Recension

Filmrecension: Heroic – kryper under skinnet

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Heroic
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi David Zonana

Ett skrämmande drama om det omöjliga att bryta ett förtryck. Om makthavares dubbelmoral. Om den lilla människans maktlöshet i en stor militär organisationen som en metafor för det orättvisa samhället. En film som inte går att värja sig för, den kryper under skinnet och berör på djupet. Om hur fattigdom och otrygga samhällen utan välfärd för alla tvingar in människor i våldsamma sammanhang. Även om berättelsen utspelas i Mexico skulle den lika gärna kunna skildra de gängkriminella i Sverige eller den ryska armén. Är det ens möjligt att ha civilkurage i ett våldsamt samhälle?

18-årige Luis Nunez Rosales har fått ett barn med sin flickvän och hans mamma har diabetes som behöver behandling på sjukhus ett par gånger i veckan. Eftersom pappan, som är militär, har övergivit familjen är det Luis ansvar att försörja dem. Han ansöker till och kommer in på militärakademin Heroic Military College och ska alltså utbildas till officerare i armén. Han får lön redan under utbildningen och en sjukvårdsförsäkring ingår som ger hans mamma fri sjukvård.

Som första års-elev får Luis och hans klasskamrater får finna sig i att bli hunsade av alla elever som går i högre klass, redan de som går i andra klass har rätt att kräva att de lyder deras order. De nya soldatämnena ska lära sig att lyda blint. Luis har dock tur med sig och slipper undan de värsta förtrycket. Deras truppchef tycker om honom och tar honom under sina vingars beskydd. Det är inte lätt ändå. Luis är en känslosam ung man som inte klarar av att se hur illa kamraterna behandlas. Luis spelas så bra av Santiago Sandoval, där vi kan känna hans känslor och hans skörhet och förstå hans maktlöshet. Det känns verkligen under huden.

Luis fick lära sig att skjuta som barn redan av sin pappa, militären. Hans skicklighet som skytt är ett skäl till att han blir uppmärksammad och får skydd av truppchefen men det är inte bara det. Det finns mer under ytan vilket gör denna film oerhört realistisk.

Berättelsen har flera nivåer. Där finns också drömlika sekvenser som speglar hans undermedvetna och hans tankar och känslor.

När det är stora militära uppvisningar talar generalen så fint om att militären är till för att skydda människor. Militärens uppdrag är att skydda mänskliga rättigheter. Frågan är om det går att bygga upp en makt som har monopol på våld och att den samtidigt är uppbyggd av soldater och officerare med goda demokratiska värderingar. Är militären egentligen bättre än den organiserade brottsligheten? Filmen ställer viktiga frågor.

Den är stark, berörande och mycket välgjord med duktiga skådespelare. På Guadalajara International film vann den flera priser, bland annat Fiprescis pris för bästa film och den fick pris för bästa skådespelare.

Teaterkritik: En grav för två – symboltätt drama med lysande komik

5 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

En grav för två: Antigone i Kolonos
Av Sara Stridsberg
Regi Natalie Ringler
Urpremiär 4 mars 2024 på Teater Galeasen
Medverkande Lina Englund, Johan Rabaeus, Maja Rung

Scenografi, kostym Zofi Lagerman.

Musik Pelle Ossler, Christian Gabel.

Ljus Tomas Hallgren.

Mask Anna Olofson

En grav för två: Antigone i Kolonos är en urpremiär med nyskrivet material. Radio och press har flaggat för kvällen. Dimman och den råa kylan har svept in Skeppsholmen, men en förväntansfull publik har samlat sig.

Föreställningens är skriven av Sara Stridsberg, en av ledamöterna som valde att lämna Svenska Akademin med anledning av hanteringen av Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson. Nu är hon med i Samfundet de nio och delar fortsatt ut litteraturpriser. Hon skriver – enligt mig – med skarp och ärlig blick – inte sällan med feministiska inslag. Här skildras verkligheter som känns. I hennes böcker – som kan ha hisnande konstnärlig form – som texten ur en död kvinnas perspektiv – framgår skoningslöst människans innersta mörker, och existentiella villkor. I en intervju inför kvällen säger hon att skildra familjer gör hon för att de illustrerar hela världen. Länge har hon också varit nyfiken på den unga Antigone.
Regissör Natalie Ringler har tidigare gjort den mycket starka föreställningen Vår klass på Galeasen (2013) om judarnas situation i en by i Polen. Det blev stor publiksuccé. För de senare arbetena på Galeasen – Irakisk Kristus (2020) – som liksom föreställningen ikväll handlar om krig och flykt – och #ärdetkrigän (2021) – fick Ringler Thaliapriset.

Stridsbergs handling är placerad inom myten om den ödesdrabbade kung Oidipus – ursprungligen återgivna i Sofokles dramer. Myten säger att – den som barn bortlämnade Oidipus – ovetandes – råkat gifta sig och få barn med sin mor, efter att han dräpt sin far. Allt beror på att han inte ”kände sig själv” – som är ett bevingat citat inom psykoanalysen – det som Oraklet i Delfi alltid hävdar. När oraklet i Delfi får Oidipus att söka efter sanningen om sig själv, och han finner den, sticker han ut sina ögon. Oidipus fru Iokaste, däremot, tar sitt liv.
Vi sätter oss ner på läktaren längs med scenen som följer långsidan i lokalen.

Handlingen utspelar sig någonstans i trakterna runt Aten. Två personer – resterna av en familj – är på flykt och rör sig över en slätt där solen gassar och ett litet träd syns till. Tonårsdottern Antigone skyddar sin åldrande, ängsliga men tydligt självömkande och egotrippade far, före detta kung Oidipus. Samtidigt är hennes bröder någon annanstans och uppges ligga i fejd med varandra. Oidipus är iklädd orientaliskt mönstrade bomullsshorts, pilotglasögon och vit guldbroderad frottébadrock. Blindkäppen är med och dramaten-rullväskan. Här finns en uppfällbar tygpall och en gömd styrketår. En polisanmälan hänger över Oidipus som fördrivits från sitt rike. Han har svårt att förlika sig med att vara degraderad. Antigone, i glansiga byxor – som har en fri fågel med stora vingar broderad över bröstet – hanterar sin far. Hon balanserar hans utfall. Inför främlingarna de möter försöker hon dämpa hans obefintliga ödmjukhet. Hennes åtagande är att finna ett värdigt sista boende till honom. Sedan vill hon ut i livet. Han däremot, söker en grav – en grav för två. Han skämtar (gränslöst långt över tabugränserna) om att han vill ha henne där bredvid sig i graven. I det finns inte ett så litet mått av sanning. Men dottern får till slut också ett ”förlåt”, och en vänligt skjuts vidare ut i livet.

Ett stort allvar är inbakat i Stridsbergs symboltäta verk med många anspelningar till vår nutid. Men det tunga levereras med stora skopor av komik. Rabaeus är som klippt och skuren som den underhållande och självupptagna Oidipus. Han blir som ett treårigt barn dottern har att hantera. Stor komik finns också i flera biroller som Maja Rung oefterhärmligt gör. Den outtröttligt skakande, vaggande överlastade vårdaren på hemmet – som bär de många åldringarna i form av dockor – är en. Samtidigt löper temat om hur obearbetade trauma från en generation till en annan förs vidare i trasiga familjer (sönerna som strider). Associationer väcks till dagens gängkriminalitet. Oidipus egocentriskhet blir också en parallell till Putins gamling-gubbe-inlåsta föreställningar. Också en man som både utesluter framtiden för sitt folk (och miljö) – och tar ungdomarna med sig i graven.

Texten som innehåller så många fina citat hade jag gärna haft hemma. Repliker som denna är fyndiga: ”Glöm aldrig att du är dotter till mitt urtidsmörker! ” (Oidipus). Eller ”Jag var och letade med Missing People efter mig själv” (Oidipus). Även Oidipus glirning åt Antigone som går till oraklet och gör sitt arbete att ta reda på vem hon unikt faktiskt är (i psykoterapi). Han säger: ”Du som går till oraklet, du vet väl allt?” – oraklet svarar – ” Vi orakel vet inte allt”(för det är ju ett arbete var och en måste göra, trots missförstånden Roland Paulsen skriver i DN). En annan replik – om klassisk kvinnlig anpassning – är dottern som säger att: ”Jag försöker inte ha så höga förväntningar att jag blir besviken”.

Sammantaget blir föreställningens allvar viktat och lätt att smälta. Den ger en stund för eftertanke och vi skrattar. Jag tar med mig de eviga frågorna om ansvar och orsak, och att det är möjligt att förstå även svåra psykiska skeenden. Jag ser också en flyende familjs utsatthet. Hänvisade till varandra, trots sitt mörka förflutna och skruvade familjeband landar bördan på dottern (hedersproblematik m.m.). Lina Englund gör en rakryggad, känslig och levande gestaltning av Antigone – dottern som bär på gränsen till vad hon förmår. Hon är ju underförstått pjäsens absoluta huvudgestalt.

Nervig dramakomedi om att gå vidare när det värsta inträffat – Rabbit Hole på Teater Trixter

4 mars, 2024 by Mats Hallberg

Manus: David Lindsay-Abaire (översättning: Elisabeth Klason, Björn Lönner)

Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson

Ljusdesign: Jonatan Winbo

Kostym: Anna Sefve

Musik: Fredrik Jonasson

Producent/ koncept: Charlotte Davidsson

Skådespelare: Michaela Thorsén, Victor Trägårdh, Kristin Falksten, Carina Söderman och Yohannes Frezgi

Premiär: 23/2 2024

Spelas till och med 23/3 hos Teater Trixter (vid Stenaterminalen) i Göteborg

Råkade glömma av premiären, vilket jag blev varse när Rasmus Dahlstedt på releaseturné av ny diktsamling (som jag för övrigt bevistade), i sociala medier berömde insatser på premiären. Istället passade det mig att se föreställningen på skottdagen. Kunde då skåda minst en kollega. Enaktaren som 2007 erhöll Pulitzer-priset har fem roller och pågår i ungefär nittio minuter. Urpremiären på Broadway resulterade i en Tony-utmärkelse till kvinnliga huvudrollsinnehavaren (plus flera nomineringar), samma roll Nicole Kidman tog sig an i en filmbearbetning några år senare. Rabbit Hole har skrivits av en framgångsrik dramatiker och textförfattare bosatt i Brooklyn. När 54-årige David Lindsay-Abaire gjorde om en av sina pjäser till musikal för ett par år sedan blev utfallet bästa tänkbara: 5 Tony-statyetter.

Regissören Daniel Adolfsson är nog mer känd i egenskap av skådespelare. Har sett honom med frenesi mejsla fram komplexa karaktärer hos bland andra Tofta Teater och härom året i gåtfullt skimrande historia av senaste Nobelpristagaren hos just Trixter. I deras nya produktion får publiken hålla till godo med sparsmakad scenografi och knappt någon rekvisita. Pjäsen är enligt regissören ”dedikerad till skådespelarnas arbete och kamp för sina karaktärer”. Och deklarationen komplettera med påståendet ”den här typen av teater är sista utposten för att utmana mänskliga fantasin.” Publiken sitter bekvämt längs tre sidor. Blickar ner mot scenen i form av en veranda omsluten av draperi, längsgående bänkar och en öppning in till det hus vi aldrig ser. Michaela Thorsén äntrar scen genom att knyckla ihop lakanen som hägnat in uteplatsen. Lustigt nog hörs Monica Törnell sjunga ett par verser ur ikoniska ”reseskildringen” Vintersaga, fast vi i momentet efter får veta av skådespelaren känd från diverse tv-roller, var och när berättelsen utspelas.

Efteråt slår det mig att pjäsen är en skildring av klass från ett land som tragiskt nog är på väg att fullständigt falla i sär. En förödande polarisering (tänk tanken att tvingas välja emellan Biden och Trump vilket infantilt avkrävdes i SVT 30 minuter nyligen) den vetgirige kunnat ta del av direkt från källan via nätet. Trans-wokism och amerikanska motsvarigheten till värdegrunds-snömos (DEI) skadar bokstavligt talat damidrott, barns trygghet och undervisning (CRT mm) undermineras av lokala skolstyrelser och nominerade till Högsta Domstolen vilka sympatiserar med förövare istället för offer avslöjas som försåtliga aktivister. I en nation utan våra trygghetssystem är god hushållsekonomi ett måste.

I Rabbit Hole sker ett belysande replikskifte i början. För Rebecka som gift sig med en välbärgad advokat (Victor Trägårdh) berättar hennes godhjärtade men impulsiva och gravida lillasyster (Kristin Falksten) att hon var angripare i slagsmål på en bar. Och dessutom att hon blivit av med jobbet på hamburgerbar. Bemöter då sin välartade storasysters fördömanden genom att utbrista – ”ser du mig som white trash?” När deras snusförnuftiga mamma (Carina Söderman) dyker upp får vi veta att hon också fött en son, vars död på grund av en överdos inneburit en sorg som aldrig läkt. Utgångspunkten för den amerikanska nutidspjäsen är hur förlust av familjemedlemmar hanteras. I vilken mån kan stödgrupper göra skillnad? Varifrån hämtas tröst? Är det oundvikligt att den som drabbas värst överges till förmån för ny förälskelse? Minskar sorgen om huset fyllt med minnen säljs? Kan tron på en högre makt få den drabbade att härda ut? Frågor som hänger i luften, penetreras även om vi självklart inte ska förvänta oss entydiga svar.

Att paret glidit ifrån varandra utlöstes av en personlig katastrof. Deras fyraårige son omkom nämligen i en bilolycka när han var ute och lekte med hunden. Han som körde bilen (Yohannes Frezgi) ger sig till känna, blir närmast besatt av att få träffa föräldrarna, vilket föga förvånande orsakar vredesutbrott från Joel. 17-åringen uppvaktar Becka med en sf-berättelse han fått publicerad i skoltidningen.

Om det inte vore för den märkliga ventil av instuckna roliga repliker, skulle dramatiken kunna upplevas som outhärdlig, alltför smärtsam. Fick veta av någon ur ensemblen efteråt att på just vår föreställning, var vi inte så begivna på befriande skratt. Visst log jag åt det underligt infallet att låta Tommy Nilssons smetigaste ballad påvisa hur paret kämpar med sina känslor och oförmåga att trösta varandra. Det är en rörande pjäs som håller greppet om sin publik trots samma kala scenografi, trots att händelser återberättas istället för att gestaltas. Dramatiken ligger i rollfigurernas möten. Så mycket i våra liv sker utom kontroll, något de fem individerna i Rabbit Hole blivit brutalt medvetna om. Gravida lillasystern Isabell lovar att hon ska skärpa sig, att hon kan organisera tillvaron till sin fördel även om den etablerade storasystern inte ser henne som mamma-material.

Samspelet emellan dels Victor Trägårdh och Michaela Thorsén, dels Thorsén och Kristin Falksten väcker engagemang med sin tajming och friktion. Det är precis lika väl avvägt och lyhört som jag föreställt mig. Trågårdh som haft huvudrollen i Mephisto och synts i flera omtalade filmer gör avtryck i sitt pendlande från stabil till lynnig. Och det vibrerar om hans motspelare när skörhet blottas. Var ska styrkan att gå vidare hittas hos Becka? Till skillnad från de som spelar det gifta paret har Falksten synts i ett antal minnesvärda produktioner på Trixter. Utstrålar på scen en enorm närvaro, oftast i roller där känslorna sitter utanpå. Falksten äger en förunderlig förmåga att ge publiken insikter. Vi förstår dem hon gestaltar, kan sympatisera med dem. Som antytts hade jag trott att denna uppsättning skulle ha drabbat med större kraft. Inte desto mindre en höggradigt intressant och egensinnig välspelad pjäs, vars motiv många av oss kan identifiera sig med.

Filmrecension: Brottet är mitt – en håglös parentes

4 mars, 2024 by Elis Holmström

Brottet är mitt
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi François Ozon

Efter det verbala kriget pågick i regissören François Ozons nyversion av Petra von Kants Bittra Tårar, omdöpt till Peter von Kant, är det förståeligt att Ozon vill pröva något annat. Istället för det syrefattiga och hätska kammarspelet blir det istället ett helombyte till det tidiga 1930-talets Paris med komedi som genre. Det hela borde vara en bagatell för Ozon, en välbehövlig paus, men kanske är det där som skon klämmer vad gäller det minst sagt menlösa slutresultatet som är Brottet Är Mitt. Efter ett antal svårmodiga och inte direkt publikvänliga produktioner verkar Ozon ha svårt att ställa om.

Tanken att ändra skepnad och ge sig i kast med något markant annorlunda från den existerande filmografin kunde ha gett positiva resultat. Se bara hur Alejandro González Iñárritu lyckades briljera med Birdman, en film som helt och hållet bröt med den kolsvarta ångest som var 21 Gram eller Älskade Hundar. Men bytet till komik, försedd med kvicksilversnabb dialog, visar sig vara en börda för Ozon.

Istället för att framstå som energisk, nyfiken och inspirerad är stora segment av filmen fast i något som bara kan beskrivas som filmisk melass. Tanken är att presentera allting med en klackspark, vad som än händer är det inte menat att ge något större intellektuellt tuggmotstånd. Ozon förhoppning är att han själv och publike bara skall ha kul, problemet är att viljan inte räcker till. Många gånger är det lättsamma och närmast helt ovidkommande innehållet inte presenterat med den behövliga entusiasm som är kärnan i den typ av komik Ozon vill skapa. Det hela framstår närmast förvridet och smärtsamt ansträngt, dialogen må vara framförd i en rasande fart men livsviktiga element som finess och elegans är helt utsuddade.

Den lika lättviktiga berättelsen lyckas varken charmera eller briljera i sina få vändningar. Flera av skeendena framstår – precis som övriga filmen, krystade och svettigt självmedvetna. Humorn är minst lika haltande, ett antal skämt har potential och hade kunnat vara oerhört potenta i andra sammanhang, här blir de istället poänglösa och artificiella.

Inte heller försöket att presentera det stilfulla 1930-talets Paris blir något annat än ett platt fall. Ozon gör det klassiska misstaget att skapa ett alltför polerat och fixat utseende som gör att det hela ter sig skrämmande likt en risig TV-film från förr. Överlag framstår hela filmen som ett inslag i en talangjakt där unga – och inte helt talangfulla förmågor, tramsar runt i hoppet om att deras lekstuga skall resultera i något mer än en djup kollektiv suck. Endast den – som alltid, lysande Isabelle Huppert lyckas att rädda skutan från att gå samma öde till mötes som Titanic. Huppert hittar helt rätt i sitt skådespel och blandar trams med pondus vilket gör att filmen – till slut, hittar någon sorts ryggrad. Olyckligtvis sker Hupperts inträde alltför sent, och det hela leder fram till ett av de mest snopna klimaxen på länge.

Tanken må vara god men François Ozon gör ett massivt klavertramp som varken publiken eller de medverkande har särskilt roligt med. Det här ett typexempel på en håglös parentes som saknar all form av existensberättigande.

Teaterkritik: Son och Far – en föreställning som många kan känna igen sig i

3 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Son och far av Alexander Salzberger
Dramaten 2024

Son och far
Av Alexander Salzberger
Regi Alexander Salzberger
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Ljus Susanna Hedin
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg Anna Kölén och Stefan Åkesson
Video Torbjörn Fernström
Loud Robin Auoja
Dramaturgassistent Ellen Knutas
Rörelsekonsult Giovanni Bucchieri
Medverkande Isa Aouifia, David Fukamachi Regnfors, Marie Richardson, Nemanja Stojanovic´, Peter Viitanen, Disa Östrand och Leonard Terfelt.
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 2 mars 2024

En regi-debut som fick stående ovationer. Alexander Salzberger står för både manus och regi i en föreställning som till vissa delar bygga på självupplevda händelser och som är kryddad med drömmar och influerad av Strindbergs Ett drömspel. Huvudtemat handlar om att inte låta det förflutna hindra framtiden. Att kunna släppa taget om bitterhet och förlåta eller åtminstone släppa det som inte varit bra. Ett tema som många, många kan känna igen sig i.

Son och far handlar om författaren och skådespelaren Alexander som arbetar med Strindbergs Ett drömspel. Han har precis träffat sin biologiska pappa för första gången och ska nu följa med till hans hem i Marocko. Det är synd om människorna säger Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel och samma sorger och motgångar som människorna mötte för mer än hundra år sedan i Strindbergs drömspel möter dragens människor, om och om igen.
utifrån till liv. Tolv år efter genombrottet med ”Kicktorsken” tar han än en gång upp sin uppväxt och dina dysfunktionella familjer: mamman och nya styvpappan i Sverige och biologiska pappan i Marocko.

Inför premiären säger Alexander Salzberger:
– Det känns omtumlande och nästan genant att göra något så fruktansvärt självutlämnande, men framförallt jag känner glädje över att få ge publiken en sinnesutmanande upplevelse med tvära kast mellan skratt och avgrundsmörker.

Huvudpersonen Alexander är en ung man som vuxit upp med sin svenska mamma och styvpappa som är judisk. Hans biologiska pappa bor i Marocko och är muslim. Båda familjerna är vad många kategoriserar som dysfunktionella med halvsyskon som missbrukar droger och pappor som är våldsamma.

I föreställningen gör Alexander upp med det trasiga och det som gjorde ont. Genom föreställningens gång kommer han fram till en form av acceptans av sitt liv och sig själv. Jag tänker att denna föreställning förstås kan tala till många som vuxit upp med föräldrar från olika kulturer eller i trasiga familjer men det behöver inte vara något som syns utåt. Trasiga familjer finns på många håll och i många hem. Frågan är om det finns någon som växt upp i något som var helt utan utmaningar, utan sorg eller motgångar. Barn med föräldrar som ställer upp på dem kan istället möta avundsjuka och mobbning i skolor och till och med redan i förskolan. Också utåt sett lyckliga och lyckade familjer kan drabbas av sjukdomar eller familjetragedier som förändrar allt. Det var därför väldigt befriande när en halvbror säger att han ska inte använda sitt ”halvblatte-alibi”.

Föreställningen är den totalupplevelse med en lång rad duktiga skådespelare och där ljus, video, scenografi, ja allt samverkar till en helhet. Jag tycker att den talar till många fler än de som växt eller växer upp i dysfunktionella familjer.

David Fukamachi Regnfors är ett bra val i rollen som Alexander. Han är skör och öppen och som publik kan jag känna med honom. Marie Richardson är som alltid bra, här i rollen som mamman som pendlar mellan sin kärlek till sonen och sorg över att få ansvar över ett barn innan hon känner sig mogen. Hon bär också det tunga oket att ha blivit misshandlad. Peter Viitanen är ett perfekt val för rollen som en trasig bror som flytt in i drogernas dimma för att slippa se verkligheten. Få unga skådespelare kan på samma sätt utstråla denna smärta. Nemanja Stojanovic och Disa Östrand är också bra val för övriga roller,

Berättelsen är självbiografiskt, men samtidigt skruvad. Rollfigurerna gör till och med uppror emellanåt och ifrågasätter författaren och menar att han inte kan se saker ur fler perspektiv än sitt eget. Ja, det blir en metateater och det kan bli lite övertydligt. Det är ett grepp som används lite för ofta nu för tiden. Fast i denna föreställning tillför det trots allt nya synvinklar, vilket är viktigt för helheten. Det är bristen på att se helheten och andras perspektiv som ofta hindrar människor från att kunna gå vidare i livet trots en trasig barndom.

Jag har dock några saker som skulle kunna förbättras eller ändras: Det är många svordomar i dialogerna. Att människor svär är en del av verkligheten. Men om en karaktär får svära några gånger brukar det räcka, alla kommer att uppfatta den personen som en som sprider svordomar. Det blir på något sätt väldigt överdrivet och låta skådespelarna upprepa det för många gånger, det blir för tydligt och signalerar att regissören inte litar på att publiken ska förstå.

”Kill your darlings”-principen säger att ibland håller en regissör eller konstnär för fast vid något och klarar inte att skala ned något. Det finns några sådana scener som blir för övertydliga – ofta blir något starkare om det bara antyds.

Alla delar av ensemblen och produktionsteam är viktiga för helheten men jag vill ändå lyfta fram ljuset. Ljussättningen är helt fenomenal och stryker under och fördjupar och förstärker handlingen på många sätt.

Om Alexander Salzberger: Son och Far är skriven och regisserad av Alexander Salzberger, skådespelare, dramatiker och nu alltså även regissör. Han fick sitt genombrott med den självbiografiska monologen Kicktorsken, som gavs på olika scener i sex år och senare även blev en roman. Han har också skrivit pjäsen Äkta känner äkta för Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, som även översatts och spelats i London och Istanbul.

Recension

Footer

Om oss