Sara Aldén
There Is No Future
3
Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg mars 2023
Mix, master och ljudtekniker: Johannes Lundberg
Producent: Sara Aldén (co-producenter Johannes Lundberg & August Björn)
Prophone
Releasedatum: 22/3 2024
Har senaste halvåret träffat Sara Aldén några gånger. Skrev uppskattande om hennes konsert på Utopia i oktober under rubriken ”talangfull jazzsångerska tar plats och gör intryck”. Vid bedömningen av artistens fullängdsdebut ska läsare ha i bakhuvudet att jag är mer mottaglig, mer tolerant, för uppseendeväckande uttryck live. Kan gilla otryggheten i att utsätta mig för musik jag har ringa kunskap om.
Den älskvärda kvinnan som skickat mig ett extra recensionsex med bifogad hälsning i form av en vers är välutbildad – studerar för närvarande till en master i improvisation och världsmusik Hon brinner för jämställdhet och representation till den grad att hon valts till ordförande för organisationen IMPRA. Angående förebilder framstår det som symtomatiskt att hon var på konserten med Norma Winstone under Stockholm Jazzfestival. Jag var nyfiken på stilbildande veteranen och hennes ackompanjatör Ralph Towner, befann mig därför på samma konsert. Förvisso bonusinfo, men kan tipsa om att min recension finns att läsa på Orkesterjournalens hemsida.
Sparsmakade sättningen på ett album Aldén själv kallat ”domedagsjazz” är originell. Musikerna hon bildar en enhet med är August Björn på piano och tramporgel och kontrabasisten Daniel Andersson, två musiker jag knappt kände till. Trion turas om att arra albumets tio låtar i olika konstellationer. Gäster tillkommer. Aldéns favorit Hannes Bennich lirar altsaxofon på de två första spåren medan harpisten Malin Kjellgren medverkar i inledande titellåt. Vidare hörs trumslagaren Johan Björklund i I Would Only. Körar i titellåten gör basist, klaviaturspelare och ljudtekniker medan sångerskan tar hand om den sysslan i två låtar.
Pressreleasen innehåller formuleringar värda att lyfta fram. There Is No Future sägs vara musik på liv och död vars fokus ligger på storslagna crescendon och sårbar intimitet. Man dras ner i ett slukhål präglat av ödesmättade och närgångna stadier kombinerat med ”svindlande arpeggion” och dystopiska världar. Skivan består av dels bearbetade standards, dels fyra original av artisten plus en instrumental kortis skriven tillsammans med Daniel Andersson.
Som nämnts är Aldén förtjust i vindlande crescendon, vokala språng och en utforskande röstbehandling, att jämföra med svårighetsgraden hos en trapetskonstnär. Gränser överskrids. Uttryck maximeras i en estetik som uppmuntras till att svämmas över. Kan beskrivas som en more-is-more estetik som då den uppstår sticker iväg på ett minst sagt häpnadsväckande sätt. Även om en beundran för Norma Winstones teknik kan skönjas, gasas det gärna på utan samma sorts kontroll av harmonik. Standards som Misty och Someday My Prince Will Come kantrar på några ställen. Sprängkraften i balladen I Don´t Know berör allra mest, fast också den innehåller sekvenser som slår över. Till och med ikoniskt hoppingivande What A Wonderful World kränger sig efterhand ur sin kostym. Dess outro, liktydigt med albumets sista toner, är magnifikt. Ymniga urladdningar utgör en fängslande kontrast till skivans återhållsamma sekvenser.
Noterar också effektfull spänning emellan balanserade instrument och den stundom fullkomligt otyglade röstens eskapader. Effekten symboliseras bäst av hur originalet To Let Go ändrar skepnad. Från att låta som en nedtonad impressionistisk pärla med basfeature med stråke, till att explodera i enorm intensitet utan begränsningar genom en fullkomligt obeveklig stämma. Snacka om att blotta sig emotionellt! Enligt mitt förmenande skulle artistens praktiserade estetik ha ransonerats av ett bollplank, en extern producent. Anspänningen borde ha skruvats ner här och var.
Att Aldén bestämt sig för att vara sin egen producent märks, blir för mina öron en brist, även om jag förstår lockelsen i att realisera idéer utan ifrågasättande. Efter att ha lyssnat på och recenserat åtskilliga debutanter är mitt råd: anlita producent som tar kloka beslut utan att hämma din personlighet. Finns absolut en unik kvalitet i Sara Aldéns röst. Det uppenbaras med otvetydigt besked.
Den för mig obekante pianisten Daniel Björn ger melodierna karaktär, ofta på ett ovanligt diskret vis. Stannar kvar mest i medvetandet efteråt gör Daniel Andersson, frilansmusiker och kompositör som ger privatlektioner. Han befinner sig genomgående i centrum, drar skickligt ett frapperande tungt lass som elastiskt fundament. Vill utbrista att jag gjort ett nytt fynd och undrar varför jag inte känner till vilka han samarbetat med. Duons dialoger i stick, särskilt Someday My Prince Will Come, attraherar. Deras outro i Somewhere Over The Rainbow är lysande.
Crescendon står som spön i backen. Skulle jag ta del av intervjuer eller studera texterna skulle det sannolikt klarna vilka budskap som artikuleras. Detta verk lämnar ingen oberörd, eftersom det genomsyras av en vilja och energier som bara måste ut, utan tanke på mottagare. Så känns det. Vi tas med på en färd vars destination vi endast anar oss till. Ingen vettig bedömare kan anse att Sara Aldén är ointressant, tvärtom.