Recension

Liv och Död Strömquist
Av Liv Strömquist
Regi Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen
Ljus Jesper Larsson
Musik Anna Soley Tryggvardsdottir
Koreografi Philip Berlin
Peruk och mask Thea Holmberg Kristenssen
Dramaturgi Irena Kraus
Premiär på Dramaten, Stora scenen 8 mars 2024
Medverkande: David Book, Ana Gil De Melo Nascimento, Maia Hansson Bergqvist, Eric Stern, Sanna Sundqvist och Johan Ulveson

Kvällens föreställning Liv och död Strömquist är en urpremiär som avslutar en trilogi av pjäser skrivna av Strömquist och regisserade av Berger. Det uttalade syftet är att ge goda råd i en bisarr samtid. De två första Liv Strömquist tänker på dig! (2014) och Liv Strömquist tänker på sig själv (2020) skrevs utifrån redan utgivna seriealbum. Men kvällens pjäs har skrivits under arbetets gång – i ett bollande – och seriealbumet ges ut i efterhand. Skådespelarna har också påverkat utformningen. Temat denna gång är inte bara kärlek, utan mer övergripande existentialism.

I en intervju (DN 9 nov 2023) säger regissör Berger att hon tycker att tiden vi lever i är ”mycket, mycket märklig”. Och nu ”när vi kanske allra mest behöver utopier är vi märkligt tafatta att formulera dem”, anser hon. Strömquist säger i samma intervju att vår tid präglas av ”enormt stora hot, samtidigt som vi är oförmögna att göra någonting åt det”. Istället är vi ”upptagna av jättetriviala saker, ytliga, konstiga, oviktiga saker som till exempel hur man äter frukost på ett perfekt sätt”, menar hon. Men målet med pjäsen är att komma åt en tidsanda, inte skriva någon på näsan, berättar de unisont.
Framför Dramatens stora scen är tre extra rader stolar insatta. Det är fullt i lokalen denna lite råa marskvälls kvinnodag. Men snabbt stiger stämningen hos premiärpubliken. En solig landskapsmålning med blå moln och mycket grönt gräs är böjd och följer hela scenrummet. Som om allt sker en vanlig dag mitt i livet.

Föreställningen öppnas med att vi i en ljudupptagning hör Strömquist återge en myt som talar om ett sätt att skilja helvetet från himlen. Utsnittet, som är taget ur Anita Goldmans text, berör vikten av mänsklig samverkan. I joggingbyxor, rutig pyjamas och tajta jeans ser vi sedan de vardagsklädda gestalterna sprida sig ut över scenen.
Med myten som ett moraliskt halmstrå i bakhuvudet tar vi sedan del av ett pärlband av allvarliga men komiska, ironiska men mycket pedagogiska scener ur livet. Det känns som att delta i ett kollektivt psykodrama. Varsamt landar budskapen, i ett tempo där man hinner reflektera, och agerandet riktas ofta mot publiken. De seriösa inblickarna i vår tid – inflätade i komik – framfört med bärande skådespeleri och väl anpassad regi är en riktigt lyckad mix. Hur pjäsen är skriven spelar nog en roll. Med spetsigt aktuella anspelningar skildras en ödslig individualism i en till absurdum gången nyliberalism med aspekter av självcentrerad tondövhet. Lättheten att relatera till sitt eget liv ger ett tryck som håller speltiden ut. Många och välgörande skratt hörs. Det känns att pjäsen med sina många vinklar är skriven av ett proffsigt gäng där den bollats fram.

Skådespelarna är överlag mycket samspelta men vissa insatser dröjer kvar lite extra. Utstickande är såklart är Johan Ulveson som är en lysande komiker. Han har ofta spelat Beckett och absurd teater men här har han användning av sin enbart humoristiska och underhållande sida. Hela ensemblen är mycket rolig i scenen om den undflyende kundtjänsten. Rolig och tydlig är också Sanna Sundqvist i sina roller som ofta har rättframhet och pondus. Scenen där David Book är egotrippad barbröstad livscoach är också oefterhärmlig. Ana Gil De Melo Nascimentos språkkunskaper allmänt, men särskilt hennes klockrena inlevelse som manualtyngd psykoterapeut – som kreverar av dolda begär – stannar också kvar. (OBS! Manual- terapeuter behöver inte själva gå i terapi – varpå deras otyglade begär kan ta över! ) Maia Hansson Bergqvist som påflugen guide är också lyckat enerverande och kryper precis som hon ska under huden.

Talande sensmoraler jag noterade extra är kvinnan (Sanna Sundqvist) som blivit en skulptur på Sergels torg, fått två Augustpris, Karamellodiktpriset, och en Oskar m.m. – som ändå undrar: Var det allt? Eller meningen med livet som slinker undan, ljudlöst mitt i försöket till självförbättring – när Maia Hansson Bergqvists gestalt gör lätta rörelser för att inte känna sig ful. Eller mannen som distanserat berättar att han skaffat familj ”för en känsla av sammanhang”. Eller meningen med livet som försvinner mitt i en beställning av läckra varor på nätet (Maia Hansson Bergqvist), eller mitt i ett grupptryck som hindrar att hjälpa en vän i nöd (Ana Gil De Melo Nascimentos är den ömmande Eric Stern den ammande). Talande är också när Rollo Thomsson förespråkar hundpsykologi som råd till hur mannen i hemmet ska hantera sin fru. Eller en namne till Ivar Lo Johansson som inte vill ”läcka psykisk kraft” (jämför värna underklassen) och valt att istället samla sin empati på hög – för att ”bli emotionellt rik”.

Med ett halmstrå i fickan blir vår tid mindre märklig. Länge leve dikten!

Candide
Av Voltaire
Regi och dramatisering Erik Holmström
Scenografi och kostym Marika Åkerblom
Ljus Anton Linder
Ljud Mattias Alheim
Slagsmålskoreografi Rikard Lekander
Dramaturg Mia Winge
Premiär 6 mars 2024 på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby
Medverkande Frida Beckman, Victor Ström, Nathalie Ifter Salomonsson

När Malmö Dockteater och regissör Erik Holmström gästar Stadsteaterns scen i Vällingby – nu med den franska filosofen och författaren Voltaires verk Candide från 1759 – är ju förväntningarna på topp. Vad behöver vi inte just nu bättre än en parodi på mänskligheten?
Vid teatern som spelar för vuxna med dockor och kreativa lösningar har jag tidigare sett Woyzeck, Måsen, Grottan och senast The world is full of Married men. Närmast besökte de Stockholm med fin version av Inferno.

I kväll ska tre skådespelare framföra en blodig och våldsam berättelse med hjälp av objekt, atrapper, stage-fighting och mängder av fejkblod. Det ska bjudas på krig, naturkatastrofer, könssjukdomar, girighet, egoism, altruism, slavhandel, depressioner, religioner, piskrapp, hängningar, uppsprättade magar, våldtäkter, utopier, dystopier, meningen med livet, meningslösheten med livet och kulturbråk. Uppräkning som gör mig lite matt, inser jag senare är en behövd förberedelse.

Candide eller Optimismen av Voltaire – som också var filosof – var en satirisk idéroman som skrevs under pseudonym. Den drev kraftigt både med kyrkan och den samtida filosofen Leibniz – han som hyllade optimism med ledorden att vi alltid lever i ”den bästa av världar”. Huvudpersonen Candide åker på en resa i upplysningens Europa med dess kolonier och utsätts för stora faror. Ständigt söker han sin kära Kunigunda. Inställningen till livet och människans utsatthet i en våldsam värld är teman. Voltaire föreslår med de bevingade orden – ett alternativ till optimism – att vi snarare ”bör odla vår trädgård”.

Vi sitter på den höga läktaren ovanför den med hushållspapper (behövs som draperier) inramade mycket vita scenen. Först hörs de högtidligt uppställda skådespelarna tydligt deklamera vad som komma skall. De har boken i sina händer och berättar löpande vilket kapitel som spelas och vilka som av utrymmesskäl hoppas över. Att inlevelsen bryts och vi blir medvetna om att vi ser teater, ökar hela tiden uppmärksamheten.

Finliret i minspel och rörelse är genomgående imponerande vilket gör att humorn sitter där den ska. Allt når ut och det är riktigt lyckad fysisk teater. Omöjligt är att återge alla de mängder komprimerade scener ur Candides resa vi ser med sina hisnande lösningar. Men den tajmade koreografin på hög nivå ger en estetisk och samlad bild av trion som dröjer sig kvar. Mäktigt är att de orkar röra sig så mycket! Hästarna av golvmoppar som rids i takt, precisa positionerna i scenrummet, riktningar på rörelser som är ordnade. Estetiskt är det annars mycket röd färg i tub mot vit bakgrund.

Med mig tar jag Nathalie Ifter Salomonssons lysande komik – flera scener. Men stannar kvar gör scenen med den av ”fulhet ansatta” slutliga versionen av Kunigunda. Humoristiskt blev också genialiska scenen med Venedigs uttröttande operamusik, framförd till båt av Frida Beckman, som understryker att Candide väntat lite för länge på sin käresta. Trumps like som härskare i Portugal är också fin som nutidsanspelning. Burleska inslag som äldre damens obefintliga skinka, eller sexakter med mjölkig vitfärg som Victor Ström får i sig skärper också sinnena. Fin är också dockvärlden Eldorado i guldigt glitter. Här finns kungen i form av en förpackning med flytande honung.

Efter halva speltiden kände jag dock lite ångest av allt realistiskt krigande och splatter. Men kanske kan det behövas i vågskålen – tillsammans med all komik – om någon övervintrande filosof behöver väckas även i vår tid, tänkte jag. Sammantaget krävs dock en vaken publik med alla täta anspelningar, snabba gester och koder för stora tankar och idéer.