Den sista resan
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2024
Regi Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
En vacker film, en varm berättelse från verkligheten om kärleken mellan barn och föräldrar, om att acceptera tidens gång. Tänk om alla gamla föräldrar kunde ha en Filip-son som är redo att göra allt för att ge den gamla mamman eller pappan glädje. Fast egentligen är det en berättelse lika mycket om sonens resa, om sonen som kommer till insikt om vad som är det viktigaste.
Filip i radarparet Filip och Fredrik känner sig maktlös. Hans pappa, Lars Hammar, som är gammal och skröplig sitter mest i sin fåtölj och är ledsen och vill inte göra något. Lars Hammar hade jobbat som lärare i franska i 40 år när han gick i pension. Han och hans fru såg fram emot att njuta av pensionen. Lars stora passion i livet är Frankrike. När Filip var liten reste familjen ofta till Frankrike.
Filip får en idé: han och hans kompis och kollega Fredrik ska ta Lars Hammar till hans älskade Frankrike. De ska besöka de platser som var viktiga för honom och göra de saker och möta de människor som han älskade. Detta ska ge pappan livsgnistan tillbaka, det är Filip övertygad om. Hans vän Fredrik är mer skeptisk och menar att det går inte att ändra tidens gång.
Filip har planerat allt i detalj. Han köper in exakt samma slags orange bil som de körde till Frankrike med. De bokar plats på samma hotell-lägenhet. Han till och med försöker iscensätta ett samtal på balkongen från förr.
Egentligen går inget att upprepa på samma sätt förr. Som de gamla grekerna sade: ”Det går inte att gå ner i samma flod en gång till” eller ”allt förändras”. Givetvis händer det saker längs vägen som blir hinder.
Efter både skratt och tårar och utmaningar och glädjestunder inser Filip att det allra viktigaste för hans pappa är trots allt den kärlek de har till varandra.
Filmen för med oss på en vacker resa, fylld av både skratt och tårar och många samtal. En film som för mig väldigt mycket handlar om att medelålders barn måste acceptera och förstå att deras föräldrar en dag inte är lika starka och energiska som förr.
Fast förstås: allt är inspelat, så det var fler människor med på resan. Kamera och ljud och någon måste ha kört i en bil bakom dem och spelat in när de kör. Så det är en slags dokumentär och samtidigt lite av en spelfilm. Det gör dock inget. De flesta kan känna igen sig i känslorna hos de vuxna barnen och de äldre föräldrarna.