Bruno Mars – The Romantic – Betyg 2
Det har gått ett decennium sedan Bruno Mars senast gav ut ett soloalbum. I popvärlden är det en evighet – men känslan av ett stort, efterlängtat återtåg infinner sig aldrig riktigt. Inte för att intresset saknas, utan för att han under tiden varit överallt.
Tillsammans med Anderson .Paak bildade han duon Silk Sonic och släppte ett hyllat album. Han har gästat och samarbetat med namn som Cardi B, Gucci Mane, Sexy Redd och Ed Sheeran. Duetten ”Die With a Smile” med Lady Gaga blev fjolårets mest strömmade låt, och 2025 års globala superhit ”APT.” spelade han in med Rosé från Blackpink. Därtill världsturnéer, residensspelningar i Las Vegas, en egen bar, inhopp i spelet Fortnite och ambassadörskap för Record Store Day. Produktiviteten går inte att ifrågasätta.
Det gör däremot hur mycket nytt hans album The Romantic egentligen tillför.
Förstasingeln ”I Just Might” toppade listor i en rad länder men orkar inte så högt i Sverige och hamnar på en plats 45 – trots (eller tack vare) att den påminner starkt om Leo Sayer och 70-talshiten ”You Make Me Feel Like Dancing”. Men i en samtid där äldre låtar ständigt återupptäcks via sociala medier är referenser till gårdagens radiohits knappast ett hinder. Snarare tvärtom.
Hela albumet bygger vidare på det retrofilter som Silk Sonic redan etablerade: varm, polerad soul med tydlig doft av 70-tal. Spår som ”Why You Wanna Fight?” hade utan problem kunnat platsa på Silk Sonics debut. I ”On My Soul” hörs ekon av Curtis Mayfield, medan ”Cha Cha Cha” flirtar öppet med The O’Jays och deras klassiska Philly-sound. På andra håll dyker vibbar upp som för tankarna till Tito Puente eller den sofistikerade 60-talssoulen hos Barbara Acklin. Det är knappast subtilt – men heller inte smusslande. Influenserna bärs som hedersmärken.
Det går inte att förneka att Bruno Mars är en lysande sångare. När han tar i på avslutande ”Dance With Me” visar han vilken klass han besitter. Känslan för arrangemang och musikaliska detaljer är också påtaglig; blåset sitter där det ska, rytmsektionen är tajt och produktionen skinande. Frågan är om han kommit så lång från sitt genombrott som ung tolkare av Elvis.
Problemet är att de starkaste ögonblicken ofta är de som mest påminner om något man redan älskar. De mer anonyma balladerna – som ”Nothing Left” eller öppningsspåret ”Risk It All” – bleknar i jämförelse, trots försök att liva upp dem med stråkar och mariachi-inspirerade inslag. Ibland infinner sig tanken att det vore mer givande att återvända till originalkällorna än att lyssna på ännu en välgjord pastisch.
The Romantic är utan tvekan ett hantverksskickligt album. Men i stället för att omforma sina influenser till något eget verkar Mars och hans medlåtskrivare nöja sig med att rada upp dem, snyggt kuraterade men sällan omstöpta. Resultatet är behagligt, stundtals smittsamt – men också märkligt försiktigt.
Att det ändå kommer sälja i enorma upplagor? Det känns nästan självklart. Kommer jag att se honom live i sommar? Självklart, det blev en biljett till Wembley i juli.