• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Storbands-extravagans doppat i latinstuk – Lumen med Danilo Pérez & Bohuslän Big Band

23 november, 2024 by Mats Hallberg

Danilo Pérez & Bohuslän Big Band

Lumen

4

Inspelad september 2021 i Nilento Studios

Producenter: Danilo Pérez och Lars Nilsson

Prophone

68:36

Releasedatum: oktober 2024

Att påstå att jag följt Bohuslän Big Band i drygt trettio år är kanske en smärre överdrift. Emellertid stämmer det att jag lyssnat på dem under den tidsrymden och på senare år recenserat storbandet live och på skiva. Tappade för länge sedan räkningen på antal tillfällen jag hört dem live. Känner till sättningen på detaljnivå vilket gör att varje gång ett nytt ansikte vikarierar noteras det Numera har de anställda musikerna repetitionslokal och administration som jag besökt bara ett par kilometer från min bostad, även om deras hemmaplan är Vara Konserthus.

Har i år i mycket uppskattande ordalag recenserat BBB i Ystad på tema Duke Ellington, projektet Jazz on Film med Göteborgs Symfoniker i stadens Konserthus under ledning av Vince Mendoza samt deras möte med komponisten Ann-Sofi Söderqvist på Storan. Dessutom hört dem på nationaldagen i Mölndal och andra halvan av 100-års jubilaren Max Roach i en tribut på Skeppet. Undrar om jazzorkestern med världsrykte tidigare spridit latin-vibe i motsvarande utsträckning, eller om en dörr till jungfrulig mark öppnats i och med samarbetet med Danilo Pérez bördig från Panama? Turnén de påbörjade 2020 fick avbrytas av uppenbara skäl vilket drabbade recensenten. Har dock fått se honom vid flygeln minst en gång, nämligen i den närmast legendariska konserten med Wayne Shorter Quartet 2014 på Stockholm Jazzfestival.

Flerfaldigt Grammy-belönade 58-åringens meritlista är omfattande. Den inkluderar många priser, verksamheter och engagemang (grundade jazzfestival i Panama, grundare av och konstnärlig ledare för Berklee Global Jazz Institute etc), ett dussin utgivningar i eget namn och cirka fyrtio i egenskap av sideman plus flera beställningsverk. Pedagogen och aktivisten som porträtterades i LIRA härom året ser Dizzy Gillespie (fick möjlighet att spela med ikonen som yngsta orkestermedlem) jämte nämnde Polar-pristagare som sina mentorer. Verkar också i en mycket namnkunnig trio med John Patitucci och Brian Blade. Pérez musik sägs vara en mix av av rötterna i Panama, folkmusik från Latinamerika, västafrikanska rytmer samt impressionism hemmahörande i Europa.

Lyssnarna får åtskilliga långa låtar, varav sju av albumets nio spår signeras Pérez. Resterande är skrivna av Avelino Munoz respektive Claus Ogerman. Beträffande den för storband viktiga, ofta helt avgörande, sysslan att arrangera framgår inte tydligt vem som gjort vad. Tycks som om Bill Dobbins, Niclas Rydh och Christer Olofsson ansvarat för olika kompositioner. Ordinarie besättning i BBB gör strålande insatser. Vakanser fylls galant av basisten Olli Rantala, trombonist Gustaf Wiklund samt trumpetaren Staffan Svensson. För ändamålet att förverkliga kompositörens stilideal har danske perkussionisten Lisbeth Diers rekryterats.

Albumet genomsyras av lika förväntad som beundransvärd auktoritet. Ömsom smeksamt svepande, ömsom intrikat infallsrika arr stimulerar. Efter de första sex låtarna var jag helt inställd på att utdela högsta betyg, men efter en och halv esoterisk låt backas till 4+ och av merparten musik blir jag upplyft och påfylld, vilket är ett bra mått på hur väl projektet slagit ut. Storbandet vars motto är att förvalta och utmana musicerar fabulöst synkade på en svindlande hög nivå. Ryser av välbehag av ensemblespelet jämte vad solister adderar. Samtliga utför sina uppdrag med ackuratess. Fastnar särskilt för magnifika insatser från extra rytmläggare Lisbeth Diers, Staffan Svensson på trumpet, träblåsarna Joakim Rolandsson och Linus Lindblom samt Olli Rantala på kontrabas.

Mest utrymme ger naturligt nog den prisade och mycket produktive pianisten sig själv för att färga sina fängslande original. I inkännande anslag och flyhänta löpningar utmejslas en egen urskiljbar stil. Hävdar att han spelar fantastiskt, inte minst för att syftet primärt inte är att glänsa. Samarbetet med BBB startade i praktiken då Pérez var Artist In Residence i Vara. Hos honom kombineras tyngd med mjuk kreativitet, allvar med lust. Kan föreställa mig hur komponisten i honom glatt sig åt att laborera med de valörer, den makalösa tajming och den dynamik ett svenskt storband med sådan här frapperande standard kan leverera. Visionären anser följdriktigt att projektet varit en milstolpe i karriären, ett sätt att föra arvet från Panama vidare. Traditionen har såväl speglats som tillförts nytt blod. Som kuriosa kan ju påminnas om att fusionpionjären Billy Cobham som golvade mig i somras i Ystad har samma härkomst.

Som mest utsvävande spretigt låter det i ett omvälvande alster tillägnat nobelpristagaren Toni Morrison. I dessa förhållandevis svårtillgängliga nio minuter försvinner tillfälligt min uppmärksamhet. Också den småstökiga avslutningen innehåller sekvenser som gör mig konfys. Dock, mycket förtjust i de takter från anlitade stjärnan vilka sätter punkt för albumet.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Heretic – glänsande insatser av alla skådespelare

23 november, 2024 by Linou Gertz

Heretic
Betyg 4
Biopremiär 22 november 2024
Regi Scott Beck och Bryan Woods

Under 2010-talet har amerikanska A24 seglat upp som det mest spännande och mest unika independent filmbolaget på först amerikansk marknad för nu internationell storspelare. Med unik marknadsföring bortom traditionella medier (som Alicea Vikanders robotpersona i sci-fi-thrillern Ex Machina som fick en dejtingprofil på Tinder för att locka besökare till biograferna efter att ha kommunicerat med dem i sin roll) har de gått från distributionsbolag till en unik helhetslösning där de nu även producerar och lanserar filmer under eget flagg. Djupt personliga auteurfilmer som djupblodade draman och annorlunda skräckfilmer som Saint Maud, The Vvitch och Midsommar (för att bara nämna några personliga favoriter) och nu Heretic. Kanske inte lika udda och konstnärligt laddade som många andra av deras tidigare filmer, men ändå en frisk fläkt.

Så när A24 släppte en trailer för en ny skräckfilm blev jag inte direkt jätteöverraskad, vad som däremot fick mig lite häpen var att den tidigare mysfarbrorn Hugh Grant skulle vara med – dessutom i en till synes mörkare och otrevligare roll. Från 1990-talsklassiker som ”Fyra bröllop och en begravning” och ”Notting Hill” och de något senare ”About a Boy” och ”Love Actually” cementerade Hugh som en väldigt trevlig karaktär i alla sina gestaltningar – något han visserligen utmanat och gått rakt emot på senare år. En inte lika trevlig semi-gangster i såväl ”The Gentlemen” som ”Operation Fortune” som de lika tvivelaktiga karaktärerna i ”Glass Onion” och ”Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves” har verkligen omkullkastat ens bild av honom på senare år. Vilket är väldigt kul och uppfriskande att se. Liksom som denna till synes först välkomnande och trevliga karl Mr Reed som bor i ett ganska ensligt hus bakom låst grind.

Nu vilar inte hela filmen på Grant och hans insats, utan de något nyare förmågorna Sophie Thatcher (som är något av en modern scream queen, även om hon även medverkat i lite sci-fi) och Chloe East glänser i sina respektive huvudroller som missionerande Mormoner som är ute för att upplysa allmänheten om sin tro riktigt glänser. Vad som är extra intressant är att båda skådespelarna växte upp som mormoner i sina respektive familjer och därmed kunde erbjuda produktionen viktig insikt i hur de pratar och för sig. Vilket känns väldigt logiskt då de verkligen känns helt rätt i sina roller och gör otroliga insatser, både som mormoner men också sakta oroade personer som inser att de inte är så säkra som de först hade trott. Vad som börjar i ganska varma och trevliga samtal om både livet och religionen övergår inte alltför snabbt i något betydligt mörkare och otrevligare. Och vad som gör filmen så bra är att den låter dig tro att du vet exakt vart den är på väg och på vilket sätt den ska föra sig – för att sedan göra någonting helt annat. Du tror dig ha sett filmen redan, men blir snart varse att allt inte är så enkelt eller rättfram när allt kommer till kritan. Den gör sig helt enkelt sig förtjänt av A24-stämpeln och är inte så generisk och traditionell som en först tror.

Utan att bli alltför förundrande eller förvirrande tar den upp religion, trosatser och litterär teori som går igen i både religion som populärkultur genom tiderna och så även moderna varianter. Som en röd tråd genom mänsklighetens historia och berättelseformer men också som bärande samhällsanalys och ifrågasättande av såväl mänsklig upprepning som nyliberalismens grepp på den moderna människan. Det är inget jättedjupsinningt men ändå väl tänkvärda aspekter som tas upp. Taglinen är passande nog ”Question everything” vilket både appliceras på teserna men också filmens senare handling. Är någonting som det verkar eller är det ytterligare bara saker vi vill se för att det passar in i vår syn på det fantastiska? En kan tycka vad en vill om vart svaret landar, men det är ändå uppfräschande att filmen tar sin poäng och bär den från start till mål utan att göra avkall varken på idé eller karaktärer som både för nöta och stöta den. Och en viss scen med en liten miniatyrlabyrint där en av flickorna gestaltas för att sen komma ut ur dörren intill är riktigt briljant. Och det är otroligt snyggare än det låter. Så ta mig inte på orden. Upplev och tro bara dina egna ögon och öron – precis som filmen vill säga dig. Förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Hugh Grant, Skräckfilm

Filmrecension: Wicked – Makalös sånginsats ger gåshud

22 november, 2024 by Elis Holmström

Wicked
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Jon M. Chu

Wicked är i hemlandet USA närmast legendarisk. Musikalen har varit en ostoppbar succé som spelats på Broadway i över tjugo år. Idina Menzel som spelade huvudrollen i den första uppsättningen gick sedan vidare till att låna ut sin röst till Elsa i Frost och sjunga den moderna Disney-klassikern Let It Go. Men att filmatisera framgången har visat sig vara långt ifrån problemfritt. Flera försök att sjösätta projektet har resulterat i absolut ingenting, och då allt verkade vara redo för inspelning slog COVID-pandemin till vilket orsakade ytterligare förseningar.

Projekt som hamnar i detta ökända utvecklingshelvete brukar sällan rättfärdiga den absurda väntetiden. De förmågor som initialt var passionerade och inspirerade att påbörja arbetet har sedan länge försvunnit och substitut på substitut har tagits in som kreativa ledare. Jon M. Chu som nu regisserar är inte helt utan kvalifikationer, där det mest omtyckta verket var Crazy Rich Asians, men förutom den ljusglimten är Chus CV föga imponerande. Filmer som G.I Joe: Retaliation och Now You See Me 2 förkroppsligar innebörden av bottennapp.

Även om Chu aldrig är nere och rotar i de mörka regionerna denna gång är Wicked inte någon fulländad eller bländade upplevelse, däremot fullt fungerande. Med tanke på musikalens status som en sann Broadway-kunglighet är det förståeligt att filmbolaget Universal vill slå på stora trumman för filmatiseringen. Filmens form och karaktär är tänkt att vara storslagen, påkostad och där ordet lagom absolut inte har något existensberättigande men det finns flera saker som hindrar Wicked från att framstå som den rena lyxprodukt den vill presentera sig som. Ambitionen att göra filmen grandios och episk stöter på patrull genom förvånansvärt opålitliga digitala specialeffekter, flera gånger är det lika syntetiskt som skräckexempel från tidigt 00-tal då tekniken fortfarande var i sin linda. Detta sänke blir än mer påträngande då filmen också använder sig av mycket välarbetade och färggranna kulisser som kärleksfullt tittar på både musikalen men också den legendariska originalfilmen från 1939.

I de sekvenser som är befriade från de helt undermåliga digitala specialeffekterna liknar Wicked snarare de två första Harry Potter-filmerna av Chris Columbus med en glättig och lättsam stämning placerad i briljant designade miljöer. Men Wicked är i grund och botten en musikal och lever och dör på saker som koreografi, framförande och arrangemang. På detta plan är det också något av en blandad kompott. Flera nummer är så pass bombastiska och uppskruvade att de närmar sig det rent parodiska, andra är löjligt bleka och känns som musikalisk fogmassa.

Anmärkningsvärt är hur Jon M. Chu vägrar att ge upp hoppet, även då filmen rosslar likt en kedjerökare är Chu oerhört målmedveten och mån om att slutföra projektet. Denna uppenbara vilja och uthållighet är beundransvärd, framförallt med tanke på att motgångarna är många. En av dessa – förutom de redan nämnda, är skådespelarensemblen som också rör sig mellan högt och lågt. Valet att ge popsnöret Ariana Grande en av filmens mest centrala roller är lika illa som beslutet att låta Pierce Brosnan pröva på skönsång i Mamma Mia. Grande saknar alla attribut som krävs för att agera, hennes emotionella spektra är mer begränsat än hos en robot, och då hon tvingas att försöka skapa lite klassisk fysisk komik i bästa Buster Keaton-anda är katastrofen ett faktum. Om det inte vore för att Grande åtminstone har förmåga att utföra danskoreografin fläckfritt är detta historiskt usel rollbesättning.

Tack och lov är Cynthia Erivo i den andra – och mer relevanta, huvudrollen fullkomligt lysande. Förutom en otroligt solid sångröst lyckas Erivo också agera med självförtroende, lugn och kraftfull karisma. En rad biroller hjälper också till att tvätta bort den otrevliga smaken av Grandes hopplösa lekstuga. Michelle Yeoh har definitivt varit mer road men skänker ändå filmen en viss pondus och auktoritet. Sedan har vi Jeff Goldblum i rollen som trollkarlen själv, en roll som inte kunde spelats mycket bättre än av filmvärldens mest excentriska aktör.

Det hela är fullt funktionellt och drägligt, trots de massiva bristerna, främst som ett resultat av Chus hängivna regi. Till och med berättelsens häpnadsväckande naivitet går att svälja. Men så kommer finalen och det blir dags att rulla fram det tunga artilleriet, stunden som alla musikalfantaster väntat på i två årtionden, stunden som bäst beskrivs med en enda låttitel, ’’Defying Gravity’’. Det är svårt att säga om någon musikal de senaste tjugo åren erbjudit ett så starkt spår som detta mästerverk, nu arrangerad till perfektion och en makalös sånginsats av Cynthia Erivo. För en kort stund får filmen vingar och publiken gåshud, den absurda kraft som är låtens lyrik och den otroliga melodin samverkar för att skapa en kort sekvens som endast kan beskrivas som genial. Tragiken är bara att denna eufori är alltför kortvarig och långtifrån något som förekommer i resten av filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Occupied City – totalt i avsaknad av struktur

22 november, 2024 by Elis Holmström

Occupied City
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Steve McQueen

Regissören Steve McQueen är inte direkt blyg vad gäller att ta sig an det tunga och svåra. Ämnen som slaveri, sexmissbruk och desperation har berörts i filmer som Shame och 12 Years A Slave. McQueen är djupt engagerad i samhällsfrågor och har sedan länge velat peka ut stora delar av filmindustrin som djupt diskriminerade. McQueen är en rebell och – positivt menat, upprorsmakare som inte tar hänsyn till normer.

Nu vill McQueen ge sig i kast med att göra sin första dokumentärfilm. Viljan att ännu en gång fokusera på tunga ämnen är fortfarande där, nu väljer McQueen att studera Amsterdam under den nazistiska ockupationen av staden. Ett ämne som borde beröra, engagera och kännas alltför aktuellt i en tid då individuella rättigheter, rasism och fördomar dominerar vår vardag. Men det blir ingen dånande utskällning eller sylvass studie om en stad i skäck. Istället är Occupied City utdragen, slarvig och fantastiskt ointressant.

Att ens skriva de där fraserna känns närmast surrealistiskt, inte för att Steve McQueen varit en regissör som aldrig begått snedsteg, utan för att filmens tematik och innehåll borde fängsla och fascinera. Det huvudsakliga problemet är filmens kompletta avsaknad av struktur. McQueen ränner runt som en huvudlös höna i otaliga kvarter och byggnader allt medan en monoton och sömnig berättarröst basunerar ut platsens betydelse under ockupationen. Inledningsvis är de olika historierna både gripande och skrämmande, men i och med att de endast förekommer i snabba – närmast episodiska format, är det omöjligt att bli fullt engagerad. Hur hjärtskärande historierna som förmedlas än må vara är mängden rent omöjlig att processa, vi får inga andningspauser eller ens visuellt stöd för att kunna rama in de olika historierna. Detta eftersom McQueen väljer att filma flera sekvenser från helt osannolikt fula vinklar, vi får se en slagborr slå bort lite betong, en stökig vind och ett par ungdomar som röker marijuana.

Filmens fullkomligt absurda speltid är en boja som ingen skulle kunna slå sig fri ifrån. Över fyra timmar lång är det omöjligt att separera eller bry sig om de hundratals utsagor som förekommer. Efter ett tag uppstår istället djup irritation då det finns material och narrativ här som är mer än välförtjänta att belysas, men inte så här nonchalant, hastigt och känslokallt.

Snart liknar hela Occupied City en kapsejsad och grotesk uppsats av en student som inhämtat information från tusentals uppslagsverk och endast klippt och klistrat. Det må vara späckat med information, men eftersom dispositionen och visionen uteblir spelar det ingen roll. Istället blir det en ogenomtränglig massa som kväver tittaren och fullkomligt ignorerar att filmen i sig är på väg att implodera som en följd av skygglappar. Skygglappar som gör att Steve McQueen kan vägra att redigera eller ta hänsyn till nödvändiga traditioner inom dokumentärfilmen.

Då filmen når sin fjärde timme ligger besökarna på marken och flåsar, den drönande berättarrösten fortsätter att långsamt mala på, fula och irrelevanta bilder flaxar förbi, subjekt eller mening är utsuddat, detsamma gäller min mentala hälsa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Förföriskt sammanbundna melodier i gränsland – For The Dreamers av Josefine Lindstrand

21 november, 2024 by Mats Hallberg

Josefine Lindstrand

For The Dreamers

4

Inspelad i Norge

Producent: Josefine Lindstrand

O-Tone Music/ Edel

Releasedatum: 27/9 2024

Efter att ha lyssnat igenom det femte albumet från Josefine Lindstrand ett antal gånger, kan konstateras att jag kommit i kontakt med hennes musik alldeles för sällan. Starkaste upplevelsen av kompositören, sångerskan och klaviaturspelaren härrör sig från Stockholm Jazzfestival 2015. Då uppförde hon i Kulturhuset med ett fåtal instrumentalister hon fortsatt jobba med och kör, en tvådelad nostalgiskt inlindad svit betitlad Mirages By The Lake (Grammisnominerad när musiken långt senare kom på skiva) om minnen från uppväxten av en naturskön plats. För tre år sedan träffade vi efter att hon spelat keyboard i Thomas Backmans kvartett i Mölndal. Det är den ynkliga erfarenhet jag erinrar mig på rak arm, varför jag gläds åt mitt recensions-ex. Artisten har skrivit verk för kör, storband och film. Varit sångerska i ett brittiskt band med Django Bates och uppträtt med pianisten Uri Caine och Metropole Orchestra, därtill ackompanjerat flera svenska populära popartister.

Lindstrand har tilldelats priser såsom dansk Grammy och Jazz-katt och nomineringar av den jazz-scen där hon ,märkligt nog, oftast framträder. När hon får fria händer att skapa egen musik hamnar hon i mycket begränsad utsträckning inom genren. En förvisso väldigt vidsträckt genre. Delar därför inte skivbolagets lansering av henne som hyllad jazzsångerska. (Samma missvisande prefix sätts på Stina Augustdottir.) 43-åringen undandrar sig skarpa definitioner. För mig är hon en spännande singer songwriter vars kompositioner av arty pop med sfärisk textur genom sina inslag av electronica med ambient-stråk och lyrisk kammarjazz leder tanken till Kate Bush, Björk och Jenny Wilson med flera.

Vem gör vad på The Dreamers? Så gott som all engelskspråkig text och musik signeras Lindstrand som dessutom både producerat och arrat materialet. Texten till singeln In My Craft Or Sullen Art kommer från Dylan Thomas medan Sara Teasdale skrivit texten till Flame And Shadow. All sång framförs av artisten som spelar orgel och synt (juno-60). Hennes team består av Jonas Östholm vid flygeln, norske trumpetaren Gunnar Halle, Per-Ola Landin på kontrabas, rytmläggaren Fredrik Myhr (trummor, slagverk och marimba) samt Thomas Backman trakterandes diverse blåsinstrument – klarinett, basklarinett, flöjt och altsaxofon. På ovan nämnd singel gästar den renommerade Marius Neset på tenorsax. Neset, Landin och Östholm har jag hört live ett antal gånger.

Skivan inspelad enligt uppgift i spektakulär norsk studio är ett slags konceptalbum där lyssnaren tas med på en resa genom huvudet på den skildrande stämman. En röst på samma gång självklar som skör, tvetydighet som enbart ska ses som en styrka. Blir förtjust i hennes fäbless för utvidgande uttryck och hur olika formationer av instrument integreras och byts ut. Att kompositören lustfyllt realiserat ambitiösa idéer blir uppenbart, vilket renderar i ett sound som överlag förtrollar. Bästa tänkbara ljud framhäver dynamiken i melodierna. Låtarna genomsyras huvudsakligen av raka beats vilka stryks under med instrumentala utsmyckningar.

Till verktygslådan adderas som möjligen framgått doser av mystik och minimalism, mycket attraktiva komponenter för oss lyssnare. Utan att stöta bort befinner sig kreatören och hennes medhjälpare oftast bortanför huvudleden. Flame And Shadow är ett lysande exempel. Låten kan förefalla småknepigt utmanande genom sina aviga takter, fast vad den gör är snarare skärper ens uppmärksamhet och engagemang. Blir varse att bedömningen kan skilja sig åt vid olika lyssningstillfällen. Även om man kan anse att den pretentiösa lutningen tippar över i Utopia och då tar fasta på ett experimenterande man kan ställa sig frågande till, känns projektet mestadels konstnärligt fullgånget.

Vissa gånger jag lyssnat har jag funnit avslutande kompositioner för eteriska, för diffusa. Men när jag lärt känna dessa sånger har min syn på dem förändrats och helheten kan omfamnas. Albumet fascinerar genom sitt djup. En bonus som inte nämnts är fantastiskt stämningsfulla features på bland annat piano, trumpet och basklarinett. Sista minuternas musik från artisten och Jonas Östholm tar andan ur en med sin magiska minimalism.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Sida 173
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in