• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Blix Not Bombs – om du bara ska se en dokumentär, se denna

4 april, 2024 by Rosemari Södergren

Blix Not Bombs
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2024
Manus och regi Greta Stocklassa
Medverkande Hans Blix, Eva Kettis, Mårten Blix, Greta Stocklassa

BLIX NOT BOMBS är ett djupgående intervjuporträtt av den svenske toppdiplomaten Hans Blix som höll världshistorien i sina händer för drygt tjugo år sedan.

Greta hade precis fyllt åtta år när flygplanen kraschade in i World Trade Center den 11 september 2001. Under de efterföljande månaderna såg hon hur den svenske diplomaten Hans Blix blev en central del i den globala krisen. I det nuvarande politiska klimatet får Greta idén om att höra av sig till Hans, som nu är 94 år gammal, för att se om han kan hjälpa henne förstå sig på världen.

En stor del av filmen ägnas åt tiden efter elfte september och attacken mot World Trade Center. Iraks diktator Saddam Hussein var en besvärlig diktator. USA och flera länder hävdade att han hade massförstörelsevapen. Hans Blix, den svenske toppdiplomaten, hade egentligen gått i pension men han gick med på att leda FN:s inspektionskommission för kärnvapen för att utreda om Irak hade kärnvapen.

Vi som kan historien vet att inspektionen inte hittade några bevis för att det fanns kärnvapen i Irak men det är ju inte samma sak som att det inte fanns, det var förstås omöjligt för Blix och inspektionskommissionen att tydligt deklarera att det inte fanns några massförstörelsevapen, de kunde däremot uttala att de inte hittat några. Historien efteråt pekar väl mest på att det inte fanns några. Men det är lätt att sitta långt efteråt och uttala sig. Vi som såg tv-nyheter vid den tiden vet hur skrämmande Saddam Hussein var när han hotade västvärlden och USA i synnerhet. Vi vet också att det fanns terrorister som kunde gömma sig i Irak.

USA och Storbritannien valde att attackera Irak och Saddam Hussein föll. Greta Stocklasa menar denna amerikanska invasion är orsaken till det som händer i världen idag. Men hon glömmer att Saddam Hussein var en diktator och det fanns människor som flydde från Irak under hans regim. Vi vet ju också vad han var kapabel till. Vem har glömt sasattacken i Halabja den 16 mars 1988, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iraks armé bombarderade då staden Halabja i Irakiska Kurdistan i norra Irak med giftgaser, vilket krävde cirka 5.000 människoliv; tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

Det är tydligt att Greta Stocklasa bestämt sig för sin bild av vad som hänt och hur det påverkat nutiden. Hon menar tydligt att om USA med allierade inte hade gått in i Irak hade världen idag varit mer fredlig. En viktig poäng har hon så klart. Mer eftertanke och mer försök att hitta fredliga lösningar skulle behövas bland världens makthavare. Samtidigt går det inte alltid att dra paralleller mellan olika krigstillstånd. Den amerikanska invasionen av Irak går ju till exempel inte alls att jämföra med Putins invasion av Ukraina. Det är trots två väldigt olika skeenden.

Greta Stocklasa är tydlig och orädd. Hon ställer sina frågor och låter Hans Blix ge sina svar. Det är mycket intressant att följa deras diskussioner.

Även om jag inte håller med om hennes analys ger filmen ger underlag för viktiga diskussioner och visar många klipp från tiden före USA:s invasion av Irak, mycket som jag som har åldern inne minns så väl. Vad jag också minns var flera tv-klipp från bland annat Iraks statliga tv där Saddam Hussein uttalade sig oerhört skrämmande med hot om vad han skulle göra med västvärlden. Sådana filmklipp finns dock inte med i filmen, så det är uppenbart att filmen skildrar regissörens åsikt. Det gör ingenting. Det är viktiga frågor som filmer tar upp och som är viktiga att reflektera kring och prata om. Och framför allt skulle världen behöva fler som Hans Blix som inte rusar in och tar beslut utan söker sanningen noggrant. Världen skulle helt klart behöva fler noggranna toppdiplomater. Jag ser fram emot fler filmer av Greta Stocklassa.

Apropå terrorattacken mot World Trade Center visas nu på TV Play en drama-dokumentär, The Looming Tower, som visar hur CIA och FBI i USA misslyckades totalt med att samarbeta kring bevakning och skydd mot terrorism, vilket är ett stort skäl till att attacken mot World Trade Center kunde genomföras.

Hans Blix
Fakta från Tempo Dokumentärfestival.
95-årige Hans Blix har kallats veterandiplomaten. Med årtionden av erfarenhet som internationell jurist, diplomat och chef för FN:s Irakinspektioner är han ett välkänt namn inom internationell säkerhetspolitik och diplomati.

1960 disputerade han i internationell rätt vid Stockholms universitet och året efter blev han kontaktad av dåvarande utrikesminister Östen Undén för att delta i Sveriges delegation till FN:s generalförsamling i New York. Hans Blix första uppgift blev att skriva en promemoria om hur valet av en ny FN-generalsekreterare skulle gå till efter Dag Hammarskjölds död. Han har haft olika tjänster vid utrikesdepartementet, bland annat som folkrättssakkunnig, statssekreterare och utrikesminister.

Hans Blix ledde International Atomic Energy Agency (IAEA) från 1981 till 1997 och spelade en central roll efter Tjernobyl-katastrofen 1986. Han arbetade även med att säkerställa att länder som Irak inte utvecklade kärnvapen. Efter pensionen åtog han sig uppdraget att leda vapeninspektioner i Irak, vilket ledde till kontroverser och kritik från USA och dess påföljande invasion av Irak 2003.

Hans Blix har fortsatt sitt engagemang för nedrustning och har bland annat lett en internationell kommission för att eliminera massförstörelsevapen. Hans Blix centrum för de internationella relationernas historia vid Stockholms universitet som inrättades 2020 är en plattform för historisk forskning om internationella relationer, folkrätt och diplomati.

Hans Blix har gett ut boken ”A farewell to wars”, där han delar tankar och erfarenheter kring internationell politik genom åren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokument, Filmkritik, Filmrecension, Hans Blix

Fängslande frihetligt sound domineras av gränslös spoken word-poet – Big Bang pågår med Bob Hansson/ Tobias Wiklund/ Backlura

3 april, 2024 by Mats Hallberg

Bob Hansson – Tobias Wiklund – Backlura

Big Bang pågår

3

Inspelad i Atlantis Studio november 2022

Producent: Tobias Wiklund

Prophone

Releasedatum: 15/3 2024

Kände till att det fanns en säregen jazztrio som kallar sig för Backlura, men hade inte hört dem tidigare. De har bland annat gjort en tribut till Jussi Björling. Däremot känner jag till medlemmarna i bandet. Kornettisten Tobias Wiklund frontar medan basisten Palle Sollinger och Daniel Fredriksson bakom sitt trumset utgör rytmsektion. Har stött på dessa framstående musiker i en mängd kreativa sammanhang, vilket resulterat i entusiastiska recensioner. Batteristen Fredriksson ingick för övrigt i min serie miniporträtt under rubriken Groovearbetare publicerade i LO-tidningen 2011. På bandets nya alster får de förstärkning i form av pianisten Cecilia Persson och på några spår av Nils Berg som trakterar basklarinett och tenorsaxofon. Två musiker och hyllade kompositörer lika etablerade som trion i Backlura.

Ett anmärkningsvärt faktum vad beträffar blåsarna handlar om breddade kontaktytor. Nils Berg som har sitt eget Cinemascope såg jag spela solo på Håkan Hellström- konsert. Tobias Wiklund, kompositör av musiken på Big Bang pågår, utgör en av ersättarna till Stefan Sporsén i 50-årige megastjärnans omtalade band. Och Wiklund har också funnits med hos Stefan Sundström och indiepopbandet Solen.

Möjligen lite bakvänt att recensionens rundmålning inleds med musikerna, vilka sannerligen förtjänar att lyftas fram. Förhåller sig nämligen på det viset att det är Bob Hanssons skånska tungrots-r och hans talspråkliga tilltal som dominerar ett album vars underrubrik lyder ”Ett poetiskt livselixir”. Vill sträcka mig så långt att han ofta ställer sig i vägen för musiken, som när det händer i bästa fall bildar bakgrund. Saknar ofta en symbiotisk samexistens, vilket förvånar med tanke på en mängd tidigare musikaliska samarbeten. Till Wiklunds tonsättningar framförs i ett lika frenetiskt som volymmässigt varierat spektrum tretton dikter, hämtade från diktsamlingen Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt (2023) med undantag av dikten Grannsämjan, från samling utgiven 2018.

Bob Hansson kan man omöjligen vara likgiltig inför. Han är underhållande, stundom genial. Men odlar i dikter emellanåt en självgod ton vilket balanseras med självömkan då brister kan komma fram.. För att främst vara poet och spoken word artist har han fått ett genomslag som få andra språkvirtuoser. Hårdlanserades i Babel som huspoet med visuellt extravaganta utgjutelser, varit omtyckt programledare för Allvarligt talat i P1, läste hans utmärkta tragikomiska roman Gunnar som författaren i högform presenterat på Göteborgs Stadsbibliotek i min närvaro, framträdande på Författarcentrum Västs uppläsnings-forum då publiken förolämpades. Till meritlistan ska läggas att han utsågs till landets första svensk mästare i Poetry Slam (en eggande tävlingsform jag under en period hängivet deltog i som jurygrupp. Vidare intervjuat och bokat tävlande till kulturprogram. En handfull slam-poeter framträdde på mitt 50-års kalas.)

Innan jag tar mig an Big Bang pågår faller det sig naturligt med två referenser till svenska mästerskapet i muntligt framförd 3-minuters poesi. Dubble mästaren Emil Jensen engagerades till nämnda 50års kalas och framförde egna visor. Daniel Boyacioglu heter en annan tvåfaldig mästare. Härom året recenserades för JAZZ/ OJ en skiva där han pratsjunger och agerar spoken word-artist ackompanjerad av Mattias Landaues trio.

pressfoto från Atlantis Studio Gustav Gräll

Inspelningen är ljudmässigt uppseendeväckande. Fräckt hur de båda duktiga teknikerna laborerat med de möjligheter som står till buds, för att bäst gynna Bob Hanssons karismatiska röstbehandling, att varje ord och betoning går fram optimalt. Ibland dras vi suggestivt in i ett skede, ibland stöts lyssnaren medvetet bort. Spoken Word och jazz är inget nytt påfund, existerade i välmåga på 60-talet under medborgarrättsrörelsen i USA. Däremot känns experimenterandet med att flytta runt rösten stundtals som en performance i sig. Bob Hansson mässar och ryter, väser vädjande och deklamerar med extrem tydlighet. Snacka om att lägga sig vinn om en genomträngande stämma och lägga beslag på mycket utrymme.

Texterna och dess framförande är förförande lättillgängliga. Verkar ligga i hans personlighet och poetiska natur att odla en vansinnigt pretentiös sida, parad med viss självömkan där egna brister sipprar fram. En metod som inbringat åtskilliga framgångar. Han utger sig för att vara kärleksapostel (lyckas ibland) och fredsivrare med dragning till marxismen. Ibland blir dock mitt omdöme inte nådigt. Han kan rent estetiskt bli påfrestande, rent av outhärdlig. Vem har behållning av de mikrofonkaskader som vräks ut i Drömmen om normal (fotbollsdikten) och än värre i Skrikdikt nr ett? Ibland påminner Hanssons hetsande ordvrängeri om hur det kunde låta om honom i Babel, fast här mer oslipat, stundtals orgiastiskt.

Enligt Tobias Wiklund speglar poesin och musiken varandras innersta väsen. Enligt mig råder tyvärr ofta en obalans vilket medför att instrumentalisterna hamnar i periferin. De är storartade som ackompanjatörer fast musikerna borde haft en likvärdig roll. När kompositören själv bestämmer inriktning, till exempel på andra skivan i eget namn Silver Needle, experimenteras så att tuggmotstånd kreeras. I den andan pendlas här emellan skön minimalism och fri form. Hade det inte varit för den intensive poeten skulle jag någorlunda ha klarat att processa spräck och de atonala excesser som dyker upp, för att understödja en av ord och häftiga uttryck besatt artist, som skickligt slår om till en utstuderat återhållsam stil. Trots kraftiga invändningar mot dennes påverkan, ska understrykas hur förtjust jag sammantaget är i musiken. Minimalism firar triumfer liksom en fascinerande spännvidd.

På detaljnivå finns många inslag värda att lyftas fram. Det repetitiva blåset i Kärleken, vindlande undersköna fraseringar från kornett-maestro Wiklund vilka får mig att tänka på Lester Bowie och jag tilltalas av Cecilia Persson precisa anslag och melodiskt utbroderade ackord.. Noterar angenäma basgångar som fyller i och betonar budskapet i verser. I en tidigare omnämnd låt skapar rytmsektionen med Sollingers basgångar i förgrunden aptitligt groove. Tillför konturer innan svårforcerad förvandling uppstår.. Gillar hur den oberäkneliga musiken rör sig från fladdrig till stadig för att ibland bryta av med lyriska partier. Projektet sägs vara en påminnelse till oss att våga utforska gränser. Sättet att lämpligast integrera poesi med pulserande och elastisk jazz utmanas, fast tyvärr sätter framvällande ordberusning ibland agendan, tar över fokus på ojämlika villkor. Blev lite långrandig i min analys av en omtumlande produktion omöjlig att vara likgiltig inför.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Kaptenen – stark, djupt berörande, magisk

3 april, 2024 by Rosemari Södergren

Kaptenen
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Matteo Garrone

En oerhört vacker film med fantastiskt filmfoto. En unik annorlunda berättelse, magiskt om mod och lojalitet men samtidigt så sorglig och skrämmande då den skildrar människors grymhet. Filmen visar vad människor är kapabla att göra för att tjäna några dollar extra. Det är en sådan film som jag inte kan se utan att bli fylld av önskan att förändra världen. Fast det är förstås inte en lätt uppgift.

Seydou och Moussa är två tonårspojkar, 16 år gamla och de är kusiner. De bor i Senegal och älskar musik och där duktiga på det. De spelar olika instrument, sjunger och gör inga låtar. De har en dröm. De vill komma till Europa och slå igenom och bli kända. Som Moussa säger:
Tänk, en dag, kommer vita människor stå i kö för att få vår autograf.

I smyg har de sparat pengar och tagit reda på hur de ska bära sig åt för att ta sig från Senegal till Italien. De har kollat upp hur de skaffar falska pass, hur de tar sig över öknen och över Medelhavet. Seydou försöker prata med sin mamma om att han vill ge sig av till Europa. Mamman blir jättearg. Eftersom pappan har dött är mamman beroende av hjälp av Seydou för att få allt att fungera med barnen.

Önskan att skaffa sig en fantastisk framtid är dock för stor. De ger sig av, trots att de blir varnade av en äldre klok man som säger att allt inte alls är lätt i Europa. Den äldre mannen säger att det finns hemlösa på gatorna i Europa och att vägen dit är farlig.

Det visar sig att den äldre mannen visste en hel del. De två unga pojkarna blir lurade flera gånger och de råkar ut för faror. Passen kostar mycket mer än de fått information om, människosmugglarna sätter av dem i brännhet öken. Att komma in i Libyen är inte lätt. De får råd att gömma sina pengar i rumpan för att inte bli rånade. Vägen över Medelhavet i en liten båt är inte heller trygg och säker.

Jag blir ännu en gång påmind om att världens länder måste hitta ett system där människor som behöver fly kan göra det utan att hamna i händerna på giriga och kriminella flyktingsmugglare som lurar de flyende. Ämnet kompliceras av att dessa två unga pojkar inte ens är flyktingar. De flyr inte från något, det är inte förföljda eller utsatta i sitt hemland utan de vill söka sig en framtid som musiker i Europa.

Världens länder måste få slut på dessa fruktansvärt farliga flyktvägarna som dessutom kostar massor för varje enskild flyende. Som filmen visar flyr inte alls alla för sina liv. De söker en bättre framtid. Det är en svår fråga: ska det vara helt fritt att bege sig vart som helst eller är det en bättre lösning att bygga upp fattiga länder? Frågan är komplicerad. Dess två unga pojkar från Senegal har inga dåliga liv i Senegal. De skulle förmodligen kunna ta sig fram med sin musik i hemlandet. Jag funderar på varför filmens skapare valt att låta oss följa just två unga tonåringar som egentligen inte alls är flyktingar.

Filmen är djupt rotad i de levda erfarenheterna av människor på flykt. Hur kan världen stoppa dessa fruktansvärda faror och göra det mindre farligt att fly – och hur kan världen öppna för unga människor att kunna komma till andra länder ett tag? Filmen sätter igång många tankar och funderingar.

Filmen var Oscarnominerad till bästa internationella film 2024 och hade världspremiär i tävlan på Venedigs filmfestival. Där vann Garrone Silverlejonet för bästa regissör, och nykomlingen Seydou Sarr tilldelades Marcello Mastroianni-priset för sin huvudroll. Seydou Sarr liksom Moustapha Fall som spelar Moussa är enastående duktiga och filmen är vackert fotograferad och berättelsen är stark och både magisk och djupt berörande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Fimrecension, Flyktingfrågor, Kaptenen

Överväldigande vokal passion på intimt debutalbum – There Is No Future av Sara Aldén

2 april, 2024 by Mats Hallberg

Sara Aldén

There Is No Future

3

Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg mars 2023

Mix, master och ljudtekniker: Johannes Lundberg

Producent: Sara Aldén (co-producenter Johannes Lundberg & August Björn)

Prophone

Releasedatum: 22/3 2024

Har senaste halvåret träffat Sara Aldén några gånger. Skrev uppskattande om hennes konsert på Utopia i oktober under rubriken ”talangfull jazzsångerska tar plats och gör intryck”. Vid bedömningen av artistens fullängdsdebut ska läsare ha i bakhuvudet att jag är mer mottaglig, mer tolerant, för uppseendeväckande uttryck live. Kan gilla otryggheten i att utsätta mig för musik jag har ringa kunskap om.

Den älskvärda kvinnan som skickat mig ett extra recensionsex med bifogad hälsning i form av en vers är välutbildad – studerar för närvarande till en master i improvisation och världsmusik Hon brinner för jämställdhet och representation till den grad att hon valts till ordförande för organisationen IMPRA. Angående förebilder framstår det som symtomatiskt att hon var på konserten med Norma Winstone under Stockholm Jazzfestival. Jag var nyfiken på stilbildande veteranen och hennes ackompanjatör Ralph Towner, befann mig därför på samma konsert. Förvisso bonusinfo, men kan tipsa om att min recension finns att läsa på Orkesterjournalens hemsida.

Sparsmakade sättningen på ett album Aldén själv kallat ”domedagsjazz” är originell. Musikerna hon bildar en enhet med är August Björn på piano och tramporgel och kontrabasisten Daniel Andersson, två musiker jag knappt kände till. Trion turas om att arra albumets tio låtar i olika konstellationer. Gäster tillkommer. Aldéns favorit Hannes Bennich lirar altsaxofon på de två första spåren medan harpisten Malin Kjellgren medverkar i inledande titellåt. Vidare hörs trumslagaren Johan Björklund i I Would Only. Körar i titellåten gör basist, klaviaturspelare och ljudtekniker medan sångerskan tar hand om den sysslan i två låtar.

Pressreleasen innehåller formuleringar värda att lyfta fram. There Is No Future sägs vara musik på liv och död vars fokus ligger på storslagna crescendon och sårbar intimitet. Man dras ner i ett slukhål präglat av ödesmättade och närgångna stadier kombinerat med ”svindlande arpeggion” och dystopiska världar. Skivan består av dels bearbetade standards, dels fyra original av artisten plus en instrumental kortis skriven tillsammans med Daniel Andersson.

Som nämnts är Aldén förtjust i vindlande crescendon, vokala språng och en utforskande röstbehandling, att jämföra med svårighetsgraden hos en trapetskonstnär. Gränser överskrids. Uttryck maximeras i en estetik som uppmuntras till att svämmas över. Kan beskrivas som en more-is-more estetik som då den uppstår sticker iväg på ett minst sagt häpnadsväckande sätt. Även om en beundran för Norma Winstones teknik kan skönjas, gasas det gärna på utan samma sorts kontroll av harmonik. Standards som Misty och Someday My Prince Will Come kantrar på några ställen. Sprängkraften i balladen I Don´t Know berör allra mest, fast också den innehåller sekvenser som slår över. Till och med ikoniskt hoppingivande What A Wonderful World kränger sig efterhand ur sin kostym. Dess outro, liktydigt med albumets sista toner, är magnifikt. Ymniga urladdningar utgör en fängslande kontrast till skivans återhållsamma sekvenser.

Noterar också effektfull spänning emellan balanserade instrument och den stundom fullkomligt otyglade röstens eskapader. Effekten symboliseras bäst av hur originalet To Let Go ändrar skepnad. Från att låta som en nedtonad impressionistisk pärla med basfeature med stråke, till att explodera i enorm intensitet utan begränsningar genom en fullkomligt obeveklig stämma. Snacka om att blotta sig emotionellt! Enligt mitt förmenande skulle artistens praktiserade estetik ha ransonerats av ett bollplank, en extern producent. Anspänningen borde ha skruvats ner här och var.

Att Aldén bestämt sig för att vara sin egen producent märks, blir för mina öron en brist, även om jag förstår lockelsen i att realisera idéer utan ifrågasättande. Efter att ha lyssnat på och recenserat åtskilliga debutanter är mitt råd: anlita producent som tar kloka beslut utan att hämma din personlighet. Finns absolut en unik kvalitet i Sara Aldéns röst. Det uppenbaras med otvetydigt besked.

Den för mig obekante pianisten Daniel Björn ger melodierna karaktär, ofta på ett ovanligt diskret vis. Stannar kvar mest i medvetandet efteråt gör Daniel Andersson, frilansmusiker och kompositör som ger privatlektioner. Han befinner sig genomgående i centrum, drar skickligt ett frapperande tungt lass som elastiskt fundament. Vill utbrista att jag gjort ett nytt fynd och undrar varför jag inte känner till vilka han samarbetat med. Duons dialoger i stick, särskilt Someday My Prince Will Come, attraherar. Deras outro i Somewhere Over The Rainbow är lysande.

Crescendon står som spön i backen. Skulle jag ta del av intervjuer eller studera texterna skulle det sannolikt klarna vilka budskap som artikuleras. Detta verk lämnar ingen oberörd, eftersom det genomsyras av en vilja och energier som bara måste ut, utan tanke på mottagare. Så känns det. Vi tas med på en färd vars destination vi endast anar oss till. Ingen vettig bedömare kan anse att Sara Aldén är ointressant, tvärtom.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Monkey Man – spännande och intressant men lite för mycket blod

2 april, 2024 by Rosemari Södergren

Monkey Man
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Dev Patel
I rollerna Dev Patel, Sharlto Copley, Pitobash, Vipin Sharma, Sikandar Kher, Sobhita Dhulipala,
Ashwini Kalsekar, Adithi Kalkunte, Makarand Deshpande

En actionthriller med en handling som ofta rusar i hög hastighet och med mycket blod som sprutar åt många håll men med plus för ett enastående bra foto-arbete och en lång rad duktiga skådespelare. Monkey Man är spännande och ger en inblick i indiska myter och religion – men förmedlar ändå samma tema och budskap som oändligt många andra filmer: förtryck och orättvisor går enbart att besegra med våld. Det kanske är så, eller kanske inte. Men jag är trött på att våld serveras som underhållning. Men för att vara i en denna genre har den flera plus ändå.

Dev Patel (som bland annat varit med i tv-serier som Newsroom och filmer som The Green Knight, Lion och Slumdog Millionaire) gör regidebut med Monkey Man och gör samtidigt huvudrollen som Kid. Han spelar en ung man som håller upp en anonym yta och som helt uppenbart har ett enda syfte med vad han gör han är ute efter hämnd på de korrupta ledare som mördat hans mor. Det handlar om polis, politik och religiösa ledare som stod bakom förtryck av människor som krävde rätten till sin mark och blev dödade och denna trio av makt (polis, politik och religion) utövar systematiskt förtryck av fattiga och maktlösa.

På nätterna tjänar Kid pengar till sitt uppehälle genom att iklädd en gorilla-mask slåss på scen i en fight club. Kid låter motståndarna vinna. En dag upptäcker han en möjlighet att kunna hämnas på södern korrumperade trojka av makthavare och han sätter igång en plan.

Dramaturgiskt följer den en mall som är ganska förutsägbar. Men en del av behållningen av filmen är att inte veta hur det går så jag ska inte gå in mer på det. Det är spännande och också fina vänner dyker upp längst vägen. På flera sätt har Monkey Man de ingredienser som brukar vara med i denna typ av berättelse. Dev Patel har skrivit manus tillsammans med Paul Angunawela och John Collee (Master and Commander: The Far Side of the World). Helt klart är denna debut som både regissör och manusförfattare väl godkänd och det kommer att bli intressant att följa hans karriär. Jag räknar med stora filmer framöver där hans finger varit med i skapandet.

Berättelsen är bland annat inspirerad av legenden om Hanuman, en indisk berättelse om en ikon som förkroppsligar styrka och mod och som mötte stora utmaningar och svårigheter. Ett plus för denna film är att vi får möta myter från den hinduiska religionen, bland annat om guden Shiva som också en förstörare. Det går inte att skapa något nytt utan att förstöra något. Det är långt från vanligt med hinduiska religiösa berättelser i film som visas i västvärlden. Kristen, muslimsk och judisk religiös mytologi finns det gott om.

Några små detaljer bara som jag noterade: delar av slagsmålsscener var slarvigt filmade, det syntes så tydligt hur en del bara stod och tog emot slag eller sparkar. Ett annat litet minus är att polischefen heter Singh i efternamn vilket visserligen förekommer som namn bland hinduer (han var hindu) men ändå är vanligast bland sikher. Jag är också lite fundersam kring att det bara var korrumperade hinduiska makthavare och de förtryckta tycktes också enbart vara hinduer, när Indien ändå är en krutdurk där det exploderat många gånger mellan muslimer och hinduer och där sikher förtrycks av både hinduer och muslimer. Ibland är det ett minus att känna till mer fakta.

Hur som helst, den är spännande och intressant men med lite för mycket blod för min smak.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dev Patel, Filmkrktik, Filmrecension, Hinduism, Monkey Man

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Fårdetektiverna Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Fårdetektiverna – smart, spännande detektivhistoria med får som hjältar

Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

30/4-2/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyllning baserad på biografi speglar känsligt unik viskonstnär

Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Helan och Halvdan ställer upp Manus och … Läs mer om Teaterkritik: Helan och Halvdan ställer upp – en fantastisk hyllning till kulturens alla gräsrötter

Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Saltstigen Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Saltstigen – magisk vandring genom livets svåra frågor

Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

När jag skulle gå på pendeln för att ta … Läs mer om Georg ”Jojje” Wadenius (1945-2026) – En av landets främsta musikprofiler har avlidit

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in