Manus och regi: Oskar Thunberg
Scenografi: Magnus Möllerstedt
Kostym: Hanna Cecilia W Lindkvist
Komposition och ljuddesign: Mira Eklund
Musiker (inspelade): Mira Eklund, Andreas Westerdahl, Örn Sigerhall Eklund
Ljusdesign: Thabisio K. Persson
Dockmakare: Jenny Bjärkstedt
Medverkande: Eva Rexed, Jonatan Rodriguez, Tobias Almborg
Göteborgspremiär 28/2 2026 ( Lumor i samarbete med Folkteatern och Östgötateatern)
Spelas på Lilla scen Folkteatern i Göteborg till och med 14/3
Urpremiären ägde rum på Teater Galeasen i fjol. Scenkonstkompaniet Lumor med säte söder om Stockholm saknar egen fast scen. Faller sig således naturligt att de med ojämna mellanrum dyker upp i mitt närområde med olika produktioner. Alldeles nyligen spelades Lumors senaste succé 7 sorters tystnad. Träffade en av skådespelarna före insläpp och den andra manliga skådisen tycks ha dubbelarbetat i och med att han (Jonatan Rodriguez) ingår i den lilla hårt jobbande ensemblen i Oskar Thunbergs Romantiken. Har på Göteborgs Stadsteater också recenserat Allt gott i världen och på Folkteatern mästerligt utformad uppsättning av People Respect Me Now, båda verken skrivna av Paula Stenström Öhman. För tre år sedan gick jag dock bet på rimliga förhoppningar om att få något större utbyte av gåtfulla utredandet i Content på samma scen. Samme man ansvarar för såväl regi som manus i Romantiken. Nu lyckas han och hans mycket duktiga medarbetare få med mig på tåget. Skärskådandet av på ytan privilegierade liv blir till lika delar underhållande och berörande när rollfigurerna konfronteras ömsom med med sig själv, ömsom med varandra.
Min nästan enda marginella invändning rör formatet. Thunberg är på slutet när huvudpersonernas öden avslöjas alltför förtjust i att berätta om deras status och nya relationer. Kill Yor Darlings-estetiken praktiseras inte. Bortsett från att finalen borde ha tidigarelagts är stoffet och hur det givits sin sceniska form en veritabel fullträff. Att intrigen rullas upp genom en parmiddag med förhinder när en födelsedag firas, får mig att tänka på Skål för livet vars dissekering av övre medelklass sågs två gånger. Som ni kanske redan listat ur är Stenström Öhman och Thunberg konstnärliga ledare för Lumor, vars produktioner fyra gånger valts ut till Svenska Scenkonstbiennalen. Den senare är också flitigt anlitad i egenskap av skådespelare.
Visst kan det kännas lite udda att bevittna psykologiska porträtt skildrade med tragikomisk ton i form av dockteater. Och detta i en rad träffsäkra scener fyllda av igenkänning, åtminstone för somliga ur publiken. Lika mycket som Lumor vänder sig emot övertydlighet lika förtjusta är de i att vända och vrida på skev verklighet. Är dock inte inte helt oerfaren inför konstformen dockteater för vuxna utan filter.. Här har både prisade Oxytocin på Backa och Erik Holmströms snillrika Doktor Faustus (förvisso led också den uppsättningen av för många instoppade idéer) recenserats.
Innan jag kastar mig in i pjäsens medelklassproblematik kantad av avslutade och nya relationer, förtjänar röstskådespelarna att lyftas fram. Prisade Eva Rexed, känd från Van Veeteren-filmatiseringar och ett antal roller på scener företrädesvis i Stockholm, såg jag senast glänsa som väletablerad psykopat omedveten om sitt vidriga dominansbeteende i Hilda på Stadsteatern vid Götaplatsen. Den reslige Tobias Almborg tillhör ensemblen på Östgötateatern medan Jonatan Rodriguez förekommit i en mängd roller i tv-serier och filmer. Min poäng är att den beundransvärt samkörda trion är fenomenala. Preparerar dockorna på skötbord i fonden och manövrerar ansikten och läppar med spakar i nackar i rollfigurernas scener, medan de istället för vajrar rör ben och armar manuellt. Vi möter blickarna från otroligt välgjorda dockor, vars göranden och låtanden fångar direkt. Den enda docka som inte motsvarar manus är hon som föreställer unga kvinnan som jobbar på hotell i Göteborg, eftersom dockan saknar attraktivt utseende.
Skräddare, attributörer och perukmakare har samarbetet skickligt med listad scenograf och den fantastiska Jenny Bjärkstedt som tillverkat dockor, vilka skiljer sig en del från sedvanliga marionetter. Borde rimligen vara krävande att på samma gång styra över dockornas koordination och leverera repliker, att framför allt göra det med exakt tajming, modererat energipåslag och rätt sorts tonfall. Dessa utmaningar behärskas till fullo av dessa otroliga röstskådespelare.
Nämnd trio kuggar kontinuerligt i varandra oerhört skickligt, skjuter fram och tar undan bord med olika sorts interiörer, miniatyrer som får oss att associera till dockskåp eller Miniland i Halmstad. Man undrar hur många repetitioner det krävdes för att få denna speciella variant av teatermaskin att fungera enligt plan. Måste vara skönt för dem att kunna pusta ut i paus. En svårighet de under överseende av regissör behöver förhålla sig till är att deras arbetsredskap i princip har samma konstanta uttryck i ansiktet . Munnar öppnas och sluts och det sagda kan understrykas med viftande armar. I övrigt förstärks förmedlandet av känslor uteslutande via tonfall och satsmelodi från lysande skådespelare/ dockskötare. Almborg framför den begrundande Antonios repliker med ett tonfall som påminner om Johan Rabaeus, lustigt nog.
Publiken lär känna ett till synes välfungerande par ur medelklassen med betydande kulturellt kapital. De har en självständig dotter (utflugen ur boet? minns inte riktigt). Krister är högstadielärare engagerad i ett utbytesprogram mellan skolor vilket innebär resor till Göteborg medan Johanna undervisar i litteraturvetenskap inriktning romantiken. Osäker på om hon lär ut och handleder på universitetsnivå eller i studiecirkel. Kristers bästa vän heter Antonio och har en son som är en gamer isolerad från socialt umgänge, som kanske ingår i diffusa kategorin incels. I den vevan diskuterar dessa tre individer trenden att en person kan vara precis vad den identifierar sig som. Därför ser vi upplyst i ena hörnet långt senare i när berättelsen om dem fortskrider en räv. Se inslagen som dramatikerns vinkel på könsdysfori och vidhängande diagnoser.
Männen har hållit ihop i trettio år, är bland annat nördiga skivsamlare och får en kick av The Boss och hans Ullevi-konserter. När Antonio som är IT-specialist ämnar göra en hårtransplantation, passar han på att klaga över trötthet på grund av att han blivit lämnad, vilket resulterar i undersökning av prostatan.
Ska försöka låta bli att spoila, men provsvaren var inte godartade och dramatiken tilltar. Trots att Krister och Johanna lite orealistiskt betygar varandra sin kärlek knakar äktenskapet i fogarna, båda är lika frustrerade. Han blir förälskad i en betydligt yngre kvinna som han träffar på hotell och hon hittar också ny partner. Att ingen blir ensam i denna sällsamma mix av romcom och drama där det resoneras om livets mening á la filmer åskådare kan relatera till (Rohmer, Woody Allen etc.) ter sig en smula onaturligt. En petitess i sammanhanget förvisso.
”Genom sovrum, yogacenter och vårdcentraler skildras en skara människor i deras sökande efter mening och tillfredsställelse”. Thunberg vill belysa förhållandet mellan andens frihet och vår bundenhet till köttets lust. Utforskningen sker övertygande. Rubriken på recensionen i GP tog fasta på att det är mycket intimt och naket i pjäsen. Samlag idkas, det onaneras på toaletten och Johanna visar upp sig i rött raff-set. Finns en särskild kvalitet i att inte alltid kunna avgöra när han sympatiserar med sina skapade figurer. Kan vara på deras godhetssignalerande sida när Trump-supportrar kommer på tal, men man får samtidigt uppfattningen att värderingar och handlingar nagelfars och ifrågasätts. Vi slipper pekpinnar, istället ett sinnrikt manus som medelklasspar sannolikt kan identifiera sig med, berättelser att ta med sig.
Det får betecknas som kuriöst, rent av kittlande, att Göteborgsreferenser skrivits in i texten. Syftar på letande efter skivor på Bengans, barstråket 2Lång, Ullevis publikdragande arenakonserter med fokus på Bruce Springsteen (Thunder Road och andra klassiker hörs i bakgrunden) och Kärralundskolan(?) med i utbytesprogram för att nämna några av dem. Fyndigt att i konversation gå igenom skillnad i mentalitet på folk från huvudstaden kontra Göteborg. Vi möter personer som är om sig och kring sig, som ger varandra tips. Filosofer och Fellini nämns liksom Kind of Blue och verser av Stagnelius reciteras. Måste vara tacksamt att kunna locka fram skratt av igenkänning för publiken. Romantiken handlar om vad som driver välbärgade människor, hur de är upptagna av att förverkliga sig och bli bekräftade. Det handlar om vad som attraherar och motsatsen. Det handlar handlar om att inte vara begränsad av andra, inte förmå att reda ut konflikter men också att försonas. Oerhört smart manus överlag således som verbalt ageras ut av Rexed, Almborg och Rodriguez med fabulös skärpa.
Föreställningsfoton Mats Bäcker