• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Det kunde varit vi – charmig och oemotståndlig

9 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Det kunde varit vi
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi och manus Björn Tjärnberg och Rebecca Brander

En charmig föreläsning som lyfter ett budskap om allas lika värde och att det också gäller en grupp som ofta sätts åt sidan i samhället: människor med intellektuella funktionshinder. I centrum i filmen står Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson från Glada Hudik-teatern som gör en roadtrip genom Sverige där de undersöker hur det var att leva med en intellektuell funktionsnedsättning i en annan tid.

Jag kallar filmen för föreläsning då den så uppenbart har ett syfte att påverka tittaren, mer än att berätta något. Sådant blir sällan bra dramaturgi men med genom-charmiga Ida Johansson, Emma Örtlund och Pär Johansson blir jag varm om hjärtat. Deras livsglädje, öppenhet och rakt-på-sak ger hopp.

I början av 1900-talet skulle Sverige moderniseras. Tilltron till teknik och utveckling florerade och landet skulle effektiviseras. Det förde med sig tankar om att inte alla människor var lika viktiga. Tankar som formade en rasbiologisk ideologi som slog ut i full effekt under andra världskriget. Men innan dess påbörjades i Sverige en flytt av människor som hade intellektuella funktionshinder. Det kunde vara barn som hade Downs syndrom eller som hade epilepsi. Dessa skulle gömmas undan och placerades på olika anstalter. Tidigare hade dessa människor haft en plats i samhällena, det fanns alltid uppgifter som de kunde utföra och de tillhörde gemenskapen i bygden. Men nu blåste nya vindar och dessa människor skulle gömmas undan, inte bara i livet utan många, många begravdes i anonyma massgravar utan namn.

Ida, Emma och Pär besöker författaren Ola Larsmo som forskat kring hur människor med intellektuella funktionshinder behandlats genom historien. De får höra en berättelse om en pojke som togs från sina föräldrar när han vara fyra år. Han hade epilepsi och bedömdes av läkare behöva placeras på anstalt. I hans journal finns en stor hög med brev han skrev till sin mamma där han bad om att få komma hem. Brevet postades aldrig. Han fick leva hela sitt liv och känna sig övergiven. Hans öde är bara ett av många hjärtskärande livsöden. Det byggdes och inrättades många, många där intellektuellt funktionshindrade (sinnesslöa som de kallades) skulle förvaras för att hållas under det effektiva samhället.

Filmen slår förstås in öppna dörrar. I samhället finns nog en större öppenhet för människors olikheter idag än för hundra år sedan och Glada Hudik-teatern har gjort en stor insats. På SVT visas en brittisk tv-serie, Sherwood, där säsong två har en duktig skådespelerska med Downs syndrom. Världen ögon öppnas mer och mer för att det finns många olika sätt att vara människa på.

Fast samtidigt tror jag inte vi riktigt är framme vid ett samhälle där alla har lika värde. Det är inte helt ovanligt att kvinnor som kategoriseras som äldre första-gångs-föderskor erbjuds ett fostervattenprov som kan visa om fostret till exempel har Downs syndrom eller ryggmärgsbråck. Syftet med dessa prov är väl att ge de blivande föräldrarna möjlighet att välja bort barnet genom abort.

Emma Örtlund charmade många i filmen Catwalk där hon visar att också en tjej med Downs syndrom kan vara dansare. Nu är hon tillbaka, lika öppen och oemotståndlig.

Pär Johansson, Glada Hudik-teaterns grundare, säger om filmen:
– Det kunde varit vi bär på ett oerhört viktigt budskap som aldrig får glömmas bort, och därför är det viktigt att hålla det kollektiva minnet levande. Ju fler vi är som minns och berättar vidare om detta för kommande generationer, desto större är chansen att det inte händer igen.

Om Glada Hudik-teatern:
Glada Hudik-teatern arbetar sedan 1996 för att bryta normer, krossa fördomar, uppfylla drömmar och få människor att mötas. De blev kända för hela svenska folket genom filmen Hur många lingon finns det i världen, dokumentären Catwalk och nu senast dess uppföljare Livet efter Catwalk.

Arkiverad under: Film, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Glada Hudikteatern

Ambitiös, underhållande och finstämd föreställning av Augustifamiljen plus gäster – tribut till Sven-Bertil Taube i Råda rum

9 oktober, 2024 by Mats Hallberg

5/10 2024

Råda rum i Mölnlycke

Augustifamiljen under ledning av Stefan Sporsén behöver näppeligen någon närmare presentation. Läggs antalet tv-tittare från åren som husband i På spåret samman, med mastodontshowerna med Håkan Hellström på Ullevi och före dem återkommande konserter med olika gäster och enskilda H.H-spelningar på Liseberg, hamnar man på en svindlande hög summa. Har själv sett dem kanske 8-9 gånger. Vid sidan om listade sammanhang av spektakulär dignitet roar sig medlemmarna med enskilda, utvecklande projekt.

Kapellmästaren som jag träffat på Utopia när han sjungit jazzballader och lirat trumpet med sin kvartett) trakterandes trumpet och emellanåt piano omger sig med en illuster skara. På scen finns nye elbasisten Jonas Ljungqvist, för första gången i Sven-Bertil-programmet ordinarie trumslagaren Sylvester Schlegel (vid tidigare tillfällen har nestorn Benkt-Åke Nilsson, Sporséns styvfar suttit bakom trumsetet), multiinstrumentalisten Björn Almgren på tenor-, sopransax, congas, piano och kanske ytterligare instrument jag inte lade på minnet, Daniel Gilbert på gitarr som släppt plattor i eget namn och har ett förflutet hos Theodor Jensen och i Broder Daniel samt Simon Ljungman på akustisk gitarr och bouzouki med fler strängar på sin lyra än utrymmet medger att redogöra för (inte osannolikt att musikern, producenten och körledaren som jag 2008 bokade för ett Ted Gärdestad-program står för flera av arren). Augustifamiljens kvalitativa bredd och flexibilitet imponerar! Man lämnar aldrig en tillställning med dem beskviken.

Två ytterligare instrumentalister kompletterar den fylliga ljudbilden, gästar på violin respektive dragspel. Jag talar om genreöverskridande Amelie Evmark från Musica Vitae och dito genrefria Lisa Långbacka. Den senast nämnda har av undertecknad lovordats för vad hon uträttat i exempelvis LISAS. Dessutom frontar mångsidige Henrik Wallgren på sång och recitativ tillsammans med svensk-isländska Edda Magnason, anlitad som vokalist sätter hon sig också enstaka gång på pianopallen. Wallgren boende på Brännö har en brokig karriär bakom sig, vilket bekräftades storstilat härom veckan när han framförde eget vindlande material framför jazzig, sofistikerad pianotrio och därefter ackompanjeras av två post-punkiga, fräckt nervigt spelande kompisar från ORO hos 40-års jubilerande Musikens Hus. Edda Magnason har jag hört med Emil Jensen, i abstrakt svävande Kate Bush-influerade original på Stora Teatern, som sjungande konferencier på Jazzkatten-utdelning och jag drabbades förstås av Guldbagge-belönade porträttet i spelfilmen Monica Z av en begåvning som också spelat musikteater. Vid flera tillfällen har hon kompats av Augustifamiljen i På spåret.

Att konstellation kände sig manad att sammanställa en hyllning till Sven-Bertil Taube (1934-2022) – hade den goda vanan att avsluta Göteborgs Kulturkalas på Liseberg i många år vilket jag bevittnade flera år i rad – beror som bekant på lyckade samarbetet i nämnda, jättepopulära frågetävling 2011. Hur det uppstod genom telefonkontakt delger Sporsén oss dråpligt som ett omistligt ingångsvärde i deras turnerande tribut. Tackades ja till att sjunga den avskalade Neil Young-låt i moll vi får höra i högtalarna, när föreställningens 100 minuter utan paus är till ända. Fast lockbetet var ju erbjudandet om att göra sin fars Sjuttonde balladen, kaxigt deklarerande text vida spridd genom Cornelis, som emellertid Sven-Bertil inte hade framfört offentligt. Resten är som det brukar heta historia. Till saken hör att han blev om möjligt än mer folkkär efter medverkan i Så mycket bättre i TV4 2015.

Kläderna i vitt och beige bidrar till att rama in liksom snygg och stämningsskapande ljussättning. Och som framgår av ett par bilder inkluderas bildspel och video på backdrop. Att det jobbats med en visuell dimension förtjänar extra applåder. Bilder på hav och båtar, fyrar och natur varvas med film på strejkande arbetare, klipp ur Åppelkriget och huvudpersonens nuna. Videon till Så skimrande var aldrig havet rymde stor skönhet.

Inte utan att jag får ståpäls när den hyllade estradören tas in i handlingen och reciterar ur Lars Forsells numera klassiska översättning Ett sista glas, skotska folkvisan med flera hundra år på nacken. Sven-Bertil konfirmerar den korta stunden hur outstanding han var på att betona, varigenom han lyfte fram verser i visor på ett sätt ingen överträffade. Förmågan att frasera med närmast osannolik precision var förmodligen delvis sprungen ur den långa skådespelarkarriär som resulterade i två Guldbaggar. På mig imponerade han kolossalt när han uppträdde på Liseberg.

Henrik Wallgren gör avtryck i sina recitativ, fast vad beträffar att nå ut med visornas pregnanta formuleringar kommer varken han eller någon annan på scen riktigt nära Sven-Bertil. Wallgrens klarar hyfsat att navigera i vansklig vokal terräng. Men kring Min älskling måste frågetecken sättas. Simon Ljungman sjunger förvisso med ackuratess i bland annat vindlande Inbjudan till Bohuslän, Stefan Sporsén skapligt i Fritiof och Carmencita och Daniel Gilbert med frejdig charm i Sjuttonde balladen. Edda Magnason har riktigt bra kläm på utmanande harmonik. Dock, trots obestridlig talang snubblas på stavelser i en tungvrickande visa.

Tippar att medelåldern på Augustifamiljens publik är betydligt högre än vanligtvis. De appellerar här till sina föräldrars generation fast de stundtals modigt markerar sina rötter i en rocktradition. Kontrasten i och med övergångar till features på spröda melodiinstrument är hisnande. Min mamma född året före Sven-Bertil verkade ha avsevärd behållning av minnesaftonen. Allsången initierad i exempelvis Fritiof och Carmencita och rörande ledmotivet ur Äppelkriget väckte skapligt gensvar

. Finurligt upplägg att så många olika röster turas om att sjunga plus att kvinnorna bildade ljuvlig kör. Stefan Sporsén guidar oss med varsam hand, binder samman sångerna plus adderar relevanta anekdoter. Säger att Lars Forsell utgör en slags röd tråd och att vi inledningsvis tagits med till Irland/ Frankrike och Grekland. Främsta trumfkort i en mycket gedigen tillställning är valet av visor, djupet i programmets skiftningar och inte minst arrangemangens nyanser. Såväl visor i valsskrud som tango, snabb chanson, rumba och grekisk folkmusik exekveras med finess. Flera gånger gifter sig exempelvis dragspelets toner med violinen, även om instrumenten också färgar på egen hand.

Vad får vi då höra i deras representativa urval, deras färggranna palett? Jo passionerat vibrerande kompositioner av Mikis Theodorakis förekommer vid ett par tillfällen. Vidare en kongenialt bildsatt De fattigas piano (Léo Ferré), Ferlins klenod En valsmelodi samt Taube-familjens goda vän Olle Adolphsons vackra Nu har jag fått den jag vill ha. Att en rejäl portion Evert Taube serveras ingår ju i konceptet. Ofrånkomliga förekomsten av hans visor uppskattas mycket förstås.

Låt mig avslutningsvis nämna några höjdpunkter från en lika givande som kärleksfull konsertföreställning; Edda Magnasons hudlösa öppning med Ett sista glas, musikaliska kontrasterna som framträder i En valsmelodi och fler visor, kören i En sång om frihet, arret på Nu har jag fått den jag vill ha, sofistikerad tango-vibe i Fritiof och Carmencita, introt på sopransax i Så skimrande var aldrig havet med Magnason som sångsolist och hur det raffinerat följs upp på trumpet, violin och dragspel, successiva stegringen i Så länge skutan kan gå (Sam Vesterberg sjöng denna drabbande text på min fars begravning i Råda kyrka) samt suggestiva mästerverket Fragancia med Björn Almgren på congas och den värmande feedback som uppstod allra sist i signaturen till Äppelkriget, den tidlöst naiva motstånds-sången.

Arkiverad under: Musik, Recension

Hyllning låter oss förnimma storheten hos Queen Of Soul – Tribut till Aretha Franklin med Karin Klingenstierna, hennes all stars och gäster på Musikens Hus

8 oktober, 2024 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

4/10 2024

Musikens Hus i Göteborg

För första gången är jag med om detta eminenta gängs Aretha Franklin-tribut under ledning av sångerskan Karin Klingenstierna. Hon titulerar sig artist, konferencier och moderator. I många år har hon anfört Stella som varit husband hos SVT i På spåret, samma band jag hörde på nyårskonsert på Valand för ett par år sedan. Interpreten kunde höras på egen hand på trio på Ljungans tidigare i år. På 40-års jubilerande Musikens Hus drog hon tillsammans med musiker och gäster fullt hus. Stämningen var på topp, repertoaren vald med omsorg och ljudet fördelaktigt.

Vad beträffar den gudabenådade rösten Aretha Franklin (1942-2018) finns i lägenheten skivor utgivna på CBS, Atlantic och Arista, varav ett par samlingar. Äger däremot ingen box, inte läst någon biografi, ej heller sett den biopic som kom 2021 och har av naturliga skäl gått miste om henne live. För några år sedan hänfördes jag på biograf av den restaurerade dokumentären Amazing Grace, omtalad inspelning från en baptistkyrka 1972 i L.A som hamnade på ett dubbelt-album.

Vilka är då på scen? Jo, en lika vital som betydelsefull rytmsektion i form av elbasist Owe Almgren, ”trumolog” Tomas Olsson och Vanja Holm på percussion. Elisabeth Engdahl på tenorsax & Mia Samuelsson på trumpet, Paula Af Malmborg Ward på keyboard samt gitarristen och vokalisten Per Strandberg. Gästande vokalister är Harriet Olsson, Emrik och Jaquee.

Långa karriärer har de bakom sig vilka omspänner åtskilliga genrer. Namnen är välkända för oss frekventa livemusik-besökare på Västkusten. Och de funkar ypperligt tillsammans. Flera av dem ingår i Stella som också har Aretha Franklin-original på repertoaren. Vi har att göra med allt ifrån bluesig batterist, kompositör av operor, tre medlemmar från Kurt Olssons damorkester, funkambassadör, uttolkare av Billie Holiday, utforskare av elbas-sound, kyrkomusiker, musiker meriterade från storband, soul-sammanhang, hårdrocks-dissekerande sångerska, teatermusiker etc. Vissa kan med fördel googlas på om du vill veta mer. Den av dem jag fram tills för några år sedan inte hade koll på var gitarristen Per Strandberg, känd från Bingolotto i Tv4, Liseberg och setts på Utopia i Paula Af Malmborg Wards projekt Pållans låtar samt i en central roll i spelning med George Benson-tema.

Osäker på om någon arrat låtarna för denna sättning eller om det hela tiden funnits färdiga arrangemang att utgå från. Man har givetvis plockat fram Arethas mest exponerade hits, men också grävt fram sådant som mer finns på hyllan för rariteter jämte låtar andra har uppmärksammats mer för oavsett om de är upphovsman eller fått sång skriven till sig. Fyra första numren framförs utan någon av gästerna. Det börjar tajt, polerat och närmast försiktigt i Respect och Son Of A Preacher Man. Gillar shuffle-stilen den gode ”Tolson” initierar, jublar över uppbackande kör bestående av Vanja, Paula och Per och blir förtjust i blåsarnas diskreta inbrytningar. I Come Back Baby växlar dukltiga Klingenstierna och kören upp, ökar energin med finess. Denna uptempo-dänga från Lady Soul, cover på en ursprungligen långsam blues, signalerar ett första krön.

foto Qlaez Wennberg

Per Strandberg profilerar sig till att börja med i ljuva You Send Me, vars refräng för mig är intimt förknippad med den lena stämman hos Sam Cooke. Han och konsertens hyllningsobjekt lade faktiskt beslag på två av de tre översta platserna i omröstning över största sångare oavsett kön i Rolling Stone härom året. Ackompanjerad av snyggt markerad basgång och slinga från klaviaturinstrumentet låter han förhållandevis svart. Bjuder dessutom på aftonens första gitarrsolo. Harriet Olsson är sammantagen den medverkande vars insats imponerar mest, inte minst därför att hon uppger att hon går utanför sin bekvämlighetszon. Willie Nelsons Night Life blir till en lika avskalad som passionerat släpig urladdning. Ha överseende med en klyschig iakttagelse – Strandbergs gitarr gråter (låter bättre på engelska, eller hur?). Om anteckningarna stämmer följer Olsson upp med en naken, lågmäld version av Try A Little Tenderness, Otis Reddings signatur. Får ur sig förunderligt höga toner i outro. Emrik (som jag för drygt tio år sedan grundligt intervjuade och följt sedan cirka 1989) äntrar scen i ett avslappnat arr på I Say A Little Prayer (Bacharach/ David). Kören svarar honom extatiskt.

foto Qlaez Wennberg

I ett fullmatat första set på ungefär 50 min finns också plats för karaktäristiska hänget i The Weight (R. Robertson), en duett med kvällens sammanbindande kraft och gitarristen i melodi signerad Stevie Wonder, ett signifikativt självgående sväng i Chain Of Fools samt en läcker version av Why I Sing The Blues (B. B King) hämtad från Spirit In The Dark. Klingenstierna är här i sitt esse påhejad av en oklanderlig, delikat rytmsektion.

Kan jag tyda anteckningarna drar kollektivet igång efter pausen med Beatles-medley. Sedan kommer äntligen Berlin-baserade Jaquee fram på scen. Naturligt nog kommer hon med sin spetsigt själfulla röst närmast soulens drottning. Och självklart ges svåra uppdraget att framföra (You Make Me Feel Like) A Natural Woman till henne, ett beundransvärt framförande även om det inte kan mäta sig med vad förebilden uträttade i Kennedy Center 2015 med kompositören på plats blir stunden en höjdpunkt. Jaquee utför även vokala bedrifter i Because Of You(?) och än mer i en klassisk cover Franklin tilldelades en Grammy för. Syftar på Bridge Over Troubled Water (den svenska versionen av Tommy Körberg spelades på min morbrors begravning) i mäktig gospel-tappning vars stick utbroderas elegant på klaviatur och gitarr.

foto Qlaez Wennberg

Ett par av den hyllade artistens mest populära duetter sjungs. Syftar på den med George Michael vars refräng ingen kan motstå, A Rose Is Still A Rose en hit och titellåt sent i karriären tillsammans med Lauryn Hill och givetvis tungunget i förening med Annie Lennox på Sisters Are Doing It For Themselves som hela ensemblen deltar i med härlig entusiasm i finalen. Emrik sprider go stämning genom att se till att publiken rör på sig och klappar i takt, särskilt i det dansanta groove som utmärker Jump To It, släppt i efterdyningarna av disco-erans kulmen.( En livsbejakande maxi-singel jag använt inför löpträningar.) Mästerverket Rock Steady där sound och sång samspelar suveränt görs med ackuratess i en tolkning där det riffas friskt. Minns jag rätt anförde Emrik och flyttade in Stonefunkers-blinkning i arret. En successivt stegrande, smittsam tolkning Think (som ofrånkomligt associeras till café-scenen i Blues Brothers) finns på lager som den definitiva slutpunkten, det förväntade extranumret.

Blev som jag hoppats på en livsbejakande tribut i ett förträffligt växelbruk mellan sväng och innerlighet. God planering att flera utomordentliga sångsolister omväxlande avlöste varandra. Med de resurser som fanns tillgängliga uppfylls publikens önskemål om att göra en ikon rättvisa med råge, vilket är en bedrift i sig. En kul grej på slutet var Karin Klingenstiernas skickliga rimmande som personligt presenterade vännerna på scen.

Jaquee – foto Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: The Apprentice – räkna med Oscarsnomineringar

8 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

The Apprentice
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2024
Regi Ali Abbasi
Manus Gabriel Sherman
I rollerna Sebastian Stan, Maria Bakalova, Jeremy Strong, Martin Donovan

Det skulle förvåna mig mycket om det inte blir minst ett, förmodligen två, Oscarsnomineringar för skådespelare i The Apprentice. Jeremy Strong (känd från Succession) står en fantastisk trovärdig rolltolkning av Roy Cohn och Sebastian Stan är som om han vore en yngre version av den tidigare amerikanske presidenten Donald Trump.

Vi får följa en ung Donald Trump, i 25-30-årsåldern under tiden då han bygger upp sitt fastighetsimperium. Han gör något av en klassresadå han jobbar för sin pappa och driver in hyror. Han går runt och knackar på dörrar för att dra in hyror till sin pappa. Det är långt ifrån något glamoröst jobb att gå runt där i sjaskiga miljöer och bli utspottad.

Men det finns en man i New York som är känd, eller kanske redan ökänd, och han heter Roy Cohn och vet hur han ska uppnå exakt vad han vill i vilken situation som helst. Roy Cohn vet hur han ska vrida på alla kranar för att få också den mest hårdnackade nej-sägaren att säga ja. När han utser sig själv som mentor den unga Donald lägger han förmodligen grunden för den man som blev Donald Trump. Trump får lära sig att använda lögner, hot och mediespektakel för att uppnå det han vill.

Vi får följa den unge Donald Trump, hur han bygger sitt företagande och blir rik och vi får följa hans kärlekshistoria med första frun Ivana. Det är en oväntat positiv bild av Donald Trump som skildras.

Trump ska ha blivit rasande då han hörde om filmen och hotat med att stämma regissören
https://www.svt.se/kultur/trump-hotar-stamma-svenske-regissoren-skrap
SVT skriver:
Filmen har gjort Donald Trump ursinnig, uppger nyhetsbyrån AFP.
Enligt talespersonen för hans presidentvalskampanj, Steven Cheung, tänker Trump stämma den svenske filmaren ”för att bemöta de medvetet falska påståendena från de här personerna som låtsas vara filmskapare”.

Jag är tveksam till att Trump verkligen kommer att stämma vare sig filmens regissör Ali Abbasi eller någon producent. Det finns visserligen en scen med en våldtäkt som är så pass rå att det kan tänkas att Donald Trump skulle vilja få den bortcensurerad, men i övrigt är det mest Roy Cohn som framställs som den riktigt stora buffeln och skurken. Ali Abbasi ska ha en eloge för att han valt att göra filmen mycket mer ”mänsklig” och att han inte framställer Donald Trump som en alltigenom djävulsk personlighet.

Roy Cohn har jag för övrigt sett gestaltas i flera teaterföreställningar, bland annat i Arv på Dramaten. Roy Cohn var stenrik och visste hur han skulle genomföra det han ville, ibland med lagliga metoder, ibland med utpressning. Det är ganska förvånande då Roy Cohn var en förgrundsgestalt för många homosexuella under en tid när de homosexuella oftast måste smyga med sina relationer.

Filmen The Apprentice har fått samma namn som tv-serien, The Apprentice, en amerikansk dokusåpa som sändes 2004 till 2017 och leddes av Donald Trump, och sedan av Arnold Schwarzenegger. Serien kretsar kring sexton deltagare som genom en serie utmaningar tävlar om att vinna en anställning i Donald Trumps företag. Tv-serien tas inte upp i filmen och titeln syftar mest på att Donald Trump var som en lärling (apprentice) till Roy Cohn.

Filmen är välgjord, fascinerande och känns som ett trovärdigt drama. Hur mycket som stämmer med verkligheten är inte det viktiga. Handlingen berättar om hur det kan gå till i kretsar som är mer eller mindre samvetslösa. Jag tycker regissör och producent ska ha en eloge för att de inte tagit den enkla vägen att skildra Trump som genomusel. Vi får följa ett människoöde. Och som sagt så tror jag att både Sebastian Stan och Jeremy Strong komma att bli uppmärksammade för sina enastående rolltolkningar.

Om Ali Abbasi
Med filmen Gräns, inspelad i Västra Götaland, fick Ali Abbasi sitt stora genombrott. Den vann Un Certain Regard i Cannes samt fem Guldbaggar, bland annat Bästa film. 2022 nominerades hans Holy Spider till en Guldpalm där skådespelaren Zar Amir Ebrahimi vann pris som Bästa kvinnliga skådespelare. Holy Spider var också shortlistad till en Oscar. Alla filmer är samproducerade med Film i Väst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ala Abbasi, Donald Trump, Filmkritik, Filmrecension, Roy Cohn, The Apprentice

Filmrecension: Love Game – feel good uppblandat med lätt humor

7 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Love Game
Betyg 3
Premiär på streamingtjänster som Viaplay, iTunes, Sf anytime med flera 30 september 2024
Regi Filippa Pierrou

Kärleksbesvär och vänskap skildras ofta i coming to age-filmer om tonåringar – men nu får vi istället följa ett gäng vänner och bekanta i 50-årsåldern och deras relationer. Första scenen utspelas på en fest hemma hos paret Robin (spelas av Angelika Roberts) och Krister (spelas av Stefan Gödicke). Det är lättsamt romantiskt och en stunds underhållning, fast ändå väldigt ytligt. Filmen landar någonstans emellan feelgoodfilm och komedi.

Robert (spelas av Özz Nujen) som är en av gästerna och den eviga ungkarlen i sällskapet envisas med att de ska leka mobilleken från den italienska filmen ”Vad döljer du för mig?” (2016). Fast Robert har inte koll på att det är den italienska filmen som är den första utan han hänvisar den en fransk version. Hur som helst, Robert lyckas övertala sällskapet att leka mobilleken där de ska läsa varandras SMS. De hinner inte komma så långt innan en otrohet blir upptäckt och leken avbryts.

Vi får följa vännerna under ett års tid. Några bildar nya par och andra upptäcker nya sidor hos sina vänner.

Karaktärerna är något stiliserade och överdrivna, utan djup men eftersom det är unikt att kärleksbekymmer och vänskapsdiskussioner utspelas i ett gäng där de flesta är 50+ tycker jag filmen är sevärd. Idag är det inte bara tonåringar som träffar nya partners eller ingår i nya relationer. Det är lite befriande att dessa väninnor i över medelåldern både kan prata om sina barnbarn och nya kärleksrelationer. När det gäller karaktärernas ytliga beskrivning är det något som väl de flesta av oss också upplevt. Det är väl ändå ofta så att människor vi är bekanta kan ta tid innan vi egentligen känner någon mer på djupet och fram tills dess kan vår bild av dem vara något förenklad. Under filmens gång växer ändå bilden av karaktärerna och deras relationer.

Özz Nujen är nog välkänd av många men flera andra av skådespelarna är inte lika välkända och det är roligt att upptäcka nya ansikten. Filmen är inspelad på Orust, på västkusten, vilket speciellt märks i sista delen då gänget träffas i Roberts nybyggda hus på landet.

Snacka om att filmen också har en del italienska vibbar – och smaklökarna sätter igång när Marko (spelas av Mitcho Batalov) kommer igång med sin foodtruck och blandar ihop något med mozzarella och sin specialsås. Då vattnas det nog i munnen på många som tittar på filmen också.

Det är en lättsam film som gör mig glad att titta på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in