose forskar om bin och ett motmedel mot en form av sjukdom som drabbar många bin. Om bin dör ut kommer människan att få svårt att överleva. Illustrerad Vetenskap skriver:
Om bina dör ut kommer det att medföra stora problem, eftersom de flesta frukter och grönsaker som vi äter skulle försvinna. Många vilda blommor skulle också dö ut, eftersom honungsbin samlar pollen och nektar från hundratals arter. Däremot skulle sädesslagens pollinering inte påverkas, eftersom de är vindpollinerade.

Buster är rätt odräglig i början. Det är svårt att tycka om honom nästan. Det är på gränsen. När Larry dyker, Roses tidigare pojkvän, blir Buster arg och besvärlig. Buster är som ett bortskämt barn.

Ett plus är att alla bovar inte är genom-onda. Också några av de elaka har goda sidor. Det är trist med filmer där några är rakt igenom onda och andra är goda. Livet är oftast inte så, de flesta kan göra bra saker och dåliga saker. Fast Roses mentor, Professor Craven, är filmens mest elaka karaktär. Han är falsk och lurar Rose och har egna planer och vill döda alla bin. Han väcker inte någon sympati. Men det finns andra som tillhör professorns gäng som inte bara är dumma.

Filmen har några små detaljer som irriterar mig. Ett exempel är att Buster får mjölk att äta vilket inte är bra för katter. Traditionen säger att katter älskar mjölk, men egentligen är deras matsmältningssystem inte utformade för att klara av laktosen (en typ av naturligt socker som finns i mjölkprodukter) i mjölk. Faktum är att många katter kommer att utveckla diarré om de utfodras med komjölk.

Busters två ögon har olika färg. Det kännetecknet följer med honom i de olika liven. När han får sina nya nio liv är dessa liv inte som katt. Han får uppleva att vara råtta och fisk, bland annat.
I några av hans nya liv där han är ett annat djur med fortfarande ett blått och ett grönt öga träffar han Rose. Han försöker få henne att förstå att han är Buster. Det är intressant att återfödelse tas upp i en film för barnfamiljen. Många människor i Sverige tror på det idag och det finns många som kan berätta om exempel där de tycker sig känna igen någon som gått ur tiden och som sedan återkommit i ett nytt liv.

10 liv är utan tvekan både underhållande och har flera teman som det finns mycket att diskutera kring. En film och berättelse som dröjer sig kvar och ger många tankar. Mycket välgjord animation och med duktiga svenska röster.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Film, Filmkritik, Filmrecension, Kattfilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in