• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Oförutsägbarhet styr intim och avskalad fullängdsdebut – Stars med Anton Dromberg & Anna Berglund

29 november, 2024 by Mats Hallberg

Anton Dromberg & Anna Berglund

Stars

3

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm 2023-1024

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 1/11 2024

För några år sedan gav Anna Berglund mig i egenskap av vikarierande chefredaktör på Orkesterjournalen / JAZZ ett erbjudande om att göra ett reportage, vilket resulterade i en intervju över fyra sidor inklusive foton med medlemmarna medlemmarna i Johan Borgström sextett. Det är dock första gången jag kommer i kontakt med hennes musik. För ett projekt i jämställdhet har hon prisats av IMPRA. Vidare har hon haft styrelseuppdrag i musikbranschen, engagerat sig kulturpolitiskt och innehar tjänst på folkhögskola. Berglund spelar och sjunger på andras produktioner parallellt med att driva egen karriär. Både med jazzkvartett och inom alternativ pop har skivor släppts sedan ett decennium. Fast i samarbetet med pianisten Anton Dromberg begås nu albumdebut. Ep:n från 2021 blev av LIRA utsedd till årets bästa inom kategorin vokal- och piano(jazz).

Stars innehåller nio låtar varav paret Dromberg & Berglund eller enbart Berglund gjort fem av dem. Originalens texter har skrivits av hon som sjunger dem medan Dromberg ( känd från Erik Palmberg Quartet) ansvarar för samtliga arrangemang. Duon kompletteras med rytmsektion: Amanda Karström på kontrabas och batterist Henrik Jäderberg (Horncraft, Emmalisa Hallander kvartett etc). På Lost At Sea medverkar en stråkkvartett arrad av Dromberg. De heter Erik Arvinder, Daniel Migdal, Riika Repo samt Filip Lundberg. En saxofontrio bestående av Martin Wirén, Tom Gabrielsson och den välkände Fredrik Ljungkvist fyller ut soundet på titelspåret.

Lovande inledning med två innerliga original vilka subtilt framskrider. Sången är här utstuderat spröd. Uppskattar det lyriska och samtidigt innovativa anslaget vid flygeln. Spelas genomgående inkännande med vispar medan man blir varse basistens närvaro genom feature i Bird Cherry Trees. Efter två och en halv låt upplöses strukturer till och från, skönjbar stadga förvandlas då till fladdriga komponenter. Lösliga segment som medför att jag tidvis får problem att upprätthålla intresset.

Tolkningarna utförs med minst sagt självständig profil. Now At Last skriven sent 50-tal av Bob Haymes för sin bror görs med originell tvist vilket i än högra grad gäller bitterljuva mästerverket Alfie. Bacharachs soundtrack är totalt omgjort och för mina öron blir det mycket märkligt, ett för drastiskt ingrepp. Väldigt vacker ballad av Lars Gullin har omformulerats av Berglund med förvisso ypperligt uttaget tema på flygeln, fast förbindelsen till upphovsmannen går nästan förlorad. Är avsevärt mer positivt inställd till bearbetningen av Elvis hit Can´t Help Falling In Love. Sensuellt släpiga sången, vispspelet, nedtonade basgången, varsamma inramningen av Dromberg utgör ingredienserna som sticker ut. De tillför rent av en bedårande kvalitet.

I några melodier förändras sången. Spröd stämma ´a la Sophie Zelmani eller tidiga Stina Nordenstam övergår ett par gånger till en röst som betonar med viss emfas, mer tryck alstras utan att gå utanför redan etablerat sound. I finalnumret hänger sig artisten åt en drömsk och mystisk skepnad, ett tillstånd hon verkar förtjust i att framkalla. Saxofontrion utvecklar uppfinningsrikt hennes vision. Somliga sekvenser är som framgått i mitt tycket alltför komplicerade för att greppa. Ojämnt framstår därför som ett passande omdöme för detta debutalbum.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av TV-serie: En samisk Narnia inspirerad saga med utmärkta skådespelare och ljuvliga miljöer

29 november, 2024 by Martin Moberg

Årets julkalender i SVT "Snödrömmar" skärmdump: SVT Play

Titel: Snödrömmar

Betyg: 4

Skådespelare: Ellá Márge Nutti, Hedvig Åhrén, Anna Åsdell, Christine Meltzer, Olle Sarri, Måns Nathanaelson, Shirley Clamp med flera.

Regi: Jacob Seth Fransson och Jonas Wallerström.
Visas: Dagligen i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play mellan den 1–24 december.

De senaste årens julkalendrar som sänts i Sveriges television (SVT) har hållit en bra och hög nivå. Det har jag kunnat konstatera i de recensioner som publicerats här under de senaste åren. Årets julkalender med titeln ”Snödrömmar” är inget undantag från den fina trenden. Vi får i år se en samisk och stundom lite läskig ”Narnia”-saga med briljanta skådespelare, ljuvliga miljöer och en berättelse som berör även mig som vuxen tittare på djupet. För en bra julkalender tilltalar ju alla åldrar.

Berättelsen tar sin början i den fiktiva lilla fjällkommunen Lill-Uman, där gnistrar snön vit på taken. Tja, inte riktigt överallt för på Gavmofjäll är det ingen snö alls trots att det borde legat ett tjockt vitt täcke av snö sedan länge. Underligt nog har det inte fallit en enda snöflinga där, och det går ju inte för utan snö kan mamma Maggan och hennes döttrar Ristin och Aila tvingas sälja sitt värdshus och flytta därifrån. Snöns frånvaro för redan med sig konsekvenser, avbokningarna trillar nämligen in från de skidsugna turisterna som inte har någon som helst lust med att åka utför på gräs och grus.

Men så en natt drömmer 13-åriga Ristin en underlig dröm. I den träffar hon sin nyligen bortgångna mormor, som visar henne en glänsande och grön sten. Kan den mån tro bära på lösningen till alla problem? Kan den få det att snöa på Gavmo igen, så att det blir rätt före för skidåkning och familjen inte tvingas flytta? Systrarna måste så klart hitta den här stenen, och äventyret rullar igång. Det är på ett sätt ett klassiskt julkalenderäventyr vi får se och som vi gärna vill följa med på.

För i årets julkalender finns ett tydligt problem, ett ännu tydligare mål, en uppenbar motståndare i form av det självupptagna kommunalrådet Lena Bridén. Mitt i har vi två barn som axlar ansvaret att ställa allt till rätta. Det som dock skiljer produktionen från tidigare års julkalendrar är kontexten i vilken berättelsen utspelar sig. Här rör vi oss i en samisk miljö, där Sápmis rika kultur för en gångs skull får skina på bästa sändningstid på SVT:s plattformar. Och så har det minsann inte alltid varit.

Det ena som är slående i ”Snödrömmar” är den höga nivån på skådespeleriet hos både de vuxna och barnen. Det lyfter handlingen på ett tilltalande sätt. Ellá Márge Nutti imponerar stort i rollen som Ristin och Olle Sarri är som vanligt fullkomligt briljant. Han porträtterar karaktären Sören, det är en vilsen själ som har kommit till Gavmo för att hitta sig själv som det kallas för. Scenen där han blickar ut över fjället och vrålar: ”Snälla, hjälp mig! Någon!? Naturen! Universum! KOMMUNEN!?” ja, den scenen känns redan som en modern klassiker.

Det andra som slår en är att årets julkalender bjuder oss tittare på en fin berättelse med många djup och bottnar. Utan att på något sätt bli skriven på näsan, får man flera rejäla tankeställare – om naturen, miljöförstöringen, identiteten, samhörigheten och till syvende och sist vår egen historia. Det landar liksom i vikten av att bli tillfreds med – och få kännedom om – sina rötter. Igenkänningsfaktorn är hög där. Det sorgliga i att behöva tala tyst om vissa saker, för att kunna bli accepterad av omvärlden. Det är djupt mänskligt behov hos oss alla.

Men det finns emellertid några saker som drar ned intrycket av ”Snödrömmar” och som gör att betyget inte blir det högsta. Berättarrösten är tyvärr grötig och raspig – det gör att man knappt hör vad som sägs. En ståndpunkt som består, även om det så klart finns textning tillgängligt via Text-TV eller SVT-appen. Den då och då förekommande lite väl påtagliga präktigheten är också ett litet minus. För nog har man väl sett rollkaraktären Ristin i verkliga livet? Ja man tänker förstås på Greta Thunberg både med mössan och de långa flätorna. Tanken uppstår att det ju finns en gradskillnad i att ha rätt i sak och få rätt i sak.

Men i det stora hela gör det inte så mycket. De få irriterande bristerna försvinner nästintill i allt det där som är så bra med årets julkalender – till exempel skådespelarinsatserna och den subtila samhällskritiken. De vuxna i julkalendern tycks besatta av sin mobiltelefon (förmodligen hög igenkänningsfaktor sett från barnens perspektiv) – ty det pratas om vikten av antal följare, betalda samarbeten och social media management. Det gör att de missar vad som pågår omkring dem.

Barnen, däremot, lever här och nu. Kanske är det läge att du som förälder nu i december under en stund bör låta dina sociala medier vila, skjuta upp alla ”måsten” och istället slå dig ner i TV-soffan och titta på ”Snödrömmar” tillsammans med ditt barn. Det är en tankeväckande och stundtals lite läskig samisk Narnia inspirerad saga vi bjuds på, som mycket väl kan leda till många viktiga samtal varje dag fram till julafton. Och du behöver inte vänta till det klockslag julkalendern sänds i SVT:s linjära kanaler. För numera kan man nämligen streama via Playtjänsten och se varje avsnitt när man själv känner för att titta. Rekommenderar således årets julkalender, betyget landar även i år högt när man ser till helheten. Premiär sker den 1 december i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier Taggad som: Adventskalender, Jul2024, julkalender, Kulturbloggen, Recension, Sápmi, Snödrömmar, SVT, SVT Barn, tv

Filmrecension: Vaiana 2

28 november, 2024 by Elis Holmström

Vaiana 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi David G. Derrick Jr., Jason Hand, Dana Ledoux Miller

Med tanke på Disneys rykte, som ett omättligt hungrigt bolag vad gäller den allsmäktiga dollarn, är det förvånande hur pass länge det kan dröja vad gäller uppföljare till deras diverse biosuccéer. Det är osannolika åtta år sedan Vaiana hade premiär, då mottogs den med öppna armar av kritiker och publik. Den titulära hjälten – som i Europa döpts om från Moana till Vaiana, åkte raka vägen in i publikens hjärtan och sången ’’How Far I’ll Go’’, blev en ny Disney-klassiker som stolt kunde ansluta till moderna favoriter som ’’Let It Go’’ från Frost.

Den långa väntetiden borde därför innebära att Disney lyfter ribban ytterligare, likt dotterbolaget Pixar, och tar konceptet till hissnande nya höjder. Men Vaiana 2 är istället den sortens uppföljare som är oförmögen att röra sig framåt och öppna upp vidderna. Som mycket annat här i livet är tajming en livsviktig detalj. Om det inte vore för den absurda väntetiden på nästan ett decennium, hade detta varit en funktionell om än något ordinär uppföljare. När produktionen nu tagit denna ansenliga tid är dock kraven högre. Det område där Vaiana 2 lyckas växa och göra markanta förbättringar mot sin föregångare är i animationen. Vaiana var ett makalöst stycke film vad gäller det visuella, men denna gång har tekniken, scenografin och den visuella uppfinningsrikedomen tagit oerhörda kliv framåt. Återigen har vi att göra med den bästa tekniken som pengar kan köpa, den färgpalett som filmen använder är lika makalös som den är charmig. Ovanpå det är animationen, mer exakt rörelserna och ansiktsuttrycken lika imponerande, trots den stiliserade estetiken och karaktärernas jättelika ögon är detta några av de mest uttrycksfulla karaktärerna som skådats i digitalform.

Allt detta skall givetvis applåderas, men då vi har att göra med ett bolag som gjort det till tradition att bjuda på animation i världsklass är det inte tillräckligt. Där de bästa uppföljare expanderar konceptet, gör karaktärerna än mer empatiska och prövar dem på olika sätt, väljer Vaiana 2 att bokstavligen trampa vatten. Från första början är det uppenbart att manuskriptet och berättelsen genomgått minst en bearbetning för mycket. Med tanke på att filmen ursprungligen var tänkt att sändas i episodiskt format på Disney Plus är det föga förvånande att hårda kompromisser har varit nödvändiga för att stöpa om det till biofilm. Trion av regissörer, bestående av David G. Derrick Jr. , Jason Hand och Dana Ledoux Miller tar över från John Musker och Ron Clements och överlämnandet av stafettpinnen sker inte smärtfritt. Där Musker och Clements var veteraner vad gäller att arbeta med Disney och animerad film är den nya truppen helt oerfarna vad gäller ett projekt av denna storlek. Något som genast uppenbarar sig i ett berättande som känns haltande. Vaiana 2 har svårt att kännas hemmastadd eller det minsta bekväm, filmen spretar åt alla håll och kanter, flera gånger om känns det som att ett antal olika ideér befinner sig i aktivt krig med varandra. Det tar evigheter för Vaiana 2 att hitta någon riktning och när den huvudsakliga berättelsen väl sätter igång är den oerhört enkel och närmast vardaglig.

Den första filmens emotionella patos ersätts här av sketch-liknande sekvenser med underhållande men lättglömt innehåll. Inget av de många sångnumren är ens i närheten lika minnesvärda eller medryckande som ’’How Far I’ll Go’’. Istället känns allt stressat, ofärdigt och kantigt. Speltiden på knappt 100 minuter duger inte heller till mycket. När filmen väl börjar få upp farten kommer ett slut som varken är imponerande dramatiskt eller emotionellt.

När eftertexterna väl rullar går det inte att undkomma en känsla av gruvlig besvikelse. Trots makalös teknik och fantastiska bilder är innehållet ytterst vardagligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Missilen – brännande aktuell film om hotet från kärnvapen

28 november, 2024 by Rosemari Södergren

Missilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2024
Regi Miia Tervo

En stark film som är svår att skaka av sig efteråt om kärnvapen och hur hotet om kärnvapenkrig briserar mitt i våra vardagsliv.

Missilen utspelar sig i en by i finska Lappland på tidigt 1980-tal. En berättelse om hotet om kärnvapen från Sovjetunionen och om journalistik och mediers uppgift och om livet som vi måste leva samtidigt som världshistoriens nedslag slår till.

Huvudpersonen är en ung tvåbarnsmamma, Niina. Hennes man, som hon vill skiljas från, är i fängelse. Händelserna utspelas vintertid, kring jul, och det är mycket snö. Niina har varit och hämtat en julgran i skogen tillsammans med sina barn. På vägen hem kraschar hon med vagnen med julgran i ett fönster till ortens tidningsredaktion, Lapplandsnytt. Fönstret går sönder och Niina måste betala lagningen som kommer att bli dyr. Då hon är rätt fattig erbjuder hon sig att istället jobba ihop pengarna på tidningen. Esko, tidningens chef, är rätt skeptisk men låter henne ändå få börja jobba på tidningen en tag.

En sovjetisk missil faller ner utanför byn. Eller vad det nu är som synts och som fallit ner någonstans. Den finländska militären försöker hävda att det kan vara ett UFO. Händelsen uppmärksammas internationellt och på flera håll sägs det att det måste vara en sovjetisk missil som kan ha en kärnvapenspets. Niina börjar nysta i vad det är och intervjuar militärer och ortsbefolkning.

Med tanke på situationen i världen och i Europa just nu med Ryssland anfall mot Ukraina och den ryske presidenten Putins hot om kärnvapen är filmens innehåll brinnande aktuellt.

Niina har stort stöd från sin morfar när hon försöker hitta sanningen bakom missilen men hennes mamma däremot gnäller och motarbetar henne. Hennes mamma tycker inte alls att Niina ska ägna sig åt journalistik. Hon kan väl söka städjobb, menar mamman. Det märks att händelserna utspelas under tidigt 1980-tal. Niina får många gubbsjuka sex-kommentarer från män. Det skulle vara svårt för män att bete sig lika nedvärderande gentemot en kvinna på det sättet idag, när vi upplevt metoo. Inte för att allt blivit perfekt men det grövsta övertrampen har nog försvunnit till viss del. Tidsepoken är mycket väl fångat i filmen.

Den försvunna missilen väcker stort intresse från hela världen och många militärer och journalister från andra länder kommer till bygden. Alla har olika idéer om vad som hänt men helt klart har myndigheter lagt locket på. Niina är aktiv och försöker hitta sanningen. Hon visar sig ha anlag för att vara journalist.

Mitt i alltihop inleder Niina en relation med en av de unga soldaterna. Men livet är aldrig enkelt. Då kommer hennes våldsamma make tillbaka. Han har släppts ur fängelset och vill att de ska leva tillsammans som en familj igen. Niina har svårt att säga nej. Inte blir det lättare för henne att säga nej då hennes mamma gör allt för att hon och maken ska återförenas. Men hennes ena syster slänger ut honom då hon är säker på att den som en gång varit våldsam kommer att vara det igen. Ingen lätt situation för Niina. Hon tvekar om vad hon ska göra. De har trots allt två barn tillsammans.

Det är som livet oftast är. Även om en journalist är jätte-engagerad i en nyhet pågår livet med familj samtidigt och påverkar möjligheten att fokusera på grävandet. Detta är filmens styrka och samtidigt dess svaghet. Det är lite för många berättelser som vävs samman och filmen blir därför lite spretig och mindre tydlig. Men den i hög grad sevärd. Den har fantastiskt miljöfoto från snöiga finska Lappland. Huvudrollsinnehavaren Oona Airola är enastående duktig. Hon belönades med Dragon Award Best Acting för sin roll i filmen på Göteborgs filmfestival 2024.

Filmen baseras på verkliga händelser, fast dramatiserade, förstås.

Missilen är en brännande aktuell film om hotet från kärnvapen. Och som livet är, slår stora hot till mitt i vardagslivet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, kärnvapen, Missilen, Sovjetunionen

Recension av spel: Lego Horizon Adventures

28 november, 2024 by Linou Gertz

Lego Horizon Adventures
Betyg 3
Utvecklare Studio Hobo, Guerilla Games
Release November 14 2024
Format Nintendo Switch, PC, Playstation 5 (testat)

Efter att den holländska utvecklarstudion Guerilla Games var klara med sin Killzone-serie ville de gå vidare och göra någonting helt annorlunda. Så från futuristisk förstapersonsskjutare gick de istället och skapade en apokalyptisk tredjeperssonsäventyr där efterdyningarna av spelets version av klimatförändringarna som helt förstört allt liv och natur och kvar finns ruiner och väldigt lite människor. Nytt är istället robotdinosaurier och en av sin stam utstött Aloy som inte bara måste rädda världen utan även ta reda på sitt förflutna och vem hennes mamma verkligen är. Resultatet blev Horizon Zero Dawn, ett av de bästa äventyrsspelen på Playstation 4 – och som nu släppts i remastrade version för Playstation 5 – som nu omtolkats i detta roliga Lego-äventyr.

Det finns många likheter i både handling och karaktärer och fiender, men också många skiljaktigheter. Så för den som redan har spelat igenom originalet kommer inte bara att spela om det men med Lego-grafik. Du får till en början välja om du vill prioritera grafisk kvalitet eller bilduppdatering. Sen får du välja svårighetsgrad, men det är ingen idé att lägga för stor vikt vid att välja rätt utan känner en att det är alldeles för lätt eller svårt kan detta ändras i spelets bas nästan när som helst. Och på tal om basen, Modershjärtat, så är det en raserad by som du måste bygga upp igen – genom att spela igenom spelets huvuduppdrag, samla klossar, men också genom att utföra sidouppdrag som tilldelats i modershjärtats anslagstavla. Det finns också flera saker som kan uppgraderas, som gruppens förmågor och klädval. Du kan spela med en vän, antingen genom att koppla till en andra handkontroll till din konsol lokalt eller genom att bjuda in online. Dock kan du inte spela med någon annan i spelets introduktion, vilket känns lite märkligt eftersom det är då en lär sig kontrollerna och hur allting fungerar. Visserligen är det inget avancerat spel så utan inlärningskurvan är låg ändå så är ni två kompisar eller så som spelar gör det kanske inte så mycket, men är du till exempel en förälder som spelar med mindre barn kunde det varit bra att visa dem från start.

Med tanke på den ganska enkla humorn, tillsammans med det enklare spelupplägget, passar det väldigt bra att spela med ett barn. Eller spela hela familjen och turas om mellan uppdragen. Gör en det kan kanske ett pluspoäng läggas på i betyget ovan. Humorn är ganska låg och nördig, så det passar bra för barnfamiljer eller bara den med barnasinnet kvar. Vilket också gäller den största skillnaden i speldesignen, att det inte längre är något avancerat open world spel utan väljer banor som sedan är uppdelade i segment där striderna och det lilla utforskandet tar vid. Ser en silvriga legoknoppar gör en bäst att följa dem för belöning, men annars är det ganska rättfram och svårt att gå fel. Skulle en inte hitta vart en ska finns snabb en indikator som vägleder dig eller er rätt. Spellängden är ganska kort, mellan fem-sju timmar, vilket gör det perfekt att dela upp under en helg eller så, och det är främst huvuduppdragen för sedan finns det som sagt en hel del annat att göra – speciellt för den som vill klara allt och maxa spelupplevelsen och kanske även få alla trophys (spelbelöningar). Dock är de ganska simpla och repetitiva efter att huvudberättelsen spelats igenom, vilket gör att känslan av att vilja fortsätta spela avtar rätt kraftigt och omspelningsvärdet inte riktigt infinner sig. Men det är heller aldrig tråkigt så det är helt klart ett äventyr värt att bege sig ut på.

Arkiverad under: Spel, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in