5/4 2024
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Kändes lite märkligt med tanke på affischnamnets meriterande förflutna att inte ens en tresiffrig skara införskaffat biljett. En annan för stämningen avgörande omständighet är sittande publik. En tredje faktor att Fred Wesley i sitt projekt Generations skippat både basist och riffande gitarrist. Får intrycket att 80-årigen rent fysiskt krympt, även om han lyckligtvis har kvar glöden på scen. Wesley flankeras av 56-årige trumslagaren Tony Match och det 28-åriga forna underbarnet Leonardo Corradi på äkta hammondorgel B3. Trions konsert fokuserar delvis på skiva de gjorde för cirka tio år sedan. Legendaren anknyter i detta projekt till sina jazziga rötter.
För oinitierade kan informeras om att Fred Wesleys berömmelse vilar på dennes inflytelserika år hos James Brown och senare på 70-talet hos George Clinton & Parliament, samarbeten som innebar att veteranen kallats för en av funkens arkitekter. Han som är en av grundarna av JB:s och deras banbrytande sound kom med i Count Basie Orchestra 1978. Jag har sett honom på ett euforiskt Nef i vad som gick under beteckningen Roots Revisted tidigt 90-tal med ledaren Maceo Parker och Pee Wee Ellis, de tre mest prominenta namnen från JB Horns. Samma decennium bildade Wesley eget band. Till saken hör att pionjären James Brown haft en särskild plats i mitt musiklyssnande hjärta. Åkte 1986 till Stockholm för att se honom och hans noggrant samtrimmade band tillsammans med rekordpublik på Skeppsholmen, tog mig till konserten på Rondo sju år senare och har samlat på mig fler ”enheter” signerade James Brown än med någon annan musikskapare.
Förutom att ha varit sideman i ett otal konstellationer/ skivinspelningar- inte minst funkiga samarbeten med flera av de mest framträdande instrumentalisterna – finns på hans imponerande cv en drös med plattor i eget namn. En av dem heter talande nog Full Circle – From Be Bop To Hip-Hop. Hade således all anledning att vara starstruck, vilket ska erkännas att jag också blev efteråt under ett nervöst möte med en sympatisk hjälte.
Tony Match från Paris är en profilerad trumslagare och producent inom jazz, soul och hip-hop. Han ingick i Paul Jackson trio och berättade för mig att han lirat på Nef med Ulf Wakenius (minns jag rätt var jag där). Italienaren Leonardo Corradi betraktas som en av Europas mest talangfulla organister. Meritlistan omfattar samarbeten med exempelvis Dave Liebman, Kurt Rosenwinckel och Rick Margitza. Också Corradi har spelat med ovan nämnda gitarrfantom från Göteborg. Vid tjugo års ålder skivdebuterade ynglingen tillsammans med gitarristen Peter Bernstein (stod på samma scen på Valand för ett par år sedan). Hög tid att avsluta droppandet av namn, för att istället rikta fokus mot en konsert som pågick i ett svep med vissa förändringar av sättningen.
Man börjar utan sin stjärna, bereder vägen för honom med mjuksvängig romantik i Feel Like Makin´Love (R. Flack) Det är tajt, snyggt och lite slickat. Noterar excellent ljud! Fred Wesley äntrar den höga scenen, sätter sig i mitten. Meddelar att man ska ha kul genom att framföra främst jazzklubb-klassiker, för att få igång senior citizens som han själv. Metoden som praktiseras går ut på att spela musik som svänger, oftast up tempo och ibland deep down. Inledande låtar hämtas från ovan nämnda gemensamma skiva: Road Song (W. Montgomery) och Jimmy Smiths genombrott Back At The Chicken Shack. Skickligt utvinns det rullande groove som jazzorganistens hit bygger på. Trion, här med Corradi i täten, följer upp med ett funkigt arr på Horace Silvers souljazziga hit The Preacher med skönt häng i trumspelet. Ett ytterst vitalt och drivande segment avrundas med catchiga licks i Freedom Jazz Dance (E. Harris) vars lössläppta version med Brian Auger/ Alex Ligertwood jag upptäckte för närmare femtio år sedan.
Wesley skötte som väntat introducerandet av repertoaren. Body & Soul görs på duo med den unge musikern som i denna standard spelar hammondorgel och flygel samtidigt. Njuter av känsligt framställda fraser av Wesley. Registrerar hur prydligt och elegant interaktionen dem emellan sker. Av självlysande standardmelodier görs också Caravan, varvid briljansen hos Tony Match exponeras i ett långt intro som kickas igång med rytmer framtagna utan något i händerna. Det ikoniskt drivande temat garneras av organisten medan batteristen idkar shuffle-style. Wesleys partners från Europa framför också ett souligt orgeljazznummer på egen hand. Märks att de är inne i ett flow. I en låt färgas melodin av italienaren på melodica.
Fred Wesley symboliserar sannerligen levande musikhistoria ur ett svart perspektiv. I hans The Old Man rappar han ledigt till flexibelt beat. Match får verkligen ligga i medan Corradi ansvarar för att brodera ut melodin. I Got My Mojo Working skiftas över till den stolt potenta blues vi förknippar med Muddy Waters. Publiken är förstås med på noterna, svarar på uppmaningen från scen. Nu defilerar trion med Master of Funk i spetsen fram till sluttonerna. Man går till publikens jubel och danssteg i mål med trombonistens smittsamma signaturmelodi Houseparty. Ångrar inte en sekund att jag valde att dokumentera Generations spelglädje och manifestation av afrikansk-amerikansk jag stimulerats av sedan tonåren. Ångrar bara att jag inte var bättre förberedd när jag gavs möjlighet att träffa legendaren och de med honom associerade, duktiga musikerna.