• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Osedvanligt mogen debut med stämningsfulla klanger och uppiggande beat – Mystery of the Mind av Eskil Roos

2 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Eskil Roos

Mystery of the Mind

4

Inspelad i Studio Konstepidemin Göteborg oktober 2025 av Johannes Lundberg (äv. mixning)

Prophone Records

Releasedatum: 25/9 2026

Pianisten och kompositören Eskil Roos (född 2001) tog i år en masterexamen i Malmö. Antar att Jan Lundgren kommit i kontakt med honom vid Malmö Högskola, eftersom hans lovord citeras i presstexten. Har lyssnat med ett längre mellanrum ett par gånger i hörlurar på Roos ambitiösa debut, ehuru instrumental handlar den med inspiration från litterära verk om livsavgörande beslut. Som en bonus har jag hört liveversionen av flertalet låtar och fått träffa musikern, vilket skedde under vinjetten Next Generation på Ystad jazzfestival. Visade sig bland annat att vi hade gemensamma vänner. Hans pianotrio består av förutom honom själv Gustav Sundquist på kontrabas (bildar också duo med klaviaturspelande kompositör) samt Hampus Petersson bakom trummorna. På två av de tio spåren medverkar dessutom trumpetaren Adam Sass. Eskil Roos sägs ha utmärkt sig genom lyriskt anslag och sitt drömska uttryck, vilket recensenten håller med om.

Vi får veta att Mystery of the Mind blickar inåt, mot hur våra sinnen reagerar. Vad formar oss? Vad sker omedvetet respektive överlagt? Snarare än att söka svar uppehåller sig musiken i tillstånd av förundran. Albumet sägs utforska processen kring alla de val vi ständigt ställs inför, ofta intuitiva handlingar. Det utvidgas med filosofiska perspektiv om begränsad tid, om att göra det bästa möjliga av situationer. Snacka om innehållsrik och lätt ångestframkallande varudeklaration av substantiell natur. Musikaliskt befinner man sig enligt uppgift i gränslandet mellan nordisk jazz, klassiskt och folkmusik. Rimlig definition, om än otillräcklig. Presstexten menar att lyssnaren bjuds in att stanna upp, göra ett avbrott i hektisk tillvaro och sjunka in i melodier där varje låt berättar en historia. Live i Ystad ägnade kompositören en hel del tid åt att förklara vad kompositionerna symboliserar.

Flera spår kan snarare betecknas genrefri delvis visuell instrumentalmusik än konventionell jazz. Öppningslåt, titelspåret, Shonen plus ett par meditativt hållna stycken har draperats i drömlik skönhet. Vi förflyttas till ett vackert skimrande eldorado där besvär raderats. I sfäriskt svepande klanger kan paralleller dras till J:son Lindh/ Scheja och deras tredelade Europa-svit (äger dessa på vinyl). Undrar om Roos känner till dem? Och när trion skruvar upp tempot kan soundet påminna om en ekvilibrist likt Joel Lyssarides. Fängslas överhuvudtaget av skivans slående skiftningar, de ibland drastiska förändringarna i mentalitet. Blir mäkta imponerad av bärkraft i kompositioner jämte hur teman utvecklas. Förbluffas över vilka goda idéer Roos och hans musiker förmått realisera. En av flera höjdpunkter infaller i The Time Thieves influerad av ungdomsromanen Momo – kampen om tiden (som jag för övrigt läst och sett dramatiserad på Angereds Teater). Hänförs av dynamiken, improvisatoriska inslagen och rytmsektionens uppbrutna beat.

Låt mig redovisa vissa av de impulsivt nedtecknade anteckningarna gjorda i samband med premiärlyssningen. Framkommer att jag anser fullängdaren vara ett stämningssättande klangrikt bygge av rang, interfolierat av angenämt pulserande triojazz. Hör fascinerad ett verk vars tio delar både ingår i en helhet och samtidigt står på egna ben. Grundackordet är av kontemplativ art, stundtals avbrutet av rytmer i bopens tecken. Verket utstrålar en lyrisk öppenhet genom finurligt kringströvande löpningar understödda av elastiskt komp. Här gror en subtil touch vilken ibland omvandlas till förhöjd intensitet, spännande passager. Tjugofemåringen har tekniken och definitivt ett kompositoriskt handlag man dras in i, vill ta emot. Trummisens teknik märks allra mest i energin i The Time Thieves. Trevligt att trumpet införlivas på två melodier och på Still Playing anför Sass.

För att vara ett förstlingsverk måste det betonas vilken hög nivå det rör sig på. Att projektet här och var saknar erforderlig personlig pregnans bryr jag mig inte om. Detta är en smakrik och udda cocktail på ambient, jazzigt driv, visuella tongångar á la soundtrack, inslag av progressive virtuositet, konstmusik och folkviseton. Stimulerande skiva och spännande sound!

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Kokuho – Ett färgsprakande episkt mästerverk

1 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Kokuho
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Lee Sang-il

Ett färgsprakande episkt mästerverk. En riktig storfilm, en helkvälls-film på tre timmar. Det är inte många sådana filmer som kommer nu för tiden. Denna japanska film har fått miljontals japaner att vallfärda till biograferna. Den är i hög grad värd att på fyllda salonger i Sverige också. Kärlek, maffia och kabukiteater blandat i ett svindlande vackert, storslaget och djupt berörande epos som blev Oscarsnominerat och är den hittills mest inkomstbringande japanska spelfilmen.

Vi får följa två unga män i en storslagen berättelse som sträcker sig över trettio år. De har samma dröm och önskan: de vill bli inom den japanska teaterformen kabuki. Då kabuki startade i Japan under 1600-talet ansåg det styrande makthavarna i shogunatet att det fanns risk för att invånarna blev omoraliska på grund av kabuki och därför bestämdes att endast män fick uppträda på scen. Män som spelar kvinnoroller i kabuki kallas onnagata.

Föreställningarna i kabuki bygger på traditionella mytiska berättelser. Det är fascinerande att få en inblick i hur mycket träning som ligger bakom att bli en onnagata. Minsta rörelse med en hand eller minsta vickning på huvudet har sin särskilda betydelse. Att bli mästare i kabuki tar tid och kräver mycket träning.

Handlingen börjar i Nagasaki, 1964. Femtonårige Kikuo ser sin far, en yakuzaledare, mördas framför ögonen på sig. Efter ett tag tas en av landets största kabuki-skådespelare hand om honom för att träna honom till en onnagata i kabuki. Kabuki-skådespelarna är en av landets främsta inom den teaterformen och han ser Kikuos stora talang. Kikuo får växa upp sida vid sida med mästarens son som också tränas i alla bli en onnagata i kabuki.

Den två pojkarna kommer från helt olika bakgrund. Den ene är son till en yakuza, en maffialedare, medan den andre är son till en kabuki-mästare, vilket gör att han bär på ett tungt arv att förvalta. Det har ett kluvet förhållande. De förenas i sin kärlek till kabuki och sin dröm och längtar om att bli onnagata, de är både bröder och konkurrenter, de är bundsförvanter och fiender. Det är en berörande och vacker och fascinerande skildring där vi får följa deras benhårda kämpande efter att bli fulländade onnagata.

Kokomo 2

Lee Sang-ils epos hade premiär i Cannes och vann tio priser vid den japanska Oscarsgalan, däribland bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll till Ryo Yoshizawa. Fotad av Sofian El Fani (Blå är den varmaste färgen), med den japanska stjärnskådespelaren Ken Watanabe (Inception, Godzilla, The Creator) i en bärande roll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kabuki. Japan

Dansteaterverk omväxlande konstnärligt, kul och konstigt – Peer Gynt på Folkteatern

1 oktober, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Tale Hendnes

Av Henrik Ibsen

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman

Scenografi och regi: Örjan Andersson

Originalmusik, bearbetningar och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun

Kostymdesign: Jenny Nordberg

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg

Ensemble: Jonas Sjöqvist, Lisbeth Johansson, Jernej Bizjak (dansare), Jonatan Falk (praktikant), Janine Koertge (dansare), Britan ”Lemo” Rebandi (praktikant), Emin Skarin, Daniel Staaf (dansare), Beda Åsbrink (dansare) och Ludvig Stynsberg

Premiär: 26/9 2026 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 21/11

Borde ha förmått mig till att skriva denna text för länge sedan. Frustrerande att det då och då läser sig, vilket skar ett motstånd som förlamar recensentens tankeprocess och verbala kreativitet. Den djupt respekterade koreografen/ regissören Örjan Andersson tredje uppdrag på forna arbetarrörelseteatern vid Järntorget är ju höstens stora satsning här. Jag såg premiären i lördags och liksom alla andra från två håll av oklar anledning. Noterat att Folkteatern citerat ur eller länkat till fyra ansedda tidningars recensioner. För min del hamnar jag i ett mellanläge, kan ge argument för både hiss och diss, ett brytande av synpunkter vilka rör sig från å ena sidan till å andra sidan. Vad som blivit Norges nationalepos på vers och skrivet för scen, är i den internationellt framgångsrike koreografens händer ett finkulturellt gåtfullt verk kryddat med ironiska tillbehör och tillförseln av kroppars expressivitet.

I kombination med Med Magnus Lindmans finurliga bearbetning har versdramat i fem akter, utkristalliserats till en på samma gång gåtfullt abstrakt och konkret fragmentarisk historia. Låter förvirrande och luddigt, fast det är sådana kontraster den heterogena ensemblen uttrycker. Efteråt när två timmar inklusive paus passerat, konstaterade jag utan större sinnesrörelse eller reaktion att ”det var det”. Vissa inslag stack ut och gick hem hos mig medan andra kändes poänglösa. Lade precis märke till att en kvinnlig kritikers tankar hade getts rubriken ”diffus snabbversion”, vilket är ett adekvat omdöme. Jag vill placera Peer Gynt emellan lyckade Hamlet 2017 och tämligen ointressanta Ett drömspel 2023, Anderssons tidigare produktioner på samma scen. För ett par år sedan gjorde han dessutom ett fantasifullt allkonstverk av Odysséen på Backa med målgrupp från högstadiet och uppåt. Vad man får ut av höstens tänkta långkörare på Folkteatern beror i hög grad på vem man är, ens preferenser. Fågel, fisk eller som i mitt fall mittemellan. Åskådare kan anse att uppsättningen är stor konst eller värsta fall betrakta den som enbart konstig.

Ensemblen på tio personer är som nämnts heterogen. Vi beskådar fem kvinnor och fem män vars kroppars utseende varierar, hälften av dem dansare, hälften skådespelare. De är ljusa eller mörka, storväxta/ muskulösa/ smala samt av olika längd. Samtliga oavsett kön har ekiperats i slitsade klänningar i olika färg. Måste vara en utmaning för dansarna att memorera repliker och i viss mån agera och vice versa för skådespelarna vilka måste lära sig att agera fysiskt på ett sätt de inte är vana vid. Att ingå i en gemensam struktur blir på det stora hela fruktbar symbios . Sammanlänkandet får dock stå tillbaka för att upplösas i en mängd enskilda scener. Monologer levereras med auktoritet, dansare uttrycker med emfas icke-verbala känslor solistiskt eller i grupp och Jonas Sjöqvist som en slags guide och huvudrollsinnehavare driver mycket av handlingen.

Ska påpekas att Andersson jobbat med bägge yrkesgrupperna i sammankopplade projekt vid tidigare tillfällen på Folkteatern. En annan enastående koreograf som med stor framgång använt sig av samma sorts ”hybridensemble” på Folkteatern är som bekant Peter Svenzon. Fascinerats av hans estetik och arbetssätt ända sedan Shortcuts med tre dansare och fyra skådisar gjorde stark intryck på mig för cirka tjugo år sedan.

Litterärt bevandrade har visst hum om Ibsens klassiker. Utgiven 1867 har han hämtat inspiration från sägner, folktro och sagomotiv och bok av folklivsforskare. Jag såg denna uppgörelse med nationalromantiken på Göteborgs Stadsteater 2011vars uppsättning recenserades på ett begränsat utrymme. Här flimrar ett antal figurer och situationer förbi av mer eller mindre ikonisk natur. Syftar på löken som skalas, Vi får höra om eller fragmenterat möta Solveig, Böyg eller Böjgen, Ingrid, troll med flera. Vi påminns om äventyr i Bergakungens sal när Griegs hit tolkas av F E C Orchestra och Stockholm Strings. Återkommande turneras likt ett mantra att Ibsens antihjälte går ut i världen med uppmaningen att vara sig själv, med viktiga tillägget ”nog”. På flyern i A5 som delas ut istället för program består ena guldglänsande sidan av citatet ” Var dig själv nog” . Håller man det mot ansiktet uppstår en självbespeglande 3D-effekt. Superfräckt! Sjöqvist och andra som i omgångar föreställer Peer Gynt upprepar med norskt uttal varianter på pjäsens filosofiska ingång.

Ska inflikas att jag aldrig tog anteckningar, erinrar mig nu fyra dygn efteråt vad som etsade sig fast. Magnus Lindman har i vanlig ordning lekt med manus. Genom hans uppdaterade utvikningar berikas vi, får nya insikter och aspekter. Det redogörs för norsk mentalitet. Hur den på landsbygden okuvligt trotsar extremt kuperad terräng och geografiska hinder som jättelånga avstånd. Rolig överdrift med ett mått av sanning. Det leks lingvistiskt med reflexiva och personliga pronomen och hur de ska uttalas på norska. Detta verkar regissör och ensemblen med Sjöqvist /såg på samma scen redan för drygt tjugo år sedan) i spetsen tycka är otroligt skojigt, varför man brer på dramats ”slogan” in absurdum. Kapitalförvaltning och möjligheten att leva på transaktioner är ett annat lika underhållande inslag satt i nutid.

Varudeklarationen lyder ”en självupptagen historia om att hitta sig själv”. Folkteatern beskriver Peer Gynt som en egotrippad och lögnaktig dagdrömmare, vilket leder tanken till fantastiska skickliga bluffare som ändå till slut avslöjats. Tänk på manipulatörer, förfalskare, spioner, personer som sysslat med avancerade arbeten utan behörighet eller duperat sig förbi säkerhetskontroller likt den gåtfulle Zelig i Woody Allens film. På Folkteatern handlar det om självförverkligande, ansvar, identitet, gränsen mellan fantasi och verklighet och i slutändan frågan om förutsättningar för förlåtelse finns. Den oupphörligen kreative Lindman har jobbat tillsammans med den prisade 62-åringen fyra gånger tidigare. Som framgått är denna produktion vad gäller stoff ömsom väldigt fyndig, ömsom pådallande fragmentarisk. Att avstå från att göra vandringsdramat mer begripligt kan bero på lusten att ge nya infallsvinklar på ett välkänt och omfattande verk. Greppet att låta antihjälten dyka upp och införlivas hos flera ur ensemblen bidrar till gåtfullheten, till olika aspekter på ett emblematiskt väsen.

En märklig omständighet vars anledning jag inte klurat vid det här laget, är att publiken ser ner på scen från två motsatta sidor. Ensemblen spelar växelvis mot båda läktare, befinner sig också utanför den upplysta vita kub som utgör scen. Efter paus byter publiken till samma placering på motsatt sida. Jag satt bekvämare efter paus och något högre jämfört med att sitta längst in. Men vilken var vitsen med dessa dubbla perspektiv och ett arrangemang där man skymtade andra halvan av publiken?

Trolldom, naturmystik och tunna linjen mellan förnuft och att bli förryckt framhävs i uppsättningen. Inledningen fängslade. Rök och skuggor, fågelkvitter och råmande kor, första minuternas hinna till ensemblen i form av genomskinlig plast. Dansare föredrar kala ytor, vilket innebär att scenograf och ljusdesigner Chrisander Brun bortsett från den spektakulära scenlösningen och högen av jord (associerar till Hamsun och Markens gröda) efter paus finns inte någon direkt scenografi att tala om.

Jonas Sjöqvist drar som framskymtat det tyngsta lasset och gör så med besked. Han har stor vana vid liknande uppgifter vilket framgår med önskvärd tydlighet. Den nyligen examinerade Ludvig Stynsberg utstrålar här stadga, blir i sina monologer delvis en motpol till Sjöqvist. Detta framtidslöfte medverkar redan för sjätte gången i uppsättning på Folkteatern. Jonatan Falk har också åtskilliga intensivt framförda monologer. Troll- och modersroller har fördelats till mångsidiga Lisbeth Johansson. Ger välbehövlig relief åt nyckfulla aktioner. En skådespelare som är förvånansvärt tillbakadragen med tanke på vilket uppseendeväckande avtryck hon gjorde i Black Rider och Europa efter regnet av Konst AB är Elin Skarin. Hon ingick förvisso också i den lilla naggande goda ensemblen i 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater. I övrigt vill jag lyfta fram ett solo av dansaren Beda Åsbrink jämte en sinnrik formation av rörelser med trenne dansare.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Nyinspelningar av tajt band vars solister skiner – Kvartssamtal med Gibrish

30 september, 2026 by Mats Hallberg

Gibrish

Kvartssamtal

4

Inspelad i Nevo Studios Sundsvall

Play PR & Musik (egen utgivning)

Releasedatum: 16/9 2026

Har här recenserat tre plattor ur Sundsvall-bandets katalog plus två konserter. Vid den senaste på Utopia i maj fick jag en cd vars release skulle infalla efter sommaren, det vill säga härom veckan. Har nu lyssnat på Kvartssamtal i utmärkta hörlurar. Angående ljudkvalitén ska påpeka att det låter alldeles utsökt, så anmärkningsvärt bra att man skulle kunna tro att albumet vore inspelat i Atlantis studion. Presstexten talar om varför jag tycker mig känna igen somliga spår. Gibrish tolkar nämligen sig själva på sin åttonde skiva. Man ville ge ett urval av tidigare kollektion ny skepnad genom att föra in ett avskalat, coolare sound. Deras talesperson och textförfattare Christer Suneson förklarar att bandet fick tid över i samband med att Dylan-projektet spelades in. ”Vi började leka lite med vårt eget material och resultatet blev ett fint Kvartssamtal.” Denna lite egenartade idé slog väl ut, vilket hävdas utan att ha kollat upp hur mycket de nya versionerna skiljer sig från originalen.

Den sammansvetsade kvintetten har turnerat i USA och England och lovordats i tysk press. Man mixar gärna lie avigt rockstuk med mer rätlinjigt beat. Bandet gillar att gräva i frodig bluesmylla. Vidare märks släktskap med kabaré och inte minst vistradition. Om jag är rätt underrättad görs musiken gemensamt medan Suneson står för texter på svenska, vilka bottnar i hembygden och människors mentalitet, utöver att ha ett vildvuxet drag över sig där rebelliska utgjutelser samsas med poetiska betraktelser. Kan tänka mig att Jack Kerouac utgjort en inspirationskälla jämte en veteran som Anders F Rönnblom och möjligen Perssons Pack.

Sättningen är Christer Suneson på sång, gitarrist Romas Östensson, kontra- och elbasist Johan Selin, på trummor Erik Maj Gunnarsson samt Klas Ullerstam trakterandes piano, keyboard och dragspel (nämns inte på cd:n). Frida Järund gästar på saxofon. Vad beträffar stilistisk ådra har jag tidigare tyckt att i deras uttryck korsas Tom Waits och Kurt Weil.

från Dylan-tribut på Utopia

Öppningsspårets tillbakalutade bluesiga anslag är en fullträff betitlad Dahlias blues. Märks att albumets elva låtar sitter i ryggmärgen när de nu görs i delvis annat format. Låter snortajt om dem direkt när rhodes(?), sax och stadig basgång snyggt ledsagar sången. Därtill utvecklas temat elegant av musikerna. Sunessons hesa, aningen mystifierande stämma präglar bandet. Hans betoningar och recitativa tonfall är ett signum för Gibrish. Keyboardist, rytmsektion och efterhand en gitarrist som stilfullt vandrar iväg genom väl valda ackordföljder ger oss stämningen i låten som avlöser, nämligen Leds av en blind. När bandet tagit bra beslut om favoritlåtar slipper lyssnaren transportsträckor. Istället får vi anmärkningsvärt fullödig substans. Tom Waits är en ofrånkomlig referens om än utan böjelsen till skeva stämmor.

Man måste förhålla sig till frontmannens sång, vars emellanåt rossliga stämband kan påminna om Lars Demians. Går inte att komma undan. Vill hävda att det ibland blir alltför manierat. Teatrala tonfallet lämpar sig bäst live. Till Sunesons fördel ska sägas att varje stavelse går fram klart och tydligt. Därför faller jag inte sällan ändå till föga. Instrumentalisterna rör sig kring en grundformel vars solida struktur övertygar. Tillkommer gör kreativa solon från i första hand Östensson och Ullerstam, solon som sannerligen stimulerar. Gibrish pendlar alldeles förtjusande mellan att skapa suggestiva världar och upprätthålla spännande dynamik.

I Vilse bland stjärnorna fäster jag mig vid harmoniken i dragspelet (instrumentet nämns konstigt nog inte på skivan) jämte snitsigt arr. Och låten som följer Ingen som tror…bara Jesus har också feature signerat Klas Ullerstam, denna gång som organist om öronen uppfattar korrekt vad som sker. Överhuvudtaget svänger det gott i olika tempon i dessa Kvartssamtal. Albumet genomsyras av en bluesig atmosfär. Hållningen är lätt kaxig från garvade män vilka har en tro på sin förmåga kanaliserad genom sin karismatiske frontman. Och det är värt att upprepa vilka strålande solister som finns i gruppen. En attraktiv brygd klingar ut i småjazzig soft anda. Finalnumret döpt till Allt har sin tid torde vara en hit. Förtrogenheten med materialet alstrar befogat självförtroende, resulterar stundtals i flow i studion. Helheten är musikaliskt på 4+ nivå och sammantaget det bästa jag hört med originella Gibrish.

från samma tillfälle som ovan

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Digger – imponerande roll-prestation av Tom Cruise, som vi aldrig sett honom tidigare

30 september, 2026 by Rosemari Södergren

Digger med Tom Cruise

Digger
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alejandro G. Iñárritu
Manus Alejandro G. Iñárritu, Oscarvinnarna Alexander Dinelaris och Nicolás Giacobone samt Sabina Berman

I huvudrollen Tom Cruise, i en roll jag aldrig har sett honom i tidigare. Tom Cruise som nästan alltid spelar ung och vältränad actionhjälte spelar nu Rockwell, en åldrad oljemiljardär som inte har något problem med att riskera människors liv för att låta oljan flöda. Han skyller på att om han stoppar oljeborrningen skulle många bli arbetslösa. Tom Cruise står för en imponerande rolltolkning. Det går nästan inte att känna igen honom, så sminkad och så förändrad spelar han.

Filmen har flera oväntade vändningar och det är till och med så att filmens distributör bett oss filmkritiker att inte avslöja för mycket, för att inte förstöra upplevelsen för publiken. Hur en film slutar brukar vi på Kulturbloggen rätt sällan skriva om i recensioner, men när det gäller den här filmen är det mer än slutet som är viktigt att inte avslöja. Filmen har sina oväntade vändningar.

Tom Cruise spelar Digger Rockwell som är världens rikaste man och därför oändligt mäktig, förstås. Den amerikanske presidenten sitter i stort sett i hans knä och gör allt Rockwell bestämmer. Rockwell enda stora kärlek är hans katt, som är 38 år. Katten är mer död än levande och Rockwell har satsat på att förlänga kattens liv längre än vad som borde vara möjligt. Det ska väl vara ett sätt att berätta att han värnar mer om sin katt som är alldeles för gammal för att leva längre än de människor som riskerar sina liv på grund av problem som uppstår vid borrningen efter oljan.

En av de viktigaste platserna där hans företag borrar efter olja är på Grönland där ett ras inträffat som inte bara dödar många på plats utan också ssätter igång en hotande katastrof, ett stort isberg är på väg mot Europa. Genom att Rockwell låtit borrningen pågå fast det fanns varningar för en stor spricka som då blev massiv och gjorde att metangas läckte från havsbotten. Detta ledde i sin tur till att ett ett enormt stort isflak lossnar och rör sig i riktning mot norra Europa.

Hur ska han agera? Går det att lura massmedier, mata dem med falska uppgifter? Kan isberget lösas upp in det når Europa? När det att bomba sönder isflaket? Idéerna från Rockwell och presidentens stab är många. Men förr eller senare nås världens medborgare av vad som är på väg att hända och Rockwell måste möta en stor publik och få dem att förstå att han är världens räddare. Det är tack vare honom som människor har jobb och som gör att de kan leva bekvämt och ha lön och kan beställa varor och mat online.

Cruise gör en bra prestation i rollen och jag skulle inte bli förvånad om han blir nominerad till en Oscar för rollen. I Digger spelar han mot flera av mina favoriter bland amerikanska skådespelare som Oscarvinnaren John Goodman och Oscarsnominerade Jesse Plemons.

Expressen skriver:
Det är en mörk, satirisk komedi och ett drama som driver med makt, ego, politik och klimatfrågor.

Det är en bra beskrivning. Filmen är absurd, den är rolig men samtidigt skrämmande eftersom den skildrar flera av de stora problemen idag med klimathotet och den stora vänskapskorruptionen bland de mäktigaste. Jag tror ingen går ut efter filmen utan att fundera och tänka kring frågorna som tas upp.

Bakgrundsfakta om filmens produktionsteam:
Bakom kameran återförenas Iñárritu med flera tidigare samarbetspartners, däribland den Oscarbelönade filmfotografen Emmanuel Lubezki, klipparna Conor O’Neill och Oscarvinnaren Stephen Mirrione, den Oscarsnominerade kostymdesignern Jacqueline West, den Oscarbelönade makeup- och hårdesignern Alessandro Bertolazzi samt den Oscarsnominerade castingansvariga Francine Maisler. Teamet inkluderar även den Oscarbelönade scenografen Dennis Gassner och produktionsdesignern Richard Johnson, den Oscarbelönade specialsminkdesignern Kazu Hiro samt kompositören Cosmo Sheldrake.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Digger, Filmkritik, Filmrecension, Tom Cruise

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in