Manus: David Lindsay-Abaire (översättning: Elisabeth Klason, Björn Lönner)
Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson
Ljusdesign: Jonatan Winbo
Kostym: Anna Sefve
Musik: Fredrik Jonasson
Producent/ koncept: Charlotte Davidsson
Skådespelare: Michaela Thorsén, Victor Trägårdh, Kristin Falksten, Carina Söderman och Yohannes Frezgi
Premiär: 23/2 2024
Spelas till och med 23/3 hos Teater Trixter (vid Stenaterminalen) i Göteborg
Råkade glömma av premiären, vilket jag blev varse när Rasmus Dahlstedt på releaseturné av ny diktsamling (som jag för övrigt bevistade), i sociala medier berömde insatser på premiären. Istället passade det mig att se föreställningen på skottdagen. Kunde då skåda minst en kollega. Enaktaren som 2007 erhöll Pulitzer-priset har fem roller och pågår i ungefär nittio minuter. Urpremiären på Broadway resulterade i en Tony-utmärkelse till kvinnliga huvudrollsinnehavaren (plus flera nomineringar), samma roll Nicole Kidman tog sig an i en filmbearbetning några år senare. Rabbit Hole har skrivits av en framgångsrik dramatiker och textförfattare bosatt i Brooklyn. När 54-årige David Lindsay-Abaire gjorde om en av sina pjäser till musikal för ett par år sedan blev utfallet bästa tänkbara: 5 Tony-statyetter.
Regissören Daniel Adolfsson är nog mer känd i egenskap av skådespelare. Har sett honom med frenesi mejsla fram komplexa karaktärer hos bland andra Tofta Teater och härom året i gåtfullt skimrande historia av senaste Nobelpristagaren hos just Trixter. I deras nya produktion får publiken hålla till godo med sparsmakad scenografi och knappt någon rekvisita. Pjäsen är enligt regissören ”dedikerad till skådespelarnas arbete och kamp för sina karaktärer”. Och deklarationen komplettera med påståendet ”den här typen av teater är sista utposten för att utmana mänskliga fantasin.” Publiken sitter bekvämt längs tre sidor. Blickar ner mot scenen i form av en veranda omsluten av draperi, längsgående bänkar och en öppning in till det hus vi aldrig ser. Michaela Thorsén äntrar scen genom att knyckla ihop lakanen som hägnat in uteplatsen. Lustigt nog hörs Monica Törnell sjunga ett par verser ur ikoniska ”reseskildringen” Vintersaga, fast vi i momentet efter får veta av skådespelaren känd från diverse tv-roller, var och när berättelsen utspelas.
Efteråt slår det mig att pjäsen är en skildring av klass från ett land som tragiskt nog är på väg att fullständigt falla i sär. En förödande polarisering (tänk tanken att tvingas välja emellan Biden och Trump vilket infantilt avkrävdes i SVT 30 minuter nyligen) den vetgirige kunnat ta del av direkt från källan via nätet. Trans-wokism och amerikanska motsvarigheten till värdegrunds-snömos (DEI) skadar bokstavligt talat damidrott, barns trygghet och undervisning (CRT mm) undermineras av lokala skolstyrelser och nominerade till Högsta Domstolen vilka sympatiserar med förövare istället för offer avslöjas som försåtliga aktivister. I en nation utan våra trygghetssystem är god hushållsekonomi ett måste.
I Rabbit Hole sker ett belysande replikskifte i början. För Rebecka som gift sig med en välbärgad advokat (Victor Trägårdh) berättar hennes godhjärtade men impulsiva och gravida lillasyster (Kristin Falksten) att hon var angripare i slagsmål på en bar. Och dessutom att hon blivit av med jobbet på hamburgerbar. Bemöter då sin välartade storasysters fördömanden genom att utbrista – ”ser du mig som white trash?” När deras snusförnuftiga mamma (Carina Söderman) dyker upp får vi veta att hon också fött en son, vars död på grund av en överdos inneburit en sorg som aldrig läkt. Utgångspunkten för den amerikanska nutidspjäsen är hur förlust av familjemedlemmar hanteras. I vilken mån kan stödgrupper göra skillnad? Varifrån hämtas tröst? Är det oundvikligt att den som drabbas värst överges till förmån för ny förälskelse? Minskar sorgen om huset fyllt med minnen säljs? Kan tron på en högre makt få den drabbade att härda ut? Frågor som hänger i luften, penetreras även om vi självklart inte ska förvänta oss entydiga svar.
Att paret glidit ifrån varandra utlöstes av en personlig katastrof. Deras fyraårige son omkom nämligen i en bilolycka när han var ute och lekte med hunden. Han som körde bilen (Yohannes Frezgi) ger sig till känna, blir närmast besatt av att få träffa föräldrarna, vilket föga förvånande orsakar vredesutbrott från Joel. 17-åringen uppvaktar Becka med en sf-berättelse han fått publicerad i skoltidningen.
Om det inte vore för den märkliga ventil av instuckna roliga repliker, skulle dramatiken kunna upplevas som outhärdlig, alltför smärtsam. Fick veta av någon ur ensemblen efteråt att på just vår föreställning, var vi inte så begivna på befriande skratt. Visst log jag åt det underligt infallet att låta Tommy Nilssons smetigaste ballad påvisa hur paret kämpar med sina känslor och oförmåga att trösta varandra. Det är en rörande pjäs som håller greppet om sin publik trots samma kala scenografi, trots att händelser återberättas istället för att gestaltas. Dramatiken ligger i rollfigurernas möten. Så mycket i våra liv sker utom kontroll, något de fem individerna i Rabbit Hole blivit brutalt medvetna om. Gravida lillasystern Isabell lovar att hon ska skärpa sig, att hon kan organisera tillvaron till sin fördel även om den etablerade storasystern inte ser henne som mamma-material.
Samspelet emellan dels Victor Trägårdh och Michaela Thorsén, dels Thorsén och Kristin Falksten väcker engagemang med sin tajming och friktion. Det är precis lika väl avvägt och lyhört som jag föreställt mig. Trågårdh som haft huvudrollen i Mephisto och synts i flera omtalade filmer gör avtryck i sitt pendlande från stabil till lynnig. Och det vibrerar om hans motspelare när skörhet blottas. Var ska styrkan att gå vidare hittas hos Becka? Till skillnad från de som spelar det gifta paret har Falksten synts i ett antal minnesvärda produktioner på Trixter. Utstrålar på scen en enorm närvaro, oftast i roller där känslorna sitter utanpå. Falksten äger en förunderlig förmåga att ge publiken insikter. Vi förstår dem hon gestaltar, kan sympatisera med dem. Som antytts hade jag trott att denna uppsättning skulle ha drabbat med större kraft. Inte desto mindre en höggradigt intressant och egensinnig välspelad pjäs, vars motiv många av oss kan identifiera sig med.