• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Titta en älg i Ofelia-bestruken bröllopsextas

18 oktober, 2024 by Pernilla Wiechel


Foto: Sören Vilks

Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024

Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.

Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).

Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.

Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.

Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.

Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.

Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.

Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.

Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

17 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Charlie Plummer, Dragqueens, Filmkritik, Filmrecension, Luke Gilford

Filmrecension: Virgo – en intelligent skräck-thriller i punkmiljö

16 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Virgo
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi och manus Jakob Ekvall

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom är den skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många intressanta filmer av framöver.

Jag tycker mycket illa om sådana tv-serier som Det okända som har ett enda syfte: tjäna pengar på att skrämma människor med att det finns onda spöken som gör människor illa. Jag känner ganska många duktiga mediala personer och alla som är seriösa av dem försäkrar om och om igen att de paranormala fenomen som kan hända i så kallade hemsökta hus är fenomen som sätts igång av de levande människors energier. Kolla in vem av de boende som har mentala problem eller brottas med stress eller oro: plocka bort den människan från huset och vips, kommer fenomenen att försvinna. Dessa hemsökta hus är hemsökta av levande människor. Därför uppskattar jag skräckfilmer som bygger på de hemskheter som människor sätter igång och inte osynliga varelser som ingen kan bekräfta eller bevisa.

Nu äntligen en smygande, spännande thriller där det inte är någon ond konstig varelse från spökenas värld som är orsak till det som händer. Jag ska inte avslöja vem som sätter igång skräcken, spoiler är inte ok i en filmrecension, tycker jag.

I Virgo får vi följer ett ungt punk-rockband, med tre tjejer och en kille – Siri, Jonathan, Beatrice och Alice, som är på turné i Sverige. Det är lite gnäll mellan de fyra: någon är för långsam och låter de andra vänta när de ska dra vidare, någon är lite för aggressiv och retar upp folk och på den ena spelningen kommer bara en publik på sju personer. Sådant de flesta som varit på turné med en band kan känna igen. Men så har de en spelning där är full fart och Ava, en ung kvinna i publiken, är spontan och framåt och tar kontakt med dem och bjuder hem dem på efterfest.

Spänningen byggs skickligt upp sakta. Bandet är på väg norrut och nästa spelning ska vara i Sundsvall. Det är mörka skogar längs vägen, det en skum man som ständigt sitter på en trappa och blänger på Siri. Och vad döljer Siri, den nya sångerskan i bandet? Musik och miljö och långa skuggor gör att vi känner att något skrämmande är på väg att bryta ut, men vi vet in varifrån än. Är det den överspontana Ava som har onda planer, är det Siri? Jonathan? Möjligheterna är flera.

En skräckfilm ska vara skrämmande – vilket denna är, först långsamt framåt-kryssande och sedan brakar det loss i full fart sista halvtimmen.

Det är debutfilmen av svenska regissören Jakob Ekvall, som kommer från Göteborgs sprudlande punk & DYI-scen, och som tidigare regisserat kortfilmer och musikvideos. Punkmusiken är ett av filmens bärande element, så klart. Punkigt, rökigt och genuint ungdomsfestande. Som regissören berättar i en intervju: subgenren Riot grrrl inom punk varv självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I rollerna finns flera av den yngre generationen begåvade skådespelare som Inez Andersson (Clark, Sanningen, Nattryttarna) Victor Iván (Tore, Vi i Villan), Emelie Lihav och Wilma G. Sand.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Jakob Ekvall, regissör till Virgo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A Different Man – Sebastian Stan imponerar, igen

16 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

A Different Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Aaron Schimberg
I rollerna Sebastian Stan, Renate Reinsve, Adam Pearson

Sebastian Stan imponerar. Igen. Han hyllas för sin roll som den unge Donald Trump i Ali Abbasis film The Apprentice. Nu presterar han åter på toppnivå i A Different Man. En film som vrider och vänder på tankar kring vad utseendet och skönhet betyder hur vi blir bemötta.

Sebastian Stan spelar Edward som är skådespelare och han har drabbats en cancersjukdom i huden som förvrängt hans ansikte. Överallt han vistas märker han att människor reagerar, en del tittar bort, andra tittar fascinerade eller skrämda, en del anstränger för att låtsas att de inte ser hans förvrängda ansikte. Det är ganska självklart att han inte får några stora stjärnroller som skådespelare med det ansiktet. Han spelar mest i en slags filmer som visas på företag där människor ska lära sig att bemöta kollegor med sjukdomar respektfullt.

Ungefär samtidigt som han av läkare blir erbjuden en behandling som eventuellt kan återställa hans ansikte till hur det var innan sjukdomen bröt ut flyttar en spännande kvinna med ambitioner att bli dramatiker in i grannlägenheten. Denna kvinna, Ingrid (spelas av Renate Reinsve), är en trevlig och positiv kvinna och hon blir vän med Edward. Det finns någon slags romans i luften mellan de två. Men Edward är väldigt försiktig, han vet hur skrämmande hans ansikte är, och när de nästan pussas drar sig Ingrid undan.

Händelsen med Ingrid är troligen den utlösande faktorn till att Edward tackar ja till behandlingen. När miraklet sker att hudtumörerna trillar bort och hans fina ansikte träder fram börjar hans nya liv. Det som förvånar mig där är att han inte låtsas om att han blivit botad utan dödförklarar Edward och startar ett nytt liv, en ny identitet under ett nytt namn, Guy.

Livet som Guy går väldigt bra i början. I alla fall blir han välavlönad och hyllad mäklare och har många vackra kvinnor som sängkamrater. Tills han en dag ser en mindre Off-Broadway-teater som söker skådespelare till föreställningen Edward av en ny dramatiker, Ingrid så klart. Guy/Edward upptäcker att teaterföreställningen delvis bygger på Ingrids möten med honom. Guy avslöjar inte vem han är utan söker rollen som Edward.

Jag tycker inte att en filmrecension ska avslöja alla vändningar i en film så jag säger inte mer om handlingen nu. Ett plus är att filmskaparen inte gjort en enkel film med tydligt tema. Utseendet spelar roll, absolut. Men filmskaparen pekar också på att vi själva genom att vara positiva kan förändra också sådant som skulle kunna vara negativt. Det går väl lite till överdrift, tycker jag. Det är som de massor av medium som erbjuder personlig utveckling och lovar att ”om du tänker positivt kan du bli både rik och vacker och framgångsrik och frisk”. Ett positivt självförtroende kan riva alla barriärer. Jag är dock tveksam till det.

För övrigt finns det ett spännande underliggande tema om vad dramatiker och författare skapar. Att skriva dramat Edward verkar ha varit ett sätt för Ingrid att bearbeta en skuld hon känner. Det verkar som att hon skadat sin självbild av den fina, godhjärtade kvinna hon tror sig vara genom att hon avvisat Edward, vilket hon sedan tar igen på ett rejält överdrivet sätt. Hon blir rent av en falsk och obehaglig personlighet, som mest av allt lurar sig själv.

Filmens största styrka bygger på enastående roller av två skådespelare: Sebastian Stan som Edward/Guy och Adam Pearson som Oswald. Adam Pearsons Oswald ger ett ansikte åt hur falsk en supertrevlig person kan vara och hur det supertrevliga kan vara rena bulldozern för att förstöra andras liv.

Filmen har flera nivåer, flera teman och den är delvis absurd och ibland jobbig att se. På ytan kan det låta som att filmen handlar om att det inte är utseendet som bestämmer hur vi blir bemötta, att det är vårt inre som avgör. Men det har vi nog alla upptäckt inte stämmer. De som strålar av trevlighet kan vara riktiga lurendrejare och ofta lurar de sig själva allra mest. Ett plus för filmen är att den spretar åt olika håll, att den både pekar på skönhetens roll och inte pekar på den. För verkligheten är mångsidig. En fascinerande film som ger mycket att tänka på och att prata om.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Sebastian Stan

Filmrecension: Tatami – en kvinnas kamp för frihet – spännande triller som synliggör diktaturens religiösa och politiska förtryck

15 oktober, 2024 by Ulf Olsson

Tatami – en kvinnas kamp för frihet
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Zar Amir Ebrahimi, Guy Nattiv
Huvudroller Arienne Mandi som Leila, Zar Amir Ebrahimi som Maryam

Filmens handling utspelar sig under ett världsmästerskap i judo där Leila är en av guldkandidaterna. Hon coachas av Maryam som själv har varit en framgångsrik mästare i judo men som en gång tvingades att avstå från en finalmatch med motiveringen en skada. In de inledande matcherna går det bra för Leila, hon vinner match efter match. När det går upp för det iranska judoförbundet att Leila kan få möta en judinna i en eventuell final kräver den iranska regimen att hon skall dra sig ur omgående. De föreslår att hon skall fejka en skada eller helt enkelt förlora nästa match. Leila vägrar och eftersom hon vinner match efter match kommer hon allt närmare en final vilket gör att regimens press ökar. Det visar sig att regimen har spioner i publiken som intensifierar hoten mot både Leila och Maryam allteftersom. Om hon inte gör som regimen vill kommer hon och även Maryam att dömas och straffas som statsförrädare. Regimen hotar dessutom såväl Leilas som Maryams familjer hemma i Iran. Hoten ökar efter varje vinstmatch och spänningen ökar scen för scen. I längden vågar inte tränaren Maryam stå emot regimens hot och försöker i stället övertyga Leila att hon måste lyda. Lyckas hon inte övertyga Leila kommer också hon att straffas. Leila kämpar ensam vidare för att försöka göra sig fri från det politiskt religiösa förtrycket. Skall hon våga stå på sig eller skall hon lyda och bli en bricka i regimens storpolitiska spel. Valet är nästa omöjligt. Är hennes egna, Maryams och familjernas frihet värd att offras för ett VM-guld.

Zar Amir Ebrahimi som är filmens regissör och som dessutom spelar Maryam flydde från sitt hemland Iran för ungefär 20 år sedan efter det att hon fått en fängelsedom som bland annat skulle innebära ett spöstraff. Filmen som är en spännande mikropolitisk triller med sport i fokus har alltså bäring på hennes egna upplevelser. Den synliggör diktaturens religiösa och politiska förtryck i all sin nakenhet. Hur förtrycket opererar på makronivå och hur förtrycket på mikronivå kryper in på bara huden på Leila, Maryam och familjerna. Det är en svart-vit lågbudgetfilm. Att den är i svartvit och inte i färg bidrar på något sätt till att synliggöra filmens stråk av mörk förtvivlan. De båda huvudrollsinnehavarnas prestationer är lysande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 178
  • Sida 179
  • Sida 180
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in