Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Välskrivet blottläggande exekveras med oerhörd precision – Romantiken av Lumor i gästspel på Folkteatern

by

Föreställningsfoton Mats Bäcker

Manus och regi: Oskar Thunberg

Scenografi: Magnus Möllerstedt

Kostym: Hanna Cecilia W Lindkvist

Komposition och ljuddesign: Mira Eklund

Musiker (inspelade): Mira Eklund, Andreas Westerdahl, Örn Sigerhall Eklund

Ljusdesign: Thabisio K. Persson

Dockmakare: Jenny Bjärkstedt

Medverkande: Eva Rexed, Jonatan Rodriguez, Tobias Almborg

Göteborgspremiär 28/2 2026 ( Lumor i samarbete med Folkteatern och Östgötateatern)

Spelas på Lilla scen Folkteatern i Göteborg till och med 14/3

Urpremiären ägde rum på Teater Galeasen i fjol. Scenkonstkompaniet Lumor med säte söder om Stockholm saknar egen fast scen. Faller sig således naturligt att de med ojämna mellanrum dyker upp i mitt närområde med olika produktioner. Alldeles nyligen spelades Lumors senaste succé 7 sorters tystnad. Träffade en av skådespelarna före insläpp och den andra manliga skådisen tycks ha dubbelarbetat i och med att han (Jonatan Rodriguez) ingår i den lilla hårt jobbande ensemblen i Oskar Thunbergs Romantiken. Har på Göteborgs Stadsteater också recenserat Allt gott i världen och på Folkteatern mästerligt utformad uppsättning av People Respect Me Now, båda verken skrivna av Paula Stenström Öhman. För tre år sedan gick jag dock bet på rimliga förhoppningar om att få något större utbyte av gåtfulla utredandet i Content på samma scen. Samme man ansvarar för såväl regi som manus i Romantiken. Nu lyckas han och hans mycket duktiga medarbetare få med mig på tåget. Skärskådandet av på ytan privilegierade liv blir till lika delar underhållande och berörande när rollfigurerna konfronteras ömsom med med sig själv, ömsom med varandra.

Min nästan enda marginella invändning rör formatet. Thunberg är på slutet när huvudpersonernas öden avslöjas alltför förtjust i att berätta om deras status och nya relationer. Kill Yor Darlings-estetiken praktiseras inte. Bortsett från att finalen borde ha tidigarelagts är stoffet och hur det givits sin sceniska form en veritabel fullträff. Att intrigen rullas upp genom en parmiddag med förhinder när en födelsedag firas, får mig att tänka på Skål för livet vars dissekering av övre medelklass sågs två gånger. Som ni kanske redan listat ur är Stenström Öhman och Thunberg konstnärliga ledare för Lumor, vars produktioner fyra gånger valts ut till Svenska Scenkonstbiennalen. Den senare är också flitigt anlitad i egenskap av skådespelare.

Visst kan det kännas lite udda att bevittna psykologiska porträtt skildrade med tragikomisk ton i form av dockteater. Och detta i en rad träffsäkra scener fyllda av igenkänning, åtminstone för somliga ur publiken. Lika mycket som Lumor vänder sig emot övertydlighet lika förtjusta är de i att vända och vrida på skev verklighet. Är dock inte inte helt oerfaren inför konstformen dockteater för vuxna utan filter.. Här har både prisade Oxytocin på Backa och Erik Holmströms snillrika Doktor Faustus (förvisso led också den uppsättningen av för många instoppade idéer) recenserats.

Innan jag kastar mig in i pjäsens medelklassproblematik kantad av avslutade och nya relationer, förtjänar röstskådespelarna att lyftas fram. Prisade Eva Rexed, känd från Van Veeteren-filmatiseringar och ett antal roller på scener företrädesvis i Stockholm, såg jag senast glänsa som väletablerad psykopat omedveten om sitt vidriga dominansbeteende i Hilda på Stadsteatern vid Götaplatsen. Den reslige Tobias Almborg tillhör ensemblen på Östgötateatern medan Jonatan Rodriguez förekommit i en mängd roller i tv-serier och filmer. Min poäng är att den beundransvärt samkörda trion är fenomenala. Preparerar dockorna på skötbord i fonden och manövrerar ansikten och läppar med spakar i nackar i rollfigurernas scener, medan de istället för vajrar rör ben och armar manuellt. Vi möter blickarna från otroligt välgjorda dockor, vars göranden och låtanden fångar direkt. Den enda docka som inte motsvarar manus är hon som föreställer unga kvinnan som jobbar på hotell i Göteborg, eftersom dockan saknar attraktivt utseende.

Skräddare, attributörer och perukmakare har samarbetet skickligt med listad scenograf och den fantastiska Jenny Bjärkstedt som tillverkat dockor, vilka skiljer sig en del från sedvanliga marionetter. Borde rimligen vara krävande att på samma gång styra över dockornas koordination och leverera repliker, att framför allt göra det med exakt tajming, modererat energipåslag och rätt sorts tonfall. Dessa utmaningar behärskas till fullo av dessa otroliga röstskådespelare.

Nämnd trio kuggar kontinuerligt i varandra oerhört skickligt, skjuter fram och tar undan bord med olika sorts interiörer, miniatyrer som får oss att associera till dockskåp eller Miniland i Halmstad. Man undrar hur många repetitioner det krävdes för att få denna speciella variant av teatermaskin att fungera enligt plan. Måste vara skönt för dem att kunna pusta ut i paus. En svårighet de under överseende av regissör behöver förhålla sig till är att deras arbetsredskap i princip har samma konstanta uttryck i ansiktet . Munnar öppnas och sluts och det sagda kan understrykas med viftande armar. I övrigt förstärks förmedlandet av känslor uteslutande via tonfall och satsmelodi från lysande skådespelare/ dockskötare. Almborg framför den begrundande Antonios repliker med ett tonfall som påminner om Johan Rabaeus, lustigt nog.

Publiken lär känna ett till synes välfungerande par ur medelklassen med betydande kulturellt kapital. De har en självständig dotter (utflugen ur boet? minns inte riktigt). Krister är högstadielärare engagerad i ett utbytesprogram mellan skolor vilket innebär resor till Göteborg medan Johanna undervisar i litteraturvetenskap inriktning romantiken. Osäker på om hon lär ut och handleder på universitetsnivå eller i studiecirkel. Kristers bästa vän heter Antonio och har en son som är en gamer isolerad från socialt umgänge, som kanske ingår i diffusa kategorin incels. I den vevan diskuterar dessa tre individer trenden att en person kan vara precis vad den identifierar sig som. Därför ser vi upplyst i ena hörnet långt senare i när berättelsen om dem fortskrider en räv. Se inslagen som dramatikerns vinkel på könsdysfori och vidhängande diagnoser.

Männen har hållit ihop i trettio år, är bland annat nördiga skivsamlare och får en kick av The Boss och hans Ullevi-konserter. När Antonio som är IT-specialist ämnar göra en hårtransplantation, passar han på att klaga över trötthet på grund av att han blivit lämnad, vilket resulterar i undersökning av prostatan.

Ska försöka låta bli att spoila, men provsvaren var inte godartade och dramatiken tilltar. Trots att Krister och Johanna lite orealistiskt betygar varandra sin kärlek knakar äktenskapet i fogarna, båda är lika frustrerade. Han blir förälskad i en betydligt yngre kvinna som han träffar på hotell och hon hittar också ny partner. Att ingen blir ensam i denna sällsamma mix av romcom och drama där det resoneras om livets mening á la filmer åskådare kan relatera till (Rohmer, Woody Allen etc.) ter sig en smula onaturligt. En petitess i sammanhanget förvisso.

”Genom sovrum, yogacenter och vårdcentraler skildras en skara människor i deras sökande efter mening och tillfredsställelse”. Thunberg vill belysa förhållandet mellan andens frihet och vår bundenhet till köttets lust. Utforskningen sker övertygande. Rubriken på recensionen i GP tog fasta på att det är mycket intimt och naket i pjäsen. Samlag idkas, det onaneras på toaletten och Johanna visar upp sig i rött raff-set. Finns en särskild kvalitet i att inte alltid kunna avgöra när han sympatiserar med sina skapade figurer. Kan vara på deras godhetssignalerande sida när Trump-supportrar kommer på tal, men man får samtidigt uppfattningen att värderingar och handlingar nagelfars och ifrågasätts. Vi slipper pekpinnar, istället ett sinnrikt manus som medelklasspar sannolikt kan identifiera sig med, berättelser att ta med sig.

Det får betecknas som kuriöst, rent av kittlande, att Göteborgsreferenser skrivits in i texten. Syftar på letande efter skivor på Bengans, barstråket 2Lång, Ullevis publikdragande arenakonserter med fokus på Bruce Springsteen (Thunder Road och andra klassiker hörs i bakgrunden) och Kärralundskolan(?) med i utbytesprogram för att nämna några av dem. Fyndigt att i konversation gå igenom skillnad i mentalitet på folk från huvudstaden kontra Göteborg. Vi möter personer som är om sig och kring sig, som ger varandra tips. Filosofer och Fellini nämns liksom Kind of Blue och verser av Stagnelius reciteras. Måste vara tacksamt att kunna locka fram skratt av igenkänning för publiken. Romantiken handlar om vad som driver välbärgade människor, hur de är upptagna av att förverkliga sig och bli bekräftade. Det handlar om vad som attraherar och motsatsen. Det handlar handlar om att inte vara begränsad av andra, inte förmå att reda ut konflikter men också att försonas. Oerhört smart manus överlag således som verbalt ageras ut av Rexed, Almborg och Rodriguez med fabulös skärpa.

Föreställningsfoton Mats Bäcker

Recension: Retroglans utan risk – Bruno Mars spelar säkert

by

Bruno Mars – The Romantic – Betyg 2

Det har gått ett decennium sedan Bruno Mars senast gav ut ett soloalbum. I popvärlden är det en evighet – men känslan av ett stort, efterlängtat återtåg infinner sig aldrig riktigt. Inte för att intresset saknas, utan för att han under tiden varit överallt.

Tillsammans med Anderson .Paak bildade han duon Silk Sonic och släppte ett hyllat album. Han har gästat och samarbetat med namn som Cardi B, Gucci Mane, Sexy Redd och Ed Sheeran. Duetten ”Die With a Smile” med Lady Gaga blev fjolårets mest strömmade låt, och 2025 års globala superhit ”APT.” spelade han in med Rosé från Blackpink. Därtill världsturnéer, residensspelningar i Las Vegas, en egen bar, inhopp i spelet Fortnite och ambassadörskap för Record Store Day. Produktiviteten går inte att ifrågasätta.

Det gör däremot hur mycket nytt hans album The Romantic egentligen tillför.

Förstasingeln ”I Just Might” toppade listor i en rad länder men orkar inte så högt i Sverige och hamnar på en plats 45 – trots (eller tack vare) att den påminner starkt om Leo Sayer och 70-talshiten ”You Make Me Feel Like Dancing”. Men i en samtid där äldre låtar ständigt återupptäcks via sociala medier är referenser till gårdagens radiohits knappast ett hinder. Snarare tvärtom.

Hela albumet bygger vidare på det retrofilter som Silk Sonic redan etablerade: varm, polerad soul med tydlig doft av 70-tal. Spår som ”Why You Wanna Fight?” hade utan problem kunnat platsa på Silk Sonics debut. I ”On My Soul” hörs ekon av Curtis Mayfield, medan ”Cha Cha Cha” flirtar öppet med The O’Jays och deras klassiska Philly-sound. På andra håll dyker vibbar upp som för tankarna till Tito Puente eller den sofistikerade 60-talssoulen hos Barbara Acklin. Det är knappast subtilt – men heller inte smusslande. Influenserna bärs som hedersmärken.

Det går inte att förneka att Bruno Mars är en lysande sångare. När han tar i på avslutande ”Dance With Me” visar han vilken klass han besitter. Känslan för arrangemang och musikaliska detaljer är också påtaglig; blåset sitter där det ska, rytmsektionen är tajt och produktionen skinande. Frågan är om han kommit så lång från sitt genombrott som ung tolkare av Elvis.

Problemet är att de starkaste ögonblicken ofta är de som mest påminner om något man redan älskar. De mer anonyma balladerna – som ”Nothing Left” eller öppningsspåret ”Risk It All” – bleknar i jämförelse, trots försök att liva upp dem med stråkar och mariachi-inspirerade inslag. Ibland infinner sig tanken att det vore mer givande att återvända till originalkällorna än att lyssna på ännu en välgjord pastisch.

The Romantic är utan tvekan ett hantverksskickligt album. Men i stället för att omforma sina influenser till något eget verkar Mars och hans medlåtskrivare nöja sig med att rada upp dem, snyggt kuraterade men sällan omstöpta. Resultatet är behagligt, stundtals smittsamt – men också märkligt försiktigt.

Att det ändå kommer sälja i enorma upplagor? Det känns nästan självklart. Kommer jag att se honom live i sommar? Självklart, det blev en biljett till Wembley i juli.

Kvartett med strålande kemi erbjuder egentillverkad groove och ömsinta ballader – Hard Bop Tango av Lexingtone

by

lexingtone

Hard Bop Tango

4

Inspelad i Nevo Studios Sundsvall november 2024

Mix, master och omslag: Joona Toivanen

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 27/2 2026

Första gången skiva av Lexingtone recenseras. Däremot har text om en lyckad spelning på Utopia publicerats på Orkesterjournalens hemsida och från den har citat använts av gruppen i marknadsföring inför kommande gig. Goda förkunskaper finns då jag varit på tre av deras konserter och skänkts deras angenäma debut på vinyl, som lyssnats på en handfull gånger. Uppföljaren är minst lika bra, kanske rent av snäppet vassare. Hade det inte varit för ett par alster långt in lyssnandet av något svagare kvalitet skulle det blivit en fullpoängare. Avslöjar därmed att Hard Bop Tango är 4/5 med mersmak. Här finns mycket musik att ryckas med av, alternativt sjunka in i. Nio kompositioner tillverkade av någon bandmedlem i en anda av amerikansk 60-tals jazz utgiven på Blue Note. Detta svensk-finska samarbete är lika stilsäkert, möjligen en smula mer polerat. Lexingtone har tagit sitt namn efter gatan där legendariska bolaget låg/ ligger.

Kvartetten vars medlemmar jag känner till tämligen väl är samtliga kända från andra firade konstellationer. Sedan debuten Hypto Krypto är halva kvartetten nytillkommen. Talesperson är kontrabasisten Martin Sundström som recenserats entusiastiskt i egenskap av beståndsdel i SE-Quartet. Det finska inslaget heter Jonna Toivanen, utsökt komponist och kompositör boende i Lerum. Har hört och skrivit om denne förträfflige musiker när han lett egen pianotrio och duon Linchpin med Ebba Westerberg, spelat med Anders Hagberg och förekommit i andra konstellationer. Trumslagaren Paul Svanberg har hörts både live och på skiva, förknippas främst med pappa Lars Jansson och dennes renommerade mycket långlivade pianotrio. Från vår huvudstad har Erik Palmberg rekryterats. Han basar i egen uppskattad grupp, ingår i Horncraft, i Radiojazzgruppen och andra toppresterande storband. Med finess trakteras trumpet och flygelhorn i avvägda solon och snyggt ensemblespel.

Det är en sammansvetsad grupp med föredömlig teknik, sinne för bärkraftiga melodier och emotionell output som lanserar sig själva. Förutsättningarna finns således för att även noviser vad gäller genren skulle kunna gilla denna cd. Det låter dynamiskt och elegant och här finns fina solon. Ofta anser jag det vara alltför djärvt att helt förlita sig på original. Här funkar det galant nästan hela vägen.

foto Joona Toivanen

Snitch vet jag med mig att jag roats av live. Öppningsspåret är en härligt stunsig dänga som gör en på gott humör. Att man i mer eller mindre utsträckning komponerat i tangotappning ger musiken en särskild sorts groove och lyster, antingen boppigt rytmisk eller lyriskt långsam och luftig. Eldiga emotioner avlöses av sval elegans. Verkar som om instrumentalisterna, ofta upptagna av andra projekt, utan längre repetitioner uppnått önskvärd kemi. Albumet innehåller flera ljuvliga ballader, bland andra Vid Korshamns bryggor av Sundström och gemensamt kreerade kompositionen Portrait in F Minor. Den senare framförd utan blås präglas av ett vackert vemod signerat främst Toivanen vid flygeln, följs av eftertänksamt feature i samma andra på kontrabas.

Skylancer (M. Sundström) kännetecknas av ett spännande, utforskande perkussivt beat. Fäster mig vid formidabelt trumspel från Svanberg. I St. Lucia från samma låtskrivare idkas uppfriskande ”hårdkörning”. Även om melodin blir något statisk uppskattas att den är insvept i en påtaglig livekänsla. Inte utan att man undrar hur inspelningen i Sundsvall organiserades. Spelades låten in i en tagning tillsammans? Ska påpekas att såväl akustik som inbördes balans i ljudåtergivning är förstklassig, vilket jag gläds åt när jag lyssnar genom hörlurar. Som väntat kryddas anrättningen med ett knippe aptitliga solon. Ett markant sådant exempel är Down & Out av kvartettens eminente pianist. Både han och Palmberg på trumpet briljerar här och lite varstans på ett lysande album, utan att ta fokus från melodins kärna. I finalnumret signerat Palmnerg odlas ett drivande sväng som stimulerar. Spänstig rytmsektion utgör förankringen, bereder väg för kvartettens blåsare som frigör sig, gör mig exalterad.

Teaterkritik: I bomullsfältens ensamhet – helt enastående, träffar rakt i vår brinnande samtid

by

Is This Thing On?

I bomullsfältens ensamhet
Av Bernard-Marie Koltès
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljus Torben Lendorph
Ljud Jakob Wilhelmson
Premiär på Dramaten 28 februari 2026
Medverkande Lena Endre och Ingela Olsson

I bomullsfältens ensamhet på Dramaten är teater på svindlande hög nivå som träffar rakt i vår brinnande samtid. En poetisk, filosofisk och politisk text som kräver ett skärpt lyssnande, fantastiskt skådespeleri och briljant regisserat av Staffan Valdemar Holm. Föreställningen är oavbrutet spännande att följa – som en dans med förföriskt lockande turer och komplicerade steg. Eller för att uttrycka det i sporttermer som en boxningsmatch.

Två av landets främsta skådespelare Lena Endre och Ingela Olsson möts för första gången på scenen i denna sprakande ordduell. De gör entré likt två boxare nervösa och otåliga att kampen ska börja. Sedan är de igång och cirklar runt varandra, bevakande varje rörelse och språkligt utfall den andre gör.

Under föreställningens gång skiftar flera gånger perspektivet och rollerna förändras. Den som i början leder och hotar blir den som är rädd och närmast ropar på mamma. Den som ses som behövande blir den som har något att sälja etc. Det är uppslukande att se hur skickligt skådespelarna agerar i denna djungel av ord, meningar och syften.

Mitt i bryts oväntat det djupa allvaret av att karaktärerna hand i hand ” sjunger” en duett – en härlig Staffan Valdemar Holmsk överraskningseffekt. Publiken som suttit knäpptyst framåtlutad får en paus. Allt avrundas också med en kyss på premiärkvällen- fast det lär inte ha stått i regianvisningarna.

Koltès pjäs är en synnerligen välskriven och mångbottnad dialog som öppnar bråddjup, bygger broar, oroar, belyser och bländar. Både det som sägs och det som ligger dolt under det sagda och de värden, behov och efterfrågan som står på spel får vi försöka sätta samman likt ett pussel till en tydlig bild.

Kort sagt, inget är säkert i detta drama precis som i vårt nu. Det främmande skrämmer, klimatet är i fritt fall, fattigdomen ökar, de rika vill att de som behöver ska tigga om hjälp, tal om fred leder till nya krigshandlingar och världen vilar på en tjurhorns spets. Samtidigt betonas hoppet. Det finns alltid ett fönster av ljus – det måste vi se och söka. Mot slutet tänds också en möjlighet att de hårda motståndarna skulle kunna bli vänner om de vågar visa sig nakna för varandra.

Det är befriande och ett utropstecken idag att få ta del av en scenisk kamp där regissören inte öser på med blodigt våld, höjda vapen och vrålande för att skrämma och betona den allvarstid vi lever i.

Lena Endre och Ingela Olsson spelar på ett plan till synes två makthavare/förhandlare -i pjäsen kallade en kund och en dealer. De möts, kanske i hemlighet, på en neutral plats i nattens mörka timmar. ”Den tid då människor och djur blir förvirrade”.

Koltès skrev karaktärerna i I bomullsfältens ensamhet för män. Skådespelarna får det dock att kännas självklart att rollerna lika gärna kan göras av kvinnor. Detta ”könsbyte” överdrivs heller inte. De är kort sagt människor som möts.

Staffan Valdemar Holm säger i en intervju på Dramatens hemsida om föreställningen ”att han verkligen tror att teatern måste vårda och betona sitt centrum, texten och skådespelarna. För utan det blir det ingen riktig teater”.

Mot den bakgrunden känns det följdenligt att scenografin av Bente Lykke Møller är ett osäkert vibrerande intet som blottlägger rollerna. Samtidigt finns det en skönhet -något vi är på väg att förlora i dagens värld – i regikonceptet. Ljuset, det ödesmättade rörelsemönstret och musiken skapar stämningar. Skådespelarna trollar dessutom med sina repliker fram bilder av ett ödsligt landskap där en vildhund kan yla så att publiken rycker till.

Kostymerna- en tjusig och en raggig päls – båda nonchalant burna över enkla vardagliga byxor och tröjor, och de taggiga perukerna gör att karaktärerna liknar – listiga rovdjur. Varelser på livets arena som vet vad de vill ha, vad som står på spel och vad/vilka de är beredda att offra för att uppnå sitt mål.

I bomullsfältens ensamhet är teater med spetskompetens. Skådespelarna agerar helt ljuvligt och utmanar sig själva och publiken i en djärv retorisk duell. Ingen annan än Staffan Valdemar Holm skulle nog heller klara konststycket att göra en så här rakbladsvass, förunderlig och rolig föreställning av denna text.

Filmrecension: Is This Thing On? – blek och medelmåttig historia

by

Is This Thing On?

Is This Thing On?
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Bradley Cooper

Då Bradley Cooper regisserade Maestro, den filmiska biografin kring mästerdirigenten Leonard Bernstein, fanns det en del kritiska röster kring att den relativt nyblivna regissören – Cooper är fortfarande mest profilerad för sitt skådespeleri, blivit alltför hungrig efter att hålla tacktal på Oscarsgalan. Att filmen var skräddarsydd för ära och priser, inte mycket mer. Coopers nya film är långtifrån så grandios som Maestro eller den närmast klassiska nyversionen av A Star Is Born med Lady Gaga, det är en enklare och mer rak film som sätter ribban avsevärt lägre. Att inte ta i ifrån tårna och satsa på första plats i prisceremonin är förvisso ödmjukt men långtifrån detsamma som en lyckad film.

För även om ambitionerna är aningen mer dämpade denna gång, är detta en film som ämnar att visa Coopers förmåga vad gäller personregin och att regissera något som många gånger liknar filmad teater. Beklagligt nog är varken manus eller regi stark nog för att imponera, än mindre intressera. Skilsmässor inom genren drama är nästan lika förkommande som explosioner i actionfilmer, det är spända, hetsiga och i många fall verbalt våldsamma historier som kan vara oemotståndliga att bevittna i all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ingen kan ha undgått att stå andlös i scenen då Adam Driver och Scarlett Johansson mer eller mindre släppte lös ett inferno i Noah Baumbachs Marriage Story. Cooper väljer dock att inte grotta ned sig alltför mycket i det mörka och smutsiga då relationer imploderar, istället vill han kanalisera och imitera filmskapare som Woody Allen där dialogen är rapp och där det finns en underfundig kaotisk humor vad gäller relationerna vi får stifta bekantskap med.

Allt detta hade varit utmärkt om det inte varit för att det nämnda manuskriptet – men också Coopers regi, är otillräckligt för att ge näring och kraft till de mest centrala delarna. Berättelsen som – till stor del, baseras på en episod ur den skotska komikern John Bishops liv, är alltför enkel och ointressant. Ståupp-komikens – påstått, livsbejakande kraft som ger Will Arnett ny livsenergi är platt vad gäller presentation, och skämten har ungefär samma dimension som en pizzabotten.

Filmen har också svårt att hitta ett fokus, vi kastas mellan scener och karaktärer men inget förankras i något som känns värdefullt. Kanske än mer förödande är att Will Arnett och den fantastiska Laura Dern trots individuellt solida insatser, har ytterst tveksam kemi som bäst kan beskrivas som labil, inte magnetisk som den borde – samt måste, vara. En film som utgår från problematiska relationer behöver också ha dialog som kan fängsla. Manuset som skrivits av Cooper, Arnett samt Mark Chappell är till stor del berövat på dialogutbyten som kan stämplas som minnesvärda. Det är mestadels standardiserade diskussioner om fel och brister där lite obligatorisk könshumor också sprängs in.

Det enda riktigt exceptionella som erbjuds är filmens foto av Coopers trogne fotograf Matthew Libatique. Denne gör ett strålande jobb med en mycket intim kamera som på ett otroligt elegant sätt fångar ansikten men också ett par superbt snygga scenövergångar. För en film som mestadels utspelar sig i trånga klubbar och vardagsutrymmen är det en oväntat visuellt attraktiv film.

Därför är det synd att just ordet attraktivt inte kan tillskrivas något annat. Is This Thing On? är ingen katastrof men en oerhört blek och medelmåttig historia som inte på något sätt utmärker sig eller ens verkar ha ambitionen att vara något mer än medioker.